Category Archives: Uncategorized

Frilansstrategi #5: Sätt rätt pris. Nu. (Du vill inte vara en Skoda)

Jag har skrivit om att man ska ta betalt för värde istället för kostnad, och att man bör tacka nej till dåligt betalda uppdrag. Detta inlägg är en spinoff på de båda tidigare inläggen och handlar om varför det är så viktigt att sätta rätt pris på sina tjänster från dag 1 (eftersom det är nästintill omöjligt att höja priserna efterhand).

Föreställ dig en person som tycker om bilar. Och tänk dig sedan att denna bilintresserade person har dålig ekonomi. När hen står inför att köpa en bil så blir utfallet utifrån budgeten. Det blir kanske en ny Skoda, eller kanske en begagnad VW. Inte så kul kanske, men om budgeten är begränsad så är den.

Tänk dig sedan att samma person plötsligt får en bättre budget – hen har kanske fått en rejäl löneförhöjning eller fått ett stort arv. När det är dags för bilbyte igen, tror du att hen går tillbaka till sin Skoda-handlare och säger: “Nu har jag mer pengar, så jag vill köpa samma billiga bil igen men betala mer för den!”.

Förstås inte. Hen går förmodligen till en bilhandlare med mer exklusiv karaktär, för att köpa kanske en BMW eller Lexus. Eller en Rolls Royce om ekonomin är riktigt bra. Hen tycker ju om bilar, och vill få största möjliga värde för sina pengar.

Analogin till frilansvärlden är denna:
Om du som frilansare någon gång säljer dina tjänster billigt till en uppdragsgivare, så är du i deras ögon en Skoda. En billig, budgetvänlig variant, och som funkar helt OK för ändamålet. Uppdragsgivaren kommer säkert återkomma, men bara för enklare uppdrag, med begränsad budget.

Räkna inte med att de kommer tillbaka när de har större uppdrag på gång. När uppdragsgivare har mer pengar, då vill de köpa något med större värde. De vill anlita en frilansare i Rolls Royce-klassen.

Om du säljer dina tjänster billigt signalerar det att du inte är värd mer. Så enkelt är det. Du kommer aldrig kunna få samma kund att betala mer för samma tjänst, eftersom du redan bestämt ditt låga värde. Du har satt en prislapp på dig själv, och kunden kommer aldrig betala mer än så.

Därför är det så viktigt att sätta rätt pris från dag 1. Att inte lockas att ge ett lågt pris för att locka in kunden. Det funkar aldrig.

Så, vad är då rätt pris?

En strategi:
Kolla runt i din nisch och undersök vad andra tar betalt. Du får då fram ett ungefärligt prisspektrum. Lägg sedan ditt pris i ovankant av spektrat, eller kanske till och med över alla andras priser. 

Och det sista, viktigaste steget: Anpassa dina tjänster så att kunden upplever att de får värde för det höga pris de betalar.
(Hur? Gör ett superbt jobb, ge outstanding service, överleverera, osv.)

Men OK, ibland har man ändå satt fel pris från början. Är man då helt körd? Njae, det finns tekniker. En sådan teknik beskrivs av Ramit Sethi i denna video: http://www.iwillteachyoutoberich.com/blog/how-to-raise-your-rates/

(Ramit är verkligen värd att kolla in, och jag har tipsat om honom tidigare. Han är oortodox i sitt tänkande, och provocerande på vissa plan. Samtidigt är hans insikter riktigt vassa.)

 

Tycker du detta är intressant? 
Läs även de andra delarna i denna serie om frilansstrategier:
#1: Ta betalt för värde, inte kostnad
#2: Tacka nej till uppdrag
#3: Hitta rätt kunder
#4: Att vara en mensch

Man kan även läsa en diskussionstråd om dessa inlägg på Fotosidan.

Och man kan följa mig på InstagramFacebook och Twitter.

