Motsatsen till Köpenhamns-snubben jag plåtade häromveckan (här) var Alfa Lavals VD som jag porträtterade för Affärsvärlden i fredags. Istället för "här är det jag som bestämmer" var det glatt humör och samarbetsvillighet (jakande svar på frågorna "kan vi gå ut?" "kan vi plåta lite i produktionslokalerna?" "är det ok om vi det tar lite längre tid än planerat?" javisst). Det är rätt skönt när man kan få sina fördomar, tex de om näringslivspampar, raserade.

Hursomhelst, idag var det dags att bildbehandla de där VD-bilderna och jag drog lite extra i spakarna. En röd vägg som jag använde som bakgrund blev alldeles strålande vacker när kontrasten höjdes och objektivets naturliga vinjettering fick bli helt svart. Och några svartvita bilder mörkade jag ner så att hår och bakgrund flöt ihop och kavajen tappade täckning.

Ja, inte utan att jag får ge mig själv en Adobe Award. (Bilderna dyker upp på bloggen när de blivit publicerade.)

---

Mer om bildbehandling i Görans blogg.

Joh 6:37-40

Jag har under året haft ett stående uppdrag från en kristen tidning att ta bilder som illustrerar olika bibeltexter (här är en tidigare sådan bild).

För några veckor sedan var det dags igen. Texten som skulle illustreras var från Johannesevangeliet där Jesus snackar lite kryptiskt om vad som ska hända. Ganska abstrakt, inget riktigt att ta fasta på för att skapa bild av.

Jag letade genom mitt arkiv, hittade en snäll bild föreställande en sådan där figur som finns målade ibland på gångbanor och vid övergångsställen, en vuxen som håller ett barn i handen. Jag skickade iväg den till redaktionen.

Assistent Christoffer föreslog att vi skulle ta ytterligare bilder. Texten handlar om Jesus, varför inte ta en Jesus-bild, tyckte han, och vi åkte till Lund för att plåta en kompis med Jesus-attribut. Jag hade den där bilden av Jesu liksvepning (se här) i bakhuvudet/på näthinnan och fick till några bilder som jag tyckte var lagom mycket Jesus, och lagom abstrakta för att passa i sammanhanget.

Eller blev det lite för mycket Jesus?
Redaktionen valde till den snälla vuxen-barn-gatumålningsbilden.

Åkte i förmiddags till Köpenhamn för att porträttera en dansk professor som är kritisk till Al Gores klimattankar. Skrämselpropaganda, tycker danska professorn.

(Men tänk inte professor som i tankspridd man med vitt hår, utan istället en 35+ modemedveten storstadsman.)

Vi hade avtalat tid kl 13, jag och journalisten kom dit tio minuter i och ringde på. Portelefonen svarade: Vi sa väl kl ett? Kom tillbaka då.

Vi väntade tio minuter, ringde på igen och blev insläppta.
Ta av er skorna innan ni går, påpekade professorn direkt. Och fortsatte: OK. Ni får en timme.

Journalisten började beta av sina frågor. Danske professorn svarade utförligt. Tiden gick.
13:51 avrundades intervjun. Dags att plåta.

Mot den där vita väggen kanske?
OK. Men inte så att man ser min lägenhet, det vill jag inte (det var en sjuuuuukt hipp lägenhet, där 1800-tal möter 2000-tal och den danska designen fått härja fritt).

Jag tar några olika varianter på portätt. Föreslår att vi kan gå ut en sväng också, plåta lite utomhusbilder. Danske professorn pekar på klockan. Ni har redan avverkat er tid.

Vi kompromissar, går halvvägs. I det här fallet betyder det att vi går ut i trapphuset och jag får några bilder till.

En redaktör ringde mig idag:
- Kan du göra ett jobb åt oss klockan 15:08 idag? Till 15:21. OK?
Jovisst.
Det var en lokförare som skulle porträtteras. Hans tåg rullade in på Malmö C schemaenligt åtta minuter över tre, vi plåtade i tio minuter, och sedan körde han vidare mot nya mål.

En kund ringde igår och ville ha ett porträtt på en dansk professor. Sagt och gjort, idag satte jag mig på tåget mot Köpenhamn, hann inom pocketaffären på Centralen först där jag hittade några Israel/Palestina-relaterade böcker, bland annat Amos Oz Hur man botar en fanatiker. Det är en tunn bok med ett tungt innehåll; herr Oz har en otroligt skarp penna.

Hursomhelst, den danska professorn håller till på tekniska universitet som ligger en mil utanför centrum, och det slår mig igen (samma tanke varje gång jag är i Köpenhamn) hur lite jag känner till om den här staden. Som Malmöbo upprepar man slentrianmässigt att det som är så bra med Malmö är att det ligger nära Köpenhamn men jag är sällan där, och när jag är där går jag mest på bekanta gator (ja, Ströget typ). Förmodligen har jag bättre koll på Belgrad och Sarajevo än på Köpenhamn. Jag har liksom aldrig gått in för att lära känna Köpenhamn. Den ligger för nära och är för likt Sverige för att man ska kunna upptäcka dess identitet, kanske.

Alltså, jag tar en taxi mot universitetet och den kvinnliga taxichaffisen kör förbi Parken och pekar: Där ska Danmark möta Sverige i fotbollen imorgon.
Hur går det? undrar jag.
Sverige vinner, säger hon. Svenskarna är mer kampvilliga, de ger sig inte så lätt, så som danskarna gör.
Och hon tillägger: Jag är egentligen inte danska, då hade jag inte kunnat säga så. Jag kommer från Tyskland. Och vi tyskar är också kampvilliga.

Jag hittar professorn i rum 012 i byggnad 425 på universitetsområdet (ljusgula tegelbyggnader, inte olikt min högstadieskola, men jo, lite mer klass på arkitekturen är det nog).
Ska du se fotbollen? frågar jag, i brist på andra samtalsämnen.
Ja, det ska jag väl, säger han, och frågar mig: Hur tror du det går?
Det blir 1-1, säger jag diplomatiskt.

