Människor tycker om att prata om sig själva. Ofta tycker de om det så mycket att inte lyssnar, utan utnyttjar tiden som samtalspartnern talar för att tänka på vad de själva ska säga näst.

Detta är förstås ett problem. Dels för att dessa snackisar riskerar att gå miste om kunskaper och erfarenheter från sin samtalspartner, och dels för att de riskerar att tråka ut denna. Till döds.

Det finns ett ideal i samhället om att man ska vara extrovert. Man ska ta för sig och man ska prata med alla. Man ska mingla och le, och det är nog fler än jag som känner sig rätt illa till mods i sådana situationer.

Men, som Susan Cain och Linus Jonkman visar i sina respektive böcker Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns och Introvert : Den tysta revolutionen, så är det motsatta, introversion, ibland att föredra.

Om du är introvert (eller som jag, ambivert åt det introverta hållet) så är du bara att gratulera. En introvert person är bättre på att lyssna, och har inte samma behov av att prata om sig själv. Du som är introvert ger din samtalspartner mer tid för att prata, och därför kommer hen att tycka bättre om dig. Och när tycke uppstår börjar även den extroverte till slut att lyssna på vad du har att säga.