Frilansstrategi #4: Att vara en mensch (och ta lärdomar från Mad Men)

Minst två saker har jag lärt mig av Mad Men:

Det första är att alltid bära vit skjorta (jag har tio identiska skjortor i garderoben).

Det andra är något som Roger Sterling, firmans grundare, säger till ynglingen Pete när denne skrämt bort en kund genom dåligt beteende (avsnitt 5, säsong 3):

”I don’t know if anybody’s ever told you that half the time, this business comes down to ’I don’t like that guy.’”

Det kanske kan vara lätt att glömma bort ibland, att det egentligen bara handlar om att vara schysst. De första inläggen i denna serie har onekligen handlat mycket om pengar, men en kundrelation handlar alltid om något annat. Det handlar om att bygga förtroende. Att leverera enligt förväntningar (eller över). Att alltid hålla vad man lovat, och inte lova något man inte kan hålla.

Och det handlar om att vara respektfull även när man måste tacka nej till uppdrag (vilket jag skrev om i del 2 i denna serie).

Din affärsidé kan vara hur bra som helst, och din produkt kan vara outstanding, men om du inte är schysst så faller allt.

Jag upptäckte tidigt i min karriär att det inte var de bästa fotograferna som hade flest uppdrag, och jag förstod rätt snart varför: Uppdragsgivarna uppfattade vissa frilansare som struliga, svåra att få tag på, lynniga, och besvärliga att samarbeta med.

När man som fått frilans missat en deadline så är man ute. Man får ingen andra chans.

Guy Kawasaki, marknadsföringsguru med ett förflutet på bland annat Apple, har formulerat en användbar tes: Var en mensch. “Mensch” är ett ord från jiddisch, som Guy ger denna definition på sin blogg:

“Someone to admire and emulate, someone of noble character. The key to being “a real mensch” is nothing less than character, rectitude, dignity, a sense of what is right, responsible, decorous.”

Att vara en mensch innebär att:

1. Hjälpa människor som inte kan hjälpa dig

2. Hjälpa utan förväntan av gentjänst

3. Hjälpa många människor

4. Göra rätt sak, på rätt sätt

5. Betala tillbaka till samhället

Men istället för att ta Guy’s bloggpost rakt av så länkar jag här till den. Där fördjupar han sig i dessa fem punkter, och det är bra läsning:
http://blog.guykawasaki.com/2006/02/how_to_be_a_men.html#ixzz33m7qziJs

Tycker du detta är intressant?
Läs även de andra delarna i denna serie om frilansstrategier:
#1: Ta betalt för värde, inte kostnad
#2: Tacka nej till uppdrag
#3: Hitta rätt kunder

Man kan även läsa en diskussionstråd om dessa inlägg på Fotosidan.

Och man kan följa mig på Instagram, Facebook och Twitter.

Frilansstrategi #3: Hitta rätt kunder

Om du följt råden i frilansstrategi #1 och #2 så har du nu frigjort tid (genom att tacka nej till uppdrag) och samtidigt höjt ditt arvode (genom att leverera, och ta betalt för, ett högre värde). Nästa steg blir nu att hitta fler kunder som är rätt för dig.

“Vadå hitta kunder?”, kanske någon undrar. “Det är väl kunderna som hittar mig?”

Njae, jag tror mycket på att man bör vara proaktiv med vilka kunder man väljer att jobba för. Och då börjar man så här:

Fundera över vilken din bästa nuvarande kund är. Fundera sedan på hur du kan hitta en “tvilling” till denna kund. Till exempel, om din bästa kund är en fackförbundstidskrift, så är det naturligt att du söker upp liknande tidskrifter och kontaktar dem. Om din bästa kund är en reklambyrå så försöker du hitta liknande byråer med samma profil. Detta är bra både för dig och den nya kunden – du vet att det är en typ av kund du trivs med, och kunden vet att du gjort liknande uppdrag tidigare. Det stärker din trovärdighet och gör dig mer attraktiv i kundens ögon.

Men låt oss backa lite: Vad är egentligen en “bra kund”?

