Ja, vi i fotojournalistikbloggankdammen har en tendens att länka till varandra fram och tillbaka, och nu gör jag det igen. Det är Göran som undersökt hur DN lever upp till sin bildpolicy. DN:s svar idag (typ: så länge kloningsstämpeln inte används så är allt OK) känns ogenomtänkt. Men å andra sidan är de konskventa i att ge detta inkonsekventa svar: det är nämligen exakt vad DN-fotografen Sven-Erik Sjöberg svarade mig i våras när jag intervjuade honom och frågade om en missvisande cigarr i ett porträtt:
- Det är ju inte så att vi har photoshoppat in cigarren.

Läs Görans redogörelse kring DN-policyn här, och, om ni missat den, min intervju med Sjöberg här.

Ytterligare ett citat ur Altons förord till Fotografi - en introduktion, som jag också skrev om igår:

Det går faktiskt inte att hävda att en fotografisk bild är mer sann än en teckning, även om det nu finns risk att många slänger ut den gnutta sanning som ändå existerar inom till exempel nyhetsfotografin och som utgör dess nerv. [...] den manipulation av bilder som nu sker digitalt för tidningar och hos enskilda fotografer [är] bara en mindre del av ett betydligt större komplex. Edwards argumenterar övertygande att urval och arkivkunskap har lika stor betydelse för hur fotografin används (naturligtvis också ur ett trovärdighetsperspektiv) som konkreta retuscheringar av enskilda bilder.

Med kloningsdebatten i backspegeln känns det skönt med en bok som uppmuntrar till att lyfta blicken.

Ni som följt kloningsdebatten minns Görans blogginlägg häromveckan där han skrev att världens bästa argument för kloning är att det ger bättre bilder. Jag tolkar det som att han menar att vi som ifrågasätter kloningsförbudet gör det för att vi vill kunna "fuska" oss till bättre bilder. Att det är det som är den dolda agendan bakom vår argumentation. Mitt korta svar på det påståendet är nej. Den längre förklaringen kommer här.

Jag stötte på kloningsfrågan första gången hösten -01. Jag var elev på Fotoskolan på Viebäck och Sydsvenskans Per Lindström var gästföreläsare. Han visade en bild från en oroshärd. DN hade publicerat bilden, liksom en annan tidning. På DN-bilden saknades ett cigarrettpaket i förgrunden. Bortklonad. Beviset syntes i den andra tidningen som publicerade bilden med cigarettpaketet.
Lindström berättade om den massiva debatt som uppkommit. Hur ska vi kunna lita på bilder som redigerare på tidningar har fria händer att klona bort vad de vill i bilder, var frågan.
Lindström och vi 14 elever som satt där enades alla om att kloning var oacceptabelt.

Senare samma höst praktiserade jag på Sydöstran i Karlshamn. Fotografen där höll på med ett reportage om en kvinna som genomgick en ögonoperation. Under själva operationen var det svåra ljusförhållanden; ögat som opererades var starkt upplyst, men rummet i övrigt var ganska mörkt. Konsekvensen blev att antingen blev ögat rättexponerat och allt runtomkring helt svart, eller så blev omgivningen korrekt återgivningen men ögat en vit fläck.
Jag föreslog för fotografen: Kunde du inte använt kamerans bracketing-funktion, den som gör att tre exponeringar efter varandra skjuts av i snabb följd, men med olika exponeringar. På så sätt får du tre identiska bilder, men med olika exponeringsomfång. Genom att klippa och klistra får du både ögat och omgivningen rätt exponerade.
Fotografen gick i taket. Så får man verkligen inte göra!
Jag mindes Lindström och jag höll med. Så får man inte göra. Och jag förmodade att det fanns rimliga argument för det.
Jag började fundera.

Sedan låg kloningsfrågan latent i några år fram till den stora Kloningsdebatten dundrade på PFK:s forum. Jag vädrade mina försiktiga ifrågasättanden från 2001 men möttes till min förvåning inte av motargument utan av "så här är det!". Bara något år tidigare hade jag pluggat praktisk filosofi med 5 poäng argumentationsanalys, vilket gjorde mig extra kritisk. Det saknades till exempel (och det saknas fortfarande) belägg för att tex DN:s bortkloning av cigarettpaketet förändrade allmänhetens trovärdighet för pressfotografin. (Det är först när Göran Segeholm gett sig in i debatten som det kommit fram en del bra argument för kloningsförbudet.)
Samtidigt upptäckte jag fler och fler fall från min fotografvardag där kloningsförbudet så att säga missade målet. Jag upplevde kloningsförbudet som gravt inkonsekvent.

Alltså, tanken med förbudet är att upprätthålla trovärdigheten för pressfotografen. Bilden ska visa verkligheten som den är. Fotografen ska inte påverka.
Några fall har jag tagit upp här på bloggen (fotoväskan, skruven, finnen). Mitt favoritexempel är ändå fallet med fotografen som plåtade en gruppbild, men där någon blinkade på varje bild.
Fotografen hävdar: "Jag såg att de hade ögonen öppna."
Kameran hävdar: "De blundade."
Enligt kloningsförbudetsfilosofin är det kameran som har rätt.

Jag tänkte: När en princip ger sådana absurda konsekvenser kan det vara läge att omforumera principen.

---

Jag har just läst Fotografi - en introduktion av Steve Edwards. I den berättas fotografins historia från början, och om hur kameran sågs som en automatisk kopieringmaskin. Bilderna gjordes automatiskt utan inblandning av fotografen. En konsekvens av det var att om en fotograf tog en bild på ett hus så var det husägaren som fick upphovsrätten till bilden.
Samma syn lever kvar idag, t ex när man får frågan "Jag vill bli fotograf, vilken kamera ska jag köpa?" eller när man hör "Om jag bara hade haft en bättre kamera så skulle jag ta bättre bilder."
Synen på att det är kameran som gör jobbet, inte fotografen.

Kloningsförbudet understryker detta ännu en gång. Det är kamerans sanning som gäller. Fotografen ska inte blanda sig i.