Vi tar några porträtt, stenväggar i bakgrunden, disigt väder som ger bra ljus. Han småler när jag säger att han ska försöka se käck ut.

När bilderna är tagna tackar vi ömsesidigt och tar i hand, och när jag just vänt mig om för att gå säger han:
Danmark vinner. Jag tror verkligen det. Ni har inte en chans.
Och han småler lite käckt.

Nellie

En av mina uppdragsgivare nappade, till min stora glädje, för ett tag sedan på min idé att göra något slags reportage om Jan Troell och hans kommande film som nu är under produktion. Igår var det pressvisning i Vomb utanför Lund och journalister och fotografer samlades i ett tält vid en sjö, och runtomkring gick folk utklädda i 1900-talsutstyrsel – filmen utspelar sig under de första årtiondena på 1900-talet.

Jag gillar film. Ett i många avseende perfekt medium. En berättelse berättad av en flera olika konstformer samtidigt: bild, ljud, skådespeleri. När det kombineras rätt och bra blir det starkare än allt annat.

Och jag fascineras av hur man, likt Troell, kan hitta en berättelse som intresserar en så mycket att man är beredd att lägga ner det enorma arbete som det krävs för att göra en film.

Igår på pressvisningen fick vi se inspelandet av en kort scen. Några människor gick hem från en dansbana. Jag skulle gissa att i filmen kommer denna scen uppta kanske 30 sekunder – i verkligheten tog den flera timmar att först förbereda (rigga ljus, kamera, sminka skådespelare och statister, kontrollera att alla detaljer stämmer) sedan spela in (i flera olika tagningar, en för varje optik på Troells filmkamera).

Mikael Persbrandt var där, i lösmustach, plommonstop och flashiga solglasögon, och gjorde parodi på sig själv: svarade föraktfullt på journalisternas frågor, och insisterade på att ta i hand med en kvinnlig produktionsarbetare (trots att de hälsat en timme tidigare) med motiveringen att hon var snygg. (Hon blev lite förnärmad, och han förklarade lite irriterat att det faktiskt var en komplimang.)

Annars är sådana där pressträffar ganska roande – detta var iofs bara min andra, den första skrev jag om här. Vissa journalister tycker sig ha rätt att bete sig hursomhelst, och Troell såg riktigt obekväm ut där han stod och försökte berätta om filmen, med flera stora mikrofoner och objektiv några centimeter från ansiktet. Och mobiltelefon ringde, och istället för att stänga av svarade de i sina telefoner och pratade ljudligt.

Under inspelningen av dansbanehemgångsscenen blev en fotograf irriterad över att vi fick stå och vänta i tio minuter utan att något till synes hände – ”varför ska vi stå här och titta på skogen!” skällde han till produktionschefen, som bad om ursäkt.

Som om dessa journalister (som är i minoritet, de flesta uppför sig väl) menar: Journalisten har alltid rätt. Vi är där för er skull. Var tacksamma!

Bilden här är på Nellie, systerdotter till en av mina bästa vänner här i Malmö, och som jag fotograferade för ett par år sedan för en fackförbundstidning som ville ha genrebilder på barn. De bilderna lades sedan upp på en skådespelarförmedlingssida på internet, där en castingmedarbetare hittade dem, och Troell bestämde sig för att ha med Nellie i filmen; hon fick rollen som Maja, berättarjaget, som barn.

Citytunneln

Det har varit lite för mycket kloningsdebatt och för lite bloggande om fotografi, på sistone, kan jag tycka. Det hänger delvis ihop med att jag haft massivt mycket att göra och allt har haft korta deadlines, och den energi som funnits kvar spenderades på kloningsdebatten. Men nu har det börjat lugna ner sig igen, och som kompensation kommer här en bild från ett jobb häromveckan; jag var på pressinfoträff på Citytunneln, den tågtunnel som ska gå under hela Malmö för att man ska kunna komma några minuter snabbare till Köpenhamn. Typ.

Det är ett gigantiskt bygge och sådana projekt intresserar mig (för ungefär ett år sedan när jag var lite less på fotografin lekte jag med en tanke att utbilda mig till byggingenjör, vilket vore ett roligt och oväntat karriärsbyte).

Det var min första gång i grottan som frästs ut under Johanneskyrkan och som ska bli Station Triangeln, och det var dessutom min första medverkan på en sådan där pressinfoträff. Det var kul. En massa journalister och fotografer som sneglar misstänksamt på sina kollegor/konkurrenter. Vem ska komma hem med den bästa storyn, den bästa bilden? Och vem har största objektivet? (Inte jag iaf, jag körde med två små fasta gluggar, 20 resp 50 mm.)

Mer gatukonst

En annan bild från gatukonst-reportaget. Bilden är tagen med mitt nya 50/1,4 på full öppning. Vinjetteringen är kraftigare än jag trott. (Jag har inte mörkat ner extra i hörnen, utan bara dragit en del i kontrasterna över hela bilden. Och så blev det så.)

Det är förresten kul att publiceras i Sydsvenskan. Plötsligt ser folk att man finns. Jag har redan fått några kommentarer i bloggen om reportaget, något som aldrig annars händer eftersom mina bilder oftast syns i tidningar med ytterst smal målgrupp.

Artikeln med några av bilderna ligger ute på nätet här.

Gatans konst

Gick upp en timme tidigare idag, 06:00, i ett desperat försök att komma ikapp. Hyrde även in min bildbehandlare Christoffer hela arbetsdagen, och nu när den är slut efter en efter-jobbet-öl på ölcaféet, är vi nästan i fas. Det är kul och smickrande att ha mycket jobb - det måste väl betyda att folk uppskattar vad man gör? - det är en hel del kul jobb dessutom och bra betalt, men likväl jobbigt att ligga efter. Att känna kniven mot strupen.