Jag har en vän som är frilanstrumpetare, som har berättat att han brukar kategorisera uppdrag enligt följande typer:
1. Uppdrag som är bra för ekonomin
2. Uppdrag som är bra för karriären (en typ av uppdrag som öppnar möjligheter för fler nya uppdrag)
3. Uppdrag som är bra för den egna konstnärliga utvecklingen

Ett bra uppdrag uppfyller två av dessa tre villkor. Endast i undantagsfall uppfylls alla tre villkoren. Den här tankemodellen kan vara ett enkelt sätt att för sig själv motivera varför man ska tacka ja eller nej till uppdrag.

Ett annat sätt att analysera sina kunder är att göra en matris i form av en “fyrfältare”.
På x-axeln finns “lönsamhet” – ju mer en kund betalar, desto längre till höger i skalan hamnar de.
På y-axeln finns “underhåll” (i brist på bättre ord). Dvs, ju “jobbigare” en kund är, desto högre upp i skalan hamnar de.

 

När man ritat upp detta får man fyra kategorier av kunder:
Typ 1: En kund som inte kräver så mycket underhåll, och som inte heller betalar så mycket. (Längst ner till vänster i matrisen)
Typ 2: En kund som inte kräver mycket underhåll, men som trots det är väldigt lönsam (Längst ner till höger)
Typ 3: En kund som kräver mycket underhåll och krävande, men som inte betalar för all service (Längst upp till vänster)
Typ 4: En kund som kräver mycket underhåll, och som faktiskt betalar bra. (Längst upp till höger)

Det är ingen tvekan om att typ 2 är din bästa typ av kund, och att typ 3 är sämst. (Du borde genast göra slut med alla typ3-kunder btw)
Vad gäller typ 1 och 4 så menar Michael Hyatt, som jag lånat denna modell av, att typ 1 är att prioritera, eftersom de är möjliga att påverka – det finns kanske chans att flytta typ 1-kunden till höger i skalan så att den till slut blir en typ 2. Däremot, en jobbig och strulig kund som betalar bra, kommer aldrig bli lättare att jobba med.

Efter en sådan här snabb analys får du bra överblick över vilka kunder du har och hur de är att jobba med. Utifrån det kan du lägga upp strategin hur du ska hitta “tvillingar” till dina bästa kunder, kontakta dem och få dem på kroken.

Och när du väl fått bra kunder att jobba med, hur ska du bete dig då? Det är vad nästa del i denna serie kommer att handla om. Då kommer jag dessutom att citera Roger Sterling från Mad Men. Det kan aldrig bli fel.

Frilansstrategi #2: Tacka nej till uppdrag

Första frilansstrategin i denna serie handlade om att sätta ett värde på sin produkt, och ta betalt utifrån det. Men vad gör man när kunden inte vill eller kan betala priset du begär?

Det korta svaret:
Du tackar nej.

Det långa svaret:
För det första är det viktigt att inse att din tid inte är oändlig. För varje uppdrag du tackar ja till, tackar du samtidigt nej till något annat – du hinner inte med dina andra kunder, och du måste kanske prioritera bort tid med din familj och vänner. Därför är det viktigt att veta vilka uppdrag du ska tacka ja till och vilka du bör avvisa.

Det är lätt att falla i tankefällan att ett dåligt betalt uppdrag är bättre än inget alls. “Hellre lite pengar än inga pengar.” Men det är en lömsk tanke som du måste mota bort, annars kommer du hamna i ett läge där dåligt betalda uppdrag tar upp all din tid. Du kommer aldrig kunna lägga tid på att utveckla dig själv och din verksamhet, och du förblir fast med dessa snåla kunder. Dessutom är min erfarenhet att ju sämre kunder betalar, desto jobbigare är de att samarbeta med. Det finns säkert flera förklaringar till det (men det är ett annat blogginlägg).