Det kan belysas igen genom att återgå till ögonoperationsexemplet ovan. Kameran som fotografen använde då 2001 var en Nikon D1X, en kamera med betydligt sämre exponeringsomfång än dagens digitalkameror (eller analoga kameror med negfilm, för den delen). Om bilden tagits idag hade ögonbilden inte varit några problem. Alltså, det är tekniken som drar gränsen för vad som är OK och inte.

Min ståndpunkt är _inte_ att kloning ska tillåtas, utan att kloningsförbudet bör kritiseras för att det fokuserar på kameran istället för journalistiken.
Mitt motiv är _inte_ att utan kloningsförbudet blir det bättre bilder utan att kloningsförbudet som princip missar målet.

Det ju lite ironiskt att jag själv, som tycker att kloningsdebatten är vilseledande, varit en av de som debatterat frågan mest aktivt. Anledningen är att jag tycker att själva debatten i sig är intressant. Alltså, vad är det som gör att kloningsdebatten engagerar som den gör?

Nu tar jag konsekvensen av ovanstående resonemang och avslutar härmed mitt debatterande om kloningen (inte minst för att frigöra tid och energi, som upptagits av debatten). Jag tror att jag nu har redogjort för alla mina synpunkter i bloggen. Detta sista inlägg gav förhoppningsvis svar på frågan varför jag gav mig in i debatten från första början.

... finns på hans blogg här. Huruvida det verkligen är "världens bästa argument" som framförs kan man förstås diskutera. Min inställning i kloningsdebatten finns redogjord för i dessa inlägg.

Assur, klonad resp. beskuren

Jag och Göran Segeholm har debatterat kloning (se inlägg nedan). Göran, som är fd chefredaktör för Kamera&Bild, har ett av de skarpaste intellekten (som jag känner till) när det handlar om fotojournalistik.

Debatten fortsätter jag nu här.

Jag har tagit upp exemplet med finnen i Jens Assurs panna (vilket jag skrivit om i bloggen tidigare). Assur själv förordade att jag skulle klona bort den, men i slutändan valde jag att beskära bort den. Varför får jag beskära men inte klona, frågar jag och Göran svarar:

Resultatet blir långtifrån "exakt detsamma" om du beskär pannan eller klonar bort finnen. I det ena fallet visar du inte pannan. I det andra fallet visar du en panna som du justerat enligt Assurs (får man förmoda) önskemål. I det ena fallet är "manipulationen" lätt att se, i det andra fallet är den försåtlig.

Det förvånar mig att du inte kan se den skillnaden.

På bilden här bredvid finns för tydlighetens skull de båda varianterna. På den översta har jag klonat bort finnen, på den nedre är den bortbeskuren.
Kan ni se skillnaden?

Vidare har vi debatterat fallet med fotoväskan som syntes i en av mina bilder (också detta ett arrangerat porträtt). Varför får jag inte ta bort den?

Göran svarar:

För att du inte längre kan svara "nej" på frågan om du lägger till eller drar ifrån bildelement genom digital bildbehandling.

För mig visar det svaret att det anses viktigare att vara trogen en princip ("kloningsförbudet") än att förhålla sig till verkligheten.

Kloningsstämpeln är ett verktyg i Photoshop (liksom beskärningsverktyget, "Kurvor", "Nivåer", "Nyans/Mättnad" etc). Det är hur och när det används som borde räknas.

Göran skriver:

Jag prenumererar på två morgontidningar. Den dagen en av dem offentliggör att från och med nu tillåter de att fotografer som arbetar för tidningen lägger till eller drar ifrån bildelement genom så kallad "kloning" så säger jag upp min prenumeration. För det visar att de sätter estetiken framför dokumentationen.

Sa du upp din DN-prenumeration efter att tidningen publicerat Sjöbergs lögnaktiga bilder på Transport-ordförande Winberg (vilket artikeln Sanningens Pris i Kamera&Bild handlade om)?

Göran skriver:

Men hur formulerar du var gränsen går? Hur skriver du ett dokument som får alla berörda – läsare, redigerare och fotografer – att det är okej att ta bort en fotoväska men du får inte förstärka mängden rök över en bombad stad [ang Adnan Hajjs bilder från Beirut, se nedan].

Hur formulerar vi ett dokument som säger vad som är OK att göra med beskärningsverktyget, Nivåer, Kurvor osv? (Är det tex OK att förstärka rökmolnens dramatik genom att mörka ner och höja kontrasten? Det är sådant fotografer gör dagligen utan någon som helst debatt.)

Göran skriver:

Det skulle vara intressant att höra vad du tycker om avskedandet av Brian Walski efter hans irakmanipulation. [...]
Jag tror inte att jag behöver fråga vad du anser om Adnan Hajjs manipuleringar från Beirut förra året.

Vi måste komma ihåg vilken typ av bilder vi pratar om. De tre exempel jag har tagit upp (väggkroken bakom Timbuktu, Assur-finnen, och fotoväskan) har alla varit i arrangerade porträtt. I ett sådant kan och får fotografen styra in i minsta detalj.
Varför får jag inte göra samma sak efter exponeringen som jag får göra före (ta bort skruv, sminka bort finne, ta bort kameraväska). När man utan att blinka jämför detta med att klona i reportagebilder gör man ett misstag.

Det förvånar mig att du inte kan se den skillnaden.

(Brian Walskis bild här, Adnan Hajjs bild här.)

Kloningsdebatten har dykt upp titt som tätt på den här bloggen (de inlägg jag skrivit kan läsas här) och nu är det dags igen. Denna gång efter att min kompis Jakob hört av sig med sina funderingar kring en artikel i NyTeknik.

Artikeln beskriver Kameraflage vilket är en teknologi som "utnyttjar digitalkamerornas överlägsna färgseende". Enkelt uttryckt: digitalkameran ser mer än vad våra ögon ser, och reklammakare har börjat undersöka möjligheten att trycka dolda budskap på tex t-shirts. Budskap som inte syns i verkligheten men som blir synliga på bild.

