Jag bloggar numera på gottjobb.se. Där skriver jag livet som dubbelföretagare: jag driver två olika företag – Foto/filmbyrån Apelöga och köksföretaget Skandinaviska Shakerkök.

Häng med!

Just do it!
Superentreprenören Richard Branson lär ha sagt att man alltid ska ta alla möjligheter som uppstår. Inte tveka, utan tacka ja till allt. Man vet aldrig vad det leder till.

“Just do it”. Över-analysera inte, bara kör. Gå på magkänslan. Om du tänker för mycket så dödar du kreativiteten och lusten, och projektet dör.

Och i Tim Ferriss bok Fyra timmars arbetsvecka lägger författaren fram argument för varför man ska berätta i förväg vad man ska göra, för att därigenom sätta press på sig själv att faktiskt göra det. Om ens vänner tror att man ska skriva en bok så gäller det minsann att skriva den där förbannade boken. (Och nej, man behöver inte vara rädd för att någon tar ens idé – det finns överflöd av idéer, men underskott av folk som förverkligar dem. Ingen orkar sno din idé.)

Dessa två deviser – sätt igång genast, och berätta för alla – har jag levt efter sedan jag började frilansa. Och jag har sett resultat. När vi i Apelöga till exempel drog igång projektet Elva-elva-elva så var det just en sådan grej – en idé, som sattes i verket innan vi hann tveka, och tack vare det blev projektet av, och dessutom väldigt lyckat.

Eller vänta lite?
Trots att denna just do it-strategi tycks ha fungerat, så har jag börjat omvärdera den. Av flera anledningar.

För det första: Jag har insett att jag har begränsat med tid, men nästintill obegränsat med idéer på nya saker att göra. Och förutom mina egna idéer kommer det ständigt idéer, affärsförslag och förfrågningar utifrån.

Jag har lärt mig den hårda vägen att när jag säger ja till allt, så lyckas jag inte avsluta de projekt som just då håller på. Något blir alltid lidande.

Till exempel: Jag har börjat på olika bokprojekt ett halvt dussin gånger. Två av dem avslutades och blev böcker (Elva-elva-elva och Bosnienboken), ett tredje är under arbete, men de övriga dog längs vägen.

Belöning och minskad motivation
För det andra: Ferriss idé om att basunera ut sina idéer i förskott får mothugg av vetenskapen. Det har visat sig att det triggar samma belöningssystem i hjärnan att berätta om ett projekt, som att faktiskt utföra detsamma. Belöningen kommer redan innan uppgiften är avklarad, så en del av hjärnan tror att man är klar med uppgiften. Det minskar motivationen för att faktiskt göra vad man sagt att man ska göra.

Och vad gäller Richard Branson så lär han också ha sagt: Affärsmöjligheter är som tåget, om du missar en deal så kommer det alltid en ny.

“Just do it”-filosofin kanske fungerar när man är i början av sin karriär – då gäller det att ta de få möjligheter som uppstår – men allt eftersom man blir mer etablerad gäller det att välja med omsorg.

De nya idéerna
Därför har jag blivit allt mer selektiv inför nya projekt. Jag värderar idéerna, väger dem mot varandra, innan jag sätter igång. Ibland kör jag igång enligt Fail Fast-filosofin (som jag bloggat om här), och framför allt: Om jag bestämmer mig för att köra igång ett projekt så betyder det att jag lovar mig själv att genomföra det hela vägen. Att komma i mål. Och helst inte sätta igång med ett nytt projekt innan det pågående projektet är avslutat.

Att säga ja till ett projekt betyder att säga nej till många andra.

Detta betyder dels att jag tänker avsluta Malmö|Malmö-projektet innan jag påbörjar nästa fotobokprojekt, dels att jag inte kommer berätta för er vad nästa projekt är förrän det är klart.

—

Men vänta nu… Betyder detta att “magkänslan” inte alltid ha rätt, som vi gärna vill tro? Nja… Om man vill fördjupa sig i hur magkänsla, intuition och sådant fungerar (och om man vill veta när man ska lita på magkänslan och inte) så kan man läsa nobelpristagaren Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt. Läsvärd.