Hursomhelst. Jag satte därför redan i början av mitt frilansande en lägstanivå för att jag skulle acceptera ett uppdrag. Då var det 2 000 kr som var gränsen. Numera gör jag inga uppdrag för under 5 000 kr.

Jag lärde mig detta den hårda vägen, efter att en gång ha accepterat några hundralappar i arvode för en artistfotografering för tidningen Groove. Bilderna blev OK, men jag kände mig utnyttjad och uppdraget gav en dålig eftersmak som satt i länge. Aldrig mer.

Konsekvensen av denna lägstanivå är, förstås, att jag får tacka nej till en hel del uppdrag. Det känns alltid lite jobbigt, men det händer inte så ofta trots allt. Dels för att snåla kunder skräms bort av min prisstrategi, och jag slipper att hantera dem – vi enas om att vi aldrig kommer att kunna jobba ihop – och dels för att det ibland leder till att kunden faktiskt höjer sitt erbjudande.

Jag förklarar alltid tydligt att jag har en lägstanivå, och att jag tackar nej till allt därunder. Ungefär i hälften av fallen leder detta till att kunden kan höja arvodet till en nivå jag kan acceptera.

För de kunder som inte kan höja sitt erbjudande gör jag två saker:
1. Jag är väldigt tydlig med varför jag har en lägstanivå: Jag förklarar att det är för att kunna prioritera större fotoprojekt, och lägga den tid och energi på dem som de förtjänar. Alla förstår och accepterar den förklaringen. 
2. Jag erbjuder kunden ett eller ett par alternativ på andra fotografer som jag tror kan göra jobbet tillräckligt bra, och som förmodligen kommer att acceptera arvodet som kunden erbjuder.

Resultatet brukar vara en win-win: Jag får tid över till mina andra projekt (tex Malmö|Malmö, MalmöPanorama, FCM1 m.fl), istället för att lägga tid på ett underbetalt uppdrag. Och kunden får hjälp att hitta en annan fotograf. 

Relationen med kunden är tack vare detta fortsatt god, trots att det inte blev något uppdrag den gången. Ofta säger de saker i stil med “… jag får återkomma när jag har fått en bättre budget!”. Vilket är precis vad jag vill.

För jag har med denna strategi sänt ut en tydlig signal om vilken typ av uppdrag jag och min byrå Apelöga gör:
Uppdrag som är extra viktiga.
Uppdrag som måste bli bra.
Uppdrag där bildernas funktion är väsentlig.
Och det betyder uppdrag där det just därför finns en rimlig budget.

Frilansstrategi #1: Ta betalt för värde, inte kostnad

Tänk dig att du går in på ett café och beställer en cappuccino. Baristan bakom disken tar emot din beställning, men säger:
“Tyvärr är mjölken slut, så för att kunna göra din cappuccino måste vi gå över till närmsta snabbköp och köpa mer mjölk. Därför kommer den här cappuccinon att kosta dig dubbelt så mycket, eftersom vi måste jobba extra mycket för att göra den.”

WTF?!

Nej, detta är förstås inte en verklig händelse. Det är inte så det går till. Huruvida baristan fixar kaffet på 10 sekunder eller 2 minuter är inte ditt problem. Det är inget som ska påverka priset.

En kopp kaffe kostar utifrån dess värde – hur du upplever din cappuccino – och det är detta du betalar för. Vi vill inte betala utifrån dess kostnad. Priset ska vara samma oavsett hur mycket baristan fick jobba för att få till den perfekta koppen.

Rätt självklart, eller hur?

Men, i frilansvärlden är det många som inte förstått denna princip. När de förhandlar med uppdragsgivare utgår de ifrån sina kostnader: “Det här jobbet tog mig 4 timmar att göra, och jag måste ta x kr i timmen för annars kan jag inte betala min hyra, och du ska veta att min kamera kostar 100 000 kr, så du måste betala mig!”

