När Steve Jobs startade sitt nya företag NeXT i mitten av 80-talet – han hade just blivit kickad från sitt Apple – kontaktade han mästerdesignern Paul Rand för att designa företagets logo. Paul hade tidigare gjort loggor åt företag som IBM, UPS och Enron. Steve bad honom designa några olika förslag till NeXT. Paul svarade:

– Nej. Jag kommer inte göra olika förslag. Jag gör ett förslag som kommer att lösa ert problem. Och ni ska betala mig. Huruvida ni använder designen eller inte, är upp till er. Och om ni vill ha fler förslag så får ni gå till andra designers. Jag kommer att göra ett förslag. Bara ett.

Tror ni Paul Rand fick jobbet?

Ja, naturligtvis. Han gav uppdragsgivaren en tydlig signal om att det var han, och inte kunden, som var experten. Att göra fler förslag skulle göra slutresultatet sämre, inte bättre. Steve Jobs förstod och accepterade.

* * *

Jag läser just nu boken Essentialism: The Disciplined Pursuit of Less av Greg McKeown. Den är en game changer. Det är en bok om produktivitet, men istället för att handla om hur man får saker gjorda (som till exempel Getting Things Done av David Allen), så handlar den om hur man får rätt saker gjorda.

Ser ni skillnaden? Det är två helt olika dicipliner.

Bokens huvudtes är “less is better”, vilket illustreras av historien om Paul Rand och Steve Jobs.

Essentialism handlar om att skala bort allt oväsentligt i sitt liv. Att tacka nej till allt som inte är superbt, istället för att tacka ja till allt som låter det minsta intressant. Varför? För att frigöra tid och fokus, som istället kan lägga på de verkligt viktiga sakerna.

Är det svårt? Ja.

—-

Tillägg:
Några som läst detta har haft lite invändningar – funkar den här filosofin verkligen för en frilansfotograf? Läs här och här.
Så… man ska nog inte ta det här exemplet alltför bokstavligt och tolka det som att man ska leverera en enda bild till sin kund. Jag tog upp det mest för att det var en cool story.
Det ligger något intressant i filosofin “less is better”. Jag återkommer med fler inlägg i ämnet.

—-

Tycker du detta är intressant?
Läs även de andra delarna i denna serie om frilansstrategier:
#1: Ta betalt för värde, inte kostnad
#2: Tacka nej till uppdrag
#3: Hitta rätt kunder
#4: Att vara en mensch
#5: Sätt rätt pris. Nu. (Du vill inte vara en Skoda)
#6: Om mentala hinder och drivkrafter
#7: Du vet vad du måste göra

Man kan även läsa en diskussionstråd om dessa inlägg på Fotosidan.

Och man kan följa mig på Instagram, Facebook och Twitter.

Läs mer här.

Jag tar en veckas paus från frilansskolan och tänkte istället berätta om FCM1 – Fotografiskt Center i Magasin 1. Det är ett projekt som går ut på att i Malmö skapa en plats för fotografi, likt Fotografiska i Stockholm. Initiativet till projektet kommer från min byrå Apelöga.

Det är ett otroligt spännande projekt, som nu efter drygt ett år börjar få vingar. Det händer spännande saker nästan dagligen, som gör att vi har gott hopp om att kunna slå upp portarna enligt plan inom några år.

Vi kör just nu en crowdfunding-kampanj som vi gärna vill att så många som möjligt engagerar sig i. Vi börjar närma oss det monetära målet med insamlingen, men insamlingen fortsätter tiden ut, även när målet nåtts. Det huvudsakliga målet är att få så många backers som möjligt – först när vi är tillräckligt många som är engagerade i projektet kan visionen bli verklighet.

Ta en titt på videon där jag berättar om visionen. Om du gillar idén, spread the love.