Roboten
Sedan några år tillbaka har vi en robotdammsugare hemma. Den är fantastisk. Den är förvisso långsam och dum, men eftersom den kan hålla på länge blir golven fria från damm.

Robotens mönster är extremt förutsägbart: Den kör rakt fram tills den kör in i en vägg. Då backar den lite, vrider 90 grader, och kör vidare. Tills den kör in i något igen, då backar den, vänder 90 grader, och så vidare.

Mönstret är samma oavsett om den kör in i en vägg, eller en högre tröskel eller tjock matta. Ärligt talat så hade den klarat både tröskel och matta, men den orkar liksom inte bry sig. När den stöter på motstånd så reflekterar den inte över varför, utan kör på enligt förprogrammerat mönster.

Oavsett hinder, stort eller smått, så backar den.

Ibland kan jag känna igen mig i denna mekansim. Jag stöter på hinder, men istället för att fundera på vad det är för hinder – är det verkligen omöjligt att ta sig över? – så backar jag.

Ibland är det ännu lurigare: jag märker inte ens att jag stött på ett hinder. Som till exempel när jag vet att jag har ett viktigt telefonsamtal som jag måste göra, men plötsligt hamnar jag på Facebook och tiden försvinner.

The Lizard och The Resistance
Det finns olika ord för det här, och olika infallsvinklar. Ett begrepp är prokrastinering, när man ständigt skjuter upp viktiga saker till förmån för mindre viktiga. Ni vet, när man har tusen saker att göra, men istället sätter sig framför TV:n.

Författaren Seth Godin skriver i sina böcker om “The Lizard”, reptilhjärnan, som är orsak till att vi inte får tummen ur.
Reptilhjärnan vill att allt ska vara som det alltid har varit.
Reptilhjärnan är rädd för all förändring.
Reptilhjärnan vill att ingenting ska hända.

Därför saboterar den för oss när vi har ambitioner. Det är The Lizard som lurar in mig på Facebook när jag egentligen borde ringa det viktiga samtalet.

En annan författare, Steven Pressfield, skriver om samma fenomen i sina böcker, men kallar det för “The Resistance”. Ett motstånd, oftast inifrån oss själva, som får oss att backa när vi står inför stora utmaningar. Ett motstånd som får oss att ifrågasätta vad vi ska ge oss in på, och som tycker att det är bäst att låta det vara.

The Resistance älskar när idéer rinner ut i sanden.

Men. Det enda sättet att utvecklas som människa, och att lyckas med sina projekt, är att överlista The Lizard och The Resistance. Om inte är vi inte bättre än en dammsugarrobot.

Hur ser dina motstånd ut? Vad hindrar dig från att förverkliga dina idéer?

Sommarens två uppdrag
Jag har fått en uppdrag av min coach. Det är att i sommar hålla koll på mina motstånd och hinder. Vad och när upplever jag dessa? Hur ter de sig? Hur hanterar jag dem? Om detta skriver jag dagligen om i min dagbok, och min förhoppning är att jag om ett tag ska kunna se ett mönster. Och då kunna ta mig vidare.

En annan sak jag ska fundera på i sommaren är hur jag ska göra med mitt bloggande. Jag har under åren bloggat på en mängd olika bloggar, om olika saker och med olika frekvens. I nuläget försöker jag hålla igång den här bloggen, samt en blogg på Malmö|Malmö, och en annan blogg på FCM1. Och jag skriver jag på Apelögas sajt.

Det blir väldigt spretigt, och det är svårt att hålla igång allt. Jag lutar därför att rationalisera ner bloggandet till EN blogg, med en förutbestämd frekvens. Kanske ett inlägg i veckan, varje onsdagmorgon, eller något sådant. Jag tror att det skulle bli bättre, både för mig och för er som vill läsa mina tankar.

Vad skulle du vilja läsa mer om? Kontakta mig gärna, här eller på Facebook, Instagram eller via mail!

