Morfar sa ibland att hans nästa bil skulle vara en Audi. Eller kanske en Mercedes eller BMW. En tysk kvalitetsbil skulle det vara.

Men nästa bil blev alltid en Volvo.

Sista gången jag hörde honom drömma om en Audi var han en bra bit över 80 och det fanns gott om marginal på bankkontot för att byta bort den vita Volvo 940 som stod i garaget. Men njae, det var inte riktigt rätt läge för en sådan bil nu, tyckte han. Kanske senare, om några år. Dessutom, att byta bilmärke är inte alltid bra, sa han och berättade historien om hur det gått den där gången han bytte Volvo mot Saab.

Det var samma år som han senare skulle klämma sina fingrar i en fällstege och flera fingertoppar kapades av. Kirurgerna lyckades sy fast alla igen, och bortsett från ett finger där känseln försvann så fungerade alla sedan som de skulle.

– Det konstiga var att det gjorde inte så ont det där med fingrarna, inte när det hände, när stegen fälldes ihop och händerna hamnade i kläm… det var liksom bedövat. Men efteråt däremot.

Men nu skulle det ju handla om bilen, den som inte var en Volvo.

– Jo det var en Saab 900, och du vet ju att de inte har startnyckeln vid ratten, utan mellan framstolarna, under handbromsen. Jo, i allafall, när jag kom ut från sjukhuset, med mina händer i bandage, och satte mig i bilen… och släppte ner handbromsen… och… klämde de nyoperade fingrarna mellan startnyckeln och handbromsspaken… Det gjorde så ont så att jag höll på att svimma.

När han kom hem sålde han Saaben direkt. Nästa bil blev en Volvo.