Under mina fem år som frilans har jag tagit en mängd bilder. Ibland känner jag att jag vill lämna tillbaka dem.

(Utdrag ur ett inlägg jag skrivit på min nya blogg, vilket betyder att: 1. Jag kommer att tillåta mig att fotofilosofera i den bloggen, och 2. därmed fyller den här bloggen inte längre någon funktion. Detta är mitt inlägg nr 500 och också det defintivt sista.)

Jag har startat en ny blogg. Den finns på http://minhatt.wordpress.com/
Det är en blogg som handlar det som händer när jag ska försöka förverkliga en idé. Och när den första idén - den om hattarna - försvinner, så fortsätter jag att skriva om nästa idé. Och nästa.

För jag tror att man faktiskt kan göra så. Följa sina impulser, undersöka vad som händer, våga prova, inte avskräckas av alla misslyckanden, inte lyssna på “vad-var-det-jag-sa”-människorna. Till slut, efter ett tusen och en misslyckade idéer kanske man hittar just den idén som bär frukt.

Det är det som min nya blogg ska att handla om. Mina infall och tankar om stordåd. Om idéerna som verkar så lysande i mörka natten men som blir livlös dagen därpå. Om mina företag, de befintliga och de framtida jag vill starta. Om min konst, mina berättelser, mina uttryck. Om mina drömmar.

Det har gått drygt ett halvår sedan jag slutade skriva i den här bloggen och sedan dess har det flutit en hel del vatten under broarna. Bland annat startades fotojournalistik.se men nu ser det ut som sajten kommer att läggas ner (om ingen gör nåt!).

Jag gjorde två felaktiga antaganden inför starten av sajten.
1. Att det skulle vara ungefär samma sak att driva en blogg som att driva en sajt.
2. Att det skulle finnas ett intresse i foto-Sverige för en sajt med diskussioner och artiklar om journalistiskt fotografi.

Anyway.

Jag har gett mig in i skivbranchen. Tillsammans med några kompisar har jag dragit igång Liv Produktion kring årsskiftet. Mest som en hobby. En dyr hobby. På sikt hoppas vi kunna få det hela att rulla på.

Hittills har vi bland annat gjort en produktion med Negro Spirituals-gruppen Catch the Spirit. Lite popjazzigt så där.

Min roll i Liv Produktion är inte så mycket det musikaliska som allt annat runt omkring. Marknadsföring. Bokföring. Och så har jag fått lära mig layout och design (skivomslag) och rörlig bild (nya videon blev klar just idag, se den nedan).

En tredje stor sak, den största, som hänt är att jag har gift mig.
Det var festligt.

Kanske tar jag upp bloggandet igen, i nån form, framöver. Isåfall kommer det att handla mindre om fotojournalistik och mer om annat. Om varför musik är viktigt. Och om varför film är världens bästa berättande medium, om att web-TV snart kommer att slå stort, och att många stillbildsfotografer, men sina bildspel med lååååångsamma bildövertoningar, snart kommer att se sig ordentligt omsprungna.

Sedan jag slutade blogga i januari har jag haft tid att lyfta blicken. Det känns helt klart välgörande.

1. Min hemsida kommer att byta utseende, kanske redan idag (vilket betyder att den förmodligen redan har bytt utseende när detta läses). Vad som händer med den här bloggen i samband med det vet jag inte riktigt.

2. Jag kommer förmodligen att återuppta bloggandet inom en inte alltför avlägsen framtid, men då på fotojournalistik.se. Välkomna dit!

... med fotojournalistik.se.

Det har varit en kul tripp, men nu lägger jag ner bloggandet. Tack och hej!

Så här på årets sista dag sitter jag och skickar in lite bilder till Årets Bild. Funderar över det faktum att fem av sex personer i juryn är utländska (läs här).

Hur ska de kunna bedömma svenska nyhetshändelser, porträtt på svenska personligheter, svenska featurebilder? Är inte bakgrundshistorien viktig?
En svensk moderator i Göran Segeholm hjälper förstås till, men ändå?

Det juryn dock kan bedömma är bildernas estetiska kvaliteter, och i matchen yta vs innehåll misstänker jag därför att vi i början av 2008 får ännu en delseger för ytan.

(Årets nyårslöfte: Mindre gnäll i bloggen nästa år.)

Nu tar jag paus med bloggandet, åtminstone över jul och nyår. Tack alla ni som läst och kommenterat och engagerat er på olika sätt!

foto: Elwyn Haglund

Jag fortsätter på ego-temat, här med en bild från någon gång på mitten av 80-talet. Det är jag, fångad i ögonblicket av morfar, känd som den som alltid har flest kameror på släktträffarna och som alltid säger: Bara en bild till!

Ja, morfar är för övrigt världens coolaste morfar. För några år sedan, 80 år ung, köpte han dator och digitalkameror. Och emellanåt dyker han upp på min ICQ.

Fotografen i fokus

Ja så här kan det se ut när fotografen tycker sig vara viktigare än omgivningen. Notera hur skarp, om än liten, jag själv är i bilden.

Någon fotograf där ute som vet vilken av BLF-listorna som gäller för arkivbilder sålda till dagspress-nättidning?

I brist på någon "senaste kommentar"-funktion här på bloggen puffar jag nu själv för några kommentarer som kommit in till inlägget Fakta vs fiktion, del 3. Läs här.

Apropå Scanpix stora fotopris som delades ut häromveckan mailade jag dem och frågade hur deras definition av "dokumentärfoto" lyder. Eftersom priset delas ut till en dokumentärfotograf/bildjournalist, så borde de väl veta vad som menas, tänkte jag.

Svaret (som jag citerar med tillåtelse från Scanpix):

Vi har en definition, som kan tolkas på lika många sätt som det finns personer. Priset delas ut till en fotograf inom dokumentärfotografi eller bildjournalistik, till traditionell eller nyskapande sådan.

Scanpix har gett en jury bestående av 5 personer [...] Exakt hur juryn valt att tolka definitionen vet endast juryn, och så vill vi att det ska förbli.
Vi har stort förtoende för varje person i juryn, och för det arbete som juryn gjort, och vi är mycket stolta och glada över de tre nominerade.

Vad tycker ni?

Jag fick ett mail från en Viebäcksfotoelev häromveckan, där det bland annat frågades:

Skulle du kalla dig själv för bildhora? Någon som säljer sig själv för pengar? En frilansare som beskrev sig själv och alla andra frilsansare med just det namnet.

Nej, att vara frilansfotograf är inte mer likt prostitution än något annat yrke.
Snickare (trähora?)
Taxichaufför (bilhora?)
Kontorist (skrivarhora?)
Nej, det handlar bara om att sälja en tjänst, men kanske har konstnärsmyterna gjort att det ses som lite fult för bildskapare att kunna leva på sitt hantverk.

Hursomhelst.
I nya Kamera&Bild har Magnus Fröderberg skrivit en ledare om vikten för en fotograf att sälja sig. Själv har jag satsat en hel del på just marknadsföring, och mitt senaste utskick finns på bild i anslutning till ledaren. Läs och se här.

När jag tog steget ut i frilanslivet för snart fem år sedan stod det snart ganska självklart till för mig att jag inte skulle få några uppdrag om mina potentiella uppdragsgivare inte visste att jag fanns. Sedan dess har jag lagt en hel del timmar och kronor på utskick och hemsidor och kundbesök.

Men marknadsföringen är egentligen bara steg 1. Det viktigaste andra steget är att lyckas med sina uppdrag. Nöjda kunder är den bästa reklamen, som morfarsfar Carl Albin, egenföretagande plåtslagare, lär ha sagt.

Min Catrin

Jag hittade denna bild i arkivet häromveckan - jag minns inte att jag tagit den, men metainfon säger att den är ifrån januari 2007 och att den är tagen i Stockholm.

Thomas Nilssons senaste blogginlägg ställer frågan om fotografiet är alltför starkt sammankopplad med estetiken. (Läs här.)

Det är något jag frågat mig, och för något år sedan skrev jag och Andreas Karlsson en artikel för Kamera&Bild om det. Och jag har bloggat om det bland annat här och här och här, och i intervjun med Jens Assur nämns estetiseringens problematik.

Dessutom har frågeställningen beröringspunkter med Adobe Awards!-debatten och även Fakta vs fiktion-diskussionen. Klart intressant och relevant, alltså.

Vad jag själv anser?
Vet inte säkert.
Men jag har varit med om att göra bildreportage som trots superb historia föll ganska platt, pga av ljusförhållandena på den plats där reportaget utspelade sig.
Det finns helt klart en problematik här.

Jag var ute på reportageuppdrag för D.A. igår. I jakten på Bilden fick jag korsa en blöt åker.

Just när ni trodde att etikettsättardiskussionen nått sin kulmen så tänker jag istället utöka den. Detta sedan jag i en mailväxling med min kollega Christian A diskuterat Årets Bild, och Christian skrev följande (jag citerar med Christians tillåtelse):

[...] Jag har en del "vardagslivsbilder", men den klassen är ju slopad. Undrar varför, trodde den klassen var populärast. Dessutom mest representativ för typiskt vardags-pressfoto-kneg, dvs korta nedslag i folks vardag. Är även förvånad över den stora acceptansen för arrangerade bilder i de olika klassbeskrivningarna. But but, feature är ordet på allas läppar, så det är väl bara att vänja sig. Det roliga är att ingen jag har pratat med, fotografer/reportrar, kan förklara vad feature står för, mer än att det ska vara läckra (arrade) bilder och luftig text typ. Lite kul, lite konstigt.

Ja, vad menas med Feature egentligen?
Kanske en fråga för ÅretsBild-arrangörerna, som i år kommer att dela ut priser i tre olika Feature-klasser (se här).

Utdrag ur ledaren Dikten och journalistiken i nya numret av Journalisten (texten i sin helhet finns på Journalistens hemsida här):

[...] Den praktiska hypotes vi journalister har att utgå från är att verkligheten faktiskt finns. Det är den vi efter bästa förmåga ska försöka beskriva på ett sätt som är trovärdigt för publiken.

