Det slog mig igår, med brutal tydlighet, varför jag valt att göra min Kosovo-serie i form av diptyker. Det var förstås pga att jag påverkats av Mark Laitas Created Equal-utställning som jag såg i Berlin i somras, och skrev om i detta inlägg.
Och varför mina bilder är blåtonade insåg jag redan för någon vecka sedan; jag har inspirerats av Boris Michailovs bilder.

Ja, vi i fotojournalistikbloggankdammen har en tendens att länka till varandra fram och tillbaka, och nu gör jag det igen. Det är Göran som undersökt hur DN lever upp till sin bildpolicy. DN:s svar idag (typ: så länge kloningsstämpeln inte används så är allt OK) känns ogenomtänkt. Men å andra sidan är de konskventa i att ge detta inkonsekventa svar: det är nämligen exakt vad DN-fotografen Sven-Erik Sjöberg svarade mig i våras när jag intervjuade honom och frågade om en missvisande cigarr i ett porträtt:
- Det är ju inte så att vi har photoshoppat in cigarren.

Läs Görans redogörelse kring DN-policyn här, och, om ni missat den, min intervju med Sjöberg här.

Jag och några vänner tog oss över bron till Danmark idag, hamnade efter vissa navigationsproblem till slut på Louisiana där vi såg Richard Avedon-utställningen. Det var väl värt resan.

En sak som slog mig efter att ha sett Avedons bilder var detta:
Jag har tidigare ansett det finnas ett slags motsatsförhållande mellan dokumentärfotografi och studiofotografi. Det förra är journalistik, det andra är fiktion.
Men så enkelt är det inte.
Sanningen är ju att tex Avedons bilder är starkt berättande och i den meningen dokumentära.
Jag tänker: Det är kanske så att när en fotograf ska porträttera en människa mot en helt vit bakgrund (som Avedon oftast gjorde) hejdas hon från att använda vissa visuella manér. Det finns inget i omgivningen som hjälper till att berätta vem personen är. Och inget står i vägen mellan fotograf och objekt. Här finns bara fotografen och personen som ska porträtteras. Inget annat som hjälper till eller stör.
Om bilden lyckas förmedla vem personen på bilden är beror det på att en sann kontakt har uppkommit mellan de båda vid fotograferingstillfället.

Avedons bilder är vid första anblicken skenbart enkla - enkel rekvisita (oftast ingen), enkel ljussättning, enkel utrustning - men att ta så enkla bilder är kanske det svåraste som finns.

Hursomhelst. Är Avedons bilder dokumentära? Ja, det tycker jag. (Så var går då gränsen mellan dokumentärt och fiktion (och spelar en sådan gränsdragning egentligen någon roll?))

---

Om Avedon-utställningen på Louisianas hemsida här.

I kommentarerna till ett inlägg på Görans Segeholms blogg har multijournalistik diskuterats. Göran undervisar skrivande journalister i bildjournalistik, och en anonym Ninja har ifrågasatt nyttan i det:

När fotografer förlorar sina jobb, när amatörer tar över de professionellas roll - och kvalitén och bildspråket går förlorat, hur tror du då att någon ska kunna leva och försörja sig?

Jag ser det inte så, utan ser snarare en ökad konkurrens som bra för bildjournalistiken. Om fotografen blir ersatta av fotograferande reportrar så är det till viss del fotografernas eget fel, eftersom de inte är tillräckligt bra. Dags för fotografer att skärpa till sig.

Bilderna i Alec Soths blogg, som jag tipsade om häromveckan, gäckar mig. Vad är det som är så fascinerande med dem? Är det att de är dokumentära, i den meningen att de togs endast för att visa hur det såg ut? Eller är det för att det är gamla bilder? Även den mest banala bild blir intressant om den är hundra år gammal.

Jag hittade en liten bok om Jacob Riis för ett tag sedan som jag började läsa i igår. Och det slog mig att Riis bilder påminner mycket om de australiensiska polisbilderna i Alec Soth-bloggen. Riis såg sig inte själv som fotograf, utan han fotograferade bara för att visa how the other half lives. Egentligen var han reporter, och hade inte ens som ambition att bli en skicklig fotograf. Det var först när hans bilder återupptäcktes ett tjugotal år efter hans död som han kom att räknas som en av de stora bildjournalisterna.