Förra inlägget ledde till att Jessica utmanade mig och frågade:

“Jag skulle gärna vilja läsa om dina personliga upplevelser, hur tänkte du i början, vad var din långsiktiga strategi? Fanns det någon? Hur övervann du mentalblocks som sätter käppar och pinnar och en hel skog i hjulet?”

Frågan är spot on. Mentala hinder är en stor grej. För ärligt talat: Vi vet oftast vad vi borde göra, och det finns mängder av tips och tricks och motivationscitat på nätet. Det är inte att vi saknar information som är problemet. Vi vet vad vi borde göra. Men, vi skjuter upp det till imorgon, och spenderar en timme på Facebook och Twitter istället.

Alla människor har dessa mentala barrirärer, och det gäller att hitta vägar runt dem.

För min del, i början av min karriär så hade jag två stora drivkrafter som hjälpte mig komma över mina rädslor. (Just det, rädslor. Att kasta sig ut i frilanslivet kan göra vem som helst skitskraj.)

Min första drivkraft var att jag behövde pengar för att kunna betala hyra och mat. Så enkelt var det. Jag flyttade till Malmö som 22-åring och hade en tunn plånbok. Jag visste att jag kunde klara mig ett par månader på sparade pengar, sedan behövde jag få in nya. Under den där första frilanshösten var det den insikten som fick upp mig ur sängen varje morgon. Trots att jag knappt hade några uppdrag att jobba med. Men jag visste att om jag inte jobbade mina 8 timmar varje dag så kunde jag heller inte klaga om jag inte lyckades.

Den andra drivkraften var en önskan om revansch. En röst inom mig som sa “Jag ska fantamig visa de jävlarna!”.

Bakgrunden:
1. Under min tid på fotoskolan praktiserade jag ett par veckor hos en ateljéfotograf i Göteborg. Han var duktig på sitt hantverk, men framför allt var han duktig på att trycka ner andra människor. Jag vet inte om han gjorde det medvetet, eller om det var ett uttryck för hans egen osäkerhet, men han gjorde det. Gång på gång förklarade han för mig varför jag aldrig skulle lyckas som fotograf.
“Jag ska visa dig, gubbjävel, vänta bara”, sa jag (inte, men tänkte).

2. Sommaren innan jag flyttade till Malmö var jag på anställningsintervju hos en fotograf i Stockholm. Tanken var att jag skulle assistera honom med diverse sysslor, hålla koll på studion när han var ute på uppdrag i fält. Intervjun gick dåligt – jag kom för sent, kom fram andfådd och svettig, och hade svårt att hitta rätt svar på hans frågor. Trots det fick jag jobbet. 
Fast nej, några veckor senare fick jag veta att jag inte alls fått jobbet, och jag vet fortfarande idag inte vad som hände. Kanske hade jag missförstått honom, kanske hade han ändrat sig. 
Det var augusti, och jag var utan bostad, jobb och pengar, och hade inte sökt in till några utbildningar (eftersom jag trodde att jag hade jobbet i Stockholm). Jag drog till Malmö, hittade en lägenhet och tänkte: “Nu jävlar ska ni få se!”

Då, i början av min karriär hade jag ingen strategi, utan drevs helt av dessa inre krafter. Jag reflekterade inte ens om jag var på rätt väg. Med facit i hand skulle jag förstås ha gjort det. Att ha en plan, en karta över vart man ska, är absolut att föredra. Numera har jag det: kort- och långsiktiga mål, och har utarbetat strategier och verktyg för att nå dem. Men det är ett annan historia.

—

Tycker du detta är intressant? 
Läs även de andra delarna i denna serie om frilansstrategier:
#1: Ta betalt för värde, inte kostnad
#2: Tacka nej till uppdrag
#3: Hitta rätt kunder
#4: Att vara en mensch
#5: Sätt rätt pris. Nu. (Du vill inte vara en Skoda)

Man kan även läsa en diskussionstråd om dessa inlägg på Fotosidan.

Och man kan följa mig på Instagram, Facebook och Twitter.

