Läser om Jens Assur i senaste numret av Filter. Jens började som pressfotograf, fick jobb på Expressen (som på den tiden, början av 90-talet, var en respektabel bildtidning), han tjatade sig till att få göra de stora reportagen, och han vann en massa Årets Bild-utmärkelser för bilder tagna i konfliktzonerna i Rwanda, Somalia, Bosnien. Efter några år med den typen av uppdrag fick han nog och sa upp sig. Då var han ännu inte 30.

Sedan dess har han gjort flera fotoböcker, utställningar, spelfilmer. Alltid med stora visioner som drivkraft och i en rasande takt. Och med en kompromisslöshet utan motstycke. Som när han bad curatorn på Arbetets museum att hänga om hela hans stora utställning (den vägde sammanlagt 3 ton). Bilderna hängde några centimeter fel, tyckte Jens. Eller som när han bad Expressen-reportern göra om sitt bungy jump, eftersom hon inte hade tittat in i kameran i hoppögonblicket.

Jag har sedan jag började fotografera inspirerats av Jens. Först var det hans reportagebilder som fångade mig, sedan har det varit hans entreprenöriella driv. Han har visat att man kan utföra de projekt man vill göra och samtidigt få dem finansierade. Det handlar om att förpacka det rätt, att hitta rätt argument, att pitcha på rätt sätt.

Det är förstås samtidigt lätt att bli avundsjuk på en sån som Jens, som tycks lyckas med allt han tar sig för. Hur hinner han med allt? Att jobba i så högt tempo som Jens gör brukar betyda att man måste kompromissa med kvaliteten, men på något sätt har han lyckats hitta balansen.

Vid två tillfällen har jag intervjuat Jens till min blogg. Denna är från 2009, men tankarna är fortfarande aktuella:
http://tmp.adamhaglund.com/blogg/jensassur.htm