Det är två veckor sedan morfar dog. Jag tänker på den dagen, den varma sommardagen i Karlshamn, där vädret inte brydde sig om vår familjs tragedi. Och jag försöker dra mig till minnes hur han var.

Han var en komplicerad personlighet, som inte låter sig fångas så lätt. Han var motsägelsefull och mångbottnad, aldrig antingen-eller, han var både-och.

Han var vegetarian större delen av sitt liv, men åt kött på helgerna.
Han var nykterist, men kunde säga “skål!” på flera olika språk (och det gjorde han ofta, och skålade med sitt mineralvatten).
Han saknade formell utbildning, men lyckades driva ett företag hela sitt liv.
Han var hantverkare och arbetarklass, men gillade aldrig socialdemokratin. “Palme avskydde oss egenföretagare”, kunde han säga.
Han var omusikalisk, men älskade opera.

På hans nattduksbord låg alltid en roman. Han hade ett 50-tal sådana romaner, utgivna i samma serie, vackert inbundna. En del av dem var klassiker – Moby Dick, Huckleberry Finn, De tre musketörerna – medan andra var numera bortglömde historier. Hans far hade införskaffat dessa böcker i början av 1900-talet, för 75 öre/styck. Morfar läste igenom dem, gång på gång. När han var klar med alla, började han om med den första igen.

Sista gången vi träffades låg en av dessa böcker på bordet bredvid hans sjukhussäng. “Det är inte bra för nerverna att läsa nya historier, det är inte bra att bli överraskad och upprörd. Det är bättre för hjärtat att läsa sådant man känner igen.”
(Sedan erkände han att han ändå inte kom ihåg handlingen i böckerna, trots att han läst varje bok 15-20 gånger.)

Han gillade fotografi hela sitt liv. En av hans första bilder – en svartvit bild på ett vattenhjul i en bäck – hängde på en vägg i hans hus. Bilden var från 1937, han hade tagit bilden när han var 14 år gammal. När jag var i ungefär samma ålder upptäckte jag fotografin, och morfar uppmuntrade intresset. Vi var i mörkrummet tillsammans och diskuterade olika fotopappers kvalitet.

Trots att fotografin var ett livslångt intresse var hans fotosmak ungefär densamma hela livet: konservativ. Han komponerade sina bilder ungefär likadant varje gång. Och han gillade inte när man beskar ett porträtt i pannan på personen. När han såg någon av mina bilder som var lite mer konstnärlig kunde han avfärda den som “konstig”. I nästa andetag påpekade han: “Men du kan säkert vinna en fototävling med den! Det är ofta konstiga bilder som prisas.”

Det är två veckor sedan morfar dog, och det känns så konstigt att han inte är här längre.