Jakob funderar då:

om folk börjar ha kläder på sig med budskap som bara syns på digitalkort, ska man då klona bort de budskapen så det blir som i "verkligheten"?

Ja, vad är egentligen verkligt och overkligt?

Lee Israeli uppmanar Paul Hansen att svara på Pawel Flatos kritik apropå kloningsdebatten. Läs intervjun, där Paul uttalar sig om Pawels agerande som PFK-ordförande, och Pawels svar här.

Läs "Du skall icke klona" i bloggen emtre.

Jag efterlyste häromdagen utomstående röster om pressfotografins trovärdighet, apropå kloningsdebatten. Pawel Flato tipsade mig då om en publikation från Styrelsen för Psykologiskt försvar som heter just Trovärdiga bilder. Finns att läsa om och ladda ner som pdf härifrån.

I kommentarerna till inlägget jag skrev häromdagen har jag fortsatt att debattera kloningen, nu med Sydsvenskans ypperligt duktige fotograf Lars Dareberg.

Debatten har lett till att jag nu frågar mig (och er):
Hur ska vi definierar journalistiska bilder?
Är alla bilder som publiceras i en dagstidning att betrakta som journalistiska?
Hur är det med arrangerade porträtt?
Vad tycker ni?

Jag är ute efter nyanser i debatten. Det är ju skillnad på bilder och bilder.

En annan aspekt som jag saknar i debatten är utomstående experters synpunkter. Jag skulle gärna låta sociologer (som vet hur folk fungerar), filosofer (som vet vilka argument som är hållbara) och medieforskare (som vet hur media fungerar) sätta tänderna i frågorna om kloningsverktyget i pressbilder.

Det hävdas gång på gång att minsta lilla kloning i en bild raserar trovärdigheten för pressfotografin. Finns det några belägg för det?

Timbuktu mot väggen

Uppföljning på inlägget "En fotograf ska inte påverka".
---
Här är en bild på Timbuktu som jag tog för GP tidigare i år. (Fler bilder här.)

Lägg märke till den svarta pricken till höger i bild.

Väggen som Timbuktu är fotograferad mot är en av mina kontorsväggar. För att få en ren bakgrund tog jag ner en bild som hängde på väggen (förresten samma bild som fick en illasinnad Sydsvenskan-reporter att skriva förlöjligande om min utställning, läs här, här, här och här.) Hursomhelst, skruven fick sitta kvar i väggen.

Jag hade förstås kunnat skruva ut den, dra ut gipspluggen, spackla, slipa, och måla över. (Hade det varit OK?)

Eller så hade jag kunnat klona bort den i efterhand.

Men så var det Kloningsförbudet. Inget för under inga omständigheter klonas bort i en bild som ska publiceras i en dagstidning, har man bestämt.

Mitt exempel här visar att kloningsförbudet är inkonsekvent, eftersom det (1) inte tar hänsyn till vilken typ av bilder det handlar om, och (2) inte ser till konsekvenserna av kloningen.

Alltså: 1. Det är en väldig skillnad på arrangerade porträtt likt detta och en reportage/nyhetsbild. 2. Jag hade kunnat skruva/spackla/slipa/måla istället. (Är jag en "klant" som inte gjorde det?)

Så, hur gjorde jag till slut?
Jo, eftersom jag vill köra med "öppna kort" (vi som kritiserar kloningsförbudet får ibland kritik för att vilja motsatsen) och samtidigt vara min uppdragsgivare till lags, fick jag beskära bilden, precis till vänster om skruven.

Men det känns absurt. Och tramsigt.

Fick klart min artikel till Kamera&Bild precis innan deadline. Till slut fick jag ihop alla delarna; de fem intervjuerna och de ganska abstrakta frågeställningarna kring bildens sanning, dess skildrande av verkligheten och en pressfotografs trovärdighet.

Ordet "kloning" kom inte upp en enda gång i texten. Det har kommit upp desto mer här i kommentarerna till inlägget häromdagen, och visst är det en spännande debatt men den tar lite för mycket energi ifrån mig just nu när jag egentligen borde jobba stenhårt för att bli klar med allt som samlats på hög.

Kloningsdebatten tycks vara lite av en evighetsdebatt. Det är en ständig rundgång på argumenten. När jag samlat mig ska jag försöka skriva ett slags avslut som sluter cirkeln. Om mina meningsmotståndare inte hittar svaren där får de läsa om från början.

Till helgen.

---

Läs även mitt inlägg på Fotofeber ikväll. Det blir mitt sista på den sidan.

Jag kan notera att en kopia av förra årets "kloningsdebatt" på PFK-forumet har återuppstått här på bloggen. Läs inlägget och kommentarerna till En fotograf ska inte påverka.

Men, intet nytt under solen. Samma typ av argumentation och argumentationstrategi. Sanningssägarna ogillar att deras ståndpunkt ifrågasätts. I en anonym kommentar föreslås att jag ska "droppa diskussionen".
Det har jag inte för avsikt att göra. Jag fortsätter att sprida mina irrläror.

Jag gjorde ett reportage om en ryttare igår. På en av bilderna syns min kameraväska liggandes i gräset. Får jag klona bort den?

IDG skriver om att eventuellt "fusk" med kloningstämpeln kan komma att avslöjas med nytt plug-in.

Ja, det vore väl bra. Förhoppningsvis kan vi sedan ta debatten om trovärdighet inom pressfotografin ett steg längre, en nivå högre.

Hej Adam!

Din blogg är intressant läsning.
Kul att du har viljan att diskutera bildjournalistik på ett seriöst sätt.
En diskussion som behövs.

Kul också att du gillade mina boktips.
Jag gillade också verkligen Shutterbabe.
En intressant anekdot (som du kanske redan har listat ut) är att den äldre och mer etablerade manlig kollegan som bokens huvudperson i frustration ger barnhemsstoryn i Rumänien till är självaste James Nachtwey. Han har förnekat det senare men författarinnan har fortsatt att hävda att hon har rätt (jag snubblade över hennes inlägg i den debatten när jag googlade hennes namn).

