En lördagmorgon för någon månad sedan spred Dagens Industri nyheten om att ordföranden för Nestlé ville privatisera världens vatten. Artikeln var bildsatt med en klassisk pamp-fotograferad-underifrån-bild där ordföranden ser arrogant ut. Mellan raderna kunde man läsa att Nestlé förmodligen ville kapitalisera på denna vattenprivatisering.

Nyheten spreds som en löpeld över de sociala medierna. En av mina Facebook-vänner delade nyheten och kommenterade att han och hans familj minsann aldrig köper Nestlés produkter, eftersom Nestlé är ett ont företag.

Ett par dagar och tiotusentals Facebook-delningar senare gick Dagens Industri ut och dementerade artikeln. Källan var 8 år gammal, och dessutom tagen ur sitt sammanhang. Vad Nestlé-mannen sagt var något i stil med att vatten har ett värde, och det måste vi inse. Om vatten är gratis kommer vi att förstöra planeten.

Ett exempel hämtades från Pakistan där bönderna borrar sina egna brunnar. De pumpar upp vatten för att bevattna sina åkrar, och eftersom elektriciteten är gratis pumpar de upp massor med vatten. Alla gör det. Och därför sjunker grundvattnet stadigt. Detta är en tickande bomb.

Men. När Dagens Industri dementerade artikeln delade ingen på Facebook. Ingen brydde sig om hur det egentligen förhöll sig. När jag påpekade detta i en statusuppdatering blev jag borttagen som vän av snubben som tycker att Nestlé är onda.

Alltså. Vi delar hellre artiklar som stämmer överens med vår världsbild än artiklar som stämmer överens med verkligheten. Och det är lömskt, för när en nyhet sprids, och delas mycket, tänker folk: “Ingen rök utan eld, det ligger nog något i det här”. Att det i det här fallet var rök utan eld spelar ingen roll. De flesta lever fortfarande i föreställningen om den onde Nestlé-ordföranden.

Ett annat fall av rök utan eld var när Paul Hansens vinnarbild från World Press Photo ifrågasattes av sk bildexperter. Nyheten om att bilden var fake spreds. Dagen efter, när World Press Photo berättade om att de gjort en noggrann analys av råfilen och jämfört med den inlämnade bilden. Det fanns inga tveksamheter, bilden var äkta i alla avseenden.

Som i fallet med Nestlé-artikeln spreds den felaktiga informationen mycket mer än den korrekta. Och som min kollega Christian bloggade så var skadan redan skedd när den felaktiga informationen rättades till. Folk hade redan sett anklagelserna mot bilden och tänkt ingen rök utan eld. I den anklagande bloggposten kan man läsa, även efter att den korrigerats, att:

For what it’s worth, Hansen claims that the light in the alley was natural — and to be fair, sometimes magical lighting does occur. I think most of you will agree, though, that the photo simply feels fake — there’s just something about the lighting that sets off a warning alarm in your brain.

Men de har alltså fel. Det här är ett exempel på rök utan eld.

När man är inne i schlagerbubblan kan det vara svårt att förstå varför inte alla följer detta spektakel minutiöst. Men så är det. Alla bryr sig inte, och förstår inte varför man ska titta. Åt alla er har jag sammanställt denna lista med anledningar att se finalen ikväll:

1. För att det är lite kul att Frankrike, som är en av de fem stora (som betalar mest till tävlingen och därför inte behöver kvala via semifinal) förhåller sig helt kyliga till tävlingen, både i sin bevakning av tävlingen och i sitt bidrag. Så också detta år. Kyligt och nonchalant, men rätt snyggt. Och liksom tidigare år sjungs låten förstås på franska, inte på engelska.

2. För att Eurovision skapar mängder av statistik att dyka ner i. Till exempel att startnummer 2 aldrig har vunnit tävlingen. Litauen har alltså en rejäl uppförsbacke i år, och dessutom är låten kass och sångarens ögonbrynsrörelser är märkliga.