Uppdragsgivaren som hör detta kan förstås känna sympati för frilansen, men omständigheterna är i själva verket likadana som i cappuccino-berättelsen. Det spelar ingen roll hur mycket frilansen lagt ut på sin kamerautrustning eller hur höga dennes levnadskostnader är. Priset på uppdraget sätts utifrån vad kunden tycker att det är värt.

“Men, det är ju grymt orättvist!”, kanske frilansen tycker. “Hur ska jag då kunna betala hyran?”

Det korta svaret är:
Du måste höja värdet på det du levererar. Om kunden upplever ett högre värde kommer de också att vilja betala mer.

Och: Eftersom uppdragsgivaren inte bryr sig om dig, måste du bry dig om uppdragsgivaren.

Under mina drygt tio år i branschen har jag märkt hur allt fler uppdragsgivare går ifrån att vilja betala timtaxor till att betala ett fast arvode per uppdrag.

I Apelöga har vi följt denna princip till dess spets genom att aldrig ta betalt per timme (vår kostnad) utan istället per bild (värde för kunden).

Frågan är då: Hur höjer man värdet på det man levererar? Flera av de kommande artiklarna i denna bloggserie kommer att handla om just det. Men, för att ta ett konkret exempel:

Tidningar och magasin har oftast en mer eller mindre uttalad sidbudget. Varje sida får kosta i genomsnitt x tusen kr, för text och bild. Ibland berättar de för dig vilken sidbudget de har om du frågar.

Hursomhelst, ponera att du är fotograf och att du har tagit bilder till en liten story som ska gå på en halvsida så har du ett dåligt förhandlingsläge. Den halvsidesbilden är helt enkelt inte så värdefull för redaktören. Men däremot, om du kan argumentera varför din story ska få mer utrymme i tidningen, kanske 4 sidor och kanske till och med dras på omslaget, då kommer budgeten växa från en halvsidesbudget till en 4-5-sidorsbudget. Plötsligt har ditt potentiella arvode växt tiofalt. Nu är ditt förhandlingsläge betydligt bättre. 

Alltså. Istället för att utgå ifrån dig själv och dina levnadskostnader, måste du försöka sätta dig in i din kunds behov. Hur kan du hjälpa din kund? Hur kan du leverera något av värde? Häri ligger den stora utmaningen.

Det är inte din investering som räknas, utan ditt resultat. Du får betalt utifrån värdet, inte för kostnaden. Och det är en strategi du kan använda till din fördel när du lyckas höja värdet. 

—-

Den som vill fördjupa sig i denna strategi kan lägga en timme på att läsa denna utmärkta e-bok på ämnet: http://breakingthetimebarrier.freshbooks.com

—- 

(Frågor och funderingar? Lämna en kommentar här nedan, eller skicka mig ett mail!)

—-

På måndag kommer del 2 i denna serie om frilansstrategier. Då handlar det om hur, och varför, man ska tacka nej till vissa uppdrag.

Att överleva som frilans

För några veckor sedan publicerade Resumé en artikel av Josefin Mirsch på temat att det är nästintill omöjligt att livnära sig som frilansfotograf idag.

“Jag är en fighter, men snart måste jag ge upp, så många gånger som jag legat på golvet och gråtit för att jag inte kommer kunna betala min hyra.

Jag vet, jag gav mig in i leken och då får man leken tåla, men ni måste sluta pressa oss på priser. HUR tänker ni när ni vill ha bilder för 1 000kr st med fri användning för alltid eller ett tidningsomslag för 3 000-4 000 kr?”

Det är en frustration som många frilansare kan känna igen sig i. Jag var en av dem under flera år. “Varför är vissa uppdragsgivare så snåla? Förstår de inte att jag måste ha pengar till mat och hyra?!”

Men, när man ger luft åt dessa frustrationer, så får man oftast råd som inte så konstruktiva. Läs kommentarerna efter Josefins Resumé-artikel så förstår ni vad jag menar. Det återkommande rådet är “Bit ihop, jobba hårt och hoppas att det löser sig”.

Jag säger: Att hoppas är en dålig affärsidé.

