Morfar sa ibland att hans nästa bil skulle vara en Audi. Eller kanske en Mercedes eller BMW. En tysk kvalitetsbil skulle det vara.

Men nästa bil blev alltid en Volvo.

Sista gången jag hörde honom drömma om en Audi var han en bra bit över 80 och det fanns gott om marginal på bankkontot för att byta bort den vita Volvo 940 som stod i garaget. Men njae, det var inte riktigt rätt läge för en sådan bil nu, tyckte han. Kanske senare, om några år. Dessutom, att byta bilmärke är inte alltid bra, sa han och berättade historien om hur det gått den där gången han bytte Volvo mot Saab.

Det var samma år som han senare skulle klämma sina fingrar i en fällstege och flera fingertoppar kapades av. Kirurgerna lyckades sy fast alla igen, och bortsett från ett finger där känseln försvann så fungerade alla sedan som de skulle.

– Det konstiga var att det gjorde inte så ont det där med fingrarna, inte när det hände, när stegen fälldes ihop och händerna hamnade i kläm… det var liksom bedövat. Men efteråt däremot.

Men nu skulle det ju handla om bilen, den som inte var en Volvo.

– Jo det var en Saab 900, och du vet ju att de inte har startnyckeln vid ratten, utan mellan framstolarna, under handbromsen. Jo, i allafall, när jag kom ut från sjukhuset, med mina händer i bandage, och satte mig i bilen… och släppte ner handbromsen… och… klämde de nyoperade fingrarna mellan startnyckeln och handbromsspaken… Det gjorde så ont så att jag höll på att svimma.

När han kom hem sålde han Saaben direkt. Nästa bil blev en Volvo.

Jag älskar TED Talks av den anledningen att man där får höra berättelser man inte visste att man var intresserad av. Saker man inte hade en aning om. Fascinerande idéer, galna projekt, häpnadsväckande konst, allt förpackat i 20-minuters-föreläsningar.

Det var på TED Talks jag upptäckte Daniel Pink när han berättade om “The puzzle of motivation“. Det talet gjorde att vi på Apelöga bestämde oss för att helt ta bort provisionsbaserade löner.

När jag sedan googlade Daniel Pink hittade jag hans superba podcast Office Hours, och hans bok “To Sell Is Human” som jag skrev om i förra inlägget. 

Och apropå det: Pink hävdar alltså att vi alla är försäljare numera. Vad menar han egentligen? Här finns en tvåminutersförklaring.

Jag har två böcker med mig till sommarstugan: “To Sell Is Human” (2013) av Daniel Pink, och “Linchpin” (2010) av Seth Godin. Båda böckerna är av affärslitteratur-typ, och båda har samma grundtes: Världen som vi känner den är på väg att förändras radikalt.

Seth Godin beskriver i sin bok hur världen varit uppbyggd sedan den industriella revolutionen. Då skapades ett skolsystem som gick ut på att forma lydiga fabriksarbetare som bara skulle följa en manual. I utbyte fick arbetarna social trygghet och högre levnadsstandard. För fabriksägaren var målet att bryta ner företagets verksamhet till enkla arbetsuppgifter, för att kunna ha så okvalificerad arbetskraft som möjligt – om arbetarna är lätta att byta ut kan man hålla lönerna nere. Så här världen sett ut i 200 år, men nu är dagarna räknade.

Daniel Pinks bok handlar om försäljarna. Om hur en niondel av världens arbetskraft arbetar med sälj, och att försäljarna förr alltid varit i överläge. När man gick till bilhandlaren visste försäljaren mer än köparen, med följden att köparen alltid var rädd att bli lurad (och ofta blev det). Försälning har därför fått dåligt rykte, och säljarna ansetts vara pushiga och oärliga.

Men nu är en ny värld här. Godin beskriver om vikten att vara en “linchpin”, att vara oersättlig, till skillnad från den som bara följer en manual. Och Pink konstaterar att säljarens överläge är ett minne blott. Dagens bilköpare har googlat och researchat på internetforum innan de kommer in i bilhallen, och de är inte sällan mer kunniga än säljaren. Säljarens nya roll är att vara coach åt köparen, att filtrera ut relevant information. Och då gäller det att lyssna mer än att snacka.