3. För att man så sällan ser moldavisk kultur i TV. På sin höjd vet man att “Moldavien är ett av Europas fattigaste länder”, ett epitet landet alltid beskrivs med. Men vem visste att de satt inne med denna skönsjungande Rihanna-lookalike, cool som få och i en väldigt lång klänning. Och visst är rumänskan som används ett tjusigt sångspråk?

4. För att upptäcka hur olika länder förhåller sig till nationalitet i Eurovision. Sedan det blev tillåtet att sjunga på valfritt språk har Finland aldrig sjungit på finska (däremot en gång på svenska). Årets låt känns amerikansk, och avslutas med en rejäl flirt åt gaypubliken.

5. För att spansk pop kan vara rätt tjusig.

6. För att belgisk pop kan vara rätt tjusig. (Frisyrer och koreografi lämnar en del övrigt att önska, dock.)

7. För att finsk-ugriska språk är intressanta. Finland sjunger som sagt på engelska, men både Estland och senare Ungern sjunger på sina egna språk. Estniska Birgit är gravid och sjunger som en drottning.

8. För att även diktaturer får vara med och visa upp sig, och det kan bli rätt komiskt på många vis. Vitryssland har försökt charma Eurovision-journalister med enorma goodie bags. Har de lyckats? Tveksamt. Och lyckas de charma publiken med den belarusiska cha-cha-chan? Njae.

9. För att Maltas bidrag är en rom-com komprimerad till tre minuter. En av mina favoriter, men tror inte att den räcker särskilt långt i röstningen.

10. För att Ryssland sjunger en svulstig ballad som är tänkt att vara känslosam men som trillar över kanten och landar i prettopölen. Det är dock inte ryssarnas fel utan Sveriges: Det är en svensk låt, och en svensk kör bakom ryska sångerskan.

11. För att Tyskland… nej, jag kommer inte på någon anledning att titta på detta. Kisspaus.

12. För att ibland får man höra den annars så entusiastiska schlagerpubliken bua. Det gjorde de när Armenien röstades vidare från semifinalen (och därmed slog ut schlagerfansens favorit San Marino). Kanske blir det ett nytt buande efter det här slamriga, tråkiga numret.

13. För att Nederländerna, som inte vunnit på nästan 40 år, nu har chansen på allvar. Det är med en låt som inte vill vara en schlager. Som inte skrevs för att vara med i Eurovision, men som via omvägar ändå hamnade där. Den är som den där snygga tjejen i plugget som låtsades om att hon inte var attraktiv, som var hard to get, och just därför ville alla vara med henne. Anouks anti-schlager kan mycket väl ta hem hela tävlingen. Den har klass. 

 14. För att ibland måste man hålla i sig för att inte trilla av stolen. När rumänska operasångaren går igång är det bäst att ha skämskudden till hands. Ett minst sagt spektakulärt nummer, som är så dåligt att man måste älska det. Bli inte förvånade om den hamnar högt upp i resultattabellen.

15. För att Bonnie Tyler, 30 år efter Total Eclipse of the Heart, dyker upp på scen för Storbritannien. Och hon sjunger en rätt fin melodi dessutom.

16. För att Sverige sjunger på hemmaplan. Arenan kommer att koka. Oavsett om man gillar låten eller ej, och oavsett vad man tycker om Eurovision, så kommer man fascineras av mottagandet Robin kommer att få av publiken.

17. För att det finns sjungande hipsters i Ungern. En rätt söt låt med animerad bakgrund, som säkert handlar om något sött. Kedvesem lär betyda “älskling”. Kan ju ett partytrick att dra fram vid tillfälle.

18. För att Danmark, som återigen kommer att vinna när Sverige arrangerar Eurovision (senast var det år 2000 i Stockholm), rimmar “between us” med “raindrops”. Om du missar det första gången så gör det inget. De kör det rimmet mååååånga gånger. Well well.

19. För att Island aldrig har vunnit tävlingen – två andraplatser som bäst – och när de är som bäst låter de som de gör i år. De vinner förmodligen inte om man ska tro vadslagningsfirmorna, men i min bok är de bäst.

20. För att azerisk koreografi är cool (och rätt gay). Kolla in gubben i lådan som lyckats upphäva gravitationen.

21. För att röstningen i Eurovision ofta är politisk. Grekland och Cypern byter alltid 12:or med varandra, medan Armenien och Azerbajdzjan aldrig utbyter poäng. Av samma anledning som Israel aldrig ger Tyskland poäng. Och så vidare. Att se Eurovision kan uppmuntra till att uppdatera sin omvärdsbevakning.

22. För att Ukraina inleder sitt nummer med att visa upp en av världens längsta män. Lite freak show över det hela, och det är tveksamt om det hör hemma i Eurovision, men ni bad om anledningar att titta och detta är en av dem.

23. För att italienarens gröna kostym är classy. Liksom hans mustasch.

24. För att ibland är obegripliga låtar favoriter, och det kan vara intressant att begrunda. Alla i världen tycker inte som man själv. Norges bidrag går mig helt förbi, men tippas vara topp3.

25. För att i Eurovision får man alltid se duetter. De förekommer knappt i den vanliga värden men här är de vanliga och ofta lyckosamma. Som till exempel när Azerbajdzjan vann för några år sedan. Här är det Georgien som framför en inköpt låt, som inte alls låter kaukasisk som man kanske hade önskat.

26. För att de irländska dansarna, hur hetero man än är, är rätt coola med sina tribe-tatueringar. Räkna med stort jubel från schlagerfansen.

Ja det räcker så. Se och lär ikväll!

I en TED-föreläsning berättas en historia om en 1700-tals-urmakare, som tillverkade enastående vackra klockor. En dag kom en kund in till hans verkstad för att få sin klocka, som han köpt av urmakaren, rengjord. När urmakaren tog isär klockan såg kunden hur en av delarna inuti var graverad på baksidan. Han frågade: “Varför har du utsmyckat den delen som ingen någonsin kommer att se?”
Urmakaren svarade: “Gud kan se den.”

På liknande sätt resonerade Steve Jobs när han och Steve Wozniak började bygga Apple-datorer. Kretskorten på insidan skulle vara snyggt monterade, symmetriskt uppradade. “Men ingen kommer ju någonsin de kretskorten!”, påpekade folk, men Steve svarade: “Men jag vet hur de ser ut.”

Det är inte bara utsidan som räknas. Inte bara prestandan. Inte bara resultatet, eller priset för den delen – det har Apple visat gång på gång när dess anhängare är beredda att betala betydligt mer för en MacBook än en lika kraftfull PC.

Det som inte syns kan ändå kännas, och det är känslan som betyder något. Men känslan kan vara svårfångad i våra rationella argumentationer, så istället för att säga att en Appledator känns bra så kanske vi snurrar in oss i argument om kompatibilitet eller dylikt. (Därmed inte sagt att Appledatorer har fler fördelar än bara dess känsla.)

Två aktuella fotoutställningar just nu har fått mig att fundera på detta. Den ena är Jens Assurs “Africa is a great country” (visas på Liljevalchs i Stockholm), den andra är David Magnussons “Purity” som hade vernissage på Fotografins rum på Malmö museer igår. Det är inte bara bilderna i utställningarna som uppmärksammas, utan också det som inte syns: tekniken bakom. Båda utställningarnas är fotografade med storformatskameror, som är en gammal och otymplig teknik. Kamerorna, med dess stora filmyta, ger extremt högupplösta bilder och ibland kommer det fram som argument till varför just den tekniken valts. Någon tidning skrev att Assurs bilder krävde stort skärpedjup och att tekniken valts därför men det vet varje fototeoretiker att det är helt fel: ju större filmyta, desto mindre skärpedjup, inte tvärt om.

Storformatstekniken kommer upp i alla artiklar som avhandlar dessa båda utställningar. Och jag upptäckte att jag, som brukar argumentera för att tekniken inte spelar någon roll, också fascineras av tekniken . När jag fick chansen att prata med David Magnusson på vernissagen igår började jag genast fråga om hur han jobbat med sin kamera, hur han hanterat de stora negativen, hur han skapat färgskalan i bilderna.

För trots att man kan skapa exakt likadana bilder på digital väg – varken argument om upplösning eller skärpedjup håller – så återstår en fascination för hantverket. Det som inte syns men som ändå känns på något sätt. Hur bilderna kommit till spelar roll för oss. Kanske för att det känns bättre att veta att bilderna har kommit till genom en komplicerad kemisk process än bara genom snabba och automatiska digitala processer. Det är inte bara resultatet som räknas. Vägen dit är minst lika viktig. Och det osynliga är lika viktigt som det som syns.

När jag skriver detta är det en tidig söndageftermiddag. Förr brukade det betyda att jag hittills under dagen kollat mailen flera gånger så här dags. Varje gång jag gått förbi datorn skulle jag ha tryckt på “hämta”, och fått en liten dopamindusch i hjärnan om det plingade till. Trots att det inte är en arbetsdag. Bara för att det är en vana.

På jobbdagar brukade mail-kollar-frekvensen vara ännu högre. Så snart en uppgift var avklarad, eller ett samtal avslutat, tryckte jag på “hämta nya mail”. Ofta fanns det då något nytt i mail i inboxen, med en ny uppgift att utföra. Och när den uppgiften var klar kom ett nytt mail, och så rullade det på.

Man lurar sig lätt att tro att man _måste_ kolla mailen hela tiden. Tänk om det kommer något jätteviktigt mail? Något akut som måste göras _nu_? Tänk om jag missar något?

Jag predikar ofta om Tim Feriss bok “4 timmars arbetsvecka” som påverkade mig mycket när jag läste den för några år sedan. Författaren berättar om hur han med olika tekniker maximerat sin effektivitet och därmed minskat sin arbetstid. Bokens titel antyder hur långt han gick. En av nycklarna var att inte kolla mailen hela tiden. Först minskade han det till ett par gånger om dagen, sedan till en gång om dagen och till sist till att kolla mailen en gång i veckan (under tiden hade hans assistenter koll på inboxen, och hade rutiner för hur mailen skulle hanteras).

För något år sedan, under sommaren, försökte jag praktisera Feriss metod, men utan att lyckas. Det kanske funkar för vissa, men för mig blev det för jobbigt att låta mailen stå oläst så länge. Ganska snart gick jag tillbaka till att vara slav under “hämta nya mail”-knappen. Istället för en gång i veckan, hundra gånger om dagen.

Men till slut, för någon månad sedan lyssnade jag på en podcast (länkar nedan) som utförligt berättade om tekniken att kolla mailen tre gånger om dagen. Det kändes betydligt rimligare. En gång på morgonen, en gång vid lunch, en gång strax innan arbetsdagens slut. Och i podcasten förklarades varför (högre effektivitet, mindre stress), och hur man ska göra för att gå igenom alla nya mail direkt:

• Delete: just get rid of it (or archive it)
• Delegate: get someone else to deal with it
• Respond: if it takes just a few minutes, do it right now
• Defer: put it on a todo list, archive it, and deal with it later
• Do: handle whatever the email actually needs you to do

(saxat från: http://jeremy.zawodny.com/blog/archives/009311.html)

Den här gången funkade det för mig. Tre gånger om dagen betyder att det aldrig går mer än 4 timmar mellan varje email-koll. Det är sällan, eller aldrig, ett mail är så akut att det inte kan vänta 4 timmar. (Om det är akut så får man med största säkerhet ett telefonsamtal som komplement till mailet.) Det som jag också snabbt upptäckte var hur snabbt det går att kolla mailen, trots att man gör det mer sällan. Delete/delegate/respond/defer/do-regeln funkar. Jag lägger sällan mer än 15 minuter för varje mailkoll, vilket betyder sammanlagt 45 minuter om dagen. Över 7 timmar mailfri arbetsdag återstår då. Och det är under den tiden man får saker gjort.

—
Podcasten som jag refererar till ovan:
http://www.manager-tools.com/2013/03/email-three-times-a-day-part-1
http://www.manager-tools.com/2013/03/email-three-times-a-day-part-2

Hörde berättas om en man som på frågan hur han hade lyckats göra så snabba karriärsteg svarade:

För tio år sedan förhandsskrev jag mitt CV. Jag frågade mig var jag ville vara idag, 10 år fram från då, och skrev sedan ett fiktivt framtids-CV. Alltså, som om jag hade nått målet. För att få ihop det fick jag hitta på naturliga mellansteg på vägen mot målet. Och när jag väl hade skrivit den fiktiva CV-historien var det bara att följa den.

Läser om Jens Assur i senaste numret av Filter. Jens började som pressfotograf, fick jobb på Expressen (som på den tiden, början av 90-talet, var en respektabel bildtidning), han tjatade sig till att få göra de stora reportagen, och han vann en massa Årets Bild-utmärkelser för bilder tagna i konfliktzonerna i Rwanda, Somalia, Bosnien. Efter några år med den typen av uppdrag fick han nog och sa upp sig. Då var han ännu inte 30.

Sedan dess har han gjort flera fotoböcker, utställningar, spelfilmer. Alltid med stora visioner som drivkraft och i en rasande takt. Och med en kompromisslöshet utan motstycke. Som när han bad curatorn på Arbetets museum att hänga om hela hans stora utställning (den vägde sammanlagt 3 ton). Bilderna hängde några centimeter fel, tyckte Jens. Eller som när han bad Expressen-reportern göra om sitt bungy jump, eftersom hon inte hade tittat in i kameran i hoppögonblicket.

Jag har sedan jag började fotografera inspirerats av Jens. Först var det hans reportagebilder som fångade mig, sedan har det varit hans entreprenöriella driv. Han har visat att man kan utföra de projekt man vill göra och samtidigt få dem finansierade. Det handlar om att förpacka det rätt, att hitta rätt argument, att pitcha på rätt sätt.

Det är förstås samtidigt lätt att bli avundsjuk på en sån som Jens, som tycks lyckas med allt han tar sig för. Hur hinner han med allt? Att jobba i så högt tempo som Jens gör brukar betyda att man måste kompromissa med kvaliteten, men på något sätt har han lyckats hitta balansen.

Vid två tillfällen har jag intervjuat Jens till min blogg. Denna är från 2009, men tankarna är fortfarande aktuella:
http://tmp.adamhaglund.com/blogg/jensassur.htm

Just nu:
Mycket inspirerad av “Getting things done” – en bok av David Allen, som handlar om just vad den heter: Om hur man får saker gjorda. Allens metodik går dels ut på att man ska samla allt man tänker på – alltifrån “jag vill skapa världsfred” till “jag borde köpa lasagneplattor”. Filosofin bakom är att allt som finns i medvetandet tar upp mental kapacitet, och först när det är nerskrivet kan hjärnan få energi till nya tankar. Saker som inte är nerskrivna tenderar att dyka upp i medvetandet gång på gång, oftast när man inte kan göra något åt dem.

Typ, när man försöker sova tänker man “jag borde köpa lasagneplattor”, och i livsmedelsaffären tänker man “jag vill skapa världsfred”. Rätt tankar, men vid fel tillfälle, skapar stress.

Allt ska skrivas ner och hamna i ett system som man litar på, som man vet att man kommer att gå tillbaka till med jämna mellanrum. Man kan anteckna analogt på papper eller digitalt med någon app. Poängen är att man minst en gång i veckan ska gå igenom alla dessa “open loops” – saker som inte är gjorda, tankar som inte är processade – och hantera dem enligt olika kriterier. Vissa saker väljer man att prioritera, andra saker hamnar i en “Kanske någon dag”-mapp.

Under ett par års tid har jag försökt få tummen ur att läsa boken, men har inte lyckats (lite ironiskt, med tanke på bokens ämne). Men jag har snappat upp några podcasts på ämnet, och nu även laddat ner en förkortad version av boken som ljudbok via iTunes. (Eftersom amerikanska författare får betalt per ord så är de förkortade versionerna helt klart att föredra.)

Och jag har hittat appen Wunderlist, som verkar ha precis vad som krävs för att jag ska kunna komma igång med mitt eget GettingThingsDone-system. Vi får se hur det går.