Ni vet. Ibland hör man talas om böcker som verkar bra och man tänker att “den ska jag läsa!”. Och sedan blir det brukar. Böckerna förblir olästa på nattduksbordet.

Jag gick länge med ett ständigt gnagande dåligt samvete över böcker som inte blev lästa. Jag vill ständigt utvecklas som fotograf, företagare och ledare, och et finns så mycket kunskap där ute samlat i bokform. Men… det blev liksom aldrig av. En och annan bok lästes förstås, men inte i någon vidare frekvens.

Vändpunkten kom ironiskt nog samtidigt som jag blev pappa, för ett och ett halvt år sedan när min dotter föddes. När de lediga stunderna för läsning blev färre, upptäckte jag ljudböcker, och började läsa mer. Det fina med ljudböcker är att kan konsumeras samtidigt som man blandar välling, diskar nappflaskor, bäddar sängar eller hänger tvätt. Ja, ibland tar jag extra lång tid på mig på att städa upp i köket så att jag ska hinna lyssna lite längre på boken som för tillfället läses upp i mina hörlurar.

Jag har köpt några ljudböcker via iTunes, men använder i huvudsak Audible.com. Av någon anledning går det dock inte att skapa ett använderkonto om man bor i Sverige. Jag löste detta genom att låtsas bo i USA (i Springfield finns ett hostel som Audible tror att jag bor på). Men det är ingen biggie – jag använder min riktiga mailadress och vanliga bankkort för betalning och allt funkar smidigt.

Hursomhelst, här är tre böcker som jag har lyssnat igenom på sistone. Alla är mer eller mindre kopplade till entreprenörskap, marknadsföring, personlig utveckling, ledarskap, och liknande ämnen som intresserar mig:

Eat Move Sleep av Tom Rath
Författaren fick som 16-åring en cancerdiagnos, och har sedan dess dedikerat sitt liv åt att göra allt för att förlänga det. Han har läst all forskning han kommit över, och insett att det är de små sakerna som är mest effektiva. I denna bok har han samlat sina upptäcker och insikter.
Det handlar om att äta rätt (mindre kött, mer broccoli), röra sig (att sitta stilla 8h om dagen är farligare än att röka), och att sova tillräckligt (8h per natt behövs för att kunna prestera effektivt nästa dag). Det är en inspirerande bok utan pekpinnar, som för min del lett till att jag skaffat stegräknare (målet är 10 000 steg per dag) och bytt smågodis mot cashewnötter.
(Tom Rath är idag 37 år och fri från cancersymtom. Och han skrev boken gåendes på ett löpband, för att undvika att sitta stilla under bokens tillkomst.)

Contagious av Jonah Berger
Vad gör att vissa idéer sprids, medan andra glöms bort? Hur fungerar viralitet och word of mouth?
Jonah Berger är akademikern som samlat sin forskning i en underhållande och välskriven bok, skriven i samma storytelling-stil som Malcolm Gladwells böcker. 
Boken innehåller mängder med historier som belyser lyckade och mindre lyckade reklamkampanjer, och går på djupet på de mekanismer som avgör om vi väljer att dela en nyhet på Facebook eller berätta om en produkt för en vän.
Av alla fakta som läggs fram i boken, är detta det som fastnade mest hos mig:
Hur mycket av all word of mouth sker online på sociala medier och dylikt? Ni vet virala grejer som Gangnam Style och sånt. 
Författaren berättar att när han ställer den frågan till sina studenter brukar svaren han får variera mellan 40 till 70%.
Rätt svar är: 7%.
Alltså. 93% av all word of mouth sker offline. I verkligheten, genom gammal hederlig interaktion mellan människor. Vid fikabordet, på arbetsplatsen, på gymmet.
Men, de där 7 procenten som sker online är mätbara, och det är det som är det lömska. Varje delning och like syns och  what is measured gets done. Vi tilldelar online-viraliteten större betydelse än vad det faktiskt har och jobbar därför vidare med våra Facebook-kampanjer när vi kanske egentligen borde ut och mingla istället.

I Will Teach You to Be Rich av Ramit Sethi
OK, den här boken kan vara lite svårsmält för en del. Författaren Ramit är vääääldigt amerikansk i sin stil och attityd (fast han är indier). Dessutom saknar han ödmjukhet och har en humor som är generande låg. Han är 30-någonting och har blivit rik på att berätta för andra hur man blir rik. Han är på många sätt väldigt irriterande och jobbig.
Men. Boken är verkligen läsvärd (liksom författarens nyhetsbrev och blogg) för att han fokuserar på de bakomliggande motiven till varför vi gör och inte gör saker. Han säger till exempel att det är meningslöst att göra en budget, för ingen kan ändå hålla en sådan, och så fortsätter han med att berätta om de psykologiska mekanismer som styr oss. Och ger tips om hur vi kan ta kontroll över mekanismerna, istället för tvärt om. 

Jag kan verkligen rekommendera dessa tre böcker. Och om man bara har tid för en av dem så måste man läsa Contagious.