Båda författarna gör analysen att bizniz-världen radikalt är på väg att förändrats. Fasta anställningar blir allt färre, lönerna sämre, egenföretagandet blir allt vanligare. De enkla jobben försvinner. Nu gäller det att vara oersättlig, och att kunna sälja. Ja, Pink konstaterar att allt arbete numera är säljarbete. Allt som påverkar kunden påverkar försäljningen. Non-selling sales, kallar han det.

Är den nya världen bättre eller sämre än den gamla? Tja, det spelar inte så stor roll vilket. Att sörja att den gamla ordningen försvinner tjänar inget till.

Så vad ska man göra? En bra början kan vara att läsa de här böckerna av Seth Godin och Daniel Pink. Det ger en viss förståelsen av vad som håller på att hända i världen, och ger en blick in i vår föränderliga framtid.

Kalifornien, 1948.
Det var en till synes vanlig dag i januari när förmannen James W Marshall inspekterade det nybyggda sågverket i Sutter’s Mill vid American River. Men det var ingen vanlig dag, skulle det visa sig, för just denna dag fick han syn på något märkligt vid vattenhjulet. Något som blänkte. Metalliskt, gulaktigt. Han tillkallade sin chef, Mr Sutter, och de inspekterade metallbitarna.
Guld.

“Guld! Guld! Guld från American River!”
Trots att herrarna Marshall och Sutter hade bestämt sig för att hålla fyndet hemligt spreds snart nyheten om fyndet. Först till de närbelägna orterna, sedan över hela USA och vidare över hela världen.

Inom ett år hade människor, som närde drömmar om en bättre tillvaro, börjat vallfärda till Kalifornien för att leta guld. Först med båt, vilket innebar att man var tvungen att runda Sydamerika. Lite senare provade man att resa via Panama eller Mexiko. 1850, när guldruschen var i full gång, reste de flesta landvägen genom USA, the California Trail. Det var också den vägen som Robert, bror till Karl-Oskar i Wilhelm Mobergs Utvandrar-epos, tog.

Området kring San Francisco fylldes snabbt av guldletare, men liksom Robert i Utvandrarna kom de flesta hem tomhänta. Om de kom hem alls. Åtskilliga blev offer för farorna längs vägen: rövarbanden i öknen, stormarna till havs, och tyfoidfeber och kolera i de överbefolkade städerna.

Guldet blev till sand, som Utvandrar-Robert konstaterade.

Men så fanns det en del som lyckades. Dels de fåtal som faktiskt hittade guld och blev rika på sina fynd. Men framför allt lyckades de som vände blicken och såg annat än guld som glimmade.

Mannen som är känd för citatet ovan, “Guld! Guld! Guld från American River!”, hette Samuel Brannan och var köpman. När ruschen började satte han skyndsamt upp en shop med guldgrävarattiraljer. Hackor, spadar. Han gick runt på San Franciscos gator med en flaska fylld av guld i handen och basunerade ut sitt budskap om guld, och hänvisade alla intresserade till sin shop.

Det är män som Samuel Brannan som blev rik på guldruschen, trots att de själv inte hittat något guld.

—

Det finns branscher som idag uppvisar likheter med guldruschen i Kalifornien. Fotobranschen är en sådan. Under de tio år jag arbetat som fotograf har jag sett hur branschen förändrats. Fotointresset har exploderat. En digital systemkamera är i var mans hand och bildbyråer och tidningar lockar med belöningar till allmänhetens bilder. De semiprofessionella fotograferna ökar i antal, de professionella får allt hårdare konkurrens. Få fotografer tjänar några pengar.

Och:
Under de här tio åren jag har varit egenföretagare har “entreprenör” blivit ett modeord. Allt fler startar eget, det talas om innovationer, och det berättas historier om de små företagen som kommer på en smart idé, blir uppköpta och tjänar en massa pengar. Många blir inspirerade att följa sina drömmar, att prova sina vingar, att våga ta hoppet ut i det okända i jakt på den stora belöningen. Runt hörnet väntar kanske Idén, den som är värd miljoner.
Men. De flesta får inte ens sina verksamheter att gå runt.

Liksom guldletarna så finns det en del som vinner på lotteriet i sin bransch och lyckas med sin idé. Men de flesta misslyckas. För att se var pengarna finns får man vrida blicken 180 grader. Där står de som säljer hackor och spadar.