Det var förresten min första efter-jobbet-öl någonsin, den idag. Så att ni inte får för er något annat. Jag är inte riktigt den typen. Öldrickartypen. Men det var hursomhelst trevligt.

Ett reportage om gatukonst publicerades i Sydsvenskan idag, bilder av mig och text av min Ordförrådet-kollega Torbjörn. DygnetRunt-bilagan delas ut som gratistidning på stan och i den såg reportaget bra ut, men i versionen som fanns i prenumerations-Sydsvenskan var det slafsigt och hafsigt utgjort.

Gatukonstnären själv ville vara anonym, hans verk tangerar vad lagen ser som skadegörelse. Jag hade några schyssta porträtt i motljus, men de var inte tillräckligt anonyma och kunde inte användas. Så är det ibland.

Här en annan bild från reportaget.

Loffe

Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts, deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstförädighet med.
(ur Det ljusa rummet, av Roland Barthes)

---

Nya numret av Dagens Arbete kom med posten idag, och där fanns några av mina bilder på Loffe Carlsson, men inte den av bilderna som jag gillade bäst. Jag visar den här istället. (Läs mer om hur bilderna kom till i inlägget från den 20 februari.)

Jag gillar bilden av samma anledning som DA-redaktionen valde bort för (gissar jag); Loffe ser gammal ut, man känner inte riktigt igen honom.

Ganska ofta händer det att bildredaktörerna tycker annorlunda än jag om mina bilder. På gott och ont, skulle jag tro. Risken finns ju att jag till varje pris håller fast vid en darling som egentligen borde dödas, och då är det bra om redaktören träder in som arkebusator. I andra fall gör jag nog rätt i att framhålla mitt tyckande.

Och vad som är rätt visar sig kanske inte förrän långt efteråt, när man fått distans till bilderna.

Några av våra reportage från Kosovo har blivit publicerade. Ett exempel finns här. Snyggt omslag, visst?

Tisdag och onsdag kvar, sedan bär det av till Stockholm och sedan Island några dagar (nej, inget jobb, bara nöje). Jobbar in i det sista med att knyta ihop säcken, det stora facktidningsjobbet ska avslutas och redigeras klart, levereras. Har varit på tre nya uppdrag idag varav ett för Sydsvenskans DygnetRunt. Det är mitt första uppdrag för den bilagan (om man bortser från den gången de snodde min bild och skrev dit fel fotografnamn). Idag var det mest en introduktion till jobbet, som är ett kul bildmässigt jobb som jag ser framemot att fortsätta med.

Bloggandet går lite på sparlåga de här dagarna (jag glädjer mig dock åt att mitt förra inlägg läses och debatteras), men tanken är att Stockholmsvistelsen ska resultera i nytt bloggmaterial; om tur och tajming infinner sig så kommer jag att göra intervjuer med två DN-fotografer.

Och eventuellt tas mitt bloggande till nya nivåer inom kort, eller åtminstone till nya platser på internet. Mer om det senare.

Farfar

Jag och Christoffer sitter på kontoret och jobbar. Facktidningens temanummer om äldrevården ska fyllas med bilder; reportage, porträtt, illustrationer, genrebilder. Det är deadline på onsdag. Hittade nyss en bild bland alla jag tagit som kändes bra, en manlig sjuksköterska klappar en äldre man, som blundar, på kinden. Jag visar den här i bloggen såsmåningom.

Bilden som jag visar nu är på min farfar som dog igår natt. De sista åren har han varit ganska dålig - bilden är fyra år gammal från tiden då han fortfarande, nästan 90 år gammal bodde kvar i huset och klarade det mesta själv - så beskedet kom inte helt oväntat. Men det är svårt med döden. Folk dör hela tiden, men för den enskilda individen är döden unik. Man lever bara en gång, man dör bara en gång.

Är på väg in i en tjock jobbdimma. Fram till och med onsdag i nästa vecka blir det hårt jobb med dels Kosovo-reportagen, dels ett gigantiskt uppdrag för en facktidskrift. I enlighet med Murphys Lag har flera deadlines radat upp sig prydligt i början av nästa vecka. Allt måste vara klart innan torsdag morgon då jag tar tåget upp till Stockholm för bland annat en intervju med Anna Clarén. Anna är lärare på välansedda Nordens Fotoskola, Biskops-Arnö, och därmed en av de mest inflytelserika personerna i bildjournalistik-Sverige. Intervjun ska ingå i en kommande artikel för Kamera&Bild, och eventuellt hamnar en del i bloggen såsmåningom. (Frågor till Anna? Maila mig!)

Min assistent och gode vän Christoffer jobbade hos mig idag, men istället för att jobba ikapp deadlines blev det fram till lunch inget gjort; strulande dator (splirrans ny) och krånglande Adobe som krävde att jag köpte Photoshop en gång till. Drygt 6 000 kr fattigare blev jag efter de där improduktiva timmarna.
Och när jag väl betalt och laddat ner får jag veta att Adobe inom en vecka kommer att släppa den nya Photoshop-versionen... hmmm.

Murphy.

När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?”(Mark 5:30)

Jag skrev i bloggen för drygt en månad sedan om att jag fotograferat en genrebild till Sändaren, en bild som skulle illustrera en bibeltext (Mark 5:30). Och jag skrev att jag skulle visa bilden här efter att den publicerats and here it is.

Idag fredag är avsatt för att jobba med Kosovo-bilderna, framför allt mitt Bildreportage. Drygt 800 bilder, och visst finns det en del bilder som funkar, jag har svårt att känna mig nöjd.

Och så vet jag inte om bilderna ska vara i svartvitt eller färg.
Färg är mer "på riktigt". Svartvitt blir snyggare.

Just nu jobbar jag på måfå. Väljer bilder på känn. Svårt att få ihop en helhet. Hoppas på en ketchupeffekt snart.

Ett ständigt återkommande irritationsmoment i min vardag är bildtjuvar. Eller bildsnyltare, kanske man kan kalla dem.