Ingen lätt eller oproblematisk uppgift. Vi har alla våra subjektiva upplevelser av händelser och företeelser. Vi gör våra urval och vinklingar, medvetet eller omedvetet. Förment objektiva sanningar ska – måste – ifrågasättas.
[...]
Frågor om objektivitet och subjektivitet, sant och falskt, fakta och fiktion, är mer komplicerade än de först ser ut. Kanske kan journalister ta hjälp av filosofer och litteraturvetare som länge funderat över språket och dess möjligheter att beskriva verkligheten.
[...]
Håkan Lindqvist, Journalisten

Ja, och även om Håkan Lindqvist skriver om skrivande journalister så är det samma sak för oss fotograferande journalister.

Känns bra, tycker jag, att det finns andra som tar de här frågeställningarna på allvar. Att konsultera filosofer? Ja, varför inte?

Jag har insett att det är ganska lätt att avfärda hela den diskussion som jag fört här i fakta vs fiktion-inläggen:
Det är omöjligt att dra gränser så varför ens försöka, varför sätta etiketter på fotografi, du borde snacka mindre och plåta mer, det finns inga sanningar, alla sanningar är lika värda, yada yada yada.

Och ja, den relativistiska hållningen har sina förtjänster. Eftersom inget är mer rätt än något annat kan man aldrig ha fel. Perfekt.

Fotografi liknas ibland vid musik, så låt oss därför göra ett tankeexempel:
En jazzmusiker och en dansbandsmusiker träffas för att diskutera bra musik.
Dansbandsmusikern säger:
- Bra musik är taktfast så att man kan dansa till det, och texten ska vara tydlig och förståelig, och inga konstiga toner eller harmonier som förstör och förvirrar.
Jazzmusikern invänder:
- Nej, bra musik ska vara oberäknelig och impulsiv! Melodier och takter är inte så viktigt, det handlar om känslan, vad musiken förmedlar!

De båda musikerna är skenbart oense, men båda har förstås rätt; de talar om olika musikstilar som har olika syften.

Samma sak med fotografi, tror jag, och det är en av anledningarna till den här diskussionen. Vi kan nog behöva bestämma oss för vad som är vad för att undvika förvirring. Det handlar inte om att etikettera för etiketternas skull, utan för vår förståelses skull.

Helt konkret och påtagligt blir det tex när Scanpix delar ut dokumentärpriser till fotografer. Vad menas egentligen med bra dokumentärfotografi?
(Jag har mailat Scanpix och frågat, men har inte än fått något svar.)

Bil

Utanför bingohallen, några minuter före insläpp.

"In a broad sense, all non-fictional representation, in books or in images, is documentary.”
Mary Warner Marien, Photography: A Cultural History, 2002, s. 280.

På www.dokumentarfotografi.se har Ett nätverk för fotografi med dokumentär inriktning samlat ett gäng citat som alla försöker svara på frågan: Vad är egentligen dokumentärfotografi?

Relevant fråga, men ovanstående citat är kanske mindre lyckat. Dels för att defintionen är så bred att i princip all fotografi innefattas, dels för man förvirrande nog använder ordet "non-fictional".
Jaha? Vad är o-fiktion, liksom?

Men initiativet, att överhuvud taget bilda ett nätverk för dokumentärt foto, är strålande, och hemsidan är intressant. Något att bygga vidare på!

Werup/Wiehe

Jag: Jo, jag skulle vilja testa att ta en bild där du [pekar på Mikael] står i förgrunden. Lite oskärpa och så.

Mikael: Nej. Inte oskärpa. Det är inte snyggt.

Jag: Hmmm... men jag kan väl ta bilden ändå? Så får jag försöka övertyga er sen?

Jacques: Ja, låt nu honom ta bilden.

Sagt och gjort.
Bilden blev en av mina favoriter - jag gillade att de båda i Malmö välkända herrarna är båda delvis dolda, bakom oskärpa och solglasögon, och tjusig ståendetriangel-kompositionen och rött rött rött i bakgrunden.

Men motsatsen mot de ursprunliga direktiven (svartvitt, kvadratiskt, klassiskt).

Ja, bilden valdes bort.
Och nu med några veckors distans börjar jag tro att det var rätt att döda denna darling.

(Tidigare bloggat om Wiehe/Werup-plåtningen här och här.

Min fotograf- och bloggarkollega Moa Karlberg är från och med nu också min frilansnätverkskollega. Detta sedan hon blivit medlem Textverk, vilket känns kalaskul eftersom Moa är en av de vassaste fotojournalisterna jag känner till.

Mer om Textverk, och mer om Moa, finns på www.textverk.se.

Jag var på en kollegas vernissage förra helgen (bilder från Palestina). Vi pratade lite om framtida resor. Serbien var kollegans framtida mål, en annan frilansfotograf kom fram och sa att han planerade en resa till Kosovo snart, och jag svarade att jag var där i våras och tänker åka dit efter årsskiftet igen. Och DN och SvD är i Kosovo nu, kommenterade den utställande kollegan, och jag berättade att jag känner till ytterligare några frilansare som är på väg ner till Balkan snart.

Jag insåg det självklara: En eventuell Kosovo-resa lär bli svår att finansiera, tidningarna kommer att drunkna i frilansförslag.

(Jag pratade med en redaktör på en av de stora reportagetidningarna häromveckan: "Vi får in ca 100 reportageförslag från frilansare varje månad. Vi kan ta in ett eller kanske två av dem.")

Pristina -08? Kanske inte ändå.

Maria M spinner i sin blogg vidare på tankarna om objektivism kontra relativism. Jag citerar här några godbitar:

Det jag tycker är intressantast är egentligen inte diskussionen om hurvida det finns en objektiv sanning eller inte - utan hur vi som fotografer och människor hanterar det faktum att det inte går att vara objektiv, att det inte finns en Sanning med stort S att avbilda och tala om.

Relativismens problem är nämligen att den är en självmottsägelse: det finns ingen sanning med stor S utom det faktum att det inte finns någon sanning med stor S. Den är en tankemässig återvändsgränd, men samtidigt den viktigaste återvändsgränden vi någonsin kommer besöka.

Läs hela inlägget här.

Apropå mitt tidigare inlägg:
Jag var hos en kiropraktor igår. Han trodde att den stora boven bakom ryggproblemen inte var de tunga kamerorna som bärs på en axel eller det hårda stengolvet i köket där hemma, utan allt stillasittande på kontoret. När jag uppskattade kontorstiden till i snitt fem timmar om dagen såg kiropraktorn oroad ut. Rör på dig! sa han.

Nu blir det teori.

I mina fakta vs fiktion-inlägg har det debatterats en del bland annat om bilders koppling till verkligheten. Jag skrev att bilder bär ett visst sanningsanspråk, men fick mothugg. Läge därför att lägger fram grunden för mina antaganden.

I Steve Edwards utmärkta bok Fotografi - en introduktion finns på sidorna 119-122 en redogörelse för Charles Sanders Pierces arbete om teckentypologi. Pierce var en amerikansk pragmatisk filosof som var verksam i slutet av 1800-talet, och skrev bland annat om tre teckenkomponenter, varav två som är intressanta för oss när vi diskuterar fotografi: ikoniska tecken och indexikala tecken. En kort sammanfattning följer här, för mer djupgående resonemang rekommenderar jag Edwards bok.

1. Ikoniska tecken liknar på ett eller annat sätt objektet de står för. Tex en teckning av en stol som visar ett fyrbent föremål med en stis och en rygg. Vi kommer inte att blanda ihop strecken på pappret med en verklig stol, men förstår ändå att det är en stor som teckningen står för. Och bland huvudkaraktäristikerna för ikoniska tecken är att de fungerar även utan det aktuella föremålet - teckningen behöver inte avbilda en befintlig stol för att vi ska förstå.

2. Indexikala tecken har en direkt relation till föremålet i fråga. Även om index inte liknar föremålet de hänvsisar till så har de ett kausalt samband med föremålet. Ett exempel på ett idexikalt tecken är ett fotspår. Vi kan förstå att det är en människa som gått där, trots att fotspåren inte direkt liknar människan.
Stolsteckningen i föregående exempel är alltså ett indexikalt tecken på en hand, penna och papper.

Ett fotografi är unikt på så sätt att det både är ett indexalt och ett ikoniskt tecken av det avbildade. En bild på ett hus både liknar huset (ikoniskt) samtidigt som själva huset i sig är upphovet till bilden (indexikalt).

I citatet i inlägget Fakta vs fiktion del 2 påpekas just detta. Skillnaden mellan en teckning och ett fotografi är enorm i avseendet att fotografiet har en dubbel koppling till verkligheten. Och det var ungefär det här jag menade när jag skrev något om fotografi och sanningsanspråk.

OK, ska vi först försöka reda ut det här: Är dokumentärfoto och fotojournalistik samma sak? Jag har hittills använt begreppen ganska synonymt, men börjar undra.

Min iver att vilja definiera dokumentärfoto måste ses i det ljuset, dvs att jag tänker mig att det är en form av journalistik. På journalistik - oavsett vilket medium - ställer vi vanligtvis en del krav. Därför har jag förbryllats över synen på att dokumentärfoto kan vara lite vad som helst.

Så, hjälp mig gärna att bena ut det här, så fortsätter vi diskussionen sedan!

... jag tror inte riktigt på den där idén om en objektiv verklighet som går att spionera på och berätta om sanningsenligt...

Helga Härenstam berättar mer om sina tankar kring dokumentärt/verkligt/overkligt i kommentarerna till inlägget Fotografi: fakta vs fiktion, del 1, och jag svarar lite allmänt om syftet med mina ifrågasättande. Intressant, om jag får säga det själv.