Därför tänkte jag dela med mig av mitt perspektiv på frilanseriet. Jag var frilans i sju år innan min kundkrets blev så stor att jag fick starta Fotobyrån Apelöga.

Jag vet att det finns strategier som fungerar, och det är skandal att sådant inte lärs ut på fotoskolorna. Ja, som Josefin skriver får man tåla leken om man har gett sig in i den, men om ingen har lärt ut spelreglerna är man dömd att förlora.

Jag upptäckte dessa strategier efter hand som jag frilansade. En del läste jag mig till, en annan del fick jag till mig via kollegor. Annat upptäckte jag på egen hand, ofta den hårda vägen. Med tiden blev dessa förvärvade strategier viktiga komponenter i min verktygslåda.

Och jag tror på  att dessa strategier är allmänna och kan tillämpas av alla. Med deras hjälp kan vem som helst överleva som frilans. Och kanske till och med få lite pengar över.

I en serie blogginlägg kommer jag att förklara var och en av dessa strategier. Första delen heter “Ta betalt för värde, inte kostnad”. Läs morgondagens inlägg så förstår du vad jag menar.

Hur man lyckas. (Ledtråd: man måste misslyckas.)

På en av väggarna på Facebooks högkvarter i Kalifornien står med stora röda bokstäver: FAIL FAST. Det kan verka som en märklig uppmaning till medarbetarna. Varför vill Facebook att man ska misslyckas?

Bakom denna slogan finns några olika insikter. Den ena är att misslyckande är en oundviklig komponent i all utveckling. Den som inte misslyckas lär sig inget. Om man inte misslyckats har man förmodligen inte ens försökt.

Som basketstjärnan Michael Jordan formulerat det:

I’ve missed more than 9000 shots in my career. I’ve lost almost 300 games. 26 times, I’ve been trusted to take the game winning shot and missed. I’ve failed over and over and over again in my life. And that is why I succeed.

Ett annat berömt citat på samma tema är Edisons svar på frågan hur det kom sig att han hade misslyckats 10 000 gånger med att skapa en glödlampa, innan han till slut lyckades. 

I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work.

Misslyckande är en förutsättning för att kunna lyckas.

Den andra delen av Fail Fast handlar om att det ska gå snabbt. Tankegången är ungefär: Ja, misslyckande är oundvikligt, och därför måste det gå snabbt så att det inte blir för kostsamt.

Här på Apelöga har vi implementerat Fail Fast-filosofin. I praktiken betyder det alla medarbetare har fria händer att sätta igång med valfritt projekt. Närsomhelst, hursomhelst (nästan). Inga begränsningar. Och det är inte tillåtet att låta sin självkritik ta övertaget – självkritik har dödat många bra idéer.

Poängen är att det ska vara en låg tröskel för att våga testa något nytt.

Men det ska gå snabbt. Så fort som möjligt efter att ett projekt påbörjats ska det göras en avstämning. Funkade idén i praktiken? Om inte, kan något korrigeras så att det fungerar bättre? Eller om idén inte alls har bärkraft så lägger vi ner den direkt, innan vi hunnit spendera för mycket tid och pengar på projektet.

Självutvecklings-gurun Ramit Sethi berättade i en podcast-intervju jag lyssnade på att han har en anteckningsbok där han skriver upp sina misslyckanden. Målet är att få ihop fem misslyckanden och lärdomar varje vecka för att han ska vara nöjd; Att inte misslyckas tillräckligt ofta är det största misslyckandet. 

 

 

Att höja sin produktivitet

Jag drog alltså till Berlin för att få ordning på min produktivitet. Så här gick det:

Jag började med en soft frukost hos Richard i Kreuzberg, och fick av honom tips på ett par co-working ställen i staden. St Oberholz vid Rozentahlerplatz (där man snubblar över hipsters med MacBook Air-datorer) och Betahaus vid Moritzplatz (som var är rätt likt St Oberholz men med lite lägre hipsterkvot).