En annan bra bok är en om Diane Arbus som jag läste i höstas. Diane Arbus: A Biography av Patricia Bosworth. Kanske inte så mycket om bildjournalistik, men en välskriven bok om en fascinerande fotograf och ett fascinerande livsöde. Det kom ju en film ("Fur") baserad på den boken nyligen, har inte sett den och den fick dålig kritik. Men boken är som sagt läsvärd.

Några tankar om vad du skrivit om bildjournalistik och om vad Pawel sa i den mycket läsvärda intervjun (fortsätt gärna att intervjua andra intressanta bildmänniskor om du har tid och ork).

Liksom Pawel håller jag inte med om att ord skulle vara objektiva.
Men ordens avsändare (läs trovärdig skribent) kan ge dem trovärdighet.
Samma sak bör gälla bilder.

Jag tror att om man som fotograf kan erkänna att bilder inte är hundra procentiga sanningsvittnen så ökar man trovärdigheten för sina bilder.
Det betyder att man är medveten om problemet och att man därför kan försöka undvika att "ljuga" alltför mycket med sina bilder.

Jag tyckte Pawel hade rätt när han under förra årets klonings debatt menade att det finns mycket värre sätt att ljuga med en bild än att klona bort t.ex. en gren som sticker in i bildkanten.

Däremot håller jag inte med om att man bör tillåta kloning i pressbilder.
Jag tror att det går en viktig psykologisk gräns just vid kloningsverktyget.
Inte minst för allmänhetens förtroende för bilderna.

Många verkar tyvärr tro att vi fixar med bilderna ganska mycket i datorn.
I bland brukar de som man fotograferar säga t.ex. att "dubbelhakorna kan du väl ta bort i datorn", då känns det ganska skönt att kunna säga att "nej, det får jag faktiskt inte göra".

Om reportaget som vann svenska klassen förra året som du och Pawel diskuterar (det om hemlösa):
Man får uppfattningen att ni och/eller många andra tycker att det är dåligt.
Jag håller inte med, jag tycker att det är väldigt bra bilder.

Ja, man har kanske sett det förr och ja, en av journalistikens grundidéer är att hitta det nya och oväntade.
Men en annan av journalistikens idéer är också att visa vad som är fel, att stå på de svagas sida.
Så länge det finns hemlösa så tycker jag att man bör lyfta fram det.
Speciellt i dessa tider av Stureplansbimbos, heminredningsfrossa och melodifestivalshysteri.

Men det är ju inte bra om man fotograferar hemlösa bara för att vinna Årets Bild
(vilket jag inte har någon anledning att tro att fotografen i fråga gjorde).

Men visst vill vi väl alla hitta nya och oberättade historier.

Du och Pawel diskuterar vidare om att Årets Bild "blivit en värld där man struntar i tidningarna".

Ja, lite har det kanske blivit så.
Men jag tror ändå det mesta av materialet som skickas in till tävlingen är bilder som är tagna på uppdrag av tidningar.
Kanske inte publicerade, men dock uppdragsbilder.
Jag tycker och tror att Årets Bild är ett tillfälle för fotografer att visa t.ex. ett reportage på det sätt han eller hon vill berätta storyn.
En slags "directors cut" utan filter (läs redaktörer och redigerare).

Det var några tankar i all hast från ett hotellrum i Kanada.

Du får gärna lägga ut mailet som kommentar på din blogg om du vill.

[...]

Hälsningar

Thomas Nilsson
New York

(Thomas är frilansfotgraf baserad i USA, prisad bland annat i Årets Bild 2006 för reportaget från New Orleans. Bilderna kan ses via denna sida.)

Adam Haglund: Årets Bild är aktuellt igen.


Pawel Flato: Ja, det är ett långt kapitel… Syftet med Årets Bild, att uppmärksamma god bildjournalistik, skulle uppfyllas bättre om man premierat publicerat material. Så är det inte idag. Aldrig publicerade bilder har vunnit många tunga klasser genom åren. Fotograferna har skapat sig en värld där man struntar i tidningarna.


ah: Det kanske kan fylla en funktion, att fotografer gör jobb på eget bevåg, för att på så sätt skapa efterfrågan hos tidningarna för detta nya?


pf: Ja, men det verkar inte funka så.


ah: Årets Bild har ingen effekt?


pf: Någon effekt har den nog, men vad? Mest en konserverande effekt, tyvärr.


ah: Det finns en föreställning om hur en bra bild ska se ut?


pf: Ja. Unga fotografer, men även många etablerade, tycks se Årets Bild-bilderna som förebilder. ”Vilka ämnen ska jag välja för att vinna Årets Bild?”, och svaren blir ofta ”skildra livet för en hemlös” eller fotografera en konflikt.

Jag har hört fotografer säga att det inte är någon mening att skicka in andra typer av bilder, eftersom de bilderna aldrig vinner. Alltså en självuppfyllande profetia.


ah: Man tror att Årets Bild-bilderna måste vara på ett visst sätt?


pf: Just det. Stora Journalistpriset är därför intressantare som konstruktion, eftersom det där finns en jury som väljer ut publicerat material, det är inte journalisterna själva som skickar in. Och sedan är det inte en mängd kategorier, som i Årets Bild har tillkommit för fotografernas skull, för att sprida gracerna.

Årets Bild har blivit ett sätt att bygga sin karriär. Men, varför är du bildjournalist? Är det för att vinna priser, eller har du något att säga? Kloningsdebatten var en del av detta, man vill inte rubba den här sfären. Strukturen gör det möjligt för fotografer att få en skjuts i karriären - det är en bra poäng med tävlingen. Men när det överskuggar vad som trycks i tidningarna, då måste man undra: Är tävlingen bra för bildjournalistiken?


ah: Hur borde klassindelningen i Årets Bild se ut?


pf: Det borde skäras ner i antalet klasser. Varför ska sport ha en egen reportageklass?

Klasserna bör dessutom vara neutrala till ämnen. Bästa inrikes singelbild, bästa utrikes singelbild, bästa inrikes reportage, bästa utrikes reportage. Sedan kan det handla om sport, vardagsliv eller vad som helst.