Har du läst någon av dessa böcker, eller har tips på liknande böcker som jag borde läsa? Lämna gärna en kommentar nedan eller skicka mig ett mail!

Ni som känner mig vet om min Balkanbesatthet. För er andra, en sammanfattning:

1987, när jag är 6 år, ser jag Jugoslaviens bidrag i Eurovision Song Contest, och blir förförd av det poppiga numret och den färgglada flaggan. Jugoslavien verkar coolt, tyckte jag. Några år senare bryter kriget ut och nyhetssändningarna fylls med rapporter om stridigheter och etnisk rensning. En bosnisk kille börjar i min högstadieklass. Några år senare tar kriget slut och jag tänker aldrig på mer på Jugoslavien.

Men 2005 hamnar jag i Sarajevo och Srebrenica på reportageresa, och blir lika förförd som jag blivit 1987. Människorna. Bergen. Historien. Komplexiteten. De följande åren reser jag tillbaka till Balkan gång på gång, ibland ett par gånger per år.

—

2011 kulminerar besattheten när Emma Jönsson och jag bestämmer oss för att skriva en bok om Bosnien, www.bosnienboken.se. Vi är från början osäkra på vad den ska handla om och hur vi ska lägga upp arbetet, men till slut får vi tag på Marina Ferhatovic, frilansjournalist i Göteborg, som inte kan tacka nej till vår förfrågan om att skriva boken.

Och så reste vi iväg och landade i Sarajevo. Vi åkte ett par varv runt landet och träffade intressanta människor. Vi pratade om hur ett land går vidare efter en konflikt, eller som i fallet med Bosnien: Vad som händer med ett land som är fast i gamla mönster. Som  går i gamla fotspår.

Vi kom hem med ett material mycket större än våra ursprungliga ambitioner. Tidsramarna sprack en efter en när vi, främst Marina, kämpade med att tygla massan av ord och intryck.

Till slut, strax innan jul 2013, blev boken klar.

Det är en fin sak. “I Bosnien finns inga raka vägar”, heter den. Lite större än en pocket. Fint obestruket papper. Danskt band-omslag. Fint, omättat färgtryck. Tjusigt layoutad av vår AD Per Wik, som liksom vår textgranskare Stina Lodén och kartritaren (egentligen arkitekten) Fabian Ståhl, jobbat med bara vår eviga tacksamhet som lön.

Intresset för boken, främst från den bosniska diasporan i Sverige – det lär finnas omkring 150 000 svenskar med bosniska rötter – har varit enorm. Halva första upplagan är redan slutsåld. (Boken säljs via internetbokhandlarna och vår sajt www.bosnienboken.se)

Vi hade väntat oss lite mer mothugg. Bosnien är ett komplext land med en svår historia, och där det alltid finns minst tre versioner av sanningen. Att försöka skriva en rättvis, objektiv och balansera bok om ett sådant land är en utmaning. Det kommer alltid finnas de som inte är nöjda med beskrivningen. Men i det här fallet har responsen varit oerhört bra. Amela, svensk-bosnier i Göteborg och som intervjuas i vår bok gav ett ex till sin bror, och berättade sedan för oss:

“Han bara försvann och var borta några timmar. Och så kom han tillbaka och sa att han hade läst ut boken. Han som aldrig läst en bok tidigare!”.

—

För den som är intresserad finns möjligheten att projektets fortlevnad på Facebook – där finns alla nyheter, bilder, samt info om kommande event om boken. Boken finns även att köpa via Adlibris och Bokus.

Min morfar är begraven.
Min dotter har börjat gå. 
Livet går vidare.

Är just nu i en fas med mer input än output – bloggar inte, facebookar mindre, lägger knappt upp bilder på Instagram och har helt övergivit Twitter.

Istället: Konsumerar böcker (främst via Audible), lyssnar  på podcaster (om allt från konst till management), går på utställningar (foto, konst, installationer).
Fyller på depåerna.
Laddar batterierna.
Lägger grunden för framtida prestationer.

Åkte idag med fotopolaren Dick och min familj till Landskrona Fotofestival. Festivalen är ett alldeles strålande initiativ från Thomas H Johnsson, och den kommer säkert växa och bli riktigt bra framöver. Redan nu första året är det lovande: Flera namnkunniga fotografer ställer ut, och det anordnas workshops och artist talks.

Landskrona Fotofestival är ett perfekt tillfälle för input.

Mina fotoprojekt rullar på, snart resulterar det i böcker. Om Bosnien, om Malmö, och kanske en bok om döden. Och fotografiska-planerna i M1 realiseras allt mer, även om det är långt kvar till mål. Businessen går bra, allt fler företag och organisationer låter oss i Apelöga ta hand om deras bildkommunikation, och tidningar anlitar oss för reportage och porträttuppdrag.

Många bilder blir det.

Det är två veckor sedan morfar dog. Jag tänker på den dagen, den varma sommardagen i Karlshamn, där vädret inte brydde sig om vår familjs tragedi. Och jag försöker dra mig till minnes hur han var.

