I mitt inlägg om helgens vernissager, och kommentarerna till det, pratas det en del om vad bilder i sig kan berätta. Följande träffande rader läser jag nu i The Photographer's Eye av John Szarkowski, en bok jag hittade på Moderna när jag var i Sthlm senast:

The decline of narrative painting in the past century has been ascribed in large part to the rise of photography, which "relieved" the painter of the necessity of story telling. This is curious, since photography has never been successful at narrative. It has in fact seldom attempted it. [...]
The heroic documentation of the American Civil War by the Brady group, and the incomparably larger photographic record of Second World War, have this in common: neither explained, without extensive captioning, what was happening. The function of these pictures was not to make the story clear, it was to make it real. (min kursivering)

Bilderna i Alec Soths blogg, som jag tipsade om häromveckan, gäckar mig. Vad är det som är så fascinerande med dem? Är det att de är dokumentära, i den meningen att de togs endast för att visa hur det såg ut? Eller är det för att det är gamla bilder? Även den mest banala bild blir intressant om den är hundra år gammal.

Jag hittade en liten bok om Jacob Riis för ett tag sedan som jag började läsa i igår. Och det slog mig att Riis bilder påminner mycket om de australiensiska polisbilderna i Alec Soth-bloggen. Riis såg sig inte själv som fotograf, utan han fotograferade bara för att visa how the other half lives. Egentligen var han reporter, och hade inte ens som ambition att bli en skicklig fotograf. Det var först när hans bilder återupptäcktes ett tjugotal år efter hans död som han kom att räknas som en av de stora bildjournalisterna.

Om den anonyme australiern som tagit polisbilderna inte vore anonym, vore han då idag att räkna som en stor bildjournalist?

Ytterligare ett citat ur Altons förord till Fotografi - en introduktion, som jag också skrev om igår:

Det går faktiskt inte att hävda att en fotografisk bild är mer sann än en teckning, även om det nu finns risk att många slänger ut den gnutta sanning som ändå existerar inom till exempel nyhetsfotografin och som utgör dess nerv. [...] den manipulation av bilder som nu sker digitalt för tidningar och hos enskilda fotografer [är] bara en mindre del av ett betydligt större komplex. Edwards argumenterar övertygande att urval och arkivkunskap har lika stor betydelse för hur fotografin används (naturligtvis också ur ett trovärdighetsperspektiv) som konkreta retuscheringar av enskilda bilder.

Med kloningsdebatten i backspegeln känns det skönt med en bok som uppmuntrar till att lyfta blicken.

Jag hamnade i en slags fotografisk kris för drygt ett år sedan. Sett i backspegeln ser jag nu två huvudorsaker:
1. Mitt frilanseri hade börjat gå bra.
2. Min läsningen av Susan Sontags Om fotografi hade gjort mig förvirrad.

Alltså: från att jag började frilansa hösten -03 och några år framåt var det främska målet hela tiden att få verksamheten att gå runt. Där låg fokus. När hjulen nu rullade av sig själv kunde jag lyfta blicken och fokusera på annat, till exempel att ta bilder. Och fundera kring fotografi. Funderandet triggades igång ytterligare av Om fotografi-läsningen.

Om fotografi gav mig å ena sidan nya insikter (och fick mig att ställa nya frågor) om fotografi, men å andra sidan gjorde den mig förbryllad. Jag undrade: Varför hade jag inte hört talas om Sontags briljans tidigare? Varför hade ingen på fotoskolan berättat något?

Jag började konspirationsteoretisera. Jag tänkte: Eftersom Sontag är så kritisk mot fotografin och fotografer så är kanske fotoskolorna rädda för att eleverna ska sluta fotografera om de läser hennes bok!
Åtminstone fick boken den effekten på mig. Jag började verkligen fundera vad jag höll på med. Var det kanske dags att sluta fotografera och utbilda sig till byggingenjör (husbyggen har alltid fascinerat) istället?

Nyligen lästa Fotografi - en introduktion har ett förord av Peder Alton, och jag hinner inte mer än ett tiotal rader in i det förrän jag läser:

"Men i längden har fotografins oskuld blivit lite för stor. När jag själv började skriva fotokritik i början av 1980-talet hade Susan Sontags On Photography funnits i tryck i nästan tio år men utan att lämna några avtryck i svensk fotodebatt. Om svenska fotografer och fotoskribenter läst den (någon kanske ändå gjort det men få talade om det) skulle förmodligen svensk fotografi tagit andra vägar. Och säkert skulle de rigida reglerna runt den svartvita dokumentärfotografin varit mildare."