Om den anonyme australiern som tagit polisbilderna inte vore anonym, vore han då idag att räkna som en stor bildjournalist?

Christian lämnade en kommentar där han berättar om situationen på tidningen där han jobbar som pressfotograf:

[...] Vi har en ny VD, en ekonom, utan tidigare erfarenhet från Tidningsvärlden [...] Hon har på kort tid ifrågasatt om vi verkligen behöver vara tre fotografer och uttryckligen sagt att hon inte ser att våra bilder skiljer sig från den konkurrerande gratistidningen utan fotografer. Kan man lära någon att se? Kan man förklara bildens bärkraft för någon som inte har förmåga att skilja bra från dåligt? [...]

Läs hela kommentaren här. Vad tror ni om framtiden för fotojournalistiken i dagspressen?

Göran Segeholm initierade på sin blogg en diskussion om varför det är de unga fotograferna som tycks vara de bästa (och om det verkligen är så). En intressant frågeställning. Mitt spontana svar på frågeställningen finns i den första kommentaren under inlägget.

I den tionde kommentaren skriver Fredrik Johansson (men det kunde egentligen varit vem som helst, jag tar upp detta som ett exempel):

Varför går det så bra för de unga fotograferna? [...] ingen familj, stor tolerans till att bo i råtthål på nått skithotell, stor flexibilitet till följd av brist på familj. [...] Bekvämlighetsfaktorn ökar med åldern tror jag. [...] Vilket går stick i stäv med vad bra bildjournalistik många gånger kräver. [...]

Det ligger förmodligen något i det. Men vad som slår mig är att kommentaren säger mindre om unga fotografer än om vår syn på bildjournalistiken. När jag läser mellan raderna (med risk för att läsa som fan läser bibeln) uppfattar jag det som att en bra bildjournalist förväntas ägna sig åt en viss typ av ämnen som kräver uppoffringar.
Misär.
Krig.
Fattigdom.
Hemlösa.

Nej. Nu generaliserar jag förmodligen. Hjälp mig att reda ut det här.

Man hör ibland att fotografi är som musik eller poesi - det går direkt till hjärtat utan omvägen via hjärnan.
Jag undrar: Vad har poesi och musik i journalistiken att göra?

Jag hamnade häromdagen på Robert Henrikssons blogg. Robert är elev på Nordens Fotoskola och just nu vikarie på Aftonbladet. Jag såg hans bilder i detta inlägg (färgbilder från en fotbollsmatch) och jag kunde inte hejda mig från att utropa Adobe Award!

Begreppet Adobe Award skrev jag om i detta blogginlägg i våras - det var ett uttryck som ÅretsBild-juryn använde när de bedömde tävlingsbilder som de tyckte var för photoshoppade. För skruvade, för hårt dragna kurvor, för mycket mättade färger, för mycket vinjettering, osv.

Robert skrev sedan i sitt nästa inlägg:

Ska skriva ett kopieringslägg inom snar framtid, dessa unga gubbar som gnäller över kopiering. Vi har pratat mycket om detta några i klassen och kommer alltid fram till samma slutsats, det är gnällspikar som ofta inte kan den nya tekniken som inte gillar den nya tekniken. Varför inte bara acceptera att folk behandlar olika? Vi som behandlar hårt respekterar ju de som inte gör det.

Jag ser framemot Roberts blogginlägg om kopiering (dvs efterbehandling av bilder, där "kopiering" är en kvarleva från mörkrumstiden då man kopierade negativet till ett fotopapper för att få ett positiv).
Vad är OK och vad är inte OK när det gäller bildbehandling. Och varför.
Jag är långt ifrån säker på vad jag tycker (fast mitt Adobe Award-utropande avslöjar att jag tyckte att just dessa fotbollsbilder var för mycket); jag välkomnar en diskussion.