Men då skulle det knorras i leden. ”Vi som plåtar så mycket sport…”. Det är fel att tävlingen anpassas för mycket till vad det finns för organisation på tidningarna.


ah: Förra året vann ett reportage om hemlöshet den svenska reportageklassen. Har vi inte sett den typen av reportage många gånger förr?


pf: Jag har fått frågan om varför inte Anna von Brömssen vann med sitt reportage om Sebbe [hon kom tvåa]. Jag har svarat att det är ett väldigt fint reportage, men det är inget nytt. I grunden varken bättre eller sämre än hemlöshets-reportaget. Och angående varför ett reportage om en hemlös vinner: juryn väljer från det som är inskickat, det får vi inte glömma bort.

När bilden på Anna Lindh på ambulansbåren blev Årets Bild blev det ett jävla liv om att bilden inte var tillräckligt bra. Jag hänvisade till DVD:n där alla inskickade bilder fanns: ”Vilken bild passar bättre in på Årets Bild-kriterierna?”. Enligt mig levde den här bilden upp till kriterierna mer än väl.
Men poängen är: innan man kritiserar juryn ska man känna till juryinstruktionerna och kanske kritisera dessa samt titta på vad som skickats in.


ah: Och svaret på frågan varför hemlösereportaget vann är alltså att det inte fanns något bättre inskickat?


pf: Du får gå tillbaka till DVD:n och titta själv! En majoritet av juryn ville att just det reportaget skulle vinna, trots att det är gammalt och gjort.


ah: Att en pressbild ska visa något nytt, finns det med som ett kriterium?


pf: Ja, vad gäller valet av Årets Bild och i nyhetsklasserna. Det var en av förändringarna som jag var med om att införa. Upprinnelsen var bl.a när Paul Hansen för några år sedan vann Årets Bild med en otroligt vacker bild från Afganistan.


ah: Bilden med ett klassrum, en dörröppning...


pf: ... och någon som står och håller en hand på en elevs huvud. Vad handlar den bilden om egentligen? Den hade ingen aktualitet det året.

Det här är ett problem! Sådana bilder når inte ut till folk. Om syftet med Årets Bild är att vi ska sprida intresset för bildjournalistik, då måste vi premiera sådant som folk tycker är intressant. Något de kan identifiera sig med. Alltså var det helt fel att Paul Hansen-bilden vann. Det fanns ingen aktualitet det året – det var innan USA gick in i Afganistan. Men kom ihåg att bilden vann helt i enlighet med gällande regler så det var alltså inget fel ur det perspektivet!

Efter det la vi, jag och Christer Höglund, ner mycket tid på att se över kriterierna, och införde formuleringen som gäller idag, att Årets Bild måste behandla en händelse eller en samhällsfråga som var aktuell under det gångna året. För det är pressfoto vi håller på med! En sådan bild måste slå an, så att folk direkt blir berörda.


ah: Angående årets jury i Årets Bild.


pf: Det ska bli intressant att se resultatet! Det var en lite konstig sammansättning av juryn, fyra stycken som inte var från Sverige. Hur ska de kunna bedöma tex ett porträtt på Laila Freivalds eller Lars Danielsson? Centrala figurer i förra årets nyhetsförmedling, men knappast kända utomlands.


ah: Tillbaka till hemlösereportaget som vann förra året: Speglar det att det inte skickats in annat bra material, eller att det inte görs så mycket nytt?


pf: Ja, vilka slutsatser ska vi dra av det här? Jag misstänker att det inte produceras så mycket.
De som kritiserar att hemlösereportaget vann, de får gärna peka ut vilket annat reportage som skulle ha vunnit.

Allt är väldigt tydligt vad gäller juryinstruktioner – de är offentliga, vilket de inte är i WPP – klassindelningar, defintioner. Allt ska vara så genomskinligt som möjligt. Men många kritiker är lata! Så de klagar direkt på juryn.


ah: Det är ändå intressant att ett reportage som många inte tycker är bra ändå går och vinner i Sveriges största pressfototävling.


pf: Om folk är mer medvetna om tävlingens konstruktion kan det sporra till en debatt.


ah: En fotograf jag snackat med tyckte att hon hade ett bättre reportage inskickat i den klassen...


pf: Det finns nog flera fotografer som tycker så!


ah: ... som egentligen var en bra grej, men företeelsen hade inte uppmärksammats i media.


pf: Det är mycket möjligt att vi isåfall missade det.


ah: Så hur ska Årets Bild förhålla sig till reportage som inte är ”mainstream”?


pf: Läs juryinstruktionerna! Men visst, juryn är ofta hämtad från de egna leden, det blir lätt mainstream.

Ibland hörs röster om att vi måste ha andra människor i juryn, sådana som står utanför branchen. Så ett år togs det in en reklamtjej, men det funkade ganska dåligt. Hon kunde inte alls förstå Anna Lindh-bilden.

Förra året tog jag med Tom Andersson, som forskar om masskommunikation. Det blev ett jävla bråk i juryn. Det var så tydligt att han var akademiker till skillnad från de andra som jobbat länge i branchen och ”visste” hur en bra pressbild ska se ut.

Med Toms inblandning blev det intressant! Men det blev gnäll på PFK:s hemsida efteråt, en sådan kan man ju inte ha i juryn!


ah: Du nämnde Anna Lindh-bilden.


pf: Ja, en bild på en döende utrikesminister. En klockren pressbild. Årets Bild är ingen fototävling vilken som helst, utan det handlar om pressfoto. Här gäller det journalistik. Den här bilden var en bra pressbild, oavsett vad man tycker om dess konstnärlighet.


ah: Hade den kunnat falla om den hade varit för dålig rent tekniskt?


pf: Då skulle den vara väldigt dålig, så att man inte kan se vad som är på bilden.

En bild som aldrig nominerades från året då Estonia förliste var en bild som en passagerare tagit. Den är tagen när fartyget ligger ner och bilden visar människor som sitter på utsidan av skrovet. Bilden togs egentligen för att signalera med blixten.

