Jag blir inte klok på min Kosovo-bildserie. Den finns, som jag tidigare skrivit om, på Outoffocusmag.
Responsen har varit sval.
Och det kan tilläggas att jag inte är särskilt imponerad själv.
Det stör mig, för jag tycker att bilderna i sig är rätt ok, och jag tycker att konceptet med diptyker är ett spänannde sätt att berätta en historia. Men ändå förblir bildserien stum.

Jag har mailväxlat om detta med några kollegor. Maria konstaterade:

Jag får inte ont i magen när jag ser bilderna.

Och Christian funderade:

Möjligtvis är det så att en svårberättad historia kräver en enkel berättarform för att nå fram. Jag tror att diptyker hellre ska säga samma sak, än att kontrastera varandra. Jag förstår att du vill visa både likheter och komplexiteten i förhållandena i Kosovo, kanske är det svårt att sammanfatta så mycket i en enda gemensam historia.

I ett desperat sista försök att väcka bildserien till liv har jag nu printat ut bilderna, 30x40cm, och monterar i skrivande stund upp på cellpannå. Kanske är det webformatets litenhet som inte tillåter bilderna att leva ut?
Mitt frilanskollektivs vita korridor får nu bli utställnings lokal, och då är det upp till bevis för bildserien.

När jag nu ser den halvfärdiga utställningen ligga utspridd över mitt kontorsgolv känner jag, trots allt, att detta är det bästa jag gjort.
Det känslan vet jag inte heller hur jag ska tolka.

---

Min blogglänklista är uppdaterad. Kolla in Thomas Nilssons nystartade blogg. Och förstås Göran Segeholms om ni missat den. Två mycket bra bloggar om fotojournalistik!

---

Uppdatering:
De 12 diptykerna, alltså 24 bilder, limmades upp på varsin cellpannå och skulle sedan skäras till. 24 bilder innebär 96 sidor att skära med kniv mot stållinjal, och för att snitten skulle bli snygga skar jag 4 gånger på varje sida. Alltså 384 snitt. Inte konstigt att jag då tappade fokus under ett av dem och lät kniven vandra upp på linjalen och halvvägs in i fingret. (Tänkte först lägga upp en bild på mitt sargade pekfinger men det ser så äckligt ut.)

Jag och några vänner tog oss över bron till Danmark idag, hamnade efter vissa navigationsproblem till slut på Louisiana där vi såg Richard Avedon-utställningen. Det var väl värt resan.

En sak som slog mig efter att ha sett Avedons bilder var detta:
Jag har tidigare ansett det finnas ett slags motsatsförhållande mellan dokumentärfotografi och studiofotografi. Det förra är journalistik, det andra är fiktion.
Men så enkelt är det inte.
Sanningen är ju att tex Avedons bilder är starkt berättande och i den meningen dokumentära.
Jag tänker: Det är kanske så att när en fotograf ska porträttera en människa mot en helt vit bakgrund (som Avedon oftast gjorde) hejdas hon från att använda vissa visuella manér. Det finns inget i omgivningen som hjälper till att berätta vem personen är. Och inget står i vägen mellan fotograf och objekt. Här finns bara fotografen och personen som ska porträtteras. Inget annat som hjälper till eller stör.
Om bilden lyckas förmedla vem personen på bilden är beror det på att en sann kontakt har uppkommit mellan de båda vid fotograferingstillfället.

Avedons bilder är vid första anblicken skenbart enkla - enkel rekvisita (oftast ingen), enkel ljussättning, enkel utrustning - men att ta så enkla bilder är kanske det svåraste som finns.

Hursomhelst. Är Avedons bilder dokumentära? Ja, det tycker jag. (Så var går då gränsen mellan dokumentärt och fiktion (och spelar en sådan gränsdragning egentligen någon roll?))

---

Om Avedon-utställningen på Louisianas hemsida här.

Var på Skeppsholmen idag, det var någon slags happening ("Skeppsholmens dag"?) och det kändes väldigt o-storstadsmässigt, snarare gemytligt som i ett Morden i Midsommer-avsnitt (där gemytet hela tiden skuggas av att något otäckt ska hända).
Vi hittade in till Moderna muséet där Tunbjörk ställde ut vinterbilder, i stilen inte alls olikt Martin Parrs bilder som jag skrev om igår. Och lite samma känsla som inföll sig: Skulle man vilja hitta sig själv på någon av Tunbjörks bilder? Helst inte.
Det var hursomhelst en riktigt bra utställning. I like.

Är i sthlm för att träffa folk och har passat på att titta på två fotoutställningar; en tämligen intetsägande på Galleri Kontrast, och en mer intressant på Kulturhuset, en samlingsutställning av Martin Parr.

Att Parr är en mästare i att fånga talande ögonblick, och att berätta något om vår värld med sin torra engelska humor, är jag helt överens med hyllningskören om. Dock, ibland kan jag känna att humorn i Parrs bilder trillar över och blir något liknande lyteskomik. Människorna på bilderna ser dumma ut, och vi skrattar åt dem. Parr plockar enkla poäng.
Jag känner en viss tveksamhet.

Fimpar i Berlin, gatstenar i Prag

Samma dag som vi åkte från Berlin till Prag i förra veckan hade vi först hunnit med ett besök på Museum für Fotografie, som ligger mittemot S-Bahn Zoologisher Garten. Här visades utställningen Wanted: Helmut Newton, Larry Clark & Ralph Gibson. I den stora utställningslokalen, uppdelad i fyra-fem olika rum, hängde stora svartvita bilder. Inte så många, men stora. Less is more.

Newtons bilder dominerade, och det som slog mig var kraften i dem. Jag kom att tänka på vad en av gästerna på ett bröllop som jag var på för en månad sedan sa (och som jag bloggade om här): Bra fotografi är som ett riktigt starkt ord, ett kraftuttryck. Det går liksom inte att värja sig.

Och nästa tanke var sedan: Vilken skymf mot fotografin att ta dåliga bilder! Fotografi som kan vara så bra!

Catrin däremot tyckte att hela utställningen andades gubbsjuka. Alldeles för mycket naket för att vara intressant.

Hursomhelst, dessa stora svartvita bilder var det sista vi såg av Berlin, och kanske var det därför som mina bilder från Prag sedan blev svartvita?