Jag har börjat känna att den här bloggens kostym är för liten för de stora fotojournalistiska frågorna. Eller rättare sagt; det är läge att utvidga plattformen.

Jag och några kollegor har lösa planer på att starta en ny sajt för fotojournalistisk debatt. Än finns bara lösa planer, men tanken är att sajten ska vara en mix av bloggar, redaktionellt innehåll och diskussionsforum. Vi vill skapa en mötesplats för alla som är intresserade av fotojournalistik.

Vi söker redaktionsmedlemmar och samarbetspartners. Om Du har intresse av de här frågorna och skulle vilja bidra till den kommande sajten på något sätt, skicka en intresseanmälan till info [at] adamhaglund.se. Och om Du har synpunkter/önskemål, skriv en kommentar här i bloggen.

Tidigare i sommar publicerade jag en serie intervjuer med några olika fotografer. Några av intervjuerna föranledde kommentarer och ifrågasättande från bloggens läsare. Från intervjupersonerna har det varit tyst.

Paul Hansen sa i intervjun, som svar på min fråga varför det är så tyst i pressfotograf-Sverige:

"Vi fotografer är duktiga på att visualisera saker, men är kanske inte alltid lika trygga med ordet för att uttrycka oss."

That´s it?
Kom igen nu!

Sven-Erik Sjöberg fick mothugg för sitt sätt att porträttera fackbasen Winberg på Transport.
Anna Clarén ifrågasattes för sitt uttalande om "egen sanning" vad gäller pressbilder.
Paul Hansen har kritiseras för att ha startat uppropet i kloningsdebatten men sedan hållt sig undan den offentliga debatten.

Många med mig tycker att det är synd att det är så tyst om de fotojournalistiska frågeställningarna. Paul Hansen håller med, att döma av vad han sa i min intervju:

"Bildjournalistiken lyfts [under Årets Bild] upp till ett annat plan. [...] Det är bra att det surras om det [bildjournalistik]! Men en gång om året är lite för sällan."

Anna Clarén är huvudlärare på Sveriges mest inflytelserika fotoskolor.
Sven-Erik Sjöberg är mångårig fotograf med massor av erfarenhet från tidningsvärlden.
Paul Hansen är Sveriges meste Årets Fotograf.

Min fråga till er, Anna, Sven-Erik och Paul:
Om inte ni är med och debatterar de här frågorna, vilka ska då göra det?

---
Intervjerna, med kommentarer, kan läsas här:
Paul Hansen
Anna Clarén
Sven-Erik Sjöberg

[...] jag tycker att "verkligheten" tappades bort redan när han blev instruerad att göra allehanda sysslor, cigarren var bara en. [...]

Christian har skrivit en insiktsfull kommentar till Sjöberg-intervjun angående bilderna på fackbasen Winberg - läs inlägg, intervju och kommentar här.
Christian påpekar att det inte bara är cigarrbilden i sig som är fel, utan själva upplägget för Sjöbergs porträttfotografering. Varför illustrera en artikel om Winberg (kontexten var att Transport hotade med strejk som skulle lamslå flyget) med bilder på Winberg i hemmamiljö? Vad är det för slags bildjournalistik?

Jag efterlyste häromdagen utomstående röster om pressfotografins trovärdighet, apropå kloningsdebatten. Pawel Flato tipsade mig då om en publikation från Styrelsen för Psykologiskt försvar som heter just Trovärdiga bilder. Finns att läsa om och ladda ner som pdf härifrån.

1. Fotofeber tipsar om Shutter Stories Magazine, en site där fotografer intervjuas och berättar om sina bilder. Det blir helgläsning för min del. Spontant känns det högintressant. Mer sånt!

2. PFK tipsar om ett videoklipp på tio minuter där krigsfotografer berättar kort om sina tankar kring konfliktfoto. Vad är drivkraften? Och finns det bilder som är värda att dö för? Se inslaget via denna sida.

Och apropå länkar: jag har uppdaterat min länklista här på bloggens infosida. Surf on!

Jag kan notera att en kopia av förra årets "kloningsdebatt" på PFK-forumet har återuppstått här på bloggen. Läs inlägget och kommentarerna till En fotograf ska inte påverka.

