J. Bruce Baumann, Courier and Press, tycker att tävlingar [...] gör det för lätt för fotografer att gå på upptrampade stigar istället för att hitta sina egna historier att fotografera.

Till exempel, menar Baumann, om en någon vinner med bilder av fattigdom, så kommer åtskilliga bildreportage på det temat att förekomma strax därefter.

- Varför gör inte "fotojournalisterna" i det här landet mer research och går ut och försöker första vad problemet är?

AP-fotografen Cliff Schiappa ser både för- och nackdelar med tävlingar.
- Jag tror att det finns gott och ont med tävlingar, säger han. Gott eftersom det tvingar en att reflektera över det senaste året och se om man har utvecklats. Det är ont i den meningen att folk kopierar det som varit framgångsrikt och inte växer själva.

(ur Guide to Photojournalism av Brian Horton (läs mer om den här). Min översättning.)

Svenska Dagbladet har idag en artikel om Årets bild, skriven av Clemens Poellinger. Kritik, liknande den Pawel Flato anförde i min intervju, framförs. Jag citerar:

Årets bild arrangeras av Pressfotografernas klubb sedan anno 1942. Könsfördelningen på nomineringarna [...] ger vid handen att klubben rent genusmässigt dröjer kvar i 40-talet.

Kanske man trots årligen varierande jurysammansättning fastnat även rent estetiskt.

–Pressfotografin som genre är väldigt konservativ och konventionell, [...] kommenterar medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos [...]

Niclas Östlind, fotoexpert och intendent på Liljevalchs konsthall ser en grund till problemen i själva föreställningen kring vad som utgör en bra pressfotograf.

–Rollen som machokaraktär och äventyrare som åker till utsatta platser är helt förlegad och evenemang som Årets bild befäster rådande konventioner snarare än att självkritiskt granska dem.
(min kursivering)

Jag noterar att Årets Bild har avgjorts, ett par hundra mil härifrån. Flera av de bilder jag hittills sett är intressanta. Jag misstänker att en del av bilderna kommer att föranleda diskussioner i fotokretsar framöver. Det kan bli spännande!

Uppdaterat 070310: Jo, jag måste säga att Paul Hansen är fantastisk. Årets fotograf igen. Imponerande!

---

Läs även intervjun med Pawel Flato om Årets Bild.

Jag bloggade den 13 februari om World Press Photo och dess vinnarbild. Historien bakom bilden finns att läsa i Der Spiegel (på engelska).

There were rumors that the picture had been staged. [...] Lebanese photographer [...] Samer Mohad vehemently opposed giving the award to Platt and spoke of an "insult" to all press photographers who had "risked their lives" reporting on the war in Lebanon.

Frilansfotografen Aksel Sundström, nyligen prisad i prestigefyllda tävlingen Pictures of the Year mailade mig häromveckan med intressanta tankar kring bildjournalistik. Med Aksels tillstånd citerar jag här:

Jag har tankt mycket på den egentliga poängen av att ha tävlingar som dessa for bildjournalistiken. [...] [Jag] har tankt mycket på vad som driver en när man ar ute och sliter med kameran.

Tycker Pawel Flato sätter fingret på en viktig punkt i dessa sammanhang. Att tävlingarna har en viktig funktion, men ibland mer kan gynna fotograferna än själva pressfotografin. Kan bara hålla med om att det vore synd ifall journalistik, oavsett det ar i bild eller text, gjordes främst för priser istället for publicering.

Sen skulle jag vilja vända mig mot synen att det reportage som är 'gjort' inte förtjänar pris, syftande mot berattelser om hemlösa. Nytänkande i berättandet ar en sak, men vissa reportage tror jag mycket val behöver göras flera gånger. Inte minst för att man faktiskt skildrar olika människoöden som någon hamnat i den situation som
samhället verkar ha sa svårt att motverka.

[...] jag uppskattar att du verkar vilja ställa frågor om bildjournalistiken, fortsätt med det!
Halsningar Aksel

Jag tackar Aksel för hans tankar (och uppmuntran om att blogga vidare om dessa frågor)! Och ett grattis till Aksel för hans prisbelönta bild i POY!

Jag vill även passa på att uppmuntra er som läser min blogg att ge kritik; vad skulle ni vilja läsa mer om (fler intervjuer?), och vad känns ointressant? Här finns inga ömma tår, så säg gärna vad ni tycker!

---

Läs även intervjun med Pawel Flato, del 1 och del 2, samt mailet från Thomas Nilsson.

Världsmästerskapen i pressfotografi, World Press Photo, avgjordes häromveckan. Här kan man se vinnaren bland vinnarbilderna, årets WPP-bild.

Jag tycker att bilden är intressant, både som bild och ur ett bildjournalistiskt perspektiv. Den är icke-estetiserad, till skillnad från mycket av det man ser inom svensk pressfotografi (och som jag sett mycket av bland mina egna alster).
Den är "rakt på" på ett intressant vis.
Den är oväntad. Det är inte så man tänker sig krigsbilder. Ungdomarna i bilen är libanser och också krigsoffer. Och de fotograferar sin verkligheter med mobilkameror - pressfotografens roll har svängt från att dokumentera förödelsen till att dokumentera de som dokumenterar. (Per Lindström förde ett intressant resonemang kring bilden i lördagens Sydsvenskan - tyvärr verkar inte den texten finnas ute på Sydsvenskans nätsida - där han skriver om att pressfotografens roll har förändrats i och med att kameror finns i var mans hand.)

Det finns flera lager i bilden. Man kan återvända till den, den tåls att titta på flera gånger.

Eller, är bilden tråkig och platt? Amatörmässig? "Läsarbild"-aktig?

Vad tycker ni?