Det handlar om bilder som jag tagit till ett eller annat ändamål, och som kunden i efterhand vill använda igen. Ibland frågar de innan de använder den, ibland inte. Ibland sätter de ut byline, ibland inte. (Läs ett exempel i detta inlägg.)
Och ofta är kunden inte beredd att betala för bilden.

Det handlar inte om att bildköparen är okunnig om upphovsrätten, utan snarare att man inte respekterar den.

Det finns olika argumentationstekniker:
1. "Kom igen, var lite schysst nu, du har ju redan tagit bilden, du behöver inte göra mer än att säga OK så att vi kan använda bilden igen."

2. "Vi har tyvärr inga pengar över men skulle gärna vilja använda din bild ändå. Vi lovar att sätta ut ditt namn vid bilden."

Det första exemplet visar just på respektlöshet. Man känner till lagar och praxis, men vill själva slippa undan.

Det andra exemplet är kanske mindre harmfullt, men inte desto mindre irriterande. Om det nu är så att de saknar pengar så kan väl redaktionen jobba en dag utan lön? Eller tryckeriet kanske kan trycka tidningen gratis?
Förstås inte. Det är alltid frilansarna som ska ställa upp utan betalning.
(Dessutom ska förstås mitt namn, byline, sättas ut oavsett sammanhang.)

Alltför ofta har jag gått med på att skänka bort mina bilder, men ska nu skärpa mig. För så länge jag och andra sänder ut signaler om att bilder är gratis kommer uppdragsgivare förmoda att de är det.

---

Konkreta exempel från senaste veckan:

1. En kund vill återanvända en bild. "Vi har tyvärr inga pengar". Jag svarar att jag numera av princip inte skänker bort bilder, "men ni kan få köpa den billigt". Kunden accepterar, vilket visar att påståendet "inga pengar" inte var riktigt sant.

2. En artist har tillåtelse mina bilder sin hemsida. På grund av otydlighet får en tidning för sig att bilderna är fria att använda som pressbilder, och publicerar en bild. Dessutom utan byline.
Förhandling pågår, fortsättning följer...

Panorama över Pristina

Gårdagen innebar några motgångar, men redan nu ett dygn senare känns det lite bättre. Bildreportaget är snart klart - förmodligen hinner jag återvända en gång till imorgon och plåta lite till - och ett annat reportage som såg ut att rinna ur händerna kan falla på plats med lite tur.

Men man börjar bli luttrad. En avtalad tid är inte alltid en avtalad tid.
Så jag håller tummarna.
Krossar fingrarna, som engelsmännen säger.

Imorgon eftermiddag lyfter jag från Pristina flygplats.

---

Sitter just nu på ett café. Ett lugnt ställe som vi upptäckte en av de första dagarna, och som tillhandahåller trådlöst internet.
Jag beställde nyss in en kaffe.
- Here you are... Adam, right?
- Ehum... yeah, how did you know? frågade jag, och började i min fantasi spekulera i hur mitt rykte börjat spridas över Balkan.
Adam, the photographer.
- You know, Nokia phone? Your phone. Bluetooth, you know? Last time my phone suddenly said "Adam Nokia".

Jaha. Sånt som händer på caféer med trådlöst internet när man har en bluetoothtelefon i fickan (men hur det går till har jag ingen aning).

---

Större och bredare version av bloggbilden finns här. (Ja, det är ett fotomontage.)

Reklamskylt på vägg, Pristina

Jag bestämde mig för att ta en ledig dag idag. Inga ställda krav på mig själv om bilder jag måste ta, ingen ställd väckarklocka.

Har nu när halva dagen gått tillbringat den mesta tiden framför datorn. Slösurfat och försökt börja jobba med bilderna till Reportaget.

Det går sådär. Bilderna blir inte så bra som jag hade önskat. Historien i sig är bra, men bilderna... ja, jag vet inte.

Serbiska män

Den äldre mannen skakade på huvudet.
- Nej, du får inte fotografera mig.
Vänligt men bestämt.

Hans hustru försökte hjälpa mig med övertalningen:
- Fotografen har ju bara bilder på oss kvinnor. Han måste ju ta bilder på dig också för att jämna ut lite!

Men mannen stod fast vid sitt beslut:
- Jag är egentligen också som en kvinna! Alltså, jag har en teori: När man blir äldre får man mer kvinnliga hormoner, och man utvecklar kvinnliga intressen. Till exempel har jag börjat laga mat. Och ibland lyssnar jag på vad min hustru säger.

Dock inte den här gången. Mina och hustruns övertalningsförsök var förgäves.

Mannen motiverade sitt beslut.
- Nej. Jag tror på naturvetenskapen. Inte på journalistiken.

---

Lättare att övertala var dessa grönsakshandlare längs vägen i Gracanica.
- Foto? One picture? OK? Hvala!

På utsatt tid kom jag idag till bageriet, men bagaren själv var inte där. Var han var visste ingen, och inte när han skulle komma tillbaka.

Jag chansar på söndag. Om han inte är där då har jag måndag och tisdag kvar. Borde funka.

Mitt egna projekt, Bildreportaget, börjar ta form. Tror jag har de bilder jag behöver. Eller rättare sagt, jag kan inte gärna ta fler. Hela reportaget utspelar sig i ett rum, ca 15 kvm, med omkring fem människor. Efter att ha varit där i sex-sju timmar sammanlagt börjar det bli svårt att variera sig.

Telefonstolpe och trastar i Pristina

Jag ringde ett samtal idag för att styra upp ett av morgondagens jobb. Såsom det utspelade sig var det inte helt olikt en Robert Gustavsson-sketch.

Förutsättningar:
En albansk bagare med bristfälliga engelskkunskaper
En trasslig telefonledning
En svensk nervöst stammande frilansfotograf

Nåväl, till slut förstod vi varandra. Imorgon bitti ska det plåtas.