Men, intet nytt under solen. Samma typ av argumentation och argumentationstrategi. Sanningssägarna ogillar att deras ståndpunkt ifrågasätts. I en anonym kommentar föreslås att jag ska "droppa diskussionen".
Det har jag inte för avsikt att göra. Jag fortsätter att sprida mina irrläror.

Mia Karlsvärd är ny ordförande i Pressfotografernas Klubb. Kamera&Bild bjöd in till chatt med henne igår.

Så många nya idéer kom inte fram i chatten, men däremot några gamla. Till exempel återanvändes standardsvaret på frågan vad som är OK och inte vad gäller bildbehandling: "Samma som i mörkrummet."

Argumentet att mörkrumsarbete på det klassiska viset är OK, att det ger trovärdighet, är ett känslomässigt argument snarare än ett rationellt. "Så här har vi alltid gjort, alltså måste det vara rätt".

(Ett liknande argument fick radiolyssnarna från Bert Karlsson en gång för några år sedan när han fick frågan om djur kan lida: "Nej, för då skulle vi inte ha utnyttjat dem som vi gör.")

Felet med mörkrumsargumentet är inte bara argumentet i sig, utan också att det lägger debatten på fel nivå. Trovärdigheten handlar inte om teknik och verktyg i Photoshop. Debatten borde handla om vad fotograferna berättar (berättar de något alls?) istället för med vilka verktyg de berättar.

Berättelsen före hantverket.

Mer om detta om några veckor när min intervju med Jens Assur publiceras här på bloggen.

---
Läs PFK-chatten här.

Läs här när fotografen bakom vinnarbilden i WPP berättar hur bilden kom till, och vad den står för.

Jag har tidigare bloggat om bilden här och här.

Signaturen "Anneli" har ställt en fråga på det insomnade PFK-forumet:

Jag skriver en uppsats om hur tabun i samhället avspeglas i bildjournalistiken. Har följt hur samtalet går om Adam Haglunds bild från krematoriet.
Finns det tabun som påverkar vad vi ser för bilder i våra tidningar?
Hur förhåller ni som fotografer er till religion, främlingfientlighet, döden, kroppen, sex och sexuallitet?

Intressant frågeställning, tycker jag. Men svår. Jag vet inte riktigt vad jag tror och tycker. Ska fundera och återkomma.

Läs här inlägget om bilden på döden.

Maria Mattiasson refererar på Fotosidan om Lars Tunbjörks utställning I Love Borås som nu visas på Galleri Kontrast i Stockholm.

I en av kommentarerna till Marias text skrivs:

Jag har bott i småstäder i hela mitt liv och besökt hur många som helst och jag känner aldrig igen mig i hans bilder, de känns mer som snygga, onödigt stiliserade avtryck från en småstadsvärld som enligt mig inte finns.

Tunbjörks självklara svar borde då bli (gissar jag): Det här är min bild, så här upplever jag verkligheten.

Ja, vad kan man invända mot det?

Men, tänk om det faktiskt inte är så Tunbjörk upplever det, utan det bara råkar bli så? Att bilderna inte alls visar Tunbjörks verklighet, utan att den uppstår någonstans mellan verkligheten och kameran, inte i fotografen? Hur ska man kunna veta det, och spelar det isåfall någon roll?

---
Relaterade inlägg om det dokumentära i Vad går gränsen, del 2 och Adobe Award! Var går gränsen?).

I lördags publicerade GP mitt och Andreas Karlssons porträtt på Jens Assur. Hela texten (stort tack till Andreas som delar med sig av den!) och några av bilderna finns nu utlagda här.

Mer läsning om Assur finns dels här i bloggen i dessa inlägg, samt på Fotofeber.se där jag i torsdags skrev om hur det var att fotografera en fotograf.

Maria Mattiasson skriver på Fotosidan om Jens Assurs utställning I can see the world from here som just nu visas på Färgfabriken i Stockholm. Bilderna visar studentlivet vid Umeå universitet, där Jens bodde i en studentkorridor några veckor.