Jag tittade igen på bidragen till Scanpix Stora Fotopris, men denna gången med ljudet påslaget på datorn. Marc Femenia Nobells bildspel lyfte något ofantligt och för första gången på länge blev jag verkligen berörd av bilder. Tack vare musiken, tror jag. Och jag inser att musiksatta bildspel är något jag måste börja göra (min assistent Christoffer är proffsjazzsaxofonist, så förutsättningarna är goda).

Se Marcs bildspel här.

Segeholm publicerar Peter Kjellerås Journalisten-debattinlägg på sin blogg. Pressfotografin är stendöd, hoppet är ute, skriver Peter.

Jag frågar mig:
Om det nu är så, vilkens ansvar är det att göra något åt det?

Ett citat upphittat på s 23 i John Szarkowskis The Photographers Eye:

There is a terrible truthfulness about photography.
The ordinary academician gets hold of a pretty model,
paints her as well as he can, calls her Juliet,
and puts a nice verse från Shakespeare underneath,
and the picture is admired beyond measure.
The photographer finds the same pretty girl,
he dresses her up and photographs her, and calls her Juliet,
but somehow it is no good - it is still Miss Wilkins, the model.
It is too true to be Juliet.

(George Bernard Shaw, ur Wilsons's Photographic Magazine, LVI, 1909)

Något jag funderat över mycket på sistone: När övergår ett fotografi från att vara dokumentärt till att bli fiktivt? Alltså på samma sätt som en text kan övergå från att vara journalistisk till att bli skönlitterär? När försvinner kopplingen till "verkligheten"?

Spaning nr 1:
Scanpix stora fotopris ska snart delas ut. Priset ges till "... den som juryn anser bäst skildrat det svenska samhället på ett sätt som [...] bidrar till att utveckla dokumentärfotografiet." (Hela texten här.)

En av de nominerade, Helga Härenstam, har tagit en serie bilder som andas mystik. När hon intervjuas om sitt sätt att fotografera säger hon bland annat att bildserien började som "en delvis fiktiv självbiografi". Vidare: "Jag vill visa att gränsen mellan verkligt och overkligt är svår att dra, och ibland väldigt onödig att dra."

OK. Min poäng är inte att kritisera Helga Härenstam - jag gillar hennes bildserie. Min poäng är snarare att ifrågasätta Scanpix definition av "dokumentär". Om Helgas bildserie är dokumentär, vilka bilder är då inte dokumentära?

Spaning nr 2:
I början av oktober var jag på Arbetets museum i Norrköping för att vara med på ett seminarium i anslutning till att ett pris delades ut för "bildverksamhet med dokumentär inriktning".
En av pristagarna var JH Engström.

Igen, inget fel på JH:s bilder, men inte tusan är det dokumentära bilder.

Och nu kanske en del av er tänker att det är onödigt och meningslöst att diskutera hur man definierar dokumentärfotografi. Isåfall är vi inte ense, och i kommande inlägg ska jag försöka utveckla resonemanget.

Jag håller på med två webprojekt förnärvarande. Dels sajten om fotojournalistik, som jag flaggat en del för här i bloggen, dels min egen sajt som ska byggas om.

Min nuvarande sida är några år gammal, och bilderna och texterna känns hopplöst föråldrade, ja så till den grad att jag inte riktigt vågar mig dit för att titta vad som finns där. Jag hoppas att det inte är för dåligt och lägger istället krutet på bloggen.

Men, sajten ska byggas om, och jag har funderat på hur i snart ett år. En designer, en informationsarkitekt och en webtekniker är inblandade, och det har bollats tankar och skisser och idéer.

Att göra en hemsida är att definiera sig själv - vem är jag, vad vill jag? vad vill jag berätta med mina bilder? - och jag förmodar att det är därför det är så svårt och tar så lång tid. Ofta är det tankar som inte är färdigtänkta som nu måste formuleras.

Exempel. Designern frågade:
- Hur ser du på ditt varumärke? Vad kännetecknar "adamhaglund"?

En kvart senare, efter ett verbalt trevande och bollande, kändes det som att vi lyckades hitta det. Nu ska det fångas in, låta sig ritas upp och slängas ut i sajberrymden. Det finns ingen tidsplan, jag räknar med att det kommer att ta ett bra tag till innan allt är klart.

Tills vidare: Krutet på bloggen, som sagt.

NyTeknik, 7 nov 2007, nr 45

Apropå mina två senaste inlägg: Den röda väggen var trots allt inte helt ratad, visade det sig. Affärsvärldens systertidning NyTeknik har publicerat en av bilderna. Så här såg det ut.

Den ratade röda väggen

... vilket Göran kommenterade och undrade var bilderna mot den röda väggen fanns. Jag kan bara konstatera att de bilderna, varav en finns här bredvid, blev ratade. Kanske med rätta?

---
(Hmmm, av någon anledning blev det en sådan där ful jpeg-komprimering när jag laddade upp bilden här. Knas.)

Affärsvärlden, nr 45, 7 nov 2007

Resultatet av den fotosession jag beskrev i detta inlägg.

Vad jag gjort under de senaste åren för att komma till rätta med ömmande axlar och ond rygg:

* Köpt fotoryggsäck för att använda istället för axelväska (men eftersom ryggsäcken är lite otymplig och lite för stor använder jag ändå ibland axelväskan)

* Köpt mindre laptop.

* Slutat med att cykla med hela fotoutrustningen på ryggen till och från kontoret varje dag.

* Bytt ut backup-hårddisken från en stor tung 3,5"-disk med metallskal till en liten 2,5"-disk med plasthölje (denna finns i väskan till och från kontoret varje dag)

* Börjat styrketräna.

* Slutat styrketräna.

* Stryketräna med lätta vikter.

* Styrketräna med tyngre vikter.

* Börjat stretcha efter styrketräningen.

* Ibland använda inneskor hemma, eftersom vårt hårda stengolv i köket tydligen är påfrestande för ryggen.

* Börjat använda fast och mindre optik mer och mer ofta - det tunga 24-70-objektivet står mest på en hylla och samlar damm.

* Slutat använda tunga 1DmkII-kameran, och allvarligt börjat fundera på att köpa en 400D pga dess litenhet.

osv.

Dock, idag har jag trots detta ändå ont i ryggen. Tips, någon?

Sagt och gjort, när jag i går plåtade Wiehe och Werup fick Rolleiflexen följa med. Jag sejfade förstås med digitalsystemaren också, och jag kan inte riktigt säga att det ena är bättre än det andra, men att fotografera med Rolleiflexen - mellanformat, kvadratiskt - är något helt annat än att digitalplåta.

En mer andäktig stämning infinner sig innan bilden tas. Koncentration, kontemplation. Och de som fotograferas speglas i fotografen.
Med digitalen blir det lätt flamsigare, slarvigare, men därmed också mer upplagt för lyckade slumpskott.

(Jämför med Segeholms inlägg häromdagen om softbox-fotografering och hur tekniken påverkar den som fotograferas.)

Blogger strular, mina nya inlägg syns inte och kommentarer kommer bort. Irriterande. Jag ska byta bloggoperatör, eller vad man säger, så fort jag har möjlighet.

Sändaren, nr 22/15, 1 nov 2007

Historien bakom bilden skrev jag om i detta inlägg. Så här blev resultatet, utan de ratade Jesus-bilderna.

Senaste veckan har jag fotograferat två personer som jag vid olika tillfällen plåtade under mitt första år som frilans.
Det verkar som att ett varv runt Malmö tar ca 4 år. Nu är jag inne på andra rundan.

Och när jag möter ett bekant ansikte igen på andra sidan linsen säger jag:
- Jag tror att vi har setts innan, säger jag men objektet ser frågande ut. Jo jag plåtade dig för tidningen X till en artikel om Y. Med journalisten Z.
Minns inte.
Som fotograf blir man inte så lätt ihågkommen, åtminstone inte jag. Däremot kommer jag själv ihåg alla de ansikten jag fotograferat - efter en halvtimme i Photoshop med varje person sätter sig bilden i minnet.

På torsdag är det dags igen då jag ska plåta Wiehe. Första gången var oktober -03, detta blir fjärde-femte-sjätte gången eller nåt sånt. Wiehe och Werup ska göra en föreställning och det behövs press- och affischbilder.
Enkelt, klassiskt, kvadratiskt, svartvitt är tanken.
Som upplagt för min coola Rolleiflex, alltså.

Mac eller PC?

Jag sprang på en story i Kosovo i våras som jag inte hann följa upp, och som jag sedan dess inte kunnat släppa. Därför är planen att åka tillbaka någon gång i början av nästa år. Jag vet, Kosovo är lite uttjatat och ganska osexigt, men det är min hang-up.

Igår skickade jag iväg ett första trevande mail. Snabbt positivt svar.
Det kan nog bli av det här.

Lars Dareberg, fotograf på Sydsvenskan, har börjat blogga. Hans blogg finns här.

Christoffer

Upptäckte häromveckan att det satt en rulle i min Rolleiflex. Jag köpte den av morfar för några år sedan - morfar hade köpt den ny 1950 - och tagit några bilder då, men inte gjort slut på filmen.
Det gjorde jag nu istället.

Så här cool blev assistent Christoffer när han plåtades med den störtcoola Rolleiflexen.

I mitt inlägg om helgens vernissager, och kommentarerna till det, pratas det en del om vad bilder i sig kan berätta. Följande träffande rader läser jag nu i The Photographer's Eye av John Szarkowski, en bok jag hittade på Moderna när jag var i Sthlm senast:

The decline of narrative painting in the past century has been ascribed in large part to the rise of photography, which "relieved" the painter of the necessity of story telling. This is curious, since photography has never been successful at narrative. It has in fact seldom attempted it. [...]
The heroic documentation of the American Civil War by the Brady group, and the incomparably larger photographic record of Second World War, have this in common: neither explained, without extensive captioning, what was happening. The function of these pictures was not to make the story clear, it was to make it real. (min kursivering)

Någon berättade för mig: När nassarna som vandaliserade Andres Serranos utställning A History of Sex på Kulturen i Lund lade upp en egen videupptagning av händelsen på YouTube, blev videon snabbt borttagen. Dock inte pga själva vandaliserandet, utan för att videoinslaget innehöll så mycket naket.