Precis så.

Min väg ut ur den fotografiska krisen gick via denna blogg (dvs genom att teoretisera mera istället för att förtiga och förtränga), som enligt planerna ska knoppa av sig i en större fotojournalistisk sajt såsmåningom. Till stor del tack vare Susan Sontag.

Jag läser just nu Fotografi - en introduktion av Steve Edwards (svenskt förord av Peder Alton), i vilken författaren diskuterar bildens sanningshalt. Hur är det egentligen, kan vi lita på bilder? Å ena sidan använder vi bilder för dokumentation (tex passfoton), å andra sidan vet vi att bilder ibland är vilseledande.
Det hela kokas ner till ett något som konstnären Jeff Wall har sagt. Han menade att det finns två framträdande myter om fotografi: Myten att den berättar sanningen och myten att den inte gör det.

Fotografi - en introduktion kommer jag att komma tillbaka till framöver i bloggen.

"Jag rekommenderar ingen att bli fotograf. Jobbet är hårt och har blivit utarmat i takt med att publiceringstillfällena minskat. Den som ändå envisas med att fotografera bör lära sig flera språk, ekonomi och marknadsföring, samt träna sin kropp varje dag."

(ur Micke Bergs bok Retro som jag nyss köpt.)

Ur Om fotografi av Susan Sontag, som här ställer sig skeptisk till Diane Arbus fotografi:

Det mest påfallande i Arbus' verk är att hon tycks ha engagerat sig i ett av konstfotografins mest kraftfulla företag - inriktat sig på offer, på de olyckliga - men utan att syfta till att väcka en medkänsla som ett dylikt åtagande förväntas ha som mål.
[...]
"Man ser folk på gatan", skrev Arbus, "och det man egentligen lägger märke till hos dem är det som felas." Det enträgna likformigheten i Arbus' verk, hur långt hon än går från sina ptototypiska motiv, visar att hon hade förmågan att med kameran som vapen få fram ett intryck av vånda, vansinne, mentalsjukdom hos vemsomhelst hon porträtterade.
[...]
Ser de sig själva, undrar betraktaren, på det viset? Vet de om hur groteska de är? Det tycks som om de inte vet det.
[...]
Hennes [Arbus'] självmord tycks garantera att hennes verk är seriösa, inte voyeuristiskt, att det är deltagande, inte kyligt. Hennes självmord tycks också göra fotografierna mer förödande som om det bevisade att fotografierna hade varit farliga för henne.

Några av Diane Arbus bilder här.

Ur Om fotografi av Susan Sontag, apropå att ta bilder, som jag skrev om i Att sluta fotografera, del 2:

Ändå ligger det något rovgirigt i att ta en bild. Att fotografera människor är att våldföra sig på dem, genom att se dem som de aldrig kan se sig själva, genom att ha en kunskap om dem som de aldrig kan ha; det förvandlar människor till ting som symboliskt kan ägas. Precis som kameran är en sublimering av geväret är det ett sublimerat mord att fotografera någon [...).

Som Pawel mycket riktigt påpekade efter förra Om fotografi-citatet igår så är Sontag även här väl extremt akademisk. Att jämföra fotograferande med mord! Kom igen, liksom!
Men inte desto mindre är det intressanta tankar. Och det ligger nåt i vad Sontag säger. För om vi vänder på det, om det vore helt "ofarligt" att fotografera, varför drar vi oss för att tex fotografera okända människor på stan? Varför får vi skuldkänslor när vi smygfotograferar och blir upptäckta?

När jag skrev om fotolitteratur den 7 februari nämnde jag att jag borde läsa om Susan Sontags böcker Om fotografi och Att se andras lidande. Igår överraskade jag mig själv genom att faktiskt göra det; på InterCity-tåget till Stockholm - vi hade en hel kupé för oss själva - tog jag upp Om fotografi igen. Och blev rikligt belönad. Läs till exempel vad Sontag skriver om turism och fotograferande:

Liksom fotografier ger människor en imaginär tillgång till ett förflutet som är overkligt, hjäler de också människor att få tillgång till platser där de är otrygga. Alltså utvecklas fotografin hand i hand med en av de mest typiska moderna aktiviterna: turismen. För första gången i historien reser mängder av människor regelbundet bort från sin invanda miljö under korta tidsperioder. Det verkar rent ut onaturligt att ge sig ut på en nöjesresa utan att kamera med sig. Fotograferi kommer att ge obestridliga bevis för att resan gjordes, att projektet genomfördes, att man hade roligt. [...] Att ta fotografier fyller samma behov för kosmopoliterna som samlar fototroféer från sin båtfärd uppför övre Nilen eller sina fjorton dagar i Kina, som det för semesterfirarna ur lägre medelklass som plåtar Eiffeltornet eller Niagafallen.