Många av dem som lämnat kommentarer på Marias text hänger upp sig på Assurs estetik (anti-estetik) i bilderna. Det är en analog pocketkamera som använts, och syftet var att få ett "direkt" uttryck. Bilderna skiljer sig i första anblicken inte från vad "vanlig folk" har i sina fotoalbum.

Den här typen av anti-estetik är svår för många att hantera. Bilderna ses som misslyckade och intetsägande. Bra fotografi ska ju vara (1) estetiskt tilltalande och (2) svåra att ta. Bara en riktigt tekniskt skicklig fotograf är en riktig fotograf, verkar man resonera. Och således har Assur misslyckats eftersom de här bilderna ser så amatörmässiga ut.

---

Mer om Assur ur mitt perspektiv kommer att finnas på Fotofeber.se, där jag framöver kommer att blogga varje torsdag. Och ännu mer Assur blir det här i bloggen i helgen, då jag lägger ut hela porträttet på honom som jag och Andreas Karlsson gjorde för GP och som publicerades förra helgen.

---

Utdrag ur en av kommentarerna på Fotosidan om Assurs bilder:

Hade Jens Assur under synonym Kalle Svensson lagt in bilderna på fotosidan.se så hade han vänligen men bestämt ombets att lämna siten! [...] Det gyllene snittet och andra bildkompositionsregler är inte en modefluga som är på väg att dö ut. [...] Jens Assurs alster är inte en evolution utan snarare en konvulsion. [...] Man [hade] ju faktiskt kunnat skicka hela fakulteten från UU på en fotokurs samt givit dem en kamera utrustning och ändå sparat pengar. [...]

Vad tycker ni?

Lämnade Island i ottan, landade på Arlanda några timmar senare med ett missat samtal på mobilen; maestro Wiehe hade talat in ett meddelande, han hade fått en idé häromkvällen. När jag är tillbaka i Malmö igen ska vi se om det går att göra något av den idén.

Under eftermiddagen i Stockholm passade jag på att träffa Josefine, min kompis från Viebäck-fotoskole-tiden, och det visade sig lämpligt nog att Josefine, som nu pluggar på Konstfack, just gjort ett arbete om bilden och trovärdigheten.

I arbetet hade hon gjort en bild föreställande två personer. Men de båda personerna var aldrig tillsammans framför kameran, bilden är ett montage av två bilder tagna på samma ställe men vid olika tidpunkter.

Ett uppenbart exempel på att man aldrig kan lita på bilder. Fast man kan också vända på det; de båda personerna på bilden känner varandra, och skulle mycket väl kunna ha varit på den där platsen vid samma tillfälle. Att sammanfoga dem på samma bild är kanske snarare en rekonstruktion, inte en förvanskning, av verkligheten.

Alla vet att man inte kan lita på bilder, men ändå agerar gemene man som om bilder visar sanningen. En illustration av detta är vad som ofta uppkommer på de jobb jag är ute på tillsammans med skrivande journalist. De som intervjuas frågar om de får läsa texten innan publicering - de vill kolla så att de citerats rätt, uttryckt sig på ett sätt de kan stå för - och förstås är det OK.

Aldrig ber samma människor om att få se bilderna jag tagit på dem, åtminstone inte för att kontrollera att bilderna är sanningsenliga, rättvisande.

Att en text kan vara vinklad och subjektiv, rent av missvisande, är man väl medveten om, men man verkar inte reflektera över att det är på samma sätt med bilder.

Om detta pratade jag med Sven-Erik Sjöberg, DN-fotografen, häromveckan, och det kommer jag att skriva om i Kamera&Bild framöver. Sven-Erik tog en porträttbild för något år sedan som blev uppmärksammad för det. Visade bilden sanningen?

Micke Berg plockade upp min tråd om photoshoppade bilder ("Adobe Award!") och skriver på sin blogg:

Bland annat frågade sig någon hur man skulle ställa sig till Pieter ten Hoopens svartvita, ganska hårt shoppade bilder som vann förra året. I mina ögon var det just photoshoppandet som gjorde dom extra intressanta. Dom blev spöklika, såg konstiga ut. Det passade den gången [...]