Det får mig att tänka på något som Edwards skriver i boken Fotografi. Han berättar om medias konskventa censurerande av Guantanamo-fångarnas genitalier på de amerikanska soldaternas trofébilder. Som om det var det som var stötande.

Lördag: Arbetets museum.
De är så proffsiga, utställningsarbetarna i Norrköping! Mina bosnienbilder har aldrig sett bättre ut än vad de gjorde på den här samlingsutställningen, När-Kad. Fin lokal, superb hängning, snygg ljussättning, och ett arrangemang som funkade perfekt: En utställning med svensk-bosniers medtagna saker (vad tar man med sig när man måste fly?) ackompanjerat av Jens Olof Lastheins fina panoramabilder från kriget. Och så mina bilder, Bosnien 10 år senare.

Fredag: Ordförrådets lokaler i gamla Arbetet-huset i Malmö
Vin och snacks, och vänner och kollegor har tagit sig dit, och tagit sig tid. Jag berättar om bakgrunden till Kosovo-bilderna, jag snackar längre än jag hade tänkt och upptäcker: bilderna behöver förklaras! berättelsen finns inte i bilderna! utan bilderna finns där för att förstärka och verifiera berättelsen!

Lärorikt, säger någon efteråt. (Och fotofeber-Jens bloggar om sina intryck här.)

Jag inser: Poängen med att ställa ut: att berätta, inte bjuda på visuella kickar (även om det ena inte behöver utesluta det andra).

---

Nu är det blodad tand.

Motsatsen till Köpenhamns-snubben jag plåtade häromveckan (här) var Alfa Lavals VD som jag porträtterade för Affärsvärlden i fredags. Istället för "här är det jag som bestämmer" var det glatt humör och samarbetsvillighet (jakande svar på frågorna "kan vi gå ut?" "kan vi plåta lite i produktionslokalerna?" "är det ok om vi det tar lite längre tid än planerat?" javisst). Det är rätt skönt när man kan få sina fördomar, tex de om näringslivspampar, raserade.

Hursomhelst, idag var det dags att bildbehandla de där VD-bilderna och jag drog lite extra i spakarna. En röd vägg som jag använde som bakgrund blev alldeles strålande vacker när kontrasten höjdes och objektivets naturliga vinjettering fick bli helt svart. Och några svartvita bilder mörkade jag ner så att hår och bakgrund flöt ihop och kavajen tappade täckning.

Ja, inte utan att jag får ge mig själv en Adobe Award. (Bilderna dyker upp på bloggen när de blivit publicerade.)

---

Mer om bildbehandling i Görans blogg.

På kontoret har jag en guldfärgad kaffekopp, som en kompis hittade på secondhand och gav mig i inflyttningspresent för länge sedan.
Idag: hällde upp kaffe, som var lite svalt. Jag ställde in muggen i mikrovågsugnen, sätter igång och hinner se ett litet fyrverkeri av blixtar innan jag stänger av.
Kaffet blev inte varmt, men det luktade lite bränt.

Mina båda vernissager i helgen var kul. Jag återkommer till dem här i bloggen när jag har tid. Just nu är det löjligt många bollar i luften (och således får detta irrelavanta inlägg ses som en överslagshandling (ungefär som gasellen på savannen som ser maten ligga en bit bort, men mellan maten och gasellen är lejonet. Springa till maten eller fly från lejonet. Äsch, jag lägger mig ner och sover istället, tänker gasellen).

"Vardagen fortsätter in i Adam Haglunds bilder. Vardagen efter kriget. Husen har fortfarande sår som syns. De mänskliga såren sitter på insidan. Svårare att se."

Läs hela texten här.

Norrköpings Tidningars kultursida skriver idag om Arbetets Museums Bosnien-utställning:

[...] Två fotoutställningar balanserar När-Kad. Båda skildrar kriget på Balkan. Jan Olof Lastheins bildsvit Moments in between med foton från 1994-1997 är iögonfallande empatisk. Åskådaren lyfts in i det bosniska samhället.

Bilderna är tagna i vidvinkel, ofta i vägkorsningar. Färgerna är överväldigande, mestadels kommer de från människor, genom en strumpa eller en kappa. Lysande, i ordets bägge bemärkelser.

En perspektivförflyttning går att spåra i Adam Haglunds utställning Där börjar livet, med fotografier från 2005 års Bosnien. Här är delaktigheten mindre, och atmosfären ger uttryck åt en uppgivenhet. Från vidvinkelfoton till närbilder av nävar och vattendroppar. Ganska menlöst i sig självt, men uttrycksfullt med Lastheins fotografier i minnet.

Utställningens komposition är förträfflig, och bidrar definitivt till en ökad förståelse för kriget, dess skändligheter och splittrande konsekvenser. [...]

ur Där börjar livet

Kamera&Bild skriver några rader inför lördagens vernissage på Arbetets museum i Norrköping. Läs här.

Min senaste utställning, Kosovo/Kosova, har just satts upp på väggarna i frilanskollektivet. Imorgon vernissagar vi här, smuttar vin och snacksar.

Sitter på tåget tillbaka från Nässjö till Malmö - har varit en halvdag på Viebäcks fotoskola och försökt förmedla mitt budskap: Det är inte så svårt att bli frilansfotograf, och man som person inte måste vara på ett visst sätt för att det ska funka. Om jag kan, kan ni.
(Om föreläsandet: Ovant, nervöst, stammande, men det tog sig och på det hela taget riktigt kul.)

På en vägg i en datasalarna fanns en malplacerad vattenkran, en påminnelse om rummets tidigare funktion som mörkrum (det var det på min tid).

Vi halkade förstås in på lite kamerasnack mot slutet och någon frågade om min mätsökarkamera. Jag tipsade på Rangefinderforum.com, ett forum för mätsökarnörderi, och nu på tåget surfade jag själv in där. Ganska roande. Läste precis i ett inlägg av en som undrade om det är bäst att köra med ett 35mm- eller 50mm-objektiv.

is it considered cheating by cropping 35mm pictures to make them more like 50? in certain cases?

Well. En dag borta från kontoret har inneburit ett gäng missade samtal och obesvarade mail. Morgondagen blir hektisk. Och på fredag är det typ Kosovo-vernissage i vårt frilanskollektiv, ni som har vägarna förbi och vill komma kan skicka ett mail till mig så sätter jag upp er på gästlistan.

Det slog mig just efter att ha skrivit två blogginlägg på måndagsförmiddagen från kontorsdatorn att jag numera bloggar mer och mer på arbetstid istället för på fritiden, som tidigare. Ett övertydligt symtom på att bloggandet känns mer och mer som ett jobb. Hmmm...

Veckan som just inletts blir för mig en stå-framför-folk-och-prata-vecka. På onsdag åker jag till skolan där jag fick min grundläggande fotoutbildning, Viebäck, för att snacka om hur livet som frilansfotograf kan te sig. På fredag blir det en slags vernissage här på frilanskollektivet då jag visar upp min Kosovo-serie i fysiskt format för första gången (den finns på webben). Och på lördag åker vi till Norrköping för att inviga Bosnien-utställningen på Arbetets museum (info här).

Skräckblandad förtjusning, om klyschan tillåts, är vad jag känner nu. Det är kul, inspirerande och upplyftande att ställa sig i ett slags rampljus, men samtidigt prestationsångestskapande. Vad ska folk tycka?
Läskigt.

Joh 6:37-40

Jag har under året haft ett stående uppdrag från en kristen tidning att ta bilder som illustrerar olika bibeltexter (här är en tidigare sådan bild).

För några veckor sedan var det dags igen. Texten som skulle illustreras var från Johannesevangeliet där Jesus snackar lite kryptiskt om vad som ska hända. Ganska abstrakt, inget riktigt att ta fasta på för att skapa bild av.

Jag letade genom mitt arkiv, hittade en snäll bild föreställande en sådan där figur som finns målade ibland på gångbanor och vid övergångsställen, en vuxen som håller ett barn i handen. Jag skickade iväg den till redaktionen.

Assistent Christoffer föreslog att vi skulle ta ytterligare bilder. Texten handlar om Jesus, varför inte ta en Jesus-bild, tyckte han, och vi åkte till Lund för att plåta en kompis med Jesus-attribut. Jag hade den där bilden av Jesu liksvepning (se här) i bakhuvudet/på näthinnan och fick till några bilder som jag tyckte var lagom mycket Jesus, och lagom abstrakta för att passa i sammanhanget.

Eller blev det lite för mycket Jesus?
Redaktionen valde till den snälla vuxen-barn-gatumålningsbilden.

Åkte i förmiddags till Köpenhamn för att porträttera en dansk professor som är kritisk till Al Gores klimattankar. Skrämselpropaganda, tycker danska professorn.

(Men tänk inte professor som i tankspridd man med vitt hår, utan istället en 35+ modemedveten storstadsman.)

Vi hade avtalat tid kl 13, jag och journalisten kom dit tio minuter i och ringde på. Portelefonen svarade: Vi sa väl kl ett? Kom tillbaka då.

Vi väntade tio minuter, ringde på igen och blev insläppta.
Ta av er skorna innan ni går, påpekade professorn direkt. Och fortsatte: OK. Ni får en timme.

Journalisten började beta av sina frågor. Danske professorn svarade utförligt. Tiden gick.
13:51 avrundades intervjun. Dags att plåta.

Mot den där vita väggen kanske?
OK. Men inte så att man ser min lägenhet, det vill jag inte (det var en sjuuuuukt hipp lägenhet, där 1800-tal möter 2000-tal och den danska designen fått härja fritt).

Jag tar några olika varianter på portätt. Föreslår att vi kan gå ut en sväng också, plåta lite utomhusbilder. Danske professorn pekar på klockan. Ni har redan avverkat er tid.

