Lördag: Arbetets museum.
De är så proffsiga, utställningsarbetarna i Norrköping! Mina bosnienbilder har aldrig sett bättre ut än vad de gjorde på den här samlingsutställningen, När-Kad. Fin lokal, superb hängning, snygg ljussättning, och ett arrangemang som funkade perfekt: En utställning med svensk-bosniers medtagna saker (vad tar man med sig när man måste fly?) ackompanjerat av Jens Olof Lastheins fina panoramabilder från kriget. Och så mina bilder, Bosnien 10 år senare.

Fredag: Ordförrådets lokaler i gamla Arbetet-huset i Malmö
Vin och snacks, och vänner och kollegor har tagit sig dit, och tagit sig tid. Jag berättar om bakgrunden till Kosovo-bilderna, jag snackar längre än jag hade tänkt och upptäcker: bilderna behöver förklaras! berättelsen finns inte i bilderna! utan bilderna finns där för att förstärka och verifiera berättelsen!

Lärorikt, säger någon efteråt. (Och fotofeber-Jens bloggar om sina intryck här.)

Jag inser: Poängen med att ställa ut: att berätta, inte bjuda på visuella kickar (även om det ena inte behöver utesluta det andra).

---

Nu är det blodad tand.

"Vardagen fortsätter in i Adam Haglunds bilder. Vardagen efter kriget. Husen har fortfarande sår som syns. De mänskliga såren sitter på insidan. Svårare att se."

Läs hela texten här.

Norrköpings Tidningars kultursida skriver idag om Arbetets Museums Bosnien-utställning:

[...] Två fotoutställningar balanserar När-Kad. Båda skildrar kriget på Balkan. Jan Olof Lastheins bildsvit Moments in between med foton från 1994-1997 är iögonfallande empatisk. Åskådaren lyfts in i det bosniska samhället.

Bilderna är tagna i vidvinkel, ofta i vägkorsningar. Färgerna är överväldigande, mestadels kommer de från människor, genom en strumpa eller en kappa. Lysande, i ordets bägge bemärkelser.

En perspektivförflyttning går att spåra i Adam Haglunds utställning Där börjar livet, med fotografier från 2005 års Bosnien. Här är delaktigheten mindre, och atmosfären ger uttryck åt en uppgivenhet. Från vidvinkelfoton till närbilder av nävar och vattendroppar. Ganska menlöst i sig självt, men uttrycksfullt med Lastheins fotografier i minnet.

Utställningens komposition är förträfflig, och bidrar definitivt till en ökad förståelse för kriget, dess skändligheter och splittrande konsekvenser. [...]

ur Där börjar livet

Kamera&Bild skriver några rader inför lördagens vernissage på Arbetets museum i Norrköping. Läs här.

Min senaste utställning, Kosovo/Kosova, har just satts upp på väggarna i frilanskollektivet. Imorgon vernissagar vi här, smuttar vin och snacksar.

Veckan som just inletts blir för mig en stå-framför-folk-och-prata-vecka. På onsdag åker jag till skolan där jag fick min grundläggande fotoutbildning, Viebäck, för att snacka om hur livet som frilansfotograf kan te sig. På fredag blir det en slags vernissage här på frilanskollektivet då jag visar upp min Kosovo-serie i fysiskt format för första gången (den finns på webben). Och på lördag åker vi till Norrköping för att inviga Bosnien-utställningen på Arbetets museum (info här).

Skräckblandad förtjusning, om klyschan tillåts, är vad jag känner nu. Det är kul, inspirerande och upplyftande att ställa sig i ett slags rampljus, men samtidigt prestationsångestskapande. Vad ska folk tycka?
Läskigt.

Zenica, april -05

Om någon vecka tar jag ner mina Bosnien-bilder från frilanskollektivets väggar, packar in i bubbelplast, bär ut i bilen och styr mot Norrköping. I slutet av oktober kommer Arbetets Museum i Norrköping att visa min utställning Där börjar livet som en del av en större Bosnien-efter-kriget-utställning. Det var med en känsla av bekräftelse jag tog emot deras förfrågan, och det slog mig samtidigt att det var ganska länge sedan jag fick en sådan känsla sist (typ fyra år sedan när de första fotouppdragen trillade in).

- Det är en fin bild.

När jag gick på fotoskolan på Viebäck för fem år sedan upplevde jag och mina klasskamrater att vi ofta var alldeles för snälla emot varandra när det handlade om bildkritik. Man vågade inte riktigt såga en klasskamrats bild, trots att den var dålig och trots att det kanske vore till gagn för alla på sikt. Istället lämnades standardutlåtandet: "Jag förstår nog inte bilden riktigt... men det är en fin bild."
Däremot sågades en del bilder av lärarna, pga: 1. dålig täckning i de mörka partierna, 2. (omotiverad) oskärpa, 3. (omotiverat) lutande horisonter.

Jag kom att tänka på denna frånvaro av kritik när jag via Gustavs blogg såg att Per Lindström skrivit i Sydsvenskan om Tunbjörks och Parrs utställningar i Stockholm. Jag uttryckte mig lätt kritiskt när jag skrev om dem här i bloggen i förra veckan (se nedan): Skulle man vilja hitta sig själv på en Tunbjörk-bild? Eller en Parr-bild?

Per Lindström däremot ser ingen anledning att ifrågasätta mästarna. Han skriver bland annat att fotograferna "med humor och värme berättar ... på olika sätt om vemod och saknad" och att "Tunbjörk är närmare och vassare än någonsin".

Varför inte ens ett uns av kritik?
Är det verkligen bara "humor och värme" i Tunbjörks bilder? (Är det bara jag ibland som uppfattar dem som elaka?)
Finns det ingen anledning att ifrågasätta? (Är det bara jag som är gnällig?)

Tax och blåblommig dam, Alexenderplatz, Berlin

Så vad har då Berlin att erbjuda den fotointresserade? Jo, några bilder från World Press Photo finns utställda i Willy Brandt Haus (vi hittade dit av en tillfällighet, men lyckoruset stillades en aning när det visade sig att det bara var en liten del av tävlingsvinnarbilderna som var utställda, och de som fanns hade slagsida åt NationalGeografic-naturbilder, och vinnarbilden, som jag bloggat om här, fanns inte ens med).

Bättre lycka var det istället på Camera Work, ett fotogalleri på Kantstrasse, några stenkast från Kurfürstendamm. Här såg vi två utställningar (gratis!); Irving Penn, blandade porträtt, och Mark Laitas Created Equal. Penn i all ära, men det var Laitas bilder som totalt blew my mind.

Created Equal består av en serie dubbel-porträtt, alla tagna på liknande sätt: studio, mörkgrå fond, mjuk ljussättning, storformatskamera (men printarna (som är fantastiska) är printade med bläck).
Okonstlat.
Och vore det inte för att bildernas innehåll var desto mer intressanta hade det kanske blivit tråkigt. Nu var det istället tvärt om; avsaknaden av visuella manér lyfte fram berättelsen.

Vad bilderna visade? Jo, för att sammanfatta: likheter och skillnader mellan människor.
Porträtten var arrangerade två och två. De två bilderna bredvid varandra visade personer som på samma gång var likar och antagonister.

En balettdansös och en boxare.
Ett nygift par och ett äldre par.
En fånge och en fångvaktare.
En skönhetsdrottning och stripteasedansös.
En astronaut och en kvinna som blivit bortförd av ett UFO.

Kontrasten mellan bilderna var riktigt spännande! 1+1 blev mycket mer än 2. Och jag slogs av hur befriande det är när fotografi inte är ett ändamål, utan ett medel. Poängen är inte att skapa snygga bilder, utan att berätta något. I det här fallet berättelser om hur olika människors liv kan bli.

Se några av bilderna på Mark Laitas sida (klicka på Portrait).

Och bilden här intill? Tja, en av dagens snapshots, inte så mycket att säga om den.

Fredagens tillställning på frilanskollektivet blev riktigt lyckad. Korridorens senaste tillskott, översättar-Emelie, visade sig vara en rikligt begåvad jazzsångerska som tillsammans med makens basspel fick oss alla i gungning. (Det kan inte bara ha varit vinet.)
Och jag berättade lite om min Bosnien-utställning och det gick nog rätt OK, även om jag bara lyckades förmedla en bråkdel av mina tankar om Balkan och varför jag åker dit gång på gång. Men jag fick uppmuntrande kommentarer om bilderna och har nu i efterhand blivit sugen på att göra en ny utställning. De här Bosnien-bilderna har hängt med i två år, det känns som att det är dags att göra något nytt. Kanske en fortsättning på Balkan-temat, bilder från Serbien/Kosovo? Det lutar lite åt det. Ett projekt för sommaren.
---
Uppdatering: Hela utställningen finns att se online här.

Flödet av jobb in har avstannat - efter att i några månader ständigt jagat deadlines känns det rätt skönt när det är glest i kalendern. Sommaruppehållet har redan börjat såsmått, verkar det som.

Hade tänkt förbereda mig inför morgondagens vernissageliknande grej på mitt frilanskollektiv - mina Bosnien-bilder visas, läs mer här - men kom inte mycket längre än att jag printade ut det manus jag hade på Zenit-vernissagen i höstas. Och så hade jag tänkt att jag skulle tänka vidare kring om det är värt att åka till Palestina/Israel i sommar. Men, jag sköt upp allt genom att genom att spela TV-spel istället. Vilket förstås bara ökade på vernissagevånda och beslutsångest.

Söndagen som gick hade kulturella förtecken. Jag och fästmön besökte Galleri Kontrast där Christer Strömholms bilder var utställda. En slags samlingsutställning med bilder från lite av varje.

Strömholms bilder är ju bra, men jag misstänker att mycket går över huvudet på mig. Jag förstår inte allt. Det är mycket jag inte lyckas ta in.

Kanske var det själva formen på utställningen, med best-of-bilder, som gjorde mig lätt förvirrad. Det var svårt att hitta in till själva historien i bilderna, eftersom det var så fragmentariskt. Lite av varje. Nästan inget av något.

Inspirerad av Micke Bergs kommentar till ett blogginlägg här för ett tag sedan där han bland annat skrev om det speciella fokus, den koncentration, som finns i Strömholms bilder, så gjorde jag ändå mitt bästa för att bli mottaglig.

På väggen i trappan ner till nedervåningen satt papperslappar uppsatta, utrivna sidor ur Strömholms bok med underfundigheter. 102 kloka ord, eller nåt sånt, heter boken.

Ur mängden lappar läser jag en på måfå: "Hemligheten är inte att veta, utan att förstå."

Typiskt, tänker jag, eftersom förståelsen är just vad jag saknar.

Jag går runt på nedervåningen, tittar på bilderna. Försöker ta in fokuset, koncentrationen. Försöker förstå!
Går upp igen.
Väljer slumpmässigt ut en ny lapp på vägggen och läser: "Man kan inte förstå allt med en gång".
Då det känns lite bättre igen.

Senare på kvällen ser vi Harold Pinters pjäs Hemkomsten på Stadsteatern. Märklig. Svår. Först begripbar, men slutet ofattbart.

Och då tänker jag att det är väl det som är meningen med konst. Att vi ska utsätta oss för den för att utvecklas. Det svårförståeliga blir en utmaning. Ett steg mot att bli en lite bättre människa. Som förstår lite mer.