Om ett par veckor kommer Fotoskolan Jönköping på besök till oss på Apelöga. Det känns speciellt, för det var precis den skolan jag gick för över 10 år sedan. Den hette då Fotoskolan på Viebäck, och mycket har förstås förändrat sedan dess.
Utbildningen på Viebäck var upplagd så att vi fick en uppgift i början av veckan, för att sedan redovisa resultatet i slutet av veckan. Ibland hade vi flera veckor på oss för en uppgift – det kunde vara att göra ett flanörreportage i småländsk småstad, eller att produktfotografera ljussatta produkter i studion.
Det var stor variation av uppdrag. Ofta var de svåra och utmanande, och tidskrävande.
Av alla uppgifter står en ut i minnet. Det var en uppgift som skiljde sig totalt mot alla andra. Vi elever tyckte att det var den tråkigaste tänkbara.
Nu i efterhand har jag helt kommit att omvärdera den.
Uppgiften var:
a) Ta en bild på ett valfritt hus.
b) Ta ett porträtt på valfri person.
Tänk dig att en tidskrift beställt bilderna. Deadline är om 4 timmar.
Jag minns att jag blev nästan förbannad på uppgiften, på flera plan. Dels för att den var så enkel och meningslöst – Ett jävla hus?! Ett porträtt?! Kom igen liksom! Och dels för att vi skulle tvingas göra denna tråkiga uppgift med tidspress. Vi var vana vid att få gott om tid på oss, och aldrig behöva trängas i mörkrummet.
Det här kunde aldrig bli bra, tänkte jag.
För att hinna att få allt klart på 4 timmar, inklusive framkallningstider och torktider, så gällde det att sätta igång direkt. Jag sprang ut och plåtade en husgavel med en sprialtrappa på en av skolans byggnader, försökte göra en artsy-fartsy-bild, och bad sedan en klasskompis att stå stilla en sekund så att jag kunde knäppa några snabb exponeringar.
In i mörkrummet, framkalla film, vänta, kopiera bilder, hänga på tork. Klar.
Bildredovisningen den eftermiddagen var en sorglig tillställning. Ingen av oss elever hade tagit uppgiften på allvar. De flesta bilder var minst sagt mediokra, och våra lärare suckade. Varför är inte bilderna bättre? frågade de. Vi kom med bortförklaringar, sa att det var en tråkig uppgift, och alldeles för ont om tid.
Den 20-åriga versionen av mig själv fattade inte poängen med den här uppgiften.
Nu i backspegeln, efter mer än 10 år som yrkesverksam fotograf, förstår jag bättre.
Det som vi på skolan trodde var ett normalt uppdrag – ett reportage som man kunde lägga ett par veckor på – är förstås en utopi. Det finns inga uppdragsgivare som kan betala för sådant.
95% av alla uppdrag är istället av den typ som den tråkiga hus- och porträtt-uppgiften. Det är ofta ont om tid, och uppdraget låter oftast inte så inspirerande. Det är kanske en gubbe i slips som ska plåtas, eller butiksägare i förorten. Det är vardag.
Men, här är den verkliga lärdomen, som smugit sig på under åren:
Även de till synes tråkiga uppdragen har en intressant kärna, om man skrapar lite på ytan. Det finns alltid en story. Hitta den.
Gubben i slips kanske visar sig dela ditt intresse för schack och ni går upp er i en diskussion om bondeoffer. Och butiksägaren i förorten berättar sin story om sin uppväxt i Rumänien, och ni förstår att ni såg den där VM-kvartsfinalen -94 ur helt olika perspektiv.
När jag fick den tråkiga uppgiften på Viebäck brydde jag mig inte om någon story. Jag struntade i anledningen till varför någon skulle vilja ha en bild på ett hus, eller varför en person skulle porträtteras.
Med åren har jag också upptäckt tankens kraft. Om man tror att bilderna ska bli dåliga så blir de dåliga. Om man tror att man kan göra bilderna bra så lyckas man. Vad man än tänker så får man rätt.
Så, när eleverna från Jönköpings Fotoskola besöker oss om några veckor kommer jag dela med mig av denna visdom:
När ni står inför oinspirerande uppdrag, skrapa lite på ytan. Gräv djupare. Först då kommer ni göra intressanta bilder och göra uppdragsgivarna nöjda. Det är först då ni kommer kunna försörja er som fotografer.
—
Bilden: En selfie från 2002 av undertecknad, som på den tiden var både ung och pretto.