Jag har skrivit om att man ska ta betalt för värde istället för kostnad, och att man bör tacka nej till dåligt betalda uppdrag. Detta inlägg är en spinoff på de båda tidigare inläggen och handlar om varför det är så viktigt att sätta rätt pris på sina tjänster från dag 1 (eftersom det är nästintill omöjligt att höja priserna efterhand).

Föreställ dig en person som tycker om bilar. Och tänk dig sedan att denna bilintresserade person har dålig ekonomi. När hen står inför att köpa en bil så blir utfallet utifrån budgeten. Det blir kanske en ny Skoda, eller kanske en begagnad VW. Inte så kul kanske, men om budgeten är begränsad så är den.

Tänk dig sedan att samma person plötsligt får en bättre budget – hen har kanske fått en rejäl löneförhöjning eller fått ett stort arv. När det är dags för bilbyte igen, tror du att hen går tillbaka till sin Skoda-handlare och säger: “Nu har jag mer pengar, så jag vill köpa samma billiga bil igen men betala mer för den!”.

Förstås inte. Hen går förmodligen till en bilhandlare med mer exklusiv karaktär, för att köpa kanske en BMW eller Lexus. Eller en Rolls Royce om ekonomin är riktigt bra. Hen tycker ju om bilar, och vill få största möjliga värde för sina pengar.

Analogin till frilansvärlden är denna:
Om du som frilansare någon gång säljer dina tjänster billigt till en uppdragsgivare, så är du i deras ögon en Skoda. En billig, budgetvänlig variant, och som funkar helt OK för ändamålet. Uppdragsgivaren kommer säkert återkomma, men bara för enklare uppdrag, med begränsad budget.

Räkna inte med att de kommer tillbaka när de har större uppdrag på gång. När uppdragsgivare har mer pengar, då vill de köpa något med större värde. De vill anlita en frilansare i Rolls Royce-klassen.

Om du säljer dina tjänster billigt signalerar det att du inte är värd mer. Så enkelt är det. Du kommer aldrig kunna få samma kund att betala mer för samma tjänst, eftersom du redan bestämt ditt låga värde. Du har satt en prislapp på dig själv, och kunden kommer aldrig betala mer än så.

Därför är det så viktigt att sätta rätt pris från dag 1. Att inte lockas att ge ett lågt pris för att locka in kunden. Det funkar aldrig.

Så, vad är då rätt pris?

En strategi:
Kolla runt i din nisch och undersök vad andra tar betalt. Du får då fram ett ungefärligt prisspektrum. Lägg sedan ditt pris i ovankant av spektrat, eller kanske till och med över alla andras priser. 

Och det sista, viktigaste steget: Anpassa dina tjänster så att kunden upplever att de får värde för det höga pris de betalar.
(Hur? Gör ett superbt jobb, ge outstanding service, överleverera, osv.)

Men OK, ibland har man ändå satt fel pris från början. Är man då helt körd? Njae, det finns tekniker. En sådan teknik beskrivs av Ramit Sethi i denna video: http://www.iwillteachyoutoberich.com/blog/how-to-raise-your-rates/

(Ramit är verkligen värd att kolla in, och jag har tipsat om honom tidigare. Han är oortodox i sitt tänkande, och provocerande på vissa plan. Samtidigt är hans insikter riktigt vassa.)

—

Tycker du detta är intressant? 
Läs även de andra delarna i denna serie om frilansstrategier:
#1: Ta betalt för värde, inte kostnad
#2: Tacka nej till uppdrag
#3: Hitta rätt kunder
#4: Att vara en mensch

Man kan även läsa en diskussionstråd om dessa inlägg på Fotosidan.

Och man kan följa mig på Instagram, Facebook och Twitter.

Tim Ferriss, mannen bakom boken “Fyra timmars arbetsvecka”, som jag tipsar om gång på gång, har nu börjat podda. I ett av de senaste avsnitten intervjuar han mästerfotografen Chase Jarvis. Under drygt en timme haglar det av tips och insikter. Om man är frilans och behöver lite vägledning så kan jag inte tänka mig ett bättre ställe att börja. Lyssna på podden, eller se en videoversion, här.