Jag påbörjade Bildreportaget i förmiddags.
Det var svårare än jag trodde. Många bilder togs, få är användbara.
Jag ska tillbaka på fredag, och kanske även måndag/tisdag.

Bryta ihop, komma igen.

Jag hörde att svenska tidningar publicerat bilder (i papperstidningen, inte på nätet) från lördagens demonstration här i Pristina. Dramatiska bilder. Trots att det var en lugn och fredlig demonstration.

Bildredaktionerna tycks föredra en dramatisk bild framför en sann bild.

Min bild nedan, med demontranter som håller varandra i händerna, är en mer rättvisande bild av vad som hände (och inte hände).

Dock, vän av ordning kan invända att även min handhållarbild är missvisande. Folk höll inte varandra i händerna i själva demonstrationståget, utan det var funktionärerna som gick på båda sidorna om tåget och bildade en ordningsbringande mänsklig kedja.

Min bild visar alltså inte vad man vid första anblicken kanske tror. Icke desto mindre är bildens budskap överensstämmande med verkligheten. Till skillnad från de dramatiska bilderna som publicerades svensk media.

---

Läs även Om att luras med bilder.

Det är förvisso inte kvantitet utan kvalitet som räknas, men jag har ändå räknat kvantiteten vad gäller mitt fotograferande så här långt i Kosovo.

Dag 1: 0 bilder
Dag 2: 105 bilder (varav 21 analoga bilder med Bessa L-kameran)
Dag 3: 607 bilder
Dag 4: 231 bilder

Antal bra bilder? Statistiskt sett brukar jag bli nöjd med ungefär en bild på 50, lite beroende på sammanhang. You do the maths.

På café i Gracanica, Kosovo

Söndag. Det må vara viilodagen, men det är inget för oss. Visserligen tog vi en sovmorgon, men sedan åkte vi ut med vår serbiska tolk till de serbiska enklaverna utanför Pristina.

I Pristina centrum bor bara albaner numera. Serberna bor utanför i byar runt omkring.

Vår tolk berättade att hon har många albanska vänner i Pristina och att de alla pratar serbiska, men aldrig när de är ute bland folk. Ingen vill vara den som umgås med en serb.

Taxichaufören som körde oss ut till de serbiska enklaverna gjorde det högst motvilligt.

Det finns få områden i världen som är så etniskt homgena som de i Kosovo. Albaner och serber må leva sida vid sida, men aldrig tillsammans.

Utom i ett fåtal fall. Vi har hittat några. Det blir superba reportage.

Vi fick efter mycket om och men besöka en serbisk man. Om vi lovade att inte publicera några bilder eller citat i annat än svenska tidningar så gick han med på att svara på våra frågor. Först motvilligt, sedan (efter ett par rakija (det serbiska nationalbrännvinet)) pratade han gärna om allt, framför allt hur bra det var under Tito-tiden, och ville inte att vi skulle gå.

Några timmar senare, på en restaurang med serbisk mat (jag som vegetarian hänvisades till pommes frittes och ostomelette, men jag klagar inte, jag har varit på Balkan förr och vet att det inte är en kulinarisk upplevelse för en icke-köttätare) såg vår tolk trött ut. Och lite tagen.

- Jag har haft många intressanta dagar här i Kosovo. Men den här dagen var speciell.

Hon berättade att hon aldrig hört serber prata om ett självständigt Kosovo på det här sättet. På ett konkret sätt. Som om Kosovo faktiskt, oavsett vad serber i Belgrad och Kosovo tycker, kommer att bli självständigt en dag, och att det då gäller att förhålla sig till det.

Det är så intressant att få vara här och observera, och jag känner mig så priviligerad att ha ett yrke som ger mig tillträde. Som ger mig möjligheter. Och utmaningar. Att försöka förstå (fast jag är förstås inte i närheten av förståelse).

Demonstrationen

Så här fredligt var det på demonstrationen, alltså.

Demonstration i Pristina för ett självständigt Kosovo

- Hur går det idag? frågade jag en av de svenska soldaterna vid fordonskontrollen på vägen mot Pristina.
- Vi får hoppas att det inte går som sist, sa han.

Vid förra demonstrationen, för några veckor sedan, urartade det hela och två personer omkom vid sammandrabbningen med UNMIK-polisen.

Hoppas det går bra idag, sa soldaten, men ögonen sa: Det vore spännande om något hände.

Dagens demonstration gick dock lugnt till. Det hettade till vid ett par tillfällen och då var vi många fotografer som trängdes framför demonstrationståget. Men alla, både demonstranter och UNMIK-polis höll sig lugna, inga våldsamheter förekom, inga glasflaskor kastades.

Ni kommer inte att kunna läsa om Pristina på utrikessidorna imorgon.

Om det däremot hade hänt något så hade vårt material direkt blivit mer intressant. Så visst är det lätt att bli cynisk: Det vore spännande om något hände.

När demonstationståget upplöstes suckades det bland fotograferna.
Suckar av lättnad?
Suckar av besvikelse?

---
Uppdatering:
Kanske hade jag fel.
DN skriver om demonstrationen här och skriver att där var "4000 kosovoalbanska extremister". I mina ögon såg det ut som ganska vanliga människor. (Vad är defintionen på en extremist?)
Och SvD har exakt samma text här.
Liksom GP.
(Men det är bara här i ah! ni får se en bild från demonstrationen)

---

Läs även Andreas blogginlägg och lyssna på hans ljudrapporter från demonstrationen.

Jag fick ett mail med rubriken "grattis!" från bildredaktören på GP TvåDagar idag, vilket förbryllade mig.
Grattis för vadå?
Jo, det kan ni läsa om på Textverk sida, www.textverk.se. Klicka in på nyheterna och läs Textverk-reportage prisat i designtävling.

Uppdatering:
Här finns GP:s text om ovanstående.

Vi landade i Kosovos huvudstad Pristina idag kl 15:40.