Jag skrev en kommentar att problemet är kanske sammanblandningen mellan konstfoto och dokumentärfoto, och Micke svarade:

Varför ska man skilja på pressfoto o konstfoto? I så fall blir pressfoto ett skällsord, något som är dåligt. Vad är Bresson, Nachtwey,Koudelka, Mary ellen mark, Petersen,Salgado,Peres,Capa,mmmm?Press eller konst?Bra fotografi.

Jag har tänkt mig att skillnaden mellan press/dokumentärfoto och konstfoto är ungefär densamma som mellan en skönlitterär och en journalistisk text.

Dock, liknelsen haltar. En journalistisk text beskriver något som faktiskt hänt. Motsatsen är fiktion.

Men till skillnad från den fiktiva texten som uppkommer i någons fantasi, har alla bilder mer eller mindre sin grund i vår fysiska vardag. Ljus som träffar film/sensor.

Så, när blir en bild bli fiktiv? Är Pieter ten Hoopens Pakistan-bilder fiktion? (det måste väl vara det jag menar eftersom jag tycker att de är över-photoshoppade? Se bilderna här.)

Frågan återkommer: Var går gränsen? Vad är dokumentärt, vad är fiktion, och spelar det någon roll?

På den nystartade siten Fotofeber är jag Dagens Fotograf.
(Fast det var igår. Gårdagens fotograf, alltså.)

---

Förgårdagens fotograf på samma sajt är dansken Joachim Ladefoged. En intressant intervju med honom (ljudinspelning, mp3-format) finns att ladda ner från bloggen Journal of a Photographer.

Svenska Dagbladet har idag en artikel om Årets bild, skriven av Clemens Poellinger. Kritik, liknande den Pawel Flato anförde i min intervju, framförs. Jag citerar:

Årets bild arrangeras av Pressfotografernas klubb sedan anno 1942. Könsfördelningen på nomineringarna [...] ger vid handen att klubben rent genusmässigt dröjer kvar i 40-talet.

Kanske man trots årligen varierande jurysammansättning fastnat även rent estetiskt.

–Pressfotografin som genre är väldigt konservativ och konventionell, [...] kommenterar medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos [...]

Niclas Östlind, fotoexpert och intendent på Liljevalchs konsthall ser en grund till problemen i själva föreställningen kring vad som utgör en bra pressfotograf.

–Rollen som machokaraktär och äventyrare som åker till utsatta platser är helt förlegad och evenemang som Årets bild befäster rådande konventioner snarare än att självkritiskt granska dem.
(min kursivering)

Jag bloggade den 13 februari om World Press Photo och dess vinnarbild. Historien bakom bilden finns att läsa i Der Spiegel (på engelska).

There were rumors that the picture had been staged. [...] Lebanese photographer [...] Samer Mohad vehemently opposed giving the award to Platt and spoke of an "insult" to all press photographers who had "risked their lives" reporting on the war in Lebanon.

Jag påbörjade Bildreportaget i förmiddags.
Det var svårare än jag trodde. Många bilder togs, få är användbara.
Jag ska tillbaka på fredag, och kanske även måndag/tisdag.

Bryta ihop, komma igen.

Jag har hittat det! Bildreportaget med stort B, det som jag letat efter under alla våra Balkan-resor. Den där historien som i sig är vardaglig och enkel, men tack vare sina omständigheter blir en perfekt skildring av livet här och nu. Och historien som jag hittat är dessutom bildmässig.

Det känns som att de tre Balkan-resorna de senaste åren, inklusive all research, äntligen kommer att betala av sig. Åtskilliga månaders arbete ger nu frukt.

Jag har länge letat efter det här reportaget, och väntat mig nåt i stil med Åsa Sjöströms balettbilder från Moldavien. Det lilla som speglar det stora. Men det jag hittat är nästan raka motsatsen mot Åsas reportage.

Hmmmm... jag trissar kanske upp förväntningarna för högt. Mycket snack och lite hockey, liksom. Inga bilder är tagna än.

