Första frilansstrategin i denna serie handlade om att sätta ett värde på sin produkt, och ta betalt utifrån det. Men vad gör man när kunden inte vill eller kan betala priset du begär?
Det korta svaret:
Du tackar nej.
Det långa svaret:
För det första är det viktigt att inse att din tid inte är oändlig. För varje uppdrag du tackar ja till, tackar du samtidigt nej till något annat – du hinner inte med dina andra kunder, och du måste kanske prioritera bort tid med din familj och vänner. Därför är det viktigt att veta vilka uppdrag du ska tacka ja till och vilka du bör avvisa.
Det är lätt att falla i tankefällan att ett dåligt betalt uppdrag är bättre än inget alls. “Hellre lite pengar än inga pengar.” Men det är en lömsk tanke som du måste mota bort, annars kommer du hamna i ett läge där dåligt betalda uppdrag tar upp all din tid. Du kommer aldrig kunna lägga tid på att utveckla dig själv och din verksamhet, och du förblir fast med dessa snåla kunder. Dessutom är min erfarenhet att ju sämre kunder betalar, desto jobbigare är de att samarbeta med. Det finns säkert flera förklaringar till det (men det är ett annat blogginlägg).
Hursomhelst. Jag satte därför redan i början av mitt frilansande en lägstanivå för att jag skulle acceptera ett uppdrag. Då var det 2 000 kr som var gränsen. Numera gör jag inga uppdrag för under 5 000 kr.
Jag lärde mig detta den hårda vägen, efter att en gång ha accepterat några hundralappar i arvode för en artistfotografering för tidningen Groove. Bilderna blev OK, men jag kände mig utnyttjad och uppdraget gav en dålig eftersmak som satt i länge. Aldrig mer.
Konsekvensen av denna lägstanivå är, förstås, att jag får tacka nej till en hel del uppdrag. Det känns alltid lite jobbigt, men det händer inte så ofta trots allt. Dels för att snåla kunder skräms bort av min prisstrategi, och jag slipper att hantera dem – vi enas om att vi aldrig kommer att kunna jobba ihop – och dels för att det ibland leder till att kunden faktiskt höjer sitt erbjudande.
Jag förklarar alltid tydligt att jag har en lägstanivå, och att jag tackar nej till allt därunder. Ungefär i hälften av fallen leder detta till att kunden kan höja arvodet till en nivå jag kan acceptera.
För de kunder som inte kan höja sitt erbjudande gör jag två saker:
1. Jag är väldigt tydlig med varför jag har en lägstanivå: Jag förklarar att det är för att kunna prioritera större fotoprojekt, och lägga den tid och energi på dem som de förtjänar. Alla förstår och accepterar den förklaringen.
2. Jag erbjuder kunden ett eller ett par alternativ på andra fotografer som jag tror kan göra jobbet tillräckligt bra, och som förmodligen kommer att acceptera arvodet som kunden erbjuder.
Resultatet brukar vara en win-win: Jag får tid över till mina andra projekt (tex Malmö|Malmö, MalmöPanorama, FCM1 m.fl), istället för att lägga tid på ett underbetalt uppdrag. Och kunden får hjälp att hitta en annan fotograf.
Relationen med kunden är tack vare detta fortsatt god, trots att det inte blev något uppdrag den gången. Ofta säger de saker i stil med “… jag får återkomma när jag har fått en bättre budget!”. Vilket är precis vad jag vill.
För jag har med denna strategi sänt ut en tydlig signal om vilken typ av uppdrag jag och min byrå Apelöga gör:
Uppdrag som är extra viktiga.
Uppdrag som måste bli bra.
Uppdrag där bildernas funktion är väsentlig.
Och det betyder uppdrag där det just därför finns en rimlig budget.