Jag slutade blogga för några år sedan. Min dåvarande blogg, ah!, hade då blivit rätt välläst i pressfotokretsar. Jag gjorde fotografintervjuer med Sveriges toppfotografer – Anna Clarén, Paul Hansen, Jens Assur – och jag kastade mig in i olika debatter. Till exempel den om kloning. Mina meningsmotständare menade att kloning förstör bilders trovärdighet. Jag menade att trovärdigheten förstörs när man kopplar den till ett verktyg i pohotoshop, när man glömmer bort vad fotografiskt berättande egentligen handlar om. Men det är en lång historia. Vi glömmer den.
Min blogg lär då ha inspirerat fotogiganter som Thomas Nilsson och Göran Segeholm att själva börja blogga. Smickrande, förstås. Men själv gick jag åt motsatt håll och la plötsligt ner min blogg, dels för att jag började tröttna på fotografi, och dels för att jag trodde att bloggar var på väg att dö ut. Jag ville lämna det sjunkande skeppet i tid. (Ja, det är ungefär lika pinsamt som för den där politikern som uttalade sig om att internet är en fluga.)
Sen dess har jag påbörjat och avslutat flera olika bloggar. Nu kör vi igen.
”Starta med ett ryck!”, fick jag lära mig på högstadiet när skrivande skulle läras ut. ”En berättelse är som en resa, börja på samma sätt som ett tåg sätter sig i rullning.”
Den här nya bloggen börjar med en resa. När jag skriver detta sitter jag på ett tåg som just nu befinner sig på Öresundsbron. Om några minuter går jag av på Kastrup, checkar in och går på ett flyg till Berlin. Om ett par timmar är jag där.