Men ärligt talat så bilderna den lätta biten, har jag insett. Det svåra som fotograf är att hitta det där bildmässiga som berättar en historia. Att sedan berätta själva historien i bilder är lätt i jämförelse. (Hoppas jag.)

Jag fick häromdagen frågan hur, och om, jag som fotograf förbereder mig inför en sådan här reportageresa. Tittar jag mycket på bilder från området? Försöker föreställa mig hurdana bilder jag ska ta?

Svaret är att jag förbereder mig likadant som mina skrivande kollegor. Jag ser mig, under dessa förusättningar, främst som journalist, i andra hand fotograf.
Jag läser böcker. Pratar med folk. Googlar. Ser dokumentärer.
Research, helt enkelt.

Detta för att veta vad jag fotograferar. Och varför.
Efteråt när jag sorterar bilderna ska min kunskap vara sådan att jag vet vilka bilder som är relevanta och vilka som inte är det.

Snygga bilder kanske måste sorteras bort. Mediokra bilder (ur estetisk synvinkel) kanske måste vara med.

(Det här är kanske ganska självklart, och jisses vad jag känner mig präktig när jag skriver det! Men va fan.)

Jag hörde att svenska tidningar publicerat bilder (i papperstidningen, inte på nätet) från lördagens demonstration här i Pristina. Dramatiska bilder. Trots att det var en lugn och fredlig demonstration.

Bildredaktionerna tycks föredra en dramatisk bild framför en sann bild.

Min bild nedan, med demontranter som håller varandra i händerna, är en mer rättvisande bild av vad som hände (och inte hände).

Dock, vän av ordning kan invända att även min handhållarbild är missvisande. Folk höll inte varandra i händerna i själva demonstrationståget, utan det var funktionärerna som gick på båda sidorna om tåget och bildade en ordningsbringande mänsklig kedja.

Min bild visar alltså inte vad man vid första anblicken kanske tror. Icke desto mindre är bildens budskap överensstämmande med verkligheten. Till skillnad från de dramatiska bilderna som publicerades svensk media.

---

Läs även Om att luras med bilder.

Frilansfotografen Aksel Sundström, nyligen prisad i prestigefyllda tävlingen Pictures of the Year mailade mig häromveckan med intressanta tankar kring bildjournalistik. Med Aksels tillstånd citerar jag här:

Jag har tankt mycket på den egentliga poängen av att ha tävlingar som dessa for bildjournalistiken. [...] [Jag] har tankt mycket på vad som driver en när man ar ute och sliter med kameran.

Tycker Pawel Flato sätter fingret på en viktig punkt i dessa sammanhang. Att tävlingarna har en viktig funktion, men ibland mer kan gynna fotograferna än själva pressfotografin. Kan bara hålla med om att det vore synd ifall journalistik, oavsett det ar i bild eller text, gjordes främst för priser istället for publicering.

Sen skulle jag vilja vända mig mot synen att det reportage som är 'gjort' inte förtjänar pris, syftande mot berattelser om hemlösa. Nytänkande i berättandet ar en sak, men vissa reportage tror jag mycket val behöver göras flera gånger. Inte minst för att man faktiskt skildrar olika människoöden som någon hamnat i den situation som
samhället verkar ha sa svårt att motverka.

[...] jag uppskattar att du verkar vilja ställa frågor om bildjournalistiken, fortsätt med det!
Halsningar Aksel

Jag tackar Aksel för hans tankar (och uppmuntran om att blogga vidare om dessa frågor)! Och ett grattis till Aksel för hans prisbelönta bild i POY!

Jag vill även passa på att uppmuntra er som läser min blogg att ge kritik; vad skulle ni vilja läsa mer om (fler intervjuer?), och vad känns ointressant? Här finns inga ömma tår, så säg gärna vad ni tycker!

---

Läs även intervjun med Pawel Flato, del 1 och del 2, samt mailet från Thomas Nilsson.

Läs Moa Karlberg har svarat på mitt blogginlägg om illustrativa bilder.

Hej Adam!

Din blogