Att få saker gjorda

Just nu:
Mycket inspirerad av “Getting things done” – en bok av David Allen, som handlar om just vad den heter: Om hur man får saker gjorda. Allens metodik går dels ut på att man ska samla allt man tänker på – alltifrån “jag vill skapa världsfred” till “jag borde köpa lasagneplattor”. Filosofin bakom är att allt som finns i medvetandet tar upp mental kapacitet, och först när det är nerskrivet kan hjärnan få energi till nya tankar. Saker som inte är nerskrivna tenderar att dyka upp i medvetandet gång på gång, oftast när man inte kan göra något åt dem.

Typ, när man försöker sova tänker man “jag borde köpa lasagneplattor”, och i livsmedelsaffären tänker man “jag vill skapa världsfred”. Rätt tankar, men vid fel tillfälle, skapar stress.

Allt ska skrivas ner och hamna i ett system som man litar på, som man vet att man kommer att gå tillbaka till med jämna mellanrum. Man kan anteckna analogt på papper eller digitalt med någon app. Poängen är att man minst en gång i veckan ska gå igenom alla dessa “open loops” – saker som inte är gjorda, tankar som inte är processade – och hantera dem enligt olika kriterier. Vissa saker väljer man att prioritera, andra saker hamnar i en “Kanske någon dag”-mapp.

Under ett par års tid har jag försökt få tummen ur att läsa boken, men har inte lyckats (lite ironiskt, med tanke på bokens ämne). Men jag har snappat upp några podcasts på ämnet, och nu även laddat ner en förkortad version av boken som ljudbok via iTunes. (Eftersom amerikanska författare får betalt per ord så är de förkortade versionerna helt klart att föredra.)

Och jag har hittat appen Wunderlist, som verkar ha precis vad som krävs för att jag ska kunna komma igång med mitt eget GettingThingsDone-system. Vi får se hur det går.

 

Snart

Den är seg i början, den här bloggen. Har svårt att komma igång. Verktyget, det motifierade WordPress-temat, samarbetar inte riktigt, och min hjärna som ska producera de bloggbara idéerna har inte kommit igång. Ringrostighet. Prokrastinering.

Att prokrastinera är typ det sämsta man kan göra, enligt många och jag med dem. Just do it, är sloganen som gäller. Men ibland kan det vara värt att vänta. Det är åtminstone vad Frank Partnoy säger. Det finns en podcast, och artikel, om de tankarna här: http://blogs.hbr.org/ideacast/2012/08/in-a-fast-world-think-slowly.html

Snart kommer jag igång på riktigt här. Då jävlar.

På väg

Jag slutade blogga för några år sedan. Min dåvarande blogg, ah!, hade då blivit rätt välläst i pressfotokretsar. Jag gjorde fotografintervjuer med Sveriges toppfotografer – Anna Clarén, Paul Hansen, Jens Assur – och jag kastade mig in i olika debatter. Till exempel den om kloning. Mina meningsmotständare menade att kloning förstör bilders trovärdighet. Jag menade att trovärdigheten förstörs när man kopplar den till ett verktyg i pohotoshop, när man glömmer bort vad fotografiskt berättande egentligen handlar om. Men det är en lång historia. Vi glömmer den.

 Min blogg lär då ha inspirerat fotogiganter som Thomas Nilsson och Göran Segeholm att själva börja blogga. Smickrande, förstås. Men själv gick jag åt motsatt håll och la plötsligt ner min blogg, dels för att jag började tröttna på fotografi, och dels för att jag trodde att bloggar var på väg att dö ut. Jag ville lämna det sjunkande skeppet i tid. (Ja, det är ungefär lika pinsamt som för den där politikern som uttalade sig om att internet är en fluga.)

Sen dess har jag påbörjat och avslutat flera olika bloggar. Nu kör vi igen.

”Starta med ett ryck!”, fick jag lära mig på högstadiet när skrivande skulle läras ut. ”En berättelse är som en resa, börja på samma sätt som ett tåg sätter sig i rullning.”

Den här nya bloggen börjar med en resa. När jag skriver detta sitter jag på ett tåg som just nu befinner sig på Öresundsbron. Om några minuter går jag av på Kastrup, checkar in och går på ett flyg till Berlin. Om ett par timmar är jag där.