Han var en komplicerad personlighet, som inte låter sig fångas så lätt. Han var motsägelsefull och mångbottnad, aldrig antingen-eller, han var både-och.

Han var vegetarian större delen av sitt liv, men åt kött på helgerna.
Han var nykterist, men kunde säga “skål!” på flera olika språk (och det gjorde han ofta, och skålade med sitt mineralvatten).
Han saknade formell utbildning, men lyckades driva ett företag hela sitt liv.
Han var hantverkare och arbetarklass, men gillade aldrig socialdemokratin. “Palme avskydde oss egenföretagare”, kunde han säga.
Han var omusikalisk, men älskade opera.

På hans nattduksbord låg alltid en roman. Han hade ett 50-tal sådana romaner, utgivna i samma serie, vackert inbundna. En del av dem var klassiker – Moby Dick, Huckleberry Finn, De tre musketörerna – medan andra var numera bortglömde historier. Hans far hade införskaffat dessa böcker i början av 1900-talet, för 75 öre/styck. Morfar läste igenom dem, gång på gång. När han var klar med alla, började han om med den första igen.

Sista gången vi träffades låg en av dessa böcker på bordet bredvid hans sjukhussäng. “Det är inte bra för nerverna att läsa nya historier, det är inte bra att bli överraskad och upprörd. Det är bättre för hjärtat att läsa sådant man känner igen.”
(Sedan erkände han att han ändå inte kom ihåg handlingen i böckerna, trots att han läst varje bok 15-20 gånger.)

Han gillade fotografi hela sitt liv. En av hans första bilder – en svartvit bild på ett vattenhjul i en bäck – hängde på en vägg i hans hus. Bilden var från 1937, han hade tagit bilden när han var 14 år gammal. När jag var i ungefär samma ålder upptäckte jag fotografin, och morfar uppmuntrade intresset. Vi var i mörkrummet tillsammans och diskuterade olika fotopappers kvalitet.

Trots att fotografin var ett livslångt intresse var hans fotosmak ungefär densamma hela livet: konservativ. Han komponerade sina bilder ungefär likadant varje gång. Och han gillade inte när man beskar ett porträtt i pannan på personen. När han såg någon av mina bilder som var lite mer konstnärlig kunde han avfärda den som “konstig”. I nästa andetag påpekade han: “Men du kan säkert vinna en fototävling med den! Det är ofta konstiga bilder som prisas.”

Det är två veckor sedan morfar dog, och det känns så konstigt att han inte är här längre.

Min morfar var under hela sitt liv besatt av berg. Först reste han till bergen för att vandra och klättra med sina kompisar, men när han gift sig försökte han övertala sin fru, min mormor, att följa med honom. Till slut lyckades han och de två kom iväg till Schweiz en sommar i början av 50-talet. Han älskade alperna och visade stolt upp dem. Hon var inte lika betagen.

När de kom hem igen sa hon, kanske för att inte såra honom, att hon absolut kunde tänka sig att åka tillbaka igen. Men… på två villkor: För det första ville hon att han skaffade en husvagn – att sova i tält igen var inget alternativ – och för det andra krävde hon att han skulle lära sig tyska. Det går inte att resa runt i alperna utan att kunna tyska, resonerade hon.

Hon räknade med att dessa villkor skulle sätta stopp för framtida alpresor. Hon visste att de inte hade råd med någon husvagn, och hur skulle morfar med sin 7-åriga folkskoleutbildning kunna lära sig tyska? Knappast troligt.

Men morfar var besatt av sina berg och fast besluten att åka tillbaka. Han lyckades övertala en bekant att låna ut sin husvagn. Och han hittade en kurs på Komvux som lärde ut tyska. En kväll i veckan gick morfar efter jobbet till Väggaskolan och började plugga tyska glosor. Två år senare var språkkunskaperna tillräckliga och mormor fick inse att villkoren var uppfyllda. De åkte tillbaka till alperna.

Morfar berättade den här historien för mig sista gången jag träffade honom, tidigare i somras. Han låg på Karlskrona lasarett och hade just fått veta att cancern spritt sig.

– Så jag har inte långt kvar nu, konstaterade han kort.

Han var trött och svag, men fick ny energi i rösten när han berättade om den andra schweizresan, den första med husvagn.

– Min bekant som lånade ut husvagnen sa: “Den får jag väl aldrig se igen”, han trodde kanske inte jag kunde köra den. Men ja, det var nära att han fick rätt. En tyfon drog över vår campingplats en kväll och husvagnen var nära att blåsa bort. Men det var bara takluckan som slets av.

Han fortsatte en lång stund att berätta om episoder från den resan, och kommande resor. Om punkteringar på autobahn och hjälpsamma poliser, om vackra vyer och kabinbanor, blandat med fakta om de olika alptopparna. Det var många historier från de många resorna; min morfar skulle få återse alperna inte mindre än 20 gånger i sitt liv. Och mormor följde med varje gång.