I en TED-föreläsning berättas en historia om en 1700-tals-urmakare, som tillverkade enastående vackra klockor. En dag kom en kund in till hans verkstad för att få sin klocka, som han köpt av urmakaren, rengjord. När urmakaren tog isär klockan såg kunden hur en av delarna inuti var graverad på baksidan. Han frågade: “Varför har du utsmyckat den delen som ingen någonsin kommer att se?”
Urmakaren svarade: “Gud kan se den.”
På liknande sätt resonerade Steve Jobs när han och Steve Wozniak började bygga Apple-datorer. Kretskorten på insidan skulle vara snyggt monterade, symmetriskt uppradade. “Men ingen kommer ju någonsin de kretskorten!”, påpekade folk, men Steve svarade: “Men jag vet hur de ser ut.”
Det är inte bara utsidan som räknas. Inte bara prestandan. Inte bara resultatet, eller priset för den delen – det har Apple visat gång på gång när dess anhängare är beredda att betala betydligt mer för en MacBook än en lika kraftfull PC.
Det som inte syns kan ändå kännas, och det är känslan som betyder något. Men känslan kan vara svårfångad i våra rationella argumentationer, så istället för att säga att en Appledator känns bra så kanske vi snurrar in oss i argument om kompatibilitet eller dylikt. (Därmed inte sagt att Appledatorer har fler fördelar än bara dess känsla.)
Två aktuella fotoutställningar just nu har fått mig att fundera på detta. Den ena är Jens Assurs “Africa is a great country” (visas på Liljevalchs i Stockholm), den andra är David Magnussons “Purity” som hade vernissage på Fotografins rum på Malmö museer igår. Det är inte bara bilderna i utställningarna som uppmärksammas, utan också det som inte syns: tekniken bakom. Båda utställningarnas är fotografade med storformatskameror, som är en gammal och otymplig teknik. Kamerorna, med dess stora filmyta, ger extremt högupplösta bilder och ibland kommer det fram som argument till varför just den tekniken valts. Någon tidning skrev att Assurs bilder krävde stort skärpedjup och att tekniken valts därför men det vet varje fototeoretiker att det är helt fel: ju större filmyta, desto mindre skärpedjup, inte tvärt om.
Storformatstekniken kommer upp i alla artiklar som avhandlar dessa båda utställningar. Och jag upptäckte att jag, som brukar argumentera för att tekniken inte spelar någon roll, också fascineras av tekniken . När jag fick chansen att prata med David Magnusson på vernissagen igår började jag genast fråga om hur han jobbat med sin kamera, hur han hanterat de stora negativen, hur han skapat färgskalan i bilderna.
För trots att man kan skapa exakt likadana bilder på digital väg – varken argument om upplösning eller skärpedjup håller – så återstår en fascination för hantverket. Det som inte syns men som ändå känns på något sätt. Hur bilderna kommit till spelar roll för oss. Kanske för att det känns bättre att veta att bilderna har kommit till genom en komplicerad kemisk process än bara genom snabba och automatiska digitala processer. Det är inte bara resultatet som räknas. Vägen dit är minst lika viktig. Och det osynliga är lika viktigt som det som syns.
För tio år sedan bestämde jag mig för att börja frilansa. Jag printade några bilder på ett vikt A4-ark och skickade ut till tidningar som jag ville jobba för. Ett av dessa bildark hamnade i papperskorgen på redaktionen för tidningen Trots Allt. Men sekunden efter att det hamnat där tog redaktör upp det igen och jämförde med bilderna på det skivomslag han höll i andra handen. Tomas Andersson Wij, singer/songwriter och då emellanåt skribent för Trots Allt, hade skickat redaktören ett ex av sin senast EP, “Blues från Sverige”. Det var mitt porträtt av Tomas på omslaget, och redaktören såg samma bild på det printade A4-arket som hamnat i papperskorgen. 