Vi kompromissar, går halvvägs. I det här fallet betyder det att vi går ut i trapphuset och jag får några bilder till.

En redaktör ringde mig idag:
- Kan du göra ett jobb åt oss klockan 15:08 idag? Till 15:21. OK?
Jovisst.
Det var en lokförare som skulle porträtteras. Hans tåg rullade in på Malmö C schemaenligt åtta minuter över tre, vi plåtade i tio minuter, och sedan körde han vidare mot nya mål.

I min släkt har det funnits minst en annan yrkesfotograf. Min farfars bror Erland intresserade sig tidigt för bilder, tillbringade kvällar och helger i maskinistrummen på de lokala biograferna i västra Blekinge, och hamnade som 22-åring i Stockholm för att sätta igång med karriären på allvar.

Jag besökte hans änka i helgen. På en vägg i huset som nu ska säljas hängde en blekt världskarta med hundratals röda nålar som markerade vart yrket fört honom. Zagreb, Samarkand, Nairobi, Peking. På väggen mittemot hängde bilder från reportageresan till det innersta av Afrika dit Erland reste i mitten av 50-talet, och det sägs att det var för att leta upp en morbror som skulle finnas där (och det sägs att Erland fann honom).

En filmaffisch låg ihoprullad på en hylla i garaget. Svart Afrika i färg, premiär på Konserthusets lilla sal i Stockholm 19 oktober 1956. Affischen är grönblå, tidstypisk typografi, och en svartvit bild på en barbystad afrikansk kvinna mitt på.

Och så var det alla pärmar med negativ och kontaktkartor. Änkan påpekade att allt var mödosamt numrerat, men var fanns registret? Alla dessa nummer, men ingen förklaring till vad numrena står för.
I stora lådor låg filmrullar. Någon var märkt Bröllopsresa, en annan Gustav V:s begravning.
Men vem är intresserad av sånt? undrade änkan.

Det mesta kommer att slängas.

Jag var egentligen där för att se om det fanns något värde i de prylar som fanns kvar. En filmprojektor, förmodligen för 16mm-film, några Nikon-kameror, ljusmätare, filter. Jag packade ut prylarna i bilen, intygade att det säkert skulle gå att sälja, men är egentligen rätt tveksam. Förmodligen blir det att åka till återvinningsstationen med det mesta.

Till slut, det som återstår av fotografens livsgärning är bleknade bilder i människors minnen.

Det slog mig igår, med brutal tydlighet, varför jag valt att göra min Kosovo-serie i form av diptyker. Det var förstås pga att jag påverkats av Mark Laitas Created Equal-utställning som jag såg i Berlin i somras, och skrev om i detta inlägg.
Och varför mina bilder är blåtonade insåg jag redan för någon vecka sedan; jag har inspirerats av Boris Michailovs bilder.

Ja, vi i fotojournalistikbloggankdammen har en tendens att länka till varandra fram och tillbaka, och nu gör jag det igen. Det är Göran som undersökt hur DN lever upp till sin bildpolicy. DN:s svar idag (typ: så länge kloningsstämpeln inte används så är allt OK) känns ogenomtänkt. Men å andra sidan är de konskventa i att ge detta inkonsekventa svar: det är nämligen exakt vad DN-fotografen Sven-Erik Sjöberg svarade mig i våras när jag intervjuade honom och frågade om en missvisande cigarr i ett porträtt:
- Det är ju inte så att vi har photoshoppat in cigarren.

Läs Görans redogörelse kring DN-policyn här, och, om ni missat den, min intervju med Sjöberg här.

Träffade Pawel och Göran i förmiddags på ett tvåvåningskonditori vid Skanstull för att snacka om vår kommande fotojournalistiksajt. Men det tog en dryg timme innan vi hamnade där - dessförinnan diskuterades ungefär det som jag och Göran diskuterat på våra bloggar på sistone (photoshoppade pressbilder, när övergår dokumention till att bli fiktion?, Årets bilds nya klassindelning, etc).

Oerhört intressant och lärorikt, och det slog mig vilket privilegium det är att få samarbeta med så skarpa intellekt som Pawels och Görans. För jo, vi skissade lite på kommande sajten och det känns som att det kan bli nåt bra av det här. Imorgon träffar jag Lina och Linda, mina andra båda kollegor som är med på tåget, för att skissa vidare.

Dagens nyhet i pressfotoankdammen är att Årets Bild skaffat sig en ny hemsida och att det inför nästa års tävling, som avgörs i mars 2008, tillkommit några nya klasser.

Thomas Nilsson, som tagit hem några ÅB-priser genom åren, skriver på sin blogg vad han tycker, och jag har lämnat en kommentar om vad jag tycker. Läs här.
(Kort sammanfattning: Jag undrar varför Sport och Natur har egna klasser, men inte Kultur, Ekonomi, Vetenskap etc?)

Imorgon åker jag till Stockholm igen. Några kompisar att träffa, kunder att möta, kollegor att diskutera med.
Med lite tur lyckas vi snart kicka igång den där fotojournalistiksajten som jag flaggat för så länge (och därmed ligger det så mycket prestige i det för mig att jag inte kan låta det rinna ut i sanden).

För övrigt: Mycket energi går nu till att göra mitt enmansföretag till ett tvåmansdito. Det är klurigare än jag trott, och mer arbetssamt.
Att jobba ensam innebär att man jobbar som man vill, man slipper formulera vad man gör, hur och varför man gör det.
Att ha en anställd innebär att alla dessa arbetsmoment måste läras ut, förklaras, rättfärdigas. Och kanske effektiviseras, för nu måste fler slantar rulla in.
Men fördelarna överväger. När alla bitar är på plats öppnas nya dörrar. Nya spännande projekt väntar.

Jag kommer att tänka på bildbyline-incidenten på Fotofeber när jag läser i den anonyme NY-bildredaktörens blogg att han en gång köpte in en bildbyråbild för 10 000 dollar. Men kravet från fotografen var att bildbyline inte skulle finnas med, isåfall skulle priset bli det tredubbla.

Fotografen till bilden var David La Chapelle och historien kan läsas här.

Jag blir inte klok på min Kosovo-bildserie. Den finns, som jag tidigare skrivit om, på Outoffocusmag.
Responsen har varit sval.
Och det kan tilläggas att jag inte är särskilt imponerad själv.
Det stör mig, för jag tycker att bilderna i sig är rätt ok, och jag tycker att konceptet med diptyker är ett spänannde sätt att berätta en historia. Men ändå förblir bildserien stum.

Jag har mailväxlat om detta med några kollegor. Maria konstaterade:

Jag får inte ont i magen när jag ser bilderna.

Och Christian funderade:

Möjligtvis är det så att en svårberättad historia kräver en enkel berättarform för att nå fram. Jag tror att diptyker hellre ska säga samma sak, än att kontrastera varandra. Jag förstår att du vill visa både likheter och komplexiteten i förhållandena i Kosovo, kanske är det svårt att sammanfatta så mycket i en enda gemensam historia.

I ett desperat sista försök att väcka bildserien till liv har jag nu printat ut bilderna, 30x40cm, och monterar i skrivande stund upp på cellpannå. Kanske är det webformatets litenhet som inte tillåter bilderna att leva ut?
Mitt frilanskollektivs vita korridor får nu bli utställnings lokal, och då är det upp till bevis för bildserien.

När jag nu ser den halvfärdiga utställningen ligga utspridd över mitt kontorsgolv känner jag, trots allt, att detta är det bästa jag gjort.
Det känslan vet jag inte heller hur jag ska tolka.

---

Min blogglänklista är uppdaterad. Kolla in Thomas Nilssons nystartade blogg. Och förstås Göran Segeholms om ni missat den. Två mycket bra bloggar om fotojournalistik!

---

Uppdatering:
De 12 diptykerna, alltså 24 bilder, limmades upp på varsin cellpannå och skulle sedan skäras till. 24 bilder innebär 96 sidor att skära med kniv mot stållinjal, och för att snitten skulle bli snygga skar jag 4 gånger på varje sida. Alltså 384 snitt. Inte konstigt att jag då tappade fokus under ett av dem och lät kniven vandra upp på linjalen och halvvägs in i fingret. (Tänkte först lägga upp en bild på mitt sargade pekfinger men det ser så äckligt ut.)

Blev upphämtad av en journalistkollega i måndags morse och åkte fyra timmar, den sista timmen på färja, till en liten avlägsen dansk ö nära tyska gränsen. Plåtade solfångare i långa rader, och mellan raderna gick betande får. "Billig arbetskraft, billigare än att någon ska klippa gräset", förklarade chefen för anläggningen.
Åkte sedan de fyra timmarna tillbaka och det hade hunnit bli kväll innan jag var hemma i Malmö. Hoppade ur journalistens bil och in i Christoffers och vi körde upp till Linköping, väckte min bror någon timme efter midnatt, blev insläppta och somnade i varsin tältsäng.
Uppstigning för få timmar senare, körde till Norrköping och Arbetets Museum, det fina gula fabrikshuset mitt i strömmen. Dokumentärprisutdelning till Anna von Brömssen, Elisabeth Ohlsson Wallin och JH Engström, och därpå följande seminarium (jag får återkomma till det när jag har samlat intrycken).
På hemvägen: hängde i Jönköping med de forna fotoskolekompisarna, vi fem fotografer och en fyraårig blivande dito.

Idag tillbaka på kontoret men omåttligt seg, ett resultat av dåligt med sömn och mat, och när kvällens fotouppdrag skulle utföras tog jag fel på Ystadgatan och Ystadvägen, blev en kvart sen, ursäktade mig med andan i halsen, rädd att ha gjort ett dåligt första intryck vilket kan förstöra vilken fotosession som helst, men jag gick därifrån en stund senare med ett hyfsat gäng bilder, trots allt.

