Kalifornien, 1948.
Det var en till synes vanlig dag i januari när förmannen James W Marshall inspekterade det nybyggda sågverket i Sutter’s Mill vid American River. Men det var ingen vanlig dag, skulle det visa sig, för just denna dag fick han syn på något märkligt vid vattenhjulet. Något som blänkte. Metalliskt, gulaktigt. Han tillkallade sin chef, Mr Sutter, och de inspekterade metallbitarna.
Guld.
“Guld! Guld! Guld från American River!”
Trots att herrarna Marshall och Sutter hade bestämt sig för att hålla fyndet hemligt spreds snart nyheten om fyndet. Först till de närbelägna orterna, sedan över hela USA och vidare över hela världen.
Inom ett år hade människor, som närde drömmar om en bättre tillvaro, börjat vallfärda till Kalifornien för att leta guld. Först med båt, vilket innebar att man var tvungen att runda Sydamerika. Lite senare provade man att resa via Panama eller Mexiko. 1850, när guldruschen var i full gång, reste de flesta landvägen genom USA, the California Trail. Det var också den vägen som Robert, bror till Karl-Oskar i Wilhelm Mobergs Utvandrar-epos, tog.
Området kring San Francisco fylldes snabbt av guldletare, men liksom Robert i Utvandrarna kom de flesta hem tomhänta. Om de kom hem alls. Åtskilliga blev offer för farorna längs vägen: rövarbanden i öknen, stormarna till havs, och tyfoidfeber och kolera i de överbefolkade städerna.
Guldet blev till sand, som Utvandrar-Robert konstaterade.
Men så fanns det en del som lyckades. Dels de fåtal som faktiskt hittade guld och blev rika på sina fynd. Men framför allt lyckades de som vände blicken och såg annat än guld som glimmade.
Mannen som är känd för citatet ovan, “Guld! Guld! Guld från American River!”, hette Samuel Brannan och var köpman. När ruschen började satte han skyndsamt upp en shop med guldgrävarattiraljer. Hackor, spadar. Han gick runt på San Franciscos gator med en flaska fylld av guld i handen och basunerade ut sitt budskap om guld, och hänvisade alla intresserade till sin shop.
Det är män som Samuel Brannan som blev rik på guldruschen, trots att de själv inte hittat något guld.
—
Det finns branscher som idag uppvisar likheter med guldruschen i Kalifornien. Fotobranschen är en sådan. Under de tio år jag arbetat som fotograf har jag sett hur branschen förändrats. Fotointresset har exploderat. En digital systemkamera är i var mans hand och bildbyråer och tidningar lockar med belöningar till allmänhetens bilder. De semiprofessionella fotograferna ökar i antal, de professionella får allt hårdare konkurrens. Få fotografer tjänar några pengar.
Och:
Under de här tio åren jag har varit egenföretagare har “entreprenör” blivit ett modeord. Allt fler startar eget, det talas om innovationer, och det berättas historier om de små företagen som kommer på en smart idé, blir uppköpta och tjänar en massa pengar. Många blir inspirerade att följa sina drömmar, att prova sina vingar, att våga ta hoppet ut i det okända i jakt på den stora belöningen. Runt hörnet väntar kanske Idén, den som är värd miljoner.
Men. De flesta får inte ens sina verksamheter att gå runt.
Liksom guldletarna så finns det en del som vinner på lotteriet i sin bransch och lyckas med sin idé. Men de flesta misslyckas. För att se var pengarna finns får man vrida blicken 180 grader. Där står de som säljer hackor och spadar.