Iakttagelser hittills:
* Flygplanet åkte i en båge från Budapest till Pristina – över Rumänien, Bulgarien, Makedonien. (Förklaring: Kosovo tillhör formellt Serbien, men Serbien har inte längre någon kontroll över provinsen. För att ändå visa sin makt förbjuder man flyg på väg till Kosovo att flyga över Serbien.)

* Vi gick förbi en skylt utanför ett matställe där det stor om ”vegetarian food”. Det var första gången jag såg något sådant här på Balkan.

* Pristina har vi inte sett så mycket av, men det vi sett ser ungefär ut som Zenica i Bosnien (för er som varit där).

* Huvudgatan in till Pristina från flygplatsen heter ”Bil Klinton”. Den förre amerikanske ex-presidenten är populär, eftersom han låg bakom att NATO bombade Belgrad och det serbiska uttåget ur Kosovo.

Hur det känns att vara i Kosovo, efter några månaders förberedelser?
Jo tack, bra.

Timbuktu

Jag berättade i bloggen för ett tag sedan att jag fått i uppdrag att fotografera rapparen Timbuktu för GP, och jag frågade om någon bloggläsare hade tips om en bra miljö att plåta i. Det är lätt att det blir klyschigt när en rappare ska porträtteras, tänkte jag. (Läs inlägget och läsarkommentarer här.)

Några dagar innan fotograferingen pratade jag med journalisten som skulle skriva texten om Timbuktu. Jag frågade honom om han hade några bildtips.

- Krångla inte till det, svarade han. En bra är en bra bild. Krysta inte till det. Gör det inte vara svårare än vad det är.

Ett bra svar, som jag tog till fasta på. Jag bestämde mig för att ta upp Timbuktu på mitt kontor och plåtade mot en vit vägg. Less is more. Starkt solsljus från fönstret gav ganska schyssta skuggor. Jag drog ner persiennerna, och det blev skugglinjer som egentligen är för klyschiga men å andra sidan ganska snygga.

Sedan en tur runt Möllan. På ett café hade jag spanat in en grön tapet som blev bra som fond.

Bilderna kan ni se här.

Det var dessa 16 bilderna jag levererade till GP. Vilka som publicerades vet jag inte, jag har inte sett tidningen än.

Jag tycker att det är intressant att se hur man med distans lätt kan avgöra vad som funkar och inte funkar. Jag skickade de 16 bilderna för att jag tyckte att alla var mer eller mindre OK, men nu några veckor senare tycker jag att det är ganska lätt att av göra vilka bilder som funkar och inte.

De som funkar är bilderna: 3 (0926), 4 (0937), 6 (0958), 9 (0993), 12 (1022).
De övriga funkar inte.

Eller vad tycker ni?

En av de trevliga journalisterna på tidningen Skolvärlden - en av mina äldsta och ständigt återkommande kunder - har nu fått nytt jobb på Dagens Arbete. Och eftersom jag länge velat jobba för just D.A. så blev jag glad när denna fd Skolvärlden-journalist ringde häromdagen och frågade om jag ville porträttera Janne Loffe Carlsson.

Loffe har flyttat från Stockholm och bor numera på landet i nordöstra Skåne, i ett hus från början av förra seklet. Jag och min praktikant från Viebäck åkte dit i förmiddags.

- Du har en halvtimme på dig, förklarade Loffe direkt och hänvisade till sitt fulltecknade kalender. Mycket att hinna med. Men när det väl kom till kritan så var det inte så bråttom, han verkade trivas ganska bra med att sitta med kaffekoppen i handen berätta historier från förr, medan jag plåtade så smått.

Efter nästan en timme åkte vi tilbaka mot Malmö. En av bilderna blev ganska bra.

I övrigt kan nämnas att min verksamhet expanderar. Förutom min praktikant har jag en deltidsanställd assistent (som är min gamle gode vän Christoffer från ungdomsåren i Karlshamn). Och ändå har jag mer än fullt upp. "Att göra"-listan blir längre och längre, och Kosovo-resan närmar sig. Hektiskt och spännande och utmanande. Det är så det ska vara!

Jag har bokat en biljett på ett sådant där okristligt tidigt tåg imorgon, som ska ta mig till Stockholm. Där träffar jag Jens Assur för intervju och plåtning, för olika uppdragsgivare. Förutom det blir det ett kundmöte och ett möte med vår kontakt angående Kosovo. Jag är hemma i Malmö igen vid 23-tiden om allt går enligt planerna.

Som vanligt hinner jag aldrig allt jag har tänkt. Nu - söndag kl 21:07 - tänker jag på att mitt kontor är i en ofantlig röra, sedan jag lämnat det igår eftermiddag med en tro att jag skulle hinna dit idag för att fixa iordning. Dessförinnan hade jag skruvat isär mitt skrivbord och till hälften skruvat ihop två nya - det ska nu finnas två arbetsplatser, en för mig, en för en bildredigerarassistent - men inte hunnit städa iordning eller koppla upp datorn. De uppgifterna är nu förvisade till måndag morgon. Som om en måndag morgon i sig inte är nog.

Vad jag inte heller har hunnit är att skriva ut andra delen av Pawel-intervjun, eller att skriva klart något av de tre blogginläggen som ligger påbörjade som draft-dokument här i bloggverktyget. Det är ett inlägg om Mladic (och bildern jag inte tog på honom i Serbien), ett inlägg om Timbuktu (mina bilder lär har publicerats i GP i helgen) och ett om Mrs Dalloway (som i Woolfs roman inleder med att säga att hon ska köpa blommorna själv).

Däremot, mitt i rullgardinsuppsättande och skrivbordsskåpihopsättande här hemma, hann jag ta några bilder som ska illustrera en bibeltext till tidningen Sändaren. Texten är hämtad från Markusevangeliet, en episod där en sjuk kvinna tar sig fram till Jesus och rör vid hans mantel och blir helad - den enda gång Jesus gör ett inaktivt under, vilket är lite coolt. ”Vem rörde vid mina kläder?”, säger han när han märkte att det hade gått ut kraft från honom. (Mark 5:30)

Hur bilden blev? Jag visar den inom kort här i bloggen! (efter att den publicerats, inom några veckor.)

