Sol i Prag

Pawel kommenterade ett av inläggen från Prag förra veckan:

... bilderna från Berlin var skarpa och i färg. Så fort du började skriva om Prag så har bilderna sedan dess varit svart/vita, tonade(?) och med mycket oskärpa! Vad beror detta på???

Min första tanke var att det var tillfälligheter. Under resan plåtade jag bara sporadiskt, jag hade inga uppdrag, så bilderna kom till lite på måfå. Och när jag sedan valde ut bilder till bloggen var det lika slumpmässigt.
Magkänsla snarare än eftertanke.
Alltså, Prag är inte gråare än Berlin, tänkte jag.

Men, just därför har Pawel en poäng.
Om jag nu inte hade något mål med fotograferandet, vad var det då som drev mig till att fotografera? Vad är det som styr magkänslan? Och vilka bilder valde jag att ta?
Jo, förmodligen bilder som stämde överens med min (förutfattade?) bild av platserna jag var på.

Berlin:
Hippt, nytt, spännande. Ta till exempel nya Hauptbahnhof, centralstationen, som fascinerade mig med sin glas-och-stål-arkitektur och med tågbanor in från alla håll i alla tre dimensioner. Och de snygga gallerierna, trendiga caféerna.

Prag:
Gamla hus, mörka gränder, flotta palats vid kullerstenstorg. Det var här strök Franz Kafka omkring och önskade att ingen skulle få läsa allt det mörka han skrivit (men historien ville annorlunda).

Så förstås. Berlin färg. Prag svartvitt.

När jag fått Pawels kommentar tittade jag genom bilderna igen. Någon solig Prag-bild måste jag väl ändå ha!
Nej, knappt någon. Nästan alla bilder jag tog i Prag togs i skymningen. Bilden som är här bredvid, Karlsbron fotograferad genom en fönsterglugg från tornet vid dess östra fäste, var det soligaste jag hittade i bildmappen.
Trots att solen faktiskt sken hela dagarna.

Telefonstolpe och trastar i Pristina

Jag ringde ett samtal idag för att styra upp ett av morgondagens jobb. Såsom det utspelade sig var det inte helt olikt en Robert Gustavsson-sketch.

Förutsättningar:
En albansk bagare med bristfälliga engelskkunskaper
En trasslig telefonledning
En svensk nervöst stammande frilansfotograf

Nåväl, till slut förstod vi varandra. Imorgon bitti ska det plåtas.

Måndag morgon. Dags att rulla igång igen.

Jag har ett par stycken påbörjade blogginlägg som jag inte hunnit skriva klart, och ytterligare fyra-fem stycken som jag tänkt att jag ska skriva. Och då blir det som så ofta när man har för mycket att göra: man gör ingenting. Men här kommer hursomhelst en av de tänkta tankarna:

I fredags var jag och en reporter från en skoltidning på en skola i ett av Malmös miljonprogramområden.
Oerhört svårjobbat.
Personalen var trevlig, ja beundransvärd i sitt bemötande med både oss och eleverna, men eleverna... ja... det är svårt att sätta fingret på vad det var, men det låg något nästan hotfullt i luften. Misstänksamhet? Eller bara nyfikenhet som tog sig lite annorlunda uttryck?
Hursomhelst, det som inte fungerade, det som gjorde det så svårjobbat, var kommunikationen. De verkade inte förstå vad vi sa, vi förstod inte vad de menade.
Ironiskt nog var det just det som vårt reportage skulle handla om, hur mångspråkiga lärare hjälper elever med olika språkliga bakgrunder.

Besöket på skolan sätts upp på erfarenhetskontot. Och en insikt hämtades hem: Man behöver inte åka utomlands för att hamna i en helt annan värld.

Om 24 dagar åker jag till Kosovo.