Att ta fotografier är ett sätt att bekräfta upplevelsen, men också ett sätt att avvisa den - genom att begränsa upplevelsen till ett sökande efter det fotogeniska, genom att omvandla upplevelsen till en avbild, en souvenir. Resandet blir en strategi för insamlandet av fotografier. (ur Om fotografi av Susan Sontag, s 19, svensk upplaga från 2001)

Nya numret av Kamera&Bild är ute, men jag har inte sett det själv än. Min artikel om Sanningens pris, som handlar om trovärdighet för pressbilder, finns däri.
Om den är bra? Upp till er att avgöra.
Köp och läs!

Kan även notera att Göran Segeholm lämnat över chefredaktörposten till Magnus Fröderberg, som skrivit och plåtat för tidningen några år. Magnus skriver i sin första ledare att han gärna vill ha förslag på förbättningar av tidningen. I egenskap av fotobloggare kommer jag att lista mina förslag i ett inlägg inom kort.

Kamera&Bild är i mitt tycke den bästa svenska fototidningen, men det betyder ärligt talat inte så mycket - konkurrensen är ganska dålig (åtminstone vad gäller djupgående artiklar om fotojournalistik (vad gäller kamera- och objektivtester så finns det flera bra tidningar)).
Det finns utrymme för förbättringar.

Moa bloggade för ett tag sedan om sina tankar kring en porträttbild på en flygchef som hon tagit; flygchefen hade just omkommit i en helikopterolycka.

Jag kom att tänka på det när jag igår läste mer ur Barthes Det ljusa rummet. I ett stycke beskriver han sina tankar om en bild från slutet av 1800-talet som visar en ung man. Mannen sitter tillbakalutad mot en stenvägg. Handfängslad. Dödsdömd.

Foto är vackert, pojken likaså: det är studium-delen. Men punctum, det är att han skall dö. Jag ser både att detta skall hända och att detta har hänt; jag kan skräckslagen iaktta ett perfektiskt futurum vars insats är döden. Genom at ge mig det absolut förflutna i ställningen (aoristos), talar fotografiet till mig om döden i futurum. Det som träffar mig, som ett nålstick, är upptäckte av denna likvärdighet.

(Mannen på bilden hette Lewis Payne och avrättades den 7 juli 1865, dömd för mordförsök på utrikesministern W H Seward. Se bilden, tagen av Alexander Gardner här.)

Jag efterlyste häromdagen utomstående röster om pressfotografins trovärdighet, apropå kloningsdebatten. Pawel Flato tipsade mig då om en publikation från Styrelsen för Psykologiskt försvar som heter just Trovärdiga bilder. Finns att läsa om och ladda ner som pdf härifrån.

Loffe

Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts, deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstförädighet med.
(ur Det ljusa rummet, av Roland Barthes)

---

Nya numret av Dagens Arbete kom med posten idag, och där fanns några av mina bilder på Loffe Carlsson, men inte den av bilderna som jag gillade bäst. Jag visar den här istället. (Läs mer om hur bilderna kom till i inlägget från den 20 februari.)

Jag gillar bilden av samma anledning som DA-redaktionen valde bort för (gissar jag); Loffe ser gammal ut, man känner inte riktigt igen honom.

Ganska ofta händer det att bildredaktörerna tycker annorlunda än jag om mina bilder. På gott och ont, skulle jag tro. Risken finns ju att jag till varje pris håller fast vid en darling som egentligen borde dödas, och då är det bra om redaktören träder in som arkebusator. I andra fall gör jag nog rätt i att framhålla mitt tyckande.

Och vad som är rätt visar sig kanske inte förrän långt efteråt, när man fått distans till bilderna.

Sov länge, men en del av förmiddagssolen på balkongen är ännu kvar. Har börjat läsa en ny bok, en av de böcker om fotografi jag köpte i vintras, och här är några smakprov:

Vad jag först fann var detta. Det som Fotografiet reproducerar i det oändliga har inte ägt rum mer än en gång: fotot upprepar mekaniskt något som rent existeniellt adrig kommer att inträffa igen.
[...]
Vad fotot än visar och hur det än gör det är det alltid lika osynligt; det är inte fotot man ser. Referenten smälter kort sagt samman med fotot. Och denna sammansmältning gör det myckt svårt att fokusera blicken på Fotografiet. De böcker som behandlar fotot - för övrigt långt förre än de som behandlar andra konstarter - är alla offer för denna svårighet.

