Förra inlägget ledde till att Jessica utmanade mig och frågade:
“Jag skulle gärna vilja läsa om dina personliga upplevelser, hur tänkte du i början, vad var din långsiktiga strategi? Fanns det någon? Hur övervann du mentalblocks som sätter käppar och pinnar och en hel skog i hjulet?”
Frågan är spot on. Mentala hinder är en stor grej. För ärligt talat: Vi vet oftast vad vi borde göra, och det finns mängder av tips och tricks och motivationscitat på nätet. Det är inte att vi saknar information som är problemet. Vi vet vad vi borde göra. Men, vi skjuter upp det till imorgon, och spenderar en timme på Facebook och Twitter istället.
Alla människor har dessa mentala barrirärer, och det gäller att hitta vägar runt dem.
För min del, i början av min karriär så hade jag två stora drivkrafter som hjälpte mig komma över mina rädslor. (Just det, rädslor. Att kasta sig ut i frilanslivet kan göra vem som helst skitskraj.)
Min första drivkraft var att jag behövde pengar för att kunna betala hyra och mat. Så enkelt var det. Jag flyttade till Malmö som 22-åring och hade en tunn plånbok. Jag visste att jag kunde klara mig ett par månader på sparade pengar, sedan behövde jag få in nya. Under den där första frilanshösten var det den insikten som fick upp mig ur sängen varje morgon. Trots att jag knappt hade några uppdrag att jobba med. Men jag visste att om jag inte jobbade mina 8 timmar varje dag så kunde jag heller inte klaga om jag inte lyckades.
Den andra drivkraften var en önskan om revansch. En röst inom mig som sa “Jag ska fantamig visa de jävlarna!”.
Bakgrunden:
1. Under min tid på fotoskolan praktiserade jag ett par veckor hos en ateljéfotograf i Göteborg. Han var duktig på sitt hantverk, men framför allt var han duktig på att trycka ner andra människor. Jag vet inte om han gjorde det medvetet, eller om det var ett uttryck för hans egen osäkerhet, men han gjorde det. Gång på gång förklarade han för mig varför jag aldrig skulle lyckas som fotograf.
“Jag ska visa dig, gubbjävel, vänta bara”, sa jag (inte, men tänkte).
2. Sommaren innan jag flyttade till Malmö var jag på anställningsintervju hos en fotograf i Stockholm. Tanken var att jag skulle assistera honom med diverse sysslor, hålla koll på studion när han var ute på uppdrag i fält. Intervjun gick dåligt – jag kom för sent, kom fram andfådd och svettig, och hade svårt att hitta rätt svar på hans frågor. Trots det fick jag jobbet.
Fast nej, några veckor senare fick jag veta att jag inte alls fått jobbet, och jag vet fortfarande idag inte vad som hände. Kanske hade jag missförstått honom, kanske hade han ändrat sig.
Det var augusti, och jag var utan bostad, jobb och pengar, och hade inte sökt in till några utbildningar (eftersom jag trodde att jag hade jobbet i Stockholm). Jag drog till Malmö, hittade en lägenhet och tänkte: “Nu jävlar ska ni få se!”
Då, i början av min karriär hade jag ingen strategi, utan drevs helt av dessa inre krafter. Jag reflekterade inte ens om jag var på rätt väg. Med facit i hand skulle jag förstås ha gjort det. Att ha en plan, en karta över vart man ska, är absolut att föredra. Numera har jag det: kort- och långsiktiga mål, och har utarbetat strategier och verktyg för att nå dem. Men det är ett annan historia.
—
Tycker du detta är intressant?
Läs även de andra delarna i denna serie om frilansstrategier:
#1: Ta betalt för värde, inte kostnad
#2: Tacka nej till uppdrag
#3: Hitta rätt kunder
#4: Att vara en mensch
#5: Sätt rätt pris. Nu. (Du vill inte vara en Skoda)
Man kan även läsa en diskussionstråd om dessa inlägg på Fotosidan.
Och man kan följa mig på Instagram, Facebook och Twitter.