Jag var lätt kritisk till Tunbjörk och Parr i bloggen för ett tag sedan, och nu noterar Göran i sin blogg att jag inte är ensam. Läs här.
Och som Pawel påpekade i en kommentar finns samma typ av kritik i en recension i senaste numret av Fotografisk Tidskrift av Tunbjörks utställning. Den tidningen ligger kvar på kontoret. Jag återkommer till den (för där fanns även en inständare där Jacob Forsell kritiserade Pieter ten Hoopens bilder av Povel Ramel, "Det är dags att en gång för alla reda ut vad bra fotografi är", tyckte Forsell).

Jag och några vänner tog oss över bron till Danmark idag, hamnade efter vissa navigationsproblem till slut på Louisiana där vi såg Richard Avedon-utställningen. Det var väl värt resan.

En sak som slog mig efter att ha sett Avedons bilder var detta:
Jag har tidigare ansett det finnas ett slags motsatsförhållande mellan dokumentärfotografi och studiofotografi. Det förra är journalistik, det andra är fiktion.
Men så enkelt är det inte.
Sanningen är ju att tex Avedons bilder är starkt berättande och i den meningen dokumentära.
Jag tänker: Det är kanske så att när en fotograf ska porträttera en människa mot en helt vit bakgrund (som Avedon oftast gjorde) hejdas hon från att använda vissa visuella manér. Det finns inget i omgivningen som hjälper till att berätta vem personen är. Och inget står i vägen mellan fotograf och objekt. Här finns bara fotografen och personen som ska porträtteras. Inget annat som hjälper till eller stör.
Om bilden lyckas förmedla vem personen på bilden är beror det på att en sann kontakt har uppkommit mellan de båda vid fotograferingstillfället.

Avedons bilder är vid första anblicken skenbart enkla - enkel rekvisita (oftast ingen), enkel ljussättning, enkel utrustning - men att ta så enkla bilder är kanske det svåraste som finns.

Hursomhelst. Är Avedons bilder dokumentära? Ja, det tycker jag. (Så var går då gränsen mellan dokumentärt och fiktion (och spelar en sådan gränsdragning egentligen någon roll?))

---

Om Avedon-utställningen på Louisianas hemsida här.

Komma

I våras kontaktes jag av författarinnan Maria Küchen. Hon skulle skriva något för Komma, en tidskrift för nyskriven poesi & prosa, och frågade mig om jag ville hänga på. Idén var att göra en ord-bild-växling. En text, en bild som svar på texten, en ny text som svar på bilden, osv. Det var en sådan där gratisgrej, vi-har-tyvärr-ingen-budget, men den här gången tyckte jag att det var värt det.

Igår fick jag se resultatet. Komma kom med posten och visade sig vara en fin liten pocketaktig tidskrift i A5-format. Inget tryck och papper som lämpar sig för bilder egentligen, men det blev ändå rätt så utsökt. Tycker jag.

Bilderna som jag använde i bildväxlingen har jag redan visat här i bloggen (tex här, här och här) så nu visar jag istället hur det ser ut när jag håller tidskriften i ena handen och har kameran i den andra.

---

Här finns mer info om Komma och var man kan köpa den.

Zenica, april -05

Om någon vecka tar jag ner mina Bosnien-bilder från frilanskollektivets väggar, packar in i bubbelplast, bär ut i bilen och styr mot Norrköping. I slutet av oktober kommer Arbetets Museum i Norrköping att visa min utställning Där börjar livet som en del av en större Bosnien-efter-kriget-utställning. Det var med en känsla av bekräftelse jag tog emot deras förfrågan, och det slog mig samtidigt att det var ganska länge sedan jag fick en sådan känsla sist (typ fyra år sedan när de första fotouppdragen trillade in).

Min skrivande Malmöfrilanskollega Julia skrev igår på sin blogg apropå skillnaden mellan att skriva för hand och på dator:

[När man skriver på dator ser man] hela texten som när man läser bok och då blir det också så att man korrigerar sig själv vilket hämmar kreativiteten. Skriver man för hand är man hela tiden koncentrerad. Här och nu. Man ser inte mer än det ord man just formulerar. Och tvingas tänka så att man inte skriver fel för det finns ingen återvändo, mer än att börja om på nytt.

Det slog mig hur likt detta är jämförelsen mellan digital och analog fotografi. Att kunna se bilderna direkt när de är tagna kan bli ett störningsmoment, man går från att vara fotograf till betraktare.
Läs min och Julias tankeutbyte kring detta i kommentarerna på hennes blogginlägg här.

Och mer läsning om ungefär det här i detta inlägg som jag skrev i somras.

I kommentarerna till ett inlägg på Görans Segeholms blogg har multijournalistik diskuterats. Göran undervisar skrivande journalister i bildjournalistik, och en anonym Ninja har ifrågasatt nyttan i det:

När fotografer förlorar sina jobb, när amatörer tar över de professionellas roll - och kvalitén och bildspråket går förlorat, hur tror du då att någon ska kunna leva och försörja sig?

Jag ser det inte så, utan ser snarare en ökad konkurrens som bra för bildjournalistiken. Om fotografen blir ersatta av fotograferande reportrar så är det till viss del fotografernas eget fel, eftersom de inte är tillräckligt bra. Dags för fotografer att skärpa till sig.

- Det är en fin bild.

När jag gick på fotoskolan på Viebäck för fem år sedan upplevde jag och mina klasskamrater att vi ofta var alldeles för snälla emot varandra när det handlade om bildkritik. Man vågade inte riktigt såga en klasskamrats bild, trots att den var dålig och trots att det kanske vore till gagn för alla på sikt. Istället lämnades standardutlåtandet: "Jag förstår nog inte bilden riktigt... men det är en fin bild."
Däremot sågades en del bilder av lärarna, pga: 1. dålig täckning i de mörka partierna, 2. (omotiverad) oskärpa, 3. (omotiverat) lutande horisonter.

Jag kom att tänka på denna frånvaro av kritik när jag via Gustavs blogg såg att Per Lindström skrivit i Sydsvenskan om Tunbjörks och Parrs utställningar i Stockholm. Jag uttryckte mig lätt kritiskt när jag skrev om dem här i bloggen i förra veckan (se nedan): Skulle man vilja hitta sig själv på en Tunbjörk-bild? Eller en Parr-bild?

Per Lindström däremot ser ingen anledning att ifrågasätta mästarna. Han skriver bland annat att fotograferna "med humor och värme berättar ... på olika sätt om vemod och saknad" och att "Tunbjörk är närmare och vassare än någonsin".

Varför inte ens ett uns av kritik?
Är det verkligen bara "humor och värme" i Tunbjörks bilder? (Är det bara jag ibland som uppfattar dem som elaka?)
Finns det ingen anledning att ifrågasätta? (Är det bara jag som är gnällig?)

Jag har fått en del kritik för att min blogg är för teoretisk. Fotografi är inte teori och Tar man verkligen bättre bilder efter att ha läst Susan Sontag?
Och i listan med Do's, Don'ts och Truisms på Alec Soths blogg som jag länkade till nedan finns följande punkter listade:

# Theoreticians don’t like to look—they’re generally too busy writing about themselves
# Given enough time, theoreticians will contradict and reverse themselves
# Practice does not follow theory
# Theory follows practice

Det underliggande är: Om du tänker för mycket blir du blockerad som fotograf.
Och visst, det kan ligga något i det. Men jag tror att det är mest tvärt om, åtminstone för mig. Först kommer blockeringen, sedan kommer teoretiserandet som ett försök att bota.
Ungefär som feber.
Det är inte febern som gör en sjuk, det är snarare ett symtom på att sjukdomen är under behandling.

Är på väg hem från Sthlm. Upptäckte när jag gick på tåget att jag bokat förstaklassbiljett. Lite bredare säten, gratis internet och kaffe (men kaffe har jag fått nog av efter en dag med möten). Det är en konsekvens av att ha fyllt 26. Plötsligt finns inga sistaminuten-biljetter att få tillgång till, och vanliga 2klass-biljetter är inte mycket billigare än 1klass. Dessutom är det ju Firman som betalar.

Det sista som hanns med innan tågresan var ett möte med några kollegor. Vi är fem stycken som samlats kring tanken att skapa en sajt för fotojournalistik - Lina Haskel, Pawel Flato, Linda Forsell, Göran Segeholm och jag - och idag pratade vi igenom vad vi egentligen vill med sajten. Vi är inte helt överens på alla punkter och det är nog bra det. (Som Malmö stads slogan uttrycker det: Mångfald, Möten, Möjligheter.)

Det finns två tidsplaner. En förhoppningsfull plan om att sajten sätts igång denna sida nyår, en annan tidsplan anger nästa år.

Jag och Göran håller er uppdaterade om vad som händer.

Var på Skeppsholmen idag, det var någon slags happening ("Skeppsholmens dag"?) och det kändes väldigt o-storstadsmässigt, snarare gemytligt som i ett Morden i Midsommer-avsnitt (där gemytet hela tiden skuggas av att något otäckt ska hända).
Vi hittade in till Moderna muséet där Tunbjörk ställde ut vinterbilder, i stilen inte alls olikt Martin Parrs bilder som jag skrev om igår. Och lite samma känsla som inföll sig: Skulle man vilja hitta sig själv på någon av Tunbjörks bilder? Helst inte.
Det var hursomhelst en riktigt bra utställning. I like.

Är i sthlm för att träffa folk och har passat på att titta på två fotoutställningar; en tämligen intetsägande på Galleri Kontrast, och en mer intressant på Kulturhuset, en samlingsutställning av Martin Parr.

Att Parr är en mästare i att fånga talande ögonblick, och att berätta något om vår värld med sin torra engelska humor, är jag helt överens med hyllningskören om. Dock, ibland kan jag känna att humorn i Parrs bilder trillar över och blir något liknande lyteskomik. Människorna på bilderna ser dumma ut, och vi skrattar åt dem. Parr plockar enkla poäng.
Jag känner en viss tveksamhet.