(ur Det ljusa rummet - tankar om fotografiet, av Roland Barthes, sida 12f resp 15f)

Jag har börjat bli sugen på att köpa en (analog) Leica. Det är konstigt. Jag har aldrig använt en Leica, inte ens hållt i en Leica, men ändå har jag fått för mig att det är en sådan jag behöver. Dessutom är det krångligt som tusan att börja plåta analogt igen efter att ha varit heldigital sedan 2003. Men jag vill ha.

Det är som när jag läste Shutterbabe där författarinnan Deborah Copaken Kogan berättade att hon inför en reportageresa till Afganistan fick tipset att packa så många Snickers hon fick plats med. Jag tycker inte om Snickers, minns jag att jag tänkte, men ändå köpte jag en massa på flygplatsen i Budapest på väg till Kosovo för några veckor sedan.

Sådana där "vill ha"-känslor brukar jag se som ett symptom på något annat. Oftast att kreativiteten är i en svacka, och det undermedvetna får en att tro att det är prylarna (eller godiset!) det hänger på.

Hursomhelst. Som en kompromiss har jag köpt ett ganska billigt nytt 50 mm-objektiv. Det kommer med posten imorgon.

J. Bruce Baumann, Courier and Press, tycker att tävlingar [...] gör det för lätt för fotografer att gå på upptrampade stigar istället för att hitta sina egna historier att fotografera.

Till exempel, menar Baumann, om en någon vinner med bilder av fattigdom, så kommer åtskilliga bildreportage på det temat att förekomma strax därefter.

- Varför gör inte "fotojournalisterna" i det här landet mer research och går ut och försöker första vad problemet är?

AP-fotografen Cliff Schiappa ser både för- och nackdelar med tävlingar.
- Jag tror att det finns gott och ont med tävlingar, säger han. Gott eftersom det tvingar en att reflektera över det senaste året och se om man har utvecklats. Det är ont i den meningen att folk kopierar det som varit framgångsrikt och inte växer själva.

(ur Guide to Photojournalism av Brian Horton (läs mer om den här). Min översättning.)

Hej Adam!

Din blogg är intressant läsning.
Kul att du har viljan att diskutera bildjournalistik på ett seriöst sätt.
En diskussion som behövs.

Kul också att du gillade mina boktips.
Jag gillade också verkligen Shutterbabe.
En intressant anekdot (som du kanske redan har listat ut) är att den äldre och mer etablerade manlig kollegan som bokens huvudperson i frustration ger barnhemsstoryn i Rumänien till är självaste James Nachtwey. Han har förnekat det senare men författarinnan har fortsatt att hävda att hon har rätt (jag snubblade över hennes inlägg i den debatten när jag googlade hennes namn).

En annan bra bok är en om Diane Arbus som jag läste i höstas. Diane Arbus: A Biography av Patricia Bosworth. Kanske inte så mycket om bildjournalistik, men en välskriven bok om en fascinerande fotograf och ett fascinerande livsöde. Det kom ju en film ("Fur") baserad på den boken nyligen, har inte sett den och den fick dålig kritik. Men boken är som sagt läsvärd.

Några tankar om vad du skrivit om bildjournalistik och om vad Pawel sa i den mycket läsvärda intervjun (fortsätt gärna att intervjua andra intressanta bildmänniskor om du har tid och ork).

Liksom Pawel håller jag inte med om att ord skulle vara objektiva.
Men ordens avsändare (läs trovärdig skribent) kan ge dem trovärdighet.
Samma sak bör gälla bilder.

Jag tror att om man som fotograf kan erkänna att bilder inte är hundra procentiga sanningsvittnen så ökar man trovärdigheten för sina bilder.
Det betyder att man är medveten om problemet och att man därför kan försöka undvika att "ljuga" alltför mycket med sina bilder.

Jag tyckte Pawel hade rätt när han under förra årets klonings debatt menade att det finns mycket värre sätt att ljuga med en bild än att klona bort t.ex. en gren som sticker in i bildkanten.

Däremot håller jag inte med om att man bör tillåta kloning i pressbilder.
Jag tror att det går en viktig psykologisk gräns just vid kloningsverktyget.
Inte minst för allmänhetens förtroende för bilderna.