Så, jag sökte upp dessa ställen, gick in där med min MacBook Air under armen och gjorde mitt bästa för att smälta in (keps, solglasögon, skägg, stickad slips, skjorta, jeans, gymnastikskor, och en retrokamera på axeln).

Mina första tio arbetsminuter på Betahaus, när jag beställt in min latte och kopplat upp min laptop, satt jag och stirrade på ett tomt word-dokument. Det var här jag skulle skriva upp upp mina mål med Apelöga och M1. Jag hade till och med schemalagt det. “Kl 10-12: Sätt upp mål”.

Jag hann tänka en del undergångstankar. “Vilket jävla antiklimax att åka iväg för att få saker gjorda, för att till slut ändå bara surfa runt på Facebook!”

Men nej! Facebook-surfning och mailkollande var förbjudet under arbetstid. Och plötsligt kom de där målen till mig, och formulerade sig i ordbehandlaren. Efter lite slipande och lite funderande så var jag klar, efter bara 30 minuter.

När jag ändå hade farten uppe fortsatte jag med nästa punkt på dagordningen:
“Gör en lista med alla mina arbetsuppgifter, och sortera dem i följande kategorier:
a) Onödiga uppgifter (ska slopas);
b) Nödvändiga uppgifter, men som jag är dålig på (ska delegeras);
c) Roliga uppgifter, men som någon annan kan göra bättre (delegeras eller outsourcas);
d) Väsentliga och värdeskapande uppgifter, som jag är rätt person att utföra

Det var en nyttig övning. Jag listade 46 arbetsuppgifter, som jag gör mer eller mindre frekvent under en arbetsvecka. Av dessa kunde jag direkt slopa ett tiotal uppgiter – när jag såg dem skrivna i text var det lätt att se att det egentligen var totalt onödiga uppgifter. Samtidigt hittade jag ett dussin uppgifter att delegera och outsourca. Bland det som återstod kunde jag se hur jag skulle kunna effektivisera en del av arbetet. Plötsligt hade min arbetsbörda som genom ett under nästan halverats. Åtminstone på pappret.

När jag hade kommit så långt kände jag mig rätt nöjd med mig själv. Det var fascinerande att upptäcka att jag så lätt hade hittat svar på de här svåra uppgifterna. Svaren tycktes finnas inom mig. Jag behövde inte hjälp av någon annan för att få fram det. Jag behövde bara lite tid för mig själv, utan distraktioner.

Andra dagen gick ut på att ta konsekvenserna av resultaten. Kalendern och to do-listan (som hanteras av Wunderlist) fick sig en rejäl make over. Det tog ett par timmar, och det var ett rätt mödosamt arbete, men med stor tillfredsställelse när det var klart.

Nu: Back in business. Dags att få saker gjorda.

 

Insikt från en introvert

Människor tycker om att prata om sig själva. Ofta tycker de om det så mycket att inte lyssnar, utan utnyttjar tiden som samtalspartnern talar för att tänka på vad de själva ska säga näst.

Detta är förstås ett problem. Dels för att dessa snackisar riskerar att gå miste om kunskaper och erfarenheter från sin samtalspartner, och dels för att de riskerar att tråka ut denna. Till döds.

Det finns ett ideal i samhället om att man ska vara extrovert. Man ska ta för sig och man ska prata med alla. Man ska mingla och le, och det är nog fler än jag som känner sig rätt illa till mods i sådana situationer.

Men, som Susan Cain och Linus Jonkman visar i sina respektive böcker Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns och Introvert : Den tysta revolutionen, så är det motsatta, introversion, ibland att föredra.

Om du är introvert (eller som jag, ambivert åt det introverta hållet) så är du bara att gratulera. En introvert person är bättre på att lyssna, och har inte samma behov av att prata om sig själv. Du som är introvert ger din samtalspartner mer tid för att prata, och därför kommer hen att tycka bättre om dig. Och när tycke uppstår börjar även den extroverte till slut att lyssna på vad du har att säga.