Måndag morgon. Dags att rulla igång igen.

Jag har ett par stycken påbörjade blogginlägg som jag inte hunnit skriva klart, och ytterligare fyra-fem stycken som jag tänkt att jag ska skriva. Och då blir det som så ofta när man har för mycket att göra: man gör ingenting. Men här kommer hursomhelst en av de tänkta tankarna:

I fredags var jag och en reporter från en skoltidning på en skola i ett av Malmös miljonprogramområden.
Oerhört svårjobbat.
Personalen var trevlig, ja beundransvärd i sitt bemötande med både oss och eleverna, men eleverna... ja... det är svårt att sätta fingret på vad det var, men det låg något nästan hotfullt i luften. Misstänksamhet? Eller bara nyfikenhet som tog sig lite annorlunda uttryck?
Hursomhelst, det som inte fungerade, det som gjorde det så svårjobbat, var kommunikationen. De verkade inte förstå vad vi sa, vi förstod inte vad de menade.
Ironiskt nog var det just det som vårt reportage skulle handla om, hur mångspråkiga lärare hjälper elever med olika språkliga bakgrunder.

Besöket på skolan sätts upp på erfarenhetskontot. Och en insikt hämtades hem: Man behöver inte åka utomlands för att hamna i en helt annan värld.

Om 24 dagar åker jag till Kosovo.

Hela dagen idag har jag gått omkring med en dov huvudvärk, inte olik en sådan som orsakas av en alltför alkoholig kvällen-innan. Men den här gången beror det på ömma axlar och nacke, vilket har resulterat i spänningshuvudvärk.

Axlarnas tillstånd är ett direkt resultat av att jag kånkade runt på stora fotoväskan fullpackad med prylar en hel dag igår i hufvudstaden. Att åka kommunalt är ju bra och trevligt, men det innebär en massa gående: till bussen, från bussen till tunnelbanan, från ena tunnelbanelinjen till den andra (den blåa, den längst ner i berget), ut från tunnelbanan, vilse-gående på gator utan skyltar, och så vidare.

På tåget hem våndades jag lite inför den sista promenaden med väskan, från busshållplatsen och hem, ca 2 minuter. Jobbigt, tänkte jag. Men det blev värre, eftersom jag precis missade bussen och i vredesmod bestämde mig för att gå hem istället för att vänta på nästa buss (vilket tidsmässigt hade gått jämnt ut). Ett tämligen irrationellt beslut alltså, men utan det hade jag inte fått tillfälle att beklaga mig så här i bloggen.

Nä, det är inte så lätt att bara ta ledigt från bloggen några dagar så där. Så jag struntar i att jag ens haft de intentionerna och skriver här en rapport om min dag i Stockholm. Fast egentligen började det igår kväll när det var strul med tåget (SJ AB, vad blir det baklänges?) som gjorde att vi kom upp senare än beräknat vilket förkortade den planerade sömnen med några timmar. Åkte till Kista idag på morgonen, ett snabbt porträttjobb, sedan tillbaka in till stan, upptäckte att Galleri Kontrast öppnar först kl 12 och då var jag redan på lunchdejt med en kompis från förr, vilket följdes av en intervju med Pawel Flato. Över en timmes intressant samtal inspelat, som nu ska skrivas ner och redigeras och ut på bloggen såsmåningom. Och så ytterligare en kompis-från-förr-fikadejt innan 471:an tog mig tillbaka ut till Nacka. Puh! Det blir skönt med helg nu.

Cedomir Jovanovic

I går hölls det val i Serbien, vilket beskrevs som det viktigaste valet i Europa. Kosovo-frågan hängde likt en mörk skugga över valet, och lär ha lett till framgångar för det radikala nationalistpartiet.

Inga av politikerna från de stora serbiska partierna vill ge Kosovo självständighet. Nationalisterna har varit tydligast på den punkten.

Det enda parti vars företrädare sagt sig vara för en självständiget för Kosovo är liberalerna. Partiledaren Cedomir Jovanovic, som vi träffade i somras i Belgrad, poängterade att en lösning på Kosovo-frågan är viktigare än att provinsen förblir serbisk.

Under veckan före valet fick polisen montera bort en bomb som satt fast under Jovanovics bil. Fler dödshot har inkommit.

I Belgrad gjorde vi fyra-fem stycken sådana där politikerintervjuer. Intressant och informativt, men för en fotograf är det föga upphetsande. Dessutom gjorde vi alla intervjuer på spekulation (och hittills är de alla opublicerade) vilket ytterligare drog ner motivationen.

Men, jag brukar säga att obildmässiga situationer är de mest utmananande! Det är då man har chans att briljera som fotograf.

Det är lättare sagt än gjort.

Cedomir Jovanovic var dock ganska tacksam att fotografera. Han gestikulerade kraftigt, reste sig, gick omkring i rummet, flaxade med armarna, pekade med hela handen mot serbienkartan på väggen.

Bakom honom hängde en inramad bild på Tony Blair med idolen Zoran Djindjic, som var premiärminister, reform- och västvänlig, när han mördades 2003. Djindjic var drivande bakom utlämningen av Milosevic till Haag, och det rådde inget större tvivel om vilka krafter som låg bakom mordet på Djindjic.

---

Vår Kosovo-resa har börjat planeras så smått. Mer info kommer här såsmåningom.

Tomas Andersson Wij

Det är fredag och molnen har spruckit upp och skingrats och plötsligt är det alldeles ljust här på mitt kontor. Och som alltid när det händer får jag en melodi i huvudet, Tomas Andersson Wijs Gör nånting vackert (I dag bröt solen fram / efter veckor av regn), och melodin för likt en madeleinekaka tanken tillbaka till en junidag på Södermalm 2003.