Många verkar tyvärr tro att vi fixar med bilderna ganska mycket i datorn.
I bland brukar de som man fotograferar säga t.ex. att "dubbelhakorna kan du väl ta bort i datorn", då känns det ganska skönt att kunna säga att "nej, det får jag faktiskt inte göra".

Om reportaget som vann svenska klassen förra året som du och Pawel diskuterar (det om hemlösa):
Man får uppfattningen att ni och/eller många andra tycker att det är dåligt.
Jag håller inte med, jag tycker att det är väldigt bra bilder.

Ja, man har kanske sett det förr och ja, en av journalistikens grundidéer är att hitta det nya och oväntade.
Men en annan av journalistikens idéer är också att visa vad som är fel, att stå på de svagas sida.
Så länge det finns hemlösa så tycker jag att man bör lyfta fram det.
Speciellt i dessa tider av Stureplansbimbos, heminredningsfrossa och melodifestivalshysteri.

Men det är ju inte bra om man fotograferar hemlösa bara för att vinna Årets Bild
(vilket jag inte har någon anledning att tro att fotografen i fråga gjorde).

Men visst vill vi väl alla hitta nya och oberättade historier.

Du och Pawel diskuterar vidare om att Årets Bild "blivit en värld där man struntar i tidningarna".

Ja, lite har det kanske blivit så.
Men jag tror ändå det mesta av materialet som skickas in till tävlingen är bilder som är tagna på uppdrag av tidningar.
Kanske inte publicerade, men dock uppdragsbilder.
Jag tycker och tror att Årets Bild är ett tillfälle för fotografer att visa t.ex. ett reportage på det sätt han eller hon vill berätta storyn.
En slags "directors cut" utan filter (läs redaktörer och redigerare).

Det var några tankar i all hast från ett hotellrum i Kanada.

Du får gärna lägga ut mailet som kommentar på din blogg om du vill.

[...]

Hälsningar

Thomas Nilsson
New York

(Thomas är frilansfotgraf baserad i USA, prisad bland annat i Årets Bild 2006 för reportaget från New Orleans. Bilderna kan ses via denna sida.)

Efter att för några veckor sedan läst ut Shutterbabe – jag tänker fortfarande på den med saknad! – har jag nu gått vidare till nästa bok på listan: Guide to Photojournalism av Brian Horton.

Om Shutterbabe snarast hade formen av en roman så är Guide to Photojournalism helt enkelt en samling artiklar. Boken är uppdelad i kapitel – the Look, News, Features and Portraits, Sports, Lessons, Lighting, Electronic Photography – och dessförinnan en 17 sidor lång förvirrande inledning där författaren hoppar vilt mellan frågeställningarna.

Hittills har jag inte kommit längre än en bit in i första kapitlet som bland annat handlar om bildspråk, som på engelska mer rättvisande kallas style. Här ett intressant utdrag:

[Michel] DuCille [bildredaktör på Washington Post] är ingen stor anhängare till personer som tanklöst söker efter ett bildspråk (”style”).
Bildspråk, säger DuCille, ”handlar oftast bara om fotografen och inte om fotojournalistik, och inte om ämnet. Så, för det mesta när personer säger att de utvecklar sitt bildspråk blir jag misstänksam eftersom jag tror att det egentligen handlar om dem själva.”
”Det förvandlar det, från att ha varit fotojournalistik, till konst”, enligt DuCille.

Toren Beasley, fotochef på Newhouse News Service håller inte med om konstnärligheten är ett problem:

”Jag menar att man ska förstå hur bildelement fungerar”, säger Beasley, ”form, linjer, textur, och färg, och hur saker rör sig framåt och bakåt och hur de kan användas för att ge mening till ett fotografi, inte bara ge uppmärksamhet. [...] Den kunskapen är vad en fotojournalist behöver för att bli bra.”
(min översättning)

Kan journalistiska bilder bli för snygga? Kan konstnärligheten skymma budskapet?

---

(När jag skrev upp kapitlenas namn i Guide to Photojournalism här ovan kom jag att tänka på den snygga kapitelindelningen i Shutterbabe. Det är tre huvudkapitel som beskriver varsin fas i författarinnans fotokarriär.
1. Develop
2. Stop
3. Fix
Visst är det tjusigt! Jag undrar hur översättaren till den svenska utgåvan löste den biten.)