Alec Soth publicerar på sin blogg en lång och smått underbar lista på do's, don'ts och truisms för fotografer. Till exempel:

Sooner or later someone will say it is art

Se hela listan här.

Catrin och jag

Fick första rullen från min nyaste mätsökarkamera framkallad idag.

Det stora fotofestivalen i Perpignan pågår. Jag har aldrig varit där, och undrar: Borde man vara där?
Ni som är/har varit där, vad tycker ni?

Artikeln om Jens Assur, som jag tipsade om här, ligger nu ute på skribenten Lena Kvists hemsida. Läs den här.

Jag åker till Stockholm på fredag morgon och stannar några dagar. Möten, planer ska läggas upp. En webdesigner ska få ta sig an uppdraget att göra om min hemsida, och jag och kollegorna ska sedan diskutera upplägget för vår nya fotojournalistiksajt.

Sedan några månader fyller jag nu i papper om arbetsgivaravgifter som jag skickar till skatteverket varje månad. Christoffer är deltidsanställd, och vi har stora planer. Om mina fyra första frilansår var fas 1, så går jag nu definitivt in i fas 2.

Bilderna i Alec Soths blogg, som jag tipsade om häromveckan, gäckar mig. Vad är det som är så fascinerande med dem? Är det att de är dokumentära, i den meningen att de togs endast för att visa hur det såg ut? Eller är det för att det är gamla bilder? Även den mest banala bild blir intressant om den är hundra år gammal.

Jag hittade en liten bok om Jacob Riis för ett tag sedan som jag började läsa i igår. Och det slog mig att Riis bilder påminner mycket om de australiensiska polisbilderna i Alec Soth-bloggen. Riis såg sig inte själv som fotograf, utan han fotograferade bara för att visa how the other half lives. Egentligen var han reporter, och hade inte ens som ambition att bli en skicklig fotograf. Det var först när hans bilder återupptäcktes ett tjugotal år efter hans död som han kom att räknas som en av de stora bildjournalisterna.

Om den anonyme australiern som tagit polisbilderna inte vore anonym, vore han då idag att räkna som en stor bildjournalist?

Nu har Outoffocusmag.com lanserats, och där finns min bildserie Kosovo/Kosova. Spana in. Och lämna gärna en kommentar här om vad ni tycker om mina bilderna.

(Denna nya bildsajt ska inte förväxlas med den nya fotojournalistiska sajt som jag och några kollegor håller på att dra ihop. Outoffocusmag har bilden i fokus, vår sajt kommer att fokusera på diskussion kring bilden.)

Göran skriver utförligt och utredande angående Adobe Award-debatten som blossade upp här för någon vecka sedan. Läs hans inlägg här och här.

Sthlm C

Jag länkar till Alec Soths blogg igen. I senaste inlägget visar han några fantastiska polisbilder som han hittat i Picture Australias arkiv:

I once again wonder why I bother with photography. It seems unfair that an anonymous police photographer can be as good as Avedon and Arbus.

Läs inlägget och se bilderna här. (Ja klicka nu. Bilderna är verkligen tankeväckande.)

Igår var det motvind både på vägen till kontoret på morgonen och på vägen hem på kvällen. Och även på kontoret var det motvind: datorn krånglade, två-tre obetalda fakturor fortsatte att vara obetalda, ett stort jobb ännu oavslutat.
Idag vände vinden. En kompis hjälpte mig att fixa datorn (eller egentligen nätverket till den nya server som jag ska använda för lagring av alla digitalbilder), pengarna för fakturorna kom in på kontot och det stora jobbet avslutades. När jag sedan skickat fakturan för det stora jobbet ringde redaktören minuten senare. "Men du har ju glömt att ta betalt för den där bilden!". Jag tänkte bjuda på den, sa jag. "Nej. Lägg på den också. Skicka en ny faktura."
OK.

Har även fått en förhandstitt på en sajt som öppnar imorgon, en bildreportagesajt som kan bli hur bra som helst. Jag kommer att till en början att finnas med på ett hörn med en bildserie från Kosovo, som jag berättat om i bloggen tidigare.

Och sedan, just när jag är på väg hem från kontoret nu ikväll får jag ett mail från ett museum som ska ha någon slags Bosnien-utställning och frågar om de får ställa ut mina bilder därifrån. Vi får se vad det blir av det, men det känns bra att bli tillfrågad hursomhelst.

---

Och se på fan! Fotografen har blivit fotograferad av Gustav Holmberg.

Christian lämnade en kommentar där han berättar om situationen på tidningen där han jobbar som pressfotograf:

[...] Vi har en ny VD, en ekonom, utan tidigare erfarenhet från Tidningsvärlden [...] Hon har på kort tid ifrågasatt om vi verkligen behöver vara tre fotografer och uttryckligen sagt att hon inte ser att våra bilder skiljer sig från den konkurrerande gratistidningen utan fotografer. Kan man lära någon att se? Kan man förklara bildens bärkraft för någon som inte har förmåga att skilja bra från dåligt? [...]

Läs hela kommentaren här. Vad tror ni om framtiden för fotojournalistiken i dagspressen?

... Mikkel Örstedholms utförliga kommentar till mitt inlägg Poetisk journalistik?

Idag har jag...

1. ... skaffat mig en virtuell MinaVänner-bok: Facebook.

2. ... gjort klart min Kosovo-bildserie, med bildtexter och allt. Inom kort kommer den att publiceras på en sajt nära dig.

3. ... insett att mitt gnäll här i bloggen på sistone - angående "Adobe Award" och om den misärskildrande bildjournalisten - egentligen är kritik mot mitt eget fotograferande. Det kommer ni att se tydligt när Kosovo-bildserien publiceras.

4. ... har jag sett Miss Li uppträda på Mölleplatsen ett stenkast från vårt hus. Hon är fett bra.

5. ... funderat på hur jag ska göra med bloggen. Sluta? Ta uppehåll? Eller bara flytta den från hopplösa Blogger och börja om där gräset är grönare?

Optik

Svar: Strax efter 5 meter, om man ska tro på Voigtländer Cosinas mätsökaroptik.

Göran Segeholm initierade på sin blogg en diskussion om varför det är de unga fotograferna som tycks vara de bästa (och om det verkligen är så). En intressant frågeställning. Mitt spontana svar på frågeställningen finns i den första kommentaren under inlägget.

I den tionde kommentaren skriver Fredrik Johansson (men det kunde egentligen varit vem som helst, jag tar upp detta som ett exempel):

Varför går det så bra för de unga fotograferna? [...] ingen familj, stor tolerans till att bo i råtthål på nått skithotell, stor flexibilitet till följd av brist på familj. [...] Bekvämlighetsfaktorn ökar med åldern tror jag. [...] Vilket går stick i stäv med vad bra bildjournalistik många gånger kräver. [...]

Det ligger förmodligen något i det. Men vad som slår mig är att kommentaren säger mindre om unga fotografer än om vår syn på bildjournalistiken. När jag läser mellan raderna (med risk för att läsa som fan läser bibeln) uppfattar jag det som att en bra bildjournalist förväntas ägna sig åt en viss typ av ämnen som kräver uppoffringar.
Misär.
Krig.
Fattigdom.
Hemlösa.

Nej. Nu generaliserar jag förmodligen. Hjälp mig att reda ut det här.

Inlägg nr 400. Jag kan konstatera att den här bloggen har utvecklats till något jag inte riktigt väntat mig när jag började försiktigt för drygt ett år sedan. Upp emot 300 besök om dagen, och missförstå mig rätt när jag säger att bloggen börjar växa mig ur händerna. Det är förstås kul och inspirerande och trevligt att få så mycket respons på det jag skriver - via internet och i den riktiga världen - men samtidigt märker jag att bloggen äter upp alltmer av min lediga tid och min energi. När jag skriver vad jag tycker och tänker får det ibland konsekvenser; läsare hör av sig och är ibland mer eller mindre upprörda, och jag får lägga ännu mer tid och energi på att förklara mig. Snart har jag inte tid att jobba heltid. Nu gäller det att försöka hitta ett schysst jämviktsläge.

Magnus lämnade en kommentar till Att sluta fotografera - del 5 nedan och sätter fingret på något:

"[vissa av oss tycker det känns] existentiellt viktigt att få diskutera detta. För vissa andra så blir det bara en massa dravel och de kommer längre av att bara agera utan en massa snack."

Läs inlägget och Magnus kommentar här.

Man hör ibland att fotografi är som musik eller poesi - det går direkt till hjärtat utan omvägen via hjärnan.
Jag undrar: Vad har poesi och musik i journalistiken att göra?

Fick nya numret av FOTO i brevlådan och bläddrade genom ganska snabbt. Fastnade dock i en artikel, den om Jens Assur (porträttfotot på Jens är från undertecknads bildarkiv, förresten).

Jens säger:

Det är fascinerande hur mycket tid och energi andra fotografer verkar lägga ner på att kritisera det jag gör och sprida rykten, istället för att koncentrera sig det de själva gör.

Assur är alltjämt en snackis i fotovärlden.

Artikeln är hursomhelst bra och läsvärd, och den får mig att känna både beundran och ett uns av avundsjuka.

Nu har Robert skrivit sitt utlovade inlägg om kopiering. Finns att läsa här.
Och Göran Segeholm, som var moderator när ÅretsBild-juryn sammanträdde, berättar om bakgrunden till Adobe Awards i sin blogg: För mycket ketchup.

Jag hamnade häromdagen på Robert Henrikssons blogg. Robert är elev på Nordens Fotoskola och just nu vikarie på Aftonbladet. Jag såg hans bilder i detta inlägg (färgbilder från en fotbollsmatch) och jag kunde inte hejda mig från att utropa Adobe Award!

Begreppet Adobe Award skrev jag om i detta blogginlägg i våras - det var ett uttryck som ÅretsBild-juryn använde när de bedömde tävlingsbilder som de tyckte var för photoshoppade. För skruvade, för hårt dragna kurvor, för mycket mättade färger, för mycket vinjettering, osv.