Det var ett av mina första fotojobb. Ett spekulationsjobb, och jag plåtade Tomas en i hans lokal, en gammal fabrik.

Den här bilden var Tomas idé, jag förstod inte alls vad han menade - jag tyckte idén bara var konstig - men nu några år senare har jag börjat uppskatta den.

Bilden trycktes på insidan, bakom själva CD-skivan, av EP:n Blues från Sverige. Även framsidan till EP:n pryddes av min bild, och dess följdverkningar bloggade jag om för ett år sedan i detta inlägg.

Nu har solen gått i moln igen.

Så var 2007 igång.

Som väntat var jobbtelefonen tyst ett tag, från 20 december till en bit in i januari.
Och som jag hade hoppats började den ringa igen den här veckan. 6-7 jobb trillade in på några dagar. En bra början på nya året.

Jag har ibland klagat här i bloggen över konflikten mellan jobb som ger pengar och jobb som man känner sig kallad att göra. Reportage som betyder nåt. Jag vill ju så gärna få vara naiv och tro att jag ska rädda världen - det var väl därför jag började fotografera? - men samtidigt måste pengar tjänas in till vardagens utgifter. Och det tycks finnas ett slags motsatsförhållande; ju mer spännande ett jobb är, desto sämre betalt är det.

Men det är inte riktigt sant; jag gillar jobb som på pappret verkar tråkiga, icke-bildmässiga. De innebär en utmaning.

Att ta snygga bilder i misär är inte så svårt, men i en lysrörsupplyst aula är det svårare.

(Nej, det var inte alls så att jag började fotografera för att jag ville rädda världen, utan för att jag tyckte att det var kul att skapa bilder. (Därmed inte sagt att jag inte vill rädda världen.))

Hursomhelst. Vad jag skulle komma fram till är att det finns planer på att balansera upp de "lätta" jobben med en ny reportageresa. Någon gång i slutet av februari åker jag förhoppningsvis till Kosovo, om allt går vägen.

Kosovo är spännande. Vår Serbien-resa i somras gav en hel del bakgrundsinfo om problematiken i området, så det vore intressant att komma dit. Eventuellt, med lite tur, tajmar vi in tidpunkten för tillkännagivandet av Kosovos framtida status, vilket FN jobbar på febrilt, trots käppar i hjulen och grus i maskineriet.

Förmodligen blir Kosovo under 2007 självständigt, men under vissa villkor.
Vad händer då i de serbiska byar, enklaver, som ligger mitt i albanskt område? Om det skulle jag vilja göra något slags reportage.
Hur? Ja, det kanske ger sig.

Om ett par veckor åker jag till Stockholm på jobb och kan kanske passa på att gå runt på säljrunda bland tidningarna.

---

I ett par veckor har jag gått och filat på ett större blogginlägg. Blogginlägget med stora B. Ett inlägg som ska förklara mina grundläggande frågeställningar kring fotojournalistik, och som på sätt och vis är grunden för hela bloggen. Jag har hittills skjutit det framför mig, har alltid hittat en bra ursäkt för att inte börja skriva. Men snart.

Och med denna cliffhanger avslutar jag för idag. På återseende!

Tetra Pak-VD:n Dennis Jönsson

Deadline för inlämning av bilder till Årets Bild närmar sig, men som vanligt med deadlines blir inget klart förrän precis i sista stund. Deadline är den 14 januari, och följdaktligen kommer det dröja några dagar till innan jag lyckats färdigställa mitt tävlingsmaterial.

Häromdagen pysslade jag lite med bildtexterna. I klassen Årets Porträtt ska jag tävla med en bild på Tetra Paks VD Dennis Jönsson, en bild som tog på uppdrag av en ekonomitidning i våras. För att få lite mer info om bakgrunden till porträttet letade jag upp artikeln på tidningens nätsida. Där hittade jag texten och en av mina bilder - dock inte den aktuella tävlingsbilden - men utan att mitt namn finns utsatt.

Jag skickar ett mail till bildredaktören och frågar försynt varför inte bildbyline finns med i anslutning till bilden.

Bildredaktören svarar:
Beklagar den uteblivna fotobylinen. I likhet med många andra tidningar lägger vi av arbetsbelastningsskäl inte in fotobylines på webben. Har dock bytt bilden du hänvisade till till en version med inlagd byline.
Och med det hoppas jag att du låter dig nöja.

Jag blir tvungen att läsa det igen. Står det verkligen att tidningen på rutin inte sätter ut fotografens namn vid bilderna? (Däremot är det tydligen inte några problem att sätta ut skribentens namn, och man kan undra varför det skulle vara så tidsödande att skriva dit ett fotografnamn också.)

Jag kontaktar Bildombudsmannen Staffan Teste, och berättar om fallet. Han svarar:
Helt oacceptablet tycker jag. I upphovsrättslagen ... så framgår klart och tydligt att upphovsmannens namn skall anges.
Jag tycker du skall vidhålla att ditt namn skall anges och att du skall ha ersättning för att det var borttaget.

Bildredaktörens "med det hoppas jag att du låter dig nöja" står emot Bildombudsmannens "du skall ha ersättning".

Vad ska jag som frilansare göra?
Vad kan och bör jag göra?

Att kräva ersättning för utebliven bildbyline - i det här fallet ca 2 000 kr - skulle förmodligen innebära att jag bränt mina broar till den kunden. Alltså en ren förlustaffär.

Eller ska jag hålla på principerna? Låta rätt gå före pengar?

Eller bara strunta i det? Hur viktigt är det egentligen att ens namn finns utsatt?

---

Min textverkkollega Andreas Karlsson föreslog att jag skulle namnge detta blogginlägg efter Don Quijote, som i likhet med oss frilansare ibland måste slåss mot det oövervinnerliga.

Vem kunde ana att väderkvarnar och bildredaktioner hade något gemensamt?