Jag skrev här kring nyår om att jag just beställt ett gäng böcker om fotojournalistik. Böckerna hade jag fått tips om via PFK:s forum och från olika lärare på fotoskolor.
För att komplettera den listan kommer här ytterligare några böcker, som jag fick tips om men redan har läst (eller införskaffat men inte ännu läst) och som därför inte fanns med på min att köpa-lista:

Att se andras lidande, av Susan Sontag
Om fotografi, av Susan Sontag
Magnum, av Russel Miller
Photography Reader, av Liz Wells
Photography & Society, av Gisèle Freund (finns även på svenska: Fotografi och Samhälle)

De båda Sontag-böckerna har jag läst men behöver förmodligen läsa om vid tillfälle. Sontag är knivskarp, och ibland hängde jag inte riktigt med i hennes ofta abstrakta och filosofiska resonemang. Men böckerna är inte desto mindre läsvärda!

Boken om Magnum är bra och läsvärd på alla sätt. Den ger en inblick bakom kulisserna på den berömda fotoagenturen, från dess uppkomst fram till 50-årsjubileet 1997. Där berättas ingående om många av fotograferna, inklusive Henri Cartier Bresson, Robert Capa m.fl.

Photography Reader består av texter av olika författare, och rör sig över vitt skilda ämnen inom fotografi. Jag har mest bara bläddrat i den hittills, och kan inte säga så mycket mer än så än.

Photography & Society blev jag tipsad om av Pawel Flato häromveckan, och innan jag hade hunnit leta efter den bland internetbokhandlarna hade Pawel redan hunnit skicka mig ett ex. Trevligt!

Vad gäller de böcker som jag köpte så är en av dem, Shutterbabe, utläst. Några tankar om den (som jag verkligen måste rekommendera!) kommer såsmåningom här i bloggen. Några citat ur den finns här, här och här.

Jim var en av de mest talangfulla, välrespekterade och skrupellösa ärliga fotojournalisterna, han var medlem i Magnum, och han hade kontrakt med Time magazine och hade vunnit många prestigefulla priser. Vissa kallade honom Munken. Han drack bara mineralvatten, rökte aldrig, svor aldrig, hade aldrig skiljt sig (eller gift sig, för den delen), höll sin kropp i perfekt fysisk form och varje natt, åtminstone så vitt vi visste, gick han till sängs tidigt och utan sällskap. [...]

Jims rykte bland oss dödliga var i det närmaste mytiskt, som om han inte var mänsklig utan en gudifierad Hollywood-version av sig själv. Det sas att hans khakikläder alltid var perfekt strukna, oavsett vilket krig det var eller hur länge han hade jobbat i det. [...]

Egentligen var han helt enkelt en fokuserad välvårdad asket vars talang [...] framkallade avundsjuka och otrevliga kommentarer från hans mindre kompetenta och mer haschhöga kollegor. [...]

Jag förstod att, till skillnad från majoriteten av oss andra fotografer som plåtade för spänningen skull, kände Jim sig kallad. Han trodde verkligen att han blivit född till världen för att dokumentera all dess misär och försöka bekämpa den, och han kunde inte se någon vits i att bli distraherad, fördunklad eller uttröttad av jordiska frestelser. Därmed uteslöt han alla de w-ord som de flesta andra (krigs)fotografer älskade (wine, women, whiskey, Winstons, weed, whoring, whatever).

(Utdrag ur Shutterbabe, där författarinnan Deborah Copaken Kogan tecknar ett porträtt av beundransvärde James Nachtway. Min översättning.)

Inledning
Jag har fotograferat i nio år. De tre sista åren har jag haft fotografin som mitt levebröd, men känner mig fortfarande som nybörjare.
Vad jag upptäckt att att ju mer jag lärt mig om fotografi och ju mer erfarenhet jag fått genom jobbet, desto mer har det fått mig att tvivla på bildens förmåga att berätta. Det är förresten en av anledningen till att jag startat den här bloggen, att få anledning att söka svar på mina frågor och funderingar.

Så jag bestämde mig för att försöka ta mig an en av de mest gäckande frågorna: Vad kan egentligen berättas med bilder?

Det visade vara sig en fråga som gav upphov till en lång rad nya frågetecken.

Bilden som självständig berättare
I Jens Assurs stora fotobok Och himlen därovan står bilderna för sig själva. Det är ett verk bestående av tematiska bildreportage, uppdelat på två volymer; den första med svartvita bilder från Sverige, den andra med färgbilder från omvärlden.

Bilderna förblir okommenterade ända till slutet; i ett index på de sista sidorna finns snustorra faktatexter som förklarar bakgrunden till bilderna.

På bokomslagets insida förklarar en text att detta ska ge ”utrymme för individuell tolkning, relektion och reaktion”. Jens Assur tycks verkligen tror på bildens förmåga att berätta.