Robert skrev sedan i sitt nästa inlägg:

Ska skriva ett kopieringslägg inom snar framtid, dessa unga gubbar som gnäller över kopiering. Vi har pratat mycket om detta några i klassen och kommer alltid fram till samma slutsats, det är gnällspikar som ofta inte kan den nya tekniken som inte gillar den nya tekniken. Varför inte bara acceptera att folk behandlar olika? Vi som behandlar hårt respekterar ju de som inte gör det.

Jag ser framemot Roberts blogginlägg om kopiering (dvs efterbehandling av bilder, där "kopiering" är en kvarleva från mörkrumstiden då man kopierade negativet till ett fotopapper för att få ett positiv).
Vad är OK och vad är inte OK när det gäller bildbehandling. Och varför.
Jag är långt ifrån säker på vad jag tycker (fast mitt Adobe Award-utropande avslöjar att jag tyckte att just dessa fotbollsbilder var för mycket); jag välkomnar en diskussion.

Ytterligare ett citat ur Altons förord till Fotografi - en introduktion, som jag också skrev om igår:

Det går faktiskt inte att hävda att en fotografisk bild är mer sann än en teckning, även om det nu finns risk att många slänger ut den gnutta sanning som ändå existerar inom till exempel nyhetsfotografin och som utgör dess nerv. [...] den manipulation av bilder som nu sker digitalt för tidningar och hos enskilda fotografer [är] bara en mindre del av ett betydligt större komplex. Edwards argumenterar övertygande att urval och arkivkunskap har lika stor betydelse för hur fotografin används (naturligtvis också ur ett trovärdighetsperspektiv) som konkreta retuscheringar av enskilda bilder.

Med kloningsdebatten i backspegeln känns det skönt med en bok som uppmuntrar till att lyfta blicken.

Jag hamnade i en slags fotografisk kris för drygt ett år sedan. Sett i backspegeln ser jag nu två huvudorsaker:
1. Mitt frilanseri hade börjat gå bra.
2. Min läsningen av Susan Sontags Om fotografi hade gjort mig förvirrad.

Alltså: från att jag började frilansa hösten -03 och några år framåt var det främska målet hela tiden att få verksamheten att gå runt. Där låg fokus. När hjulen nu rullade av sig själv kunde jag lyfta blicken och fokusera på annat, till exempel att ta bilder. Och fundera kring fotografi. Funderandet triggades igång ytterligare av Om fotografi-läsningen.

Om fotografi gav mig å ena sidan nya insikter (och fick mig att ställa nya frågor) om fotografi, men å andra sidan gjorde den mig förbryllad. Jag undrade: Varför hade jag inte hört talas om Sontags briljans tidigare? Varför hade ingen på fotoskolan berättat något?

Jag började konspirationsteoretisera. Jag tänkte: Eftersom Sontag är så kritisk mot fotografin och fotografer så är kanske fotoskolorna rädda för att eleverna ska sluta fotografera om de läser hennes bok!
Åtminstone fick boken den effekten på mig. Jag började verkligen fundera vad jag höll på med. Var det kanske dags att sluta fotografera och utbilda sig till byggingenjör (husbyggen har alltid fascinerat) istället?

Nyligen lästa Fotografi - en introduktion har ett förord av Peder Alton, och jag hinner inte mer än ett tiotal rader in i det förrän jag läser:

"Men i längden har fotografins oskuld blivit lite för stor. När jag själv började skriva fotokritik i början av 1980-talet hade Susan Sontags On Photography funnits i tryck i nästan tio år men utan att lämna några avtryck i svensk fotodebatt. Om svenska fotografer och fotoskribenter läst den (någon kanske ändå gjort det men få talade om det) skulle förmodligen svensk fotografi tagit andra vägar. Och säkert skulle de rigida reglerna runt den svartvita dokumentärfotografin varit mildare."

Precis så.

Min väg ut ur den fotografiska krisen gick via denna blogg (dvs genom att teoretisera mera istället för att förtiga och förtränga), som enligt planerna ska knoppa av sig i en större fotojournalistisk sajt såsmåningom. Till stor del tack vare Susan Sontag.

Ni som följt kloningsdebatten minns Görans blogginlägg häromveckan där han skrev att världens bästa argument för kloning är att det ger bättre bilder. Jag tolkar det som att han menar att vi som ifrågasätter kloningsförbudet gör det för att vi vill kunna "fuska" oss till bättre bilder. Att det är det som är den dolda agendan bakom vår argumentation. Mitt korta svar på det påståendet är nej. Den längre förklaringen kommer här.

Jag stötte på kloningsfrågan första gången hösten -01. Jag var elev på Fotoskolan på Viebäck och Sydsvenskans Per Lindström var gästföreläsare. Han visade en bild från en oroshärd. DN hade publicerat bilden, liksom en annan tidning. På DN-bilden saknades ett cigarrettpaket i förgrunden. Bortklonad. Beviset syntes i den andra tidningen som publicerade bilden med cigarettpaketet.
Lindström berättade om den massiva debatt som uppkommit. Hur ska vi kunna lita på bilder som redigerare på tidningar har fria händer att klona bort vad de vill i bilder, var frågan.
Lindström och vi 14 elever som satt där enades alla om att kloning var oacceptabelt.

Senare samma höst praktiserade jag på Sydöstran i Karlshamn. Fotografen där höll på med ett reportage om en kvinna som genomgick en ögonoperation. Under själva operationen var det svåra ljusförhållanden; ögat som opererades var starkt upplyst, men rummet i övrigt var ganska mörkt. Konsekvensen blev att antingen blev ögat rättexponerat och allt runtomkring helt svart, eller så blev omgivningen korrekt återgivningen men ögat en vit fläck.
Jag föreslog för fotografen: Kunde du inte använt kamerans bracketing-funktion, den som gör att tre exponeringar efter varandra skjuts av i snabb följd, men med olika exponeringar. På så sätt får du tre identiska bilder, men med olika exponeringsomfång. Genom att klippa och klistra får du både ögat och omgivningen rätt exponerade.
Fotografen gick i taket. Så får man verkligen inte göra!
Jag mindes Lindström och jag höll med. Så får man inte göra. Och jag förmodade att det fanns rimliga argument för det.
Jag började fundera.

Sedan låg kloningsfrågan latent i några år fram till den stora Kloningsdebatten dundrade på PFK:s forum. Jag vädrade mina försiktiga ifrågasättanden från 2001 men möttes till min förvåning inte av motargument utan av "så här är det!". Bara något år tidigare hade jag pluggat praktisk filosofi med 5 poäng argumentationsanalys, vilket gjorde mig extra kritisk. Det saknades till exempel (och det saknas fortfarande) belägg för att tex DN:s bortkloning av cigarettpaketet förändrade allmänhetens trovärdighet för pressfotografin. (Det är först när Göran Segeholm gett sig in i debatten som det kommit fram en del bra argument för kloningsförbudet.)
Samtidigt upptäckte jag fler och fler fall från min fotografvardag där kloningsförbudet så att säga missade målet. Jag upplevde kloningsförbudet som gravt inkonsekvent.

Alltså, tanken med förbudet är att upprätthålla trovärdigheten för pressfotografen. Bilden ska visa verkligheten som den är. Fotografen ska inte påverka.
Några fall har jag tagit upp här på bloggen (fotoväskan, skruven, finnen). Mitt favoritexempel är ändå fallet med fotografen som plåtade en gruppbild, men där någon blinkade på varje bild.
Fotografen hävdar: "Jag såg att de hade ögonen öppna."
Kameran hävdar: "De blundade."
Enligt kloningsförbudetsfilosofin är det kameran som har rätt.

Jag tänkte: När en princip ger sådana absurda konsekvenser kan det vara läge att omforumera principen.

---

Jag har just läst Fotografi - en introduktion av Steve Edwards. I den berättas fotografins historia från början, och om hur kameran sågs som en automatisk kopieringmaskin. Bilderna gjordes automatiskt utan inblandning av fotografen. En konsekvens av det var att om en fotograf tog en bild på ett hus så var det husägaren som fick upphovsrätten till bilden.
Samma syn lever kvar idag, t ex när man får frågan "Jag vill bli fotograf, vilken kamera ska jag köpa?" eller när man hör "Om jag bara hade haft en bättre kamera så skulle jag ta bättre bilder."
Synen på att det är kameran som gör jobbet, inte fotografen.

Kloningsförbudet understryker detta ännu en gång. Det är kamerans sanning som gäller. Fotografen ska inte blanda sig i.

Det kan belysas igen genom att återgå till ögonoperationsexemplet ovan. Kameran som fotografen använde då 2001 var en Nikon D1X, en kamera med betydligt sämre exponeringsomfång än dagens digitalkameror (eller analoga kameror med negfilm, för den delen). Om bilden tagits idag hade ögonbilden inte varit några problem. Alltså, det är tekniken som drar gränsen för vad som är OK och inte.

Min ståndpunkt är _inte_ att kloning ska tillåtas, utan att kloningsförbudet bör kritiseras för att det fokuserar på kameran istället för journalistiken.
Mitt motiv är _inte_ att utan kloningsförbudet blir det bättre bilder utan att kloningsförbudet som princip missar målet.

Det ju lite ironiskt att jag själv, som tycker att kloningsdebatten är vilseledande, varit en av de som debatterat frågan mest aktivt. Anledningen är att jag tycker att själva debatten i sig är intressant. Alltså, vad är det som gör att kloningsdebatten engagerar som den gör?

Nu tar jag konsekvensen av ovanstående resonemang och avslutar härmed mitt debatterande om kloningen (inte minst för att frigöra tid och energi, som upptagits av debatten). Jag tror att jag nu har redogjort för alla mina synpunkter i bloggen. Detta sista inlägg gav förhoppningsvis svar på frågan varför jag gav mig in i debatten från första början.