Jag drabbades av en ganska elak huvudvärk igår kväll, och när den fortfarande var kvar när jag vaknade idag blev jag lite orolig. Jag avfärdade spända axlar och kaffeabstinens som möjliga orsaker, och kom fram till att det förmodligen handlade om en obotlig hjärntumör. Några timmar senare var jag dock botad - Alvedon gjorde susen - så det var väl snarare hypokondri jag led av.

Anyway. Vi hittade till två gigantiska fotoaffärer här i Prag häromdagen, och jag slängde lystna blickar mot sortimentet av Leicor. Alltifrån de tidigaste kamerorna från 30-talet till den senaste digitala M8:n. Generellt verkade priserna ligga omkring 10% lägre än hemma i Sverige, och jag har funderat på om det kan vara läge att köpa. Men vad? Och varför? Och hur funkar det med moms och sånt när det prylar köps utomlands?

Hursomhelst tror jag mig har kommit fram till att en mätsökarkamera, analog eller digital, kan vara ett bra komplement till vardagens systemdigitalare. Ett mer kontemplativt fotograferande. Jag har efter utställningarna jag såg i Berlin - jag återkommer till dem här i bloggen senare i veckan - blivit mer övertygad om det. Point-and-shoot-fotografin är ibland lite för lätt. Det är för lite fokus innan avtrycket. Och att man mångfaldigar avtrycken innebär inte att koncentrationen adderas. Det blir kvantitet istället för kvalitet.

Som Micke Berg skrev häromdagen i sin blogg:

I samma ögonblick har en bit av världen och tiden blivit din. Inse tyngden,inse möjligheterna, inse kraften.Detta ögonblick kräver oceaner av koncentration. Det heter stillbild.I samma ögonblick som bilden tas ska världen stanna, ett stort svart block av energi, koncentration och nervositet ska gå genom kroppen.

Jag hade vägarna förbi YFO i fredags (rättare sagt: jag tog en omväg så att jag på så vis fick vägarna förbi) och gick in för att höra efter om de hade en Leica M8 inne. Det hade de. Jag provade några klick, klämde, vände och vred. Fin liten sak, och risken finns att jag tycker mig ha rätt att unna mig en sådan till hösten.

I februari skrev jag detta inlägg om mina tankar bland annat kring Leica M8.

Mer gatukonst

En annan bild från gatukonst-reportaget. Bilden är tagen med mitt nya 50/1,4 på full öppning. Vinjetteringen är kraftigare än jag trott. (Jag har inte mörkat ner extra i hörnen, utan bara dragit en del i kontrasterna över hela bilden. Och så blev det så.)

Det är förresten kul att publiceras i Sydsvenskan. Plötsligt ser folk att man finns. Jag har redan fått några kommentarer i bloggen om reportaget, något som aldrig annars händer eftersom mina bilder oftast syns i tidningar med ytterst smal målgrupp.

Artikeln med några av bilderna ligger ute på nätet här.

Sitter på X2000, har varit i Göteborg på blixtvisit för ett porträttjobb, och är nu på väg hem till Malmö igen. Jag unnade mig en 1-klassbiljett, med internettillgång, och jag inser nu hur mycket jag gillar den digitala världen.

Redan på den analoga tiden, kring 98-99, funderade jag på om jag skulle köpa en scanner, en bra skrivare och bra fotopapper, för att slippa mörkrumsarbetet och göra all bildbehandling i datorn istället. Det blev inte så, tekniken var inte riktigt mogen, och istället blev jag än mer mätt på mörkrummet efter året på fotoskolan. Sommaren därpå köpte jag första digitalsystemaren.

Fast man får ibland en känsla av att en sådan kärlek till det digitala inte är riktigt politiskt korrekt i fotokretsar. Visst, man kan plåta digitalt, men innerst inne ska man föredra det analoga hantverket (som om bildbehandling i Photoshop inte är ett hantverk). Bilder på filmemulsion är mer på riktigt. Och jag föresökte, som jag nämnde här i bloggen, att plåta några rullar svartvit film när jag var i Kosovo, men feelingen uteblev och filmerna är ännu oframkallade.