Samma sak torde gälla Anna Clarén, vars bok Holding blev utnämnd till årets fotobok 2006. Holding är dock till skillnad från Och himlen därovan ingen bildjournalistisk bok, åtminstone inte i klassisk betydelse, utan snarare en poetisk konstbok. Likheten med Assurs bok ligger i avsaknaden av bildtexter. I Holding finns inte ett ord som kommenterar bilderna.
Även här utrymme för tolkning, reflektion och reaktion.

Assur och Clarén verkar överens. De litar fullt ut på bildens förmåga att berätta.
Jag har svårt att känna så. Och det är ett problem.

Vad är upp till bildreportagen att berätta?
Pressfotografernas Klubb förre ordförande Pawel Flato undrade efter förra årets ÅretsBild-prisutdelning var bildreportagen om feminismens frammarch fanns någonstans. Och varför gjordes inga bildreportage om Skandia-affären? Det skrevs spaltmetrar, men bildreportagen saknades. (Läs mer om detta här.)

Är det så att bildjournalistiken är begränsad till vissa ämnesområden (där historier från krigsrområden spelar förstafiolen)?

Inför min reportageresa till Serbien i somras fick jag frågan vilken typ av reportage jag tänkte göra där. Jag svarade något om att jag var intresserad av frågorna som handlade om etnicitet, hur de olika folkgrupperna i forna Jugoslavien ser på varandra efter allt som hänt under 90-talets krig. Vad rör sig i deras huvuden?
Frågan kom: Hur ska du kunna ta sådana bilder?
Jag svarade lite undvikande, sa att jag hoppades att det skulle ge sig när jag väl var på plats.

Naturligtvis blev det inget sådant reportage.

Bildspråk
Inte sällan pratas det i fotokretsar om bildspråk. Man säger till exempel att Pieter ten Hoopen har ett eget och spännande bildspråk. Och ovan nämnda Anna Clarén, som är lärare på fotojournalistikutbildningen på Biskops-Arnö, har berättat i en tidningsintervju att hon ser det som sin uppgift att få eleverna att utveckla sina personliga bildspråk.

Användningen av ”språk” indikerar just bilders förmåga att berätta. Men är det det man menar? När man lovprisar Pieter ten Hoopens bildspråk, menar man inte snarare hans sätt att estetisera sina bilder, sättet han komponerar och efterbehandlar sina bilder? Eller menar man verkligen att skillnaden mellan till exempel Assurs och ten Hoopens bildspråk är densamma som skillnaden mellan engelska och tyska?

Ibland sägs det att bildens språk är universellt. Hur går det ihop med alla fotografers egna bildspråk?

Kanske är det så att det råder en begreppsförvirring här – istället för bildspråk borde det kanske kallas bildstil. Ungefär som att alla svenska författare skriver på samma språk, men alla (åtminstone de bra) har en egen stil, en egen ton i språket.

Min hypotes är att allt snack om bildspråk kanske får oss att överskatta bildens förmåga att berätta. Ordets makt över tanken.

Mer än 1000 ord? Bildjournalistik i jämförelse med skriven journalistik
På bokomslaget till Och himlen därovan kallar Assur sig för bildjournalist, inte fotograf. Infotexten upplyser på att ”distinktionen är viktig”.

Fotografen, eller bildjournalisten/fotojournalisten, har alltså samma uppdrag som den skrivande journalisten. Ur den kaotiska verkligheten ska en historia skapas.

Bildjournalisten har dessutom enligt klyschan en viss fördel: En bild säger mer än 1000 ord.

Den skrivande journalisten bygger upp sin historia med önskad kronologi. En inledning, ett mellanparti, en avslutning. Genom styckeindelningar och formuleringar styrs historiens tempo och rytm. För läsaren tar det en viss tid att läsa en text, och journalisten styr på så sätt läsarens upplevelse av historien.

När bildjournalistens bilder hamnar i tidningen har denne inte samma möjligheter. Hur behåller man kronologin i berättelsen? Bilder kastas om, sorteras bort, en del dras upp stort, andra görs små som frimärken.
Till skillnad från en lång text kan en bild läsas av på ett ögonblick. Men hur länge måste läsaren betrakta bilden för att all information ska gå fram? Hur ska läsaren kunna veta? Och vice versa, hur ska fotografen förhålla sig till hur läsaren betraktar bilderna?
Fotografens tanke med bilden går kanske inte fram?