Kameran åkte sedan i vattnet, så bilden blev totalt missfärgad och kraftigt kornig. Det blev en ohygglig bild! Klockren Årets Bild! Den var förvisso tekniskt "usel".
Likadant är det med Anna Lindh-bilden. Kulturskribenter har skrivit att ”vem som helst kan ju ta en sådan bild”. Jaha, och?!

Det är inte tillkomsten av bilden som premieras, det är vad den berättar


ah: För många är det intressant att veta vilken teknik som använts.


pf: Men det är bara intressant för kåren själv. Liksom kloningsdebatten. Men det viktiga är ju om det är en sann och bra historia eller inte.

Om man tycker att man måste vinna förtroende genom att aldrig klona – fine! – men jag tror inte att det är det. Det kan vara en liten del, men det finns tusen andra grejer som är minst lika viktiga!

I nya numret av Kamera&Bild uttalar sig DN-fotografen Jonas Lindkvist om vad han tycker är OK att göra med pressbilder i Photoshop.

Jonas Lindqvist har, liksom de flesta fotografer, ofta fått frågan om han kan ta bort en finne eller ett munsår.
- Men då svarar jag nej.
Hypotetiskt kan det ju vara så att personen ifråga får blodförgiftning av munsåret och dör och att det i sig blir en nyhet. Ska man sätta tillbaka såret då och vad ska betraktaren i så fall tro?

Vilket ansvar vi fotografer har!

För om vi ska ta konsekvenserna av Lindkvists resonemang: Vad har vi egentligen rätt att inte fotografera? Hypotetiskt kan ju en bil som kör förbi en fotograf bli en nyhet en vecka senare (när den blir stulen eller sprängd eller nåt annat).
Varför tog inte fotografen en bild av bilen, vad ska läsaren tro?

Nej, ärligt talat: Varför detta fokus på kloningsverktyget?
Om en fotograf beskär bort en finne i pannan på ett porträtt så är allt frid och fröjd, men när finnen klonas bort så hotas trovärdigheten ("för hypotetiskt...").

Jag har också fått frågan ibland, om jag kan ta bort en finne i pannan på ett porträtt. Senast igår faktiskt, när jag fotograferade Jens Assur. En av bilderna kommer såsmåningom att publiceras just i Kamera&Bild. Med eller utan finne i pannan.

Pawel Flato

Nedanstående intervju gjordes i Stockholm den 26 januari 2007. Upprinnelsen var mitt blogginlägg Vad kan man berätta på 1/125 sekund? Jag hade en hel del frågor att söka svar på.

Intervjun är uppdelad i två delar – denna första behandlar bildjournalistisken i allmänhet; den andra delen handlar uteslutande om Årets Bild. Den delen publiceras här inom kort.

(Ibland funkar inte kommentarsfunktionen. Maila isåfall din kommentar direkt till mig, så lägger jag ut den.)

***

Adam Haglund: Först, berätta kort om din fotobakgrund!


Pawel Flato: I mitten av 80-talet gick jag en ettårig fotoutbildning i Lund. Sedan kom jag in på Fotohögskolan i Göteborg, som då var uppdelad i tre områden. Jag gick pressutbildningen. Efter det flyttade jag till Stockholm och började jobba på Pressens bild, i mörkrummet och arkivet, därefter fick jag jobb på den då nystartade bildbyrån Pica, som sedan blev Scanpix. På Pica började jag arbeta som pressfotograf. Jag sa upp mig efter fyra-fem år, omkring 1997, och sedan dess har jag frilansat.


ah: Och så har du varit ordförande för Pressfotografernas klubb, PFK.


pf: Ja, först i Stockholmsdistriktet, och sedan tre år i PFK Sverige. Fram till i våras.


ah: Det jag skulle vilja prata om är bildjournalistik. Tycker du att det finns områden som är speciellt lämpade för bildjournalistik, och finns det ämnen som man inte kan berätta om med bilder?


pf: Det finns nog mer eller mindre vettiga områden. Det man ska fundera på är journalistiken. Om man nu är fotojournalist då ska man i första hand förmedla en historia. En historia som är av intresse, som är sann, som är relevant. Att åka till en plats och ta med sig en historia hem till mottagaren. "Så här ser det ut, detta händer här".

Men ibland blir det ett självändamål, att åka till en plats och ta bilder för att man ska ha bilder på det här. Men vad vill man ha sagt? Ofta har man inte klart för sig varför man åkte, vad man hade där att göra, vilket gör att det blir ointressant för mottagaren.


ah: Jag läste om en konstfotograf som menade att stillbilder fungerar bra på att avbilda saker som är stilla, medan rörlig bild är mer lämpad för sådant som rör sig. Han tyckte det var meningslöst att ta stillbilder på människor, eftersom människor inte alltid är stilla. Hans poäng var alltså att vissa områden funkar att visa i bild, medan annat inte funkar alls.

Och för att då återknyta till bildjournalistiken och min förra fråga: Är reportage från oroshärdar, den typ av reportage som ofta dyker upp i tex Årets Bild, mer lämpade för en bildjournalist att berätta?


pf: Ett kriterium för ett reportage är att historien i sig är allvarlig och därför viktig att berätta om. Så ur ett journalistiskt perspektiv finns all anledning att åka till ett krig. Frågan är då: Vad i den här konflikten ska vi berätta om, och hur ska vi använda bilder till det? Att visa folk som lider, sönderskjutna hus, det är lämpligt eftersom fotografi är bra på att visa förstörelse.

Men, det verkar som att det fastnat där, som om vi har en föreställning om att det är detta som är bildjournalistik. ”Om du vill bli bildjournalist så är det dessa bilder du ska ta.”


ah: Du skrev i en artikel i Journalisten där du undrade varför det inte gjorts några reportage om feminismrörelsen. Då tror jag att många fotografer lätt kan avfärda den frågan genom att säga att den typen av samhällsföreteelser inte är bildmässiga. Vad tycker du?


pf: Jag tror att det beror på att fotografi och det skrivna ordet lever i parallella världar. Därför har bildvärlden byggt upp sina egna kriterier, sina egna tävlingar, sin egen stege att klättra på. Där är det outtalat vad som är bildmässigt och inte.