Om du följt råden i frilansstrategi #1 och #2 så har du nu frigjort tid (genom att tacka nej till uppdrag) och samtidigt höjt ditt arvode (genom att leverera, och ta betalt för, ett högre värde). Nästa steg blir nu att hitta fler kunder som är rätt för dig.

“Vadå hitta kunder?”, kanske någon undrar. “Det är väl kunderna som hittar mig?”

Njae, jag tror mycket på att man bör vara proaktiv med vilka kunder man väljer att jobba för. Och då börjar man så här:

Fundera över vilken din bästa nuvarande kund är. Fundera sedan på hur du kan hitta en “tvilling” till denna kund. Till exempel, om din bästa kund är en fackförbundstidskrift, så är det naturligt att du söker upp liknande tidskrifter och kontaktar dem. Om din bästa kund är en reklambyrå så försöker du hitta liknande byråer med samma profil. Detta är bra både för dig och den nya kunden – du vet att det är en typ av kund du trivs med, och kunden vet att du gjort liknande uppdrag tidigare. Det stärker din trovärdighet och gör dig mer attraktiv i kundens ögon.

Men låt oss backa lite: Vad är egentligen en “bra kund”?

Jag har en vän som är frilanstrumpetare, som har berättat att han brukar kategorisera uppdrag enligt följande typer:
1. Uppdrag som är bra för ekonomin
2. Uppdrag som är bra för karriären (en typ av uppdrag som öppnar möjligheter för fler nya uppdrag)
3. Uppdrag som är bra för den egna konstnärliga utvecklingen

Ett bra uppdrag uppfyller två av dessa tre villkor. Endast i undantagsfall uppfylls alla tre villkoren. Den här tankemodellen kan vara ett enkelt sätt att för sig själv motivera varför man ska tacka ja eller nej till uppdrag.

Ett annat sätt att analysera sina kunder är att göra en matris i form av en “fyrfältare”.
På x-axeln finns “lönsamhet” – ju mer en kund betalar, desto längre till höger i skalan hamnar de.
På y-axeln finns “underhåll” (i brist på bättre ord). Dvs, ju “jobbigare” en kund är, desto högre upp i skalan hamnar de.

När man ritat upp detta får man fyra kategorier av kunder:
Typ 1: En kund som inte kräver så mycket underhåll, och som inte heller betalar så mycket. (Längst ner till vänster i matrisen)
Typ 2: En kund som inte kräver mycket underhåll, men som trots det är väldigt lönsam (Längst ner till höger)
Typ 3: En kund som kräver mycket underhåll och krävande, men som inte betalar för all service (Längst upp till vänster)
Typ 4: En kund som kräver mycket underhåll, och som faktiskt betalar bra. (Längst upp till höger)

Det är ingen tvekan om att typ 2 är din bästa typ av kund, och att typ 3 är sämst. (Du borde genast göra slut med alla typ3-kunder btw)
Vad gäller typ 1 och 4 så menar Michael Hyatt, som jag lånat denna modell av, att typ 1 är att prioritera, eftersom de är möjliga att påverka – det finns kanske chans att flytta typ 1-kunden till höger i skalan så att den till slut blir en typ 2. Däremot, en jobbig och strulig kund som betalar bra, kommer aldrig bli lättare att jobba med.

Efter en sådan här snabb analys får du bra överblick över vilka kunder du har och hur de är att jobba med. Utifrån det kan du lägga upp strategin hur du ska hitta “tvillingar” till dina bästa kunder, kontakta dem och få dem på kroken.

Och när du väl fått bra kunder att jobba med, hur ska du bete dig då? Det är vad nästa del i denna serie kommer att handla om. Då kommer jag dessutom att citera Roger Sterling från Mad Men. Det kan aldrig bli fel.