Den skrivande journalisten berättar sin historia i efterhand. I första läget samlas anteckningar, först hemma vid skrivbordet tar historien form.
För den fotograferande journalisten måste historien fångas i realtid. Ett skeende på några minuter, kanske några timmar eller några dagar, ska fångas med ögonblicksbilder. Nyckelhändelser ska urskiljas.

På 1/125 sekund ska en historia berättas. Hur mycket kan man egentligen hinna med?

Om vad som är objektivt och vad som måste tolkas
Den skrivande journalisten kan luta sig tillbaka på språkets objektivitet. Varje ord, varje fras, varje mening som skrivs kan i efterhand tolkas på ett nära nog exakt sätt av läsaren (och om läsaren inte helt förstår så finns ordböcker att ta till). Språket är på så sätt mycket precist – en skicklig journalist kan med nyansrika ord återskapa en del av verkligheten, och känna sig hyfsat trygg i att läsaren förstår det som är skrivet.

Dock finns det ingen ”ordbok” över bildspråket.

Minns orden om ”individuell tolkning” i Assur-boken. Om den skrivande journalistens historia är tämligen objektiv så är fotojournalistens historia det motsatta. Bilderna kan bara läsas subjektivt. De inte bara kan tolkas, de måste tolkas.

Hur kan en fotograf kunna berätta något om världen, om bilderna i betraktarens öga ändå måste tolkas och därmed bli subjektiva? Vilken information kan överleva den övergången utan att förvanskas, förminskas eller helt försvinna?

Stumma bilder och berättande texter
Ett tänkbart svar är bildtexter. Med en förklarande bildtext kan läsaren ledas på rätt spår. Bilden visar den och den personen som gör si och så, och detta är precis efter att x har inträffat.
Men det var ju just detta Assur tyckts velat undvika i Och himlen därovan. Där finns inga bildtexter förrän i slutet.
Behövs bildtexter, eller bör de undvikas?

Susan Sontag skriver i Om fotografi om hur fotografiet är stumt. Det kan på eget bevåg inte berätta någonting, det ligger helt öppet för tolkning. Men med hjälp av en bildtext kan bilden få nästan vilken innebörd som helst.

På grund av detta fungerar bilder bra i reklam och i propaganda. En leende människa med en text som uppmanar till konsumtion av ett tvättmedel, eller kanske vill få oss att rösta på ett visst parti, blir kraftfull och talar direkt till oss. Vi vet direkt hur bilden ska tolkas, hur budskapet ska utläsas. Men utan texten blir bilden plötsligt mångtydig.

Vi måste kanske omformulera klyschan: En bild säger mer med 1000 ord. (Det räcker förmodligen med 10.)

Är bilder som poesi?
De båda böckerna som jag använt som exempel, Assurs och Claréns, har alltså en stor skillnad. Den ena är journalistisk, den andra en konstbok. ”Poetisk” har den kallats.
Det får mig att spekulera: Kanske är det så att bilder egentligen, trots våra föresatser, ligger närmre poesin än prosan?
Bilden är kanske inte helt stum såsom Sontag föreslår, men den är inte heller fullt ut berättande. Det är snarare så att bilden antyder.
Därmed blir bilden, likt poesin, mångtydig och öppen för tolkning.
Mer hjärta än hjärna. Inget fel i det, men när läste du ett reportage på vers senast?

Avslutning
Jag har haft fotografin som levebröd i tre år. Jag vill utvecklas. Vill kunna utnyttja mina fotokunskaper till att berätta historier.

Jens Assur är en stor förebild för mig. Jag beundrar hans bilder. Den här texten handlar inte om Assur, men jag har valt att ha honom och hans bok som exempel. Han är ett bra exempel eftersom han och jag tycks ha olika ståndpunkter.
Jag blir inte övertygad av hans övertygelse om bildens förmåga till berättande. En hel bok med bildreportage utan bildtexter! Hur kan han vara så säker, vill jag veta.

Min poäng är inte att försöka visa den enes rätt och andres fel, snarare att undersöka de olika infallsvinklar som tycks finnas.

Det är det som är alltså syftet med detta blogginlägg, ja rent av hela min blogg; att få nya infallsvinklar till fotojournalistiken.

Vad menar vi med fotojournalistik? Och hur ska god fotojournalistik vara? Framför allt, hur bär vi oss åt för att berätta en histora, sanningsenligt och berörande, med bilder?

---

(Ibland strular kommentatorsfunktionen här. Om det skulle vara så går det bra att istället maila mig på info [at] adamhaglund.se så lägger jag upp kommentaren.)