För tio år sedan bestämde jag mig för att börja frilansa. Jag printade några bilder på ett vikt A4-ark och skickade ut till tidningar som jag ville jobba för. Ett av dessa bildark hamnade i papperskorgen på redaktionen för tidningen Trots Allt. Men sekunden efter att det hamnat där tog redaktör upp det igen och jämförde med bilderna på det skivomslag han höll i andra handen. Tomas Andersson Wij, singer/songwriter och då emellanåt skribent för Trots Allt, hade skickat redaktören ett ex av sin senast EP, “Blues från Sverige”. Det var mitt porträtt av Tomas på omslaget, och redaktören såg samma bild på det printade A4-arket som hamnat i papperskorgen. 

Samma år hade Mikael Wiehe börjat skriva psalmer på uppdrag av Svenska Kyrkan – eller om det bara var låtar som visade sig passa som psalmer, jag vet inte riktigt – och Trots Allt ville nu porträttera Mikael. Och det var då redaktören satt på sitt kontor där mina bilder hade dykt upp två gånger samma morgon. Han ringde mig och frågade om jag kunde plåta Mikael. Jag sa ja, men höll samtidigt på att förgås av nervositet. Det var mitt första riktiga fotouppdrag.

Wiehe-plåtningen, utanför St Johanneskyrkan i Malmö förflöt bra, och efteråt frågade jag om jag kanske kunde komplettera med några livebilder – jag hade sett att han hade en konsert på Victoriateatern några dagar senare. Visst, sa Mikael, det är bara att dyka upp.

När jag sedan dök upp några dagar senare hade han glömt bort det hela. “En fotograf?”, frågade han personalen som hade berättat att jag sökte honom. “Vilken jävla fotograf?”. Men jag fick komma in och tog några bilder som så småningom hamnade i konvolutet av Wiehes kommande skiva.

Under de tio år som gått har maestro Wiehe med jämna mellanrum ringt mig och bett mig fotografera honom. Oftast har han haft en tydlig bildidé från början. Ibland har jag övertalat honom att även prova en annan idé, vilket aldrig går utan friktion men till slut blir även de bilderna tagna. Ibland visade sig att Mikaels ursprungsidé var den bästa idén, ibland inte.

Senaste fotograferingen, en kväll i november, var tänkt som en provfotografering inför den riktiga fotograferingen. Wiehe ville ha en film noire-aktig bild, svartvit, mörk, med honom själv som en ensam gestalt i bilden.

Jag ville ha en provfotografering för att liksom känna in mig. Tänkte mig att det skulle bli en regisserad bild, en filmisk bild, en stor och kanske komplicerad bild som skulle kräva omtagningar. Men istället blev det en väldigt enkel och avskalad bild, och vi behövde inte ta om den.

Under våren kommer denna bild, som finns i headern till detta inlägg, pryda Wiehes nya skiva.