En av mina käpphästar är hur man organiserar tidningsredaktionerna. Varför sitter fotograferna för sig själva på en bildredaktion? Det finns ingen textredaktion. Man har inte kopplat en speciell kunskap till fotografin. Hela organisationen på en tidning är gjort för snabba bildknäck, inte för djuplodande journalistik. Därför kommer man som fotograf aldrig kunna komma in i frågor som tex feminismen.

Vem genererar goda texter om feminism? Det är de reportrar som skrivit mycket om politik, som har stor erfarenhet och som kan världen de rör sig i. Jag menar att om en fotograf varit knuten till den politiska redaktionen – jag skulle gärna ha varit en sådan – så skulle den fotografen också kunna knyta kontakter som öppnar dörrar, och kunna ta bilder där det normalt inte släpps in fotografer. Men det tar tid, man måste ha tålamod.

Sven-Eric Sjöberg på DN är ett exempel på en sådan fotograf. Han är en av de få som ibland levererar intressanta bilder från politiken.


ah: Menar du att bildmediet inte lever upp till sin fulla potential?


pf: Ja, och det är sorgligt att tidningarna inte utnyttjar det.


ah: Så för att återgå till frågan: Vad är bildmässigt?


pf: Ja, det återstår att utforska! Vem har egentligen försökt? Ta Feministiskt Initiativ som exempel. Här har det under ett antal år pågått en stor samhällsdebatt, det har skrivits massor, men de enda bilderna som tagits är när de släpper ut ballonger utanför riksdagshuset. Jag är övertygad om att något mer fotografiskt skulle kunna ha gjorts här.


ah: Hur är en bra bildjournalist?


pf: Någon som berättar något intressant, något som berör.


ah: Du har skrivit att det är ointressant att berätta samma sak om och om igen. Vi vet att folk svälter i Afrika, etc.


pf: Det finns inget principiellt fel i att berätta om svält i Afrika.


ah: Var går gränsen för upprepningar. Ska vi bara berätta en historia en gång?


pf: Det måste vara upp till varje publicist att fatta de besluten. Men jag menar att det finns en slentrian i det här. Jag vet inte hur många kollegor jag träffat som sagt att de t.ex ska till Västbanken och plåta, för att det är Intifada eller vad det är. Det räcker tydligen som motivering. Man trampar en upptrampad stig för att visa att man själv också kan minsann. Det blir en slags uppvisning.

Bildjournalistiken är en konservativ branch, vilket jag tycker kloningdebatten visade. Det finns en konserverande syn på vad bilden är.


ah: Är det viktigt att ett bildreportage säger något nytt?


pf: Ja, det är ju en av journalistikens grundidéer.


ah: Tycker du att det finns god bildjournalistik i Sverige? Du har ju suttit i juryn till Årets Bild och sett vad som kommit in dit.


pf: Ja, det är en av förtjänsterna med Årets Bild, att man samlar ihop ett material och får en överblick.

Det finns ganska ont om god bildjournalistik i Sverige. Men det är viktigt att poängtera att det inte bara är fotografernas fel. För vad är bilderna frukt av? Jo, fotografens arbete, men inte minst av vad som efterfrågas på tidningarna. Redaktionsledningarna har enorm makt över vad som kommer ut till allämnheten.
Det finns självklart exempel på bra reportage, men det är ett tunt toppskikt.


ah: Hur är Sverige i jämförelse med Danmark?


pf: ”Det danska fotoundret” är jag lite skeptisk till. De har tagit samma gamla historier men förpackat dem på ett annat sätt. Journalistiskt sett är det ingen revolution. Sedan har de ju vunnit en massa priser och så där, men att kalla det ett ”under”… Har man egentligen vunnit några segrar: Har man nått en bredare publik? Har fler läsare börjat intressera sig för bildjournalistik? Jag tvivlar på det.

För att nå fler människor tror jag att vi måste börja berätta andra historier.


ah: Susan Sontag har skrivit att bilder på lidande först var tänkta som ögonöppnare – ”titta vad hemskt!” – men allt eftersom det kommit fler och fler sådana bilder så har de paradoxalt nog fått motsatt effekt; vi stänger ögonen.

Utifrån det är kanske det ”danska fotoundrets” ompaketering av gamla historier ett sätt att åter uppmärksamma, och att komma runt problemet som Sontag beskriver?


pf: Det är en trolig förklaring. Det är ju ett journalistiskt dilemma vad gäller rapportering av lidande. Man kan inte bli bombarderad med allt elände hela tiden, det orkar ingen med.

Som bildjournalist får man försöka balansera det. Om vi nu sett massor av bilder på ungdomar som kastar sten i Palestina, varför inte åka dit och berätta om varför de kastar sten, vad de gör när de går hem efteråt, vad mamma säger.


ah: Just stenkastandet kommer ofta igång först när fotograferna är på plats...


pf: Ja, det finns en symbios där. Jag läste en artikel i Newsweek om en PR-byrå som anlitats av Hizbollah. Byrån föreslog att man skulle spraya på ruinerna: Made in the USA. Och att inte ha textskyltar på arabiska, allt ska vara på engelska så att västpubliken förstår.


ah: Det är förstås viktigt för en fotograf att känna till.


pf: Ja, vad är det man fotograferar? Under Göteborgskravallerna för några år sedan togs massor av bilder som visade den lilla klicken våldsverkare, men man har knappt sett några bilder av den stora politiska manifestationen – den största någonsin i Sverige – som föregick kravallerna.


ah: En fundering angående bildspråk i jämförelse med ”textspråk”: Hur kan man som fotograf förhålla sig till bildens relativa oexakthet? Om man vill berätta något med en bild, hur kan man veta att bilden tolkas rätt?


pf: Det kan man aldrig. Det gäller all kommunikation.


ah: Ja, texten lider av samma problem. Men vad gäller ord så finns till exempel ordböcker att gå tillbaka till.


pf: Men ord är ord och meningar är meningar…


ah: Du håller inte med om att bilden är mindre exakt än vad text är?


pf: Nej, inte generellt. Bilder kan ju vara extremt bra på att visa tex hur en bil ser ut, medan en text kanske är bättre på att berätta hur någon trivs. Man måste ha klart för sig vad man vill ha sagt, och sedan välja metoder och kanaler som bäst för fram ens budskap. Man får aldrig låsa in sig i principer, som att bilderna måste kunna stå för sig själva utan text.

Det enda som räknas är: Går budskapet fram?

Det hänger lite ihop med kloningsdebatten, man snöar in på hur historien berättas istället för vad som faktiskt berättas.


ah: Som fotograf börjar man då i fel ände när man åker bort för att göra ett bildreportage?


pf: Ja, för då har du förutsatt att det är bilder du ska berätta med.


ah: Det är väl så det ofta går till, att man först bestämmer sig för att åka någonstans, och sedan börjar fundera på vad man ska göra där.


pf: Det finns olika sätt att jobba. Du kan åka dit och söka, försöka vara öppen och se vad som händer där, att inte ha en klar bild på förhand. Men du måste kritiskt kunna granska ditt material. ”Är detta verkligen intressant?”


ah: Har du några allmänna råd till nya fotografer?


pf: Man bör ha klart för sig vad man gör, och skilja på saker och ting. Om du gör ett reklamjobb, då ska du ta bilder som gör att de här skorna eller vad det är säljer bra. Det är lika fint som något annat jobb! Man ska inte ha ett statustänkande, att en del typer av jobb är mer värda. Det är farligt om man börjar blanda ihop saker och ting.


ah: Hur menar du då?


pf: Ibland kan någon säga att de ”är konstnärliga, men jobbar med reklam”, ”är konstnärlig, men jobbar som journalist”, när de egentligen bara ska ta en bild på en bil som har krockat. När man vacklar där tror jag att det blir sämre.


ah: Finns det en konflikt där mellan konstnärlighet och dokumentation?


pf: Man kan ha en konstnärlig ambition även i ett journalistiskt arbete, men man får aldrig glömma vad grunden är. Om jag är fotojournalist, då är det inte vackra bilder jag ska ta, utan jag ska förmedla en historia.

Även om man har för lite tid eller jobbat för dåligt är det alltid lätt att ta en hyggligt vacker bild. Men vad har man då för ambition? Då menar jag att man hänfallit åt att bli konstnärlig istället för journalist.

För varje jobb man gör, oavsett om det är ett självpåtaget projekt eller ett uppdrag, bör man bena ut för sig själv vad man gör och vara tydlig med det.


ah: Ibland upplever jag att fotografer ibland gömmer sig bakom fraser som att ”varje bild måste tolkas av betraktaren” och att man därmed kommer undan med att ta bilder utan egentligt innehåll.


pf: Återigen, vad är syftet med en bild? Ska den hänga på en gallerivägg? Ska den publiceras i en nyhetsartikel? Man kan tyda bilden, utifrån sammanhang och beroende på vem som ser bilden, på en mängd olika sätt.

När jag satt i juryn i Årets Bild försökte jag renodla tävlingen, så att det skulle bli tuffare journalistiska krav på bilderna. Att det ska vara en ny historia, Intifada-bilderna har vi sett för många gånger, det är inte intressant.


ah: Och då kan konstnärlighet i bilderna ligga i vägen för journalistiken?


pf: Jag tror det.


ah: Jag hörde Jens Assur säga i en TV-intervju att en vacker välkomponerad bild fyller samma funktion som en välformulerad text. Det blir lättare att läsa.


pf: Jo, men om en välformulerad text inte innehåller något vettigt så kommer jag att sluta läsa den.

Man kan ställa sig frågan: Om du åker till en katastrof och folk dör till höger och vänster, hur estetiskt "välformulerad" behöver man vara?

Förra året i Årets Bild var intressant då Thomas Nilssons bilder från New Orleans blev premierade. Det var bilder i klassisk reportagestil, plåtat rätt upp och ner, inga tekniska konstigheter.
Och så var det Pieter ten Hoopens suggestiva bilder från jordbävningskatastrofen i Pakistan, som också premierades.

När jag såg Thomas bilder fick jag en bra uppfattning om vad som faktiskt hade hänt. Så kände jag inte med Pieters bilder.

Visst, man måste kanske sticka ut för att locka till sig läsare, men om man ska tala om en pricip att följa för en bildjournalist, så är det att vara ganska straight i sitt bildspråk. Det du valt att berätta ska i sig självt vara tillräckligt intressant.

***

Min resa till Kosovo är bokad. Utresa (Köpenhamn-Budapest-Pristina) den 1 mars, hemresa den 15:e. Därmed missar jag ÅretsBild-prisutdelningen/banketten, vilken hade varit trevlig att gå på. De 28 nominerade fotografer som gör upp om priserna finns listade här.

Om båda dessa saker - om att resa utomlands på reportageresa för att... ja, för att göra vadå? och om ÅretsBild pratade Pawel Flato, PFK:s förre ordförande, när jag intervjuade honom i fredags. Med risk för att jag pushar förväntningarna för högt så måste jag säga att det blev ett mycket intressant samtal, som alltså när jag fått tid att skriva ut det kommer att publiceras här på bloggen.

Om "kloningsdebatten" (som alltså handlar om retuschering av bilder, inte duplicering av individer) frågade jag ingenting, men ämnet kom ändå upp flera gånger under samtalets gång. Inte själva sakfrågan, utan vad Pawel ansåg att debatten var ett tecken på, ett symptom av. Att debatten visade att en del ser pressfotografi som en sport, där regler är viktiga, och att på så sätt sätts verktygen före berättandet. Det viktiga borde vara, ansåg Pawel, vad som berättas, inte hur.

Uppropet som på allvar satte igång kloningsdebatten finns att läsa här.