—

Lästips apropå ovanstående:

Linchpin – Seth Godin

Purple Cow – Seth Godin

The War of Art – Steven Pressfield

Do the Work – Steven Pressfield

(och av dessa fyra kan jag särskilt rekommendera The War of Art – den är kort (du läser den på en förmiddag i hammocken) men den är väldigt insiktsfull.)

När Steve Jobs startade sitt nya företag NeXT i mitten av 80-talet – han hade just blivit kickad från sitt Apple – kontaktade han mästerdesignern Paul Rand för att designa företagets logo. Paul hade tidigare gjort loggor åt företag som IBM, UPS och Enron. Steve bad honom designa några olika förslag till NeXT. Paul svarade:

– Nej. Jag kommer inte göra olika förslag. Jag gör ett förslag som kommer att lösa ert problem. Och ni ska betala mig. Huruvida ni använder designen eller inte, är upp till er. Och om ni vill ha fler förslag så får ni gå till andra designers. Jag kommer att göra ett förslag. Bara ett.

Tror ni Paul Rand fick jobbet?

Ja, naturligtvis. Han gav uppdragsgivaren en tydlig signal om att det var han, och inte kunden, som var experten. Att göra fler förslag skulle göra slutresultatet sämre, inte bättre. Steve Jobs förstod och accepterade.

* * *

Jag läser just nu boken Essentialism: The Disciplined Pursuit of Less av Greg McKeown. Den är en game changer. Det är en bok om produktivitet, men istället för att handla om hur man får saker gjorda (som till exempel Getting Things Done av David Allen), så handlar den om hur man får rätt saker gjorda.

Ser ni skillnaden? Det är två helt olika dicipliner.

Bokens huvudtes är “less is better”, vilket illustreras av historien om Paul Rand och Steve Jobs.

Essentialism handlar om att skala bort allt oväsentligt i sitt liv. Att tacka nej till allt som inte är superbt, istället för att tacka ja till allt som låter det minsta intressant. Varför? För att frigöra tid och fokus, som istället kan lägga på de verkligt viktiga sakerna.

Är det svårt? Ja.

—-

Tillägg:
Några som läst detta har haft lite invändningar – funkar den här filosofin verkligen för en frilansfotograf? Läs här och här.
Så… man ska nog inte ta det här exemplet alltför bokstavligt och tolka det som att man ska leverera en enda bild till sin kund. Jag tog upp det mest för att det var en cool story.
Det ligger något intressant i filosofin “less is better”. Jag återkommer med fler inlägg i ämnet.

—-

Tycker du detta är intressant?
Läs även de andra delarna i denna serie om frilansstrategier:
#1: Ta betalt för värde, inte kostnad
#2: Tacka nej till uppdrag
#3: Hitta rätt kunder
#4: Att vara en mensch
#5: Sätt rätt pris. Nu. (Du vill inte vara en Skoda)
#6: Om mentala hinder och drivkrafter
#7: Du vet vad du måste göra

Man kan även läsa en diskussionstråd om dessa inlägg på Fotosidan.

Och man kan följa mig på Instagram, Facebook och Twitter.

Läs mer här.

Jag tar en veckas paus från frilansskolan och tänkte istället berätta om FCM1 – Fotografiskt Center i Magasin 1. Det är ett projekt som går ut på att i Malmö skapa en plats för fotografi, likt Fotografiska i Stockholm. Initiativet till projektet kommer från min byrå Apelöga.

Det är ett otroligt spännande projekt, som nu efter drygt ett år börjar få vingar. Det händer spännande saker nästan dagligen, som gör att vi har gott hopp om att kunna slå upp portarna enligt plan inom några år.

Vi kör just nu en crowdfunding-kampanj som vi gärna vill att så många som möjligt engagerar sig i. Vi börjar närma oss det monetära målet med insamlingen, men insamlingen fortsätter tiden ut, även när målet nåtts. Det huvudsakliga målet är att få så många backers som möjligt – först när vi är tillräckligt många som är engagerade i projektet kan visionen bli verklighet.

Ta en titt på videon där jag berättar om visionen. Om du gillar idén, spread the love.

Förra inlägget ledde till att Jessica utmanade mig och frågade:

“Jag skulle gärna vilja läsa om dina personliga upplevelser, hur tänkte du i början, vad var din långsiktiga strategi? Fanns det någon? Hur övervann du mentalblocks som sätter käppar och pinnar och en hel skog i hjulet?”

Frågan är spot on. Mentala hinder är en stor grej. För ärligt talat: Vi vet oftast vad vi borde göra, och det finns mängder av tips och tricks och motivationscitat på nätet. Det är inte att vi saknar information som är problemet. Vi vet vad vi borde göra. Men, vi skjuter upp det till imorgon, och spenderar en timme på Facebook och Twitter istället.

Alla människor har dessa mentala barrirärer, och det gäller att hitta vägar runt dem.

För min del, i början av min karriär så hade jag två stora drivkrafter som hjälpte mig komma över mina rädslor. (Just det, rädslor. Att kasta sig ut i frilanslivet kan göra vem som helst skitskraj.)

Min första drivkraft var att jag behövde pengar för att kunna betala hyra och mat. Så enkelt var det. Jag flyttade till Malmö som 22-åring och hade en tunn plånbok. Jag visste att jag kunde klara mig ett par månader på sparade pengar, sedan behövde jag få in nya. Under den där första frilanshösten var det den insikten som fick upp mig ur sängen varje morgon. Trots att jag knappt hade några uppdrag att jobba med. Men jag visste att om jag inte jobbade mina 8 timmar varje dag så kunde jag heller inte klaga om jag inte lyckades.

Den andra drivkraften var en önskan om revansch. En röst inom mig som sa “Jag ska fantamig visa de jävlarna!”.

Bakgrunden:
1. Under min tid på fotoskolan praktiserade jag ett par veckor hos en ateljéfotograf i Göteborg. Han var duktig på sitt hantverk, men framför allt var han duktig på att trycka ner andra människor. Jag vet inte om han gjorde det medvetet, eller om det var ett uttryck för hans egen osäkerhet, men han gjorde det. Gång på gång förklarade han för mig varför jag aldrig skulle lyckas som fotograf.
“Jag ska visa dig, gubbjävel, vänta bara”, sa jag (inte, men tänkte).

2. Sommaren innan jag flyttade till Malmö var jag på anställningsintervju hos en fotograf i Stockholm. Tanken var att jag skulle assistera honom med diverse sysslor, hålla koll på studion när han var ute på uppdrag i fält. Intervjun gick dåligt – jag kom för sent, kom fram andfådd och svettig, och hade svårt att hitta rätt svar på hans frågor. Trots det fick jag jobbet. 
Fast nej, några veckor senare fick jag veta att jag inte alls fått jobbet, och jag vet fortfarande idag inte vad som hände. Kanske hade jag missförstått honom, kanske hade han ändrat sig. 
Det var augusti, och jag var utan bostad, jobb och pengar, och hade inte sökt in till några utbildningar (eftersom jag trodde att jag hade jobbet i Stockholm). Jag drog till Malmö, hittade en lägenhet och tänkte: “Nu jävlar ska ni få se!”

Då, i början av min karriär hade jag ingen strategi, utan drevs helt av dessa inre krafter. Jag reflekterade inte ens om jag var på rätt väg. Med facit i hand skulle jag förstås ha gjort det. Att ha en plan, en karta över vart man ska, är absolut att föredra. Numera har jag det: kort- och långsiktiga mål, och har utarbetat strategier och verktyg för att nå dem. Men det är ett annan historia.

—

Tycker du detta är intressant? 
Läs även de andra delarna i denna serie om frilansstrategier:
#1: Ta betalt för värde, inte kostnad
#2: Tacka nej till uppdrag
#3: Hitta rätt kunder
#4: Att vara en mensch
#5: Sätt rätt pris. Nu. (Du vill inte vara en Skoda)

Man kan även läsa en diskussionstråd om dessa inlägg på Fotosidan.

Och man kan följa mig på Instagram, Facebook och Twitter.