Maria Mattiasson skriver på Fotosidan om Jens Assurs utställning I can see the world from here som just nu visas på Färgfabriken i Stockholm. Bilderna visar studentlivet vid Umeå universitet, där Jens bodde i en studentkorridor några veckor.

Många av dem som lämnat kommentarer på Marias text hänger upp sig på Assurs estetik (anti-estetik) i bilderna. Det är en analog pocketkamera som använts, och syftet var att få ett "direkt" uttryck. Bilderna skiljer sig i första anblicken inte från vad "vanlig folk" har i sina fotoalbum.

Den här typen av anti-estetik är svår för många att hantera. Bilderna ses som misslyckade och intetsägande. Bra fotografi ska ju vara (1) estetiskt tilltalande och (2) svåra att ta. Bara en riktigt tekniskt skicklig fotograf är en riktig fotograf, verkar man resonera. Och således har Assur misslyckats eftersom de här bilderna ser så amatörmässiga ut.

---

Mer om Assur ur mitt perspektiv kommer att finnas på Fotofeber.se, där jag framöver kommer att blogga varje torsdag. Och ännu mer Assur blir det här i bloggen i helgen, då jag lägger ut hela porträttet på honom som jag och Andreas Karlsson gjorde för GP och som publicerades förra helgen.

---

Utdrag ur en av kommentarerna på Fotosidan om Assurs bilder:

Hade Jens Assur under synonym Kalle Svensson lagt in bilderna på fotosidan.se så hade han vänligen men bestämt ombets att lämna siten! [...] Det gyllene snittet och andra bildkompositionsregler är inte en modefluga som är på väg att dö ut. [...] Jens Assurs alster är inte en evolution utan snarare en konvulsion. [...] Man [hade] ju faktiskt kunnat skicka hela fakulteten från UU på en fotokurs samt givit dem en kamera utrustning och ändå sparat pengar. [...]

Vad tycker ni?

Jag har börjat bli sugen på att köpa en (analog) Leica. Det är konstigt. Jag har aldrig använt en Leica, inte ens hållt i en Leica, men ändå har jag fått för mig att det är en sådan jag behöver. Dessutom är det krångligt som tusan att börja plåta analogt igen efter att ha varit heldigital sedan 2003. Men jag vill ha.

Det är som när jag läste Shutterbabe där författarinnan Deborah Copaken Kogan berättade att hon inför en reportageresa till Afganistan fick tipset att packa så många Snickers hon fick plats med. Jag tycker inte om Snickers, minns jag att jag tänkte, men ändå köpte jag en massa på flygplatsen i Budapest på väg till Kosovo för några veckor sedan.

Sådana där "vill ha"-känslor brukar jag se som ett symptom på något annat. Oftast att kreativiteten är i en svacka, och det undermedvetna får en att tro att det är prylarna (eller godiset!) det hänger på.

Hursomhelst. Som en kompromiss har jag köpt ett ganska billigt nytt 50 mm-objektiv. Det kommer med posten imorgon.

Kosovo-smutstvätten åkte direkt in i tvättmaskinen igår, och med den tre 1GB-minneskort - två CF, ett SD - som låg i en jeansficka.

67 minuter, inklusive centrifugering, i 40 grader.

Resultat: De bilder som fanns på korten innan finns kvar, och när jag nu testade korten så fungerade alla felfritt.

Digitalt vs Analogt: 1-0
(För inte hade en filmrulle överlevt ett tvättprogram?)

De sista Kosovo-pusselbitarna börjar falla på plats. Om allt nu går i lås kommer det att bli en riktigt bra resa, ur flera aspekter.

Jag köpte en ny fotoväska idag, en väska som inte ser ut som en fotoväska, vilket är själva poängen. En väska som inte signalerar "stöldbegärligt innehåll".

Å andra sidan är väskan i sig så förbannat dyr att det nästan hade varit billigare att ta självrisken vid en eventuell stöld.