Fimpar i Berlin, gatstenar i Prag

Samma dag som vi åkte från Berlin till Prag i förra veckan hade vi först hunnit med ett besök på Museum für Fotografie, som ligger mittemot S-Bahn Zoologisher Garten. Här visades utställningen Wanted: Helmut Newton, Larry Clark & Ralph Gibson. I den stora utställningslokalen, uppdelad i fyra-fem olika rum, hängde stora svartvita bilder. Inte så många, men stora. Less is more.

Newtons bilder dominerade, och det som slog mig var kraften i dem. Jag kom att tänka på vad en av gästerna på ett bröllop som jag var på för en månad sedan sa (och som jag bloggade om här): Bra fotografi är som ett riktigt starkt ord, ett kraftuttryck. Det går liksom inte att värja sig.

Och nästa tanke var sedan: Vilken skymf mot fotografin att ta dåliga bilder! Fotografi som kan vara så bra!

Catrin däremot tyckte att hela utställningen andades gubbsjuka. Alldeles för mycket naket för att vara intressant.

Hursomhelst, dessa stora svartvita bilder var det sista vi såg av Berlin, och kanske var det därför som mina bilder från Prag sedan blev svartvita?

Sol i Prag

Pawel kommenterade ett av inläggen från Prag förra veckan:

... bilderna från Berlin var skarpa och i färg. Så fort du började skriva om Prag så har bilderna sedan dess varit svart/vita, tonade(?) och med mycket oskärpa! Vad beror detta på???

Min första tanke var att det var tillfälligheter. Under resan plåtade jag bara sporadiskt, jag hade inga uppdrag, så bilderna kom till lite på måfå. Och när jag sedan valde ut bilder till bloggen var det lika slumpmässigt.
Magkänsla snarare än eftertanke.
Alltså, Prag är inte gråare än Berlin, tänkte jag.

Men, just därför har Pawel en poäng.
Om jag nu inte hade något mål med fotograferandet, vad var det då som drev mig till att fotografera? Vad är det som styr magkänslan? Och vilka bilder valde jag att ta?
Jo, förmodligen bilder som stämde överens med min (förutfattade?) bild av platserna jag var på.

Berlin:
Hippt, nytt, spännande. Ta till exempel nya Hauptbahnhof, centralstationen, som fascinerade mig med sin glas-och-stål-arkitektur och med tågbanor in från alla håll i alla tre dimensioner. Och de snygga gallerierna, trendiga caféerna.

Prag:
Gamla hus, mörka gränder, flotta palats vid kullerstenstorg. Det var här strök Franz Kafka omkring och önskade att ingen skulle få läsa allt det mörka han skrivit (men historien ville annorlunda).

Så förstås. Berlin färg. Prag svartvitt.

När jag fått Pawels kommentar tittade jag genom bilderna igen. Någon solig Prag-bild måste jag väl ändå ha!
Nej, knappt någon. Nästan alla bilder jag tog i Prag togs i skymningen. Bilden som är här bredvid, Karlsbron fotograferad genom en fönsterglugg från tornet vid dess östra fäste, var det soligaste jag hittade i bildmappen.
Trots att solen faktiskt sken hela dagarna.