Mina första förnimmelser av Balkan, och det som då hette Jugoslavien, var glada poplåtar i Eurovision Song Contest i slutet av 80-talet. Jag var 6 år och tyckte att Jugoslavien, som dessutom hade snyggast flagga, borde vinna tävlingen.

Några år senare såg jag på nyhetsändningar varje dag om hur Jugoslavien förstördes i ett krig. Jag kunde inte få ihop det. Hur kan man samtidigt spela glad pop och vilja förstöra sitt land?

2005 kom jag till Bosnien första gången och det var love at first sight. Sarajevo med sina gränder och branta backar, landsbygden med sin storslagna natur. Och den gränslösa gästfriheten. Det har blivit åtskilliga koppar kaffe (och rakija) i främlingars vardagsrum. Och samtidigt hela tiden påminnelser om det som varit: kulhål i fasaderna, skyltar i naturen med ”varning för minor”.

Sedan dess har jag gång på gång återkommit till Balkan, främst Bosnien men även Kroatien, Serbien och Kosovo. Jag har träffat massor med människor och läst massor med böcker om Balkan. Jag har blivit insatt i problematiken, men den naiva frågan jag hade som barn finns kvar: Hur kan samma folk som bjuder främlingar på kaffe vilja döda sina grannar?

Fascinationen för Balkan har lett till att jag tillsammans med Marina Ferhatovic och Emma Jönsson gjort en bok som heter ”I Bosnien finns inga raka vägar” (utgiven av Apelöga 2013). (Här finns ett blogginlägg om boken.)

Här har jag samlat ett litet urval med blandade bilder från de olika resorna. Om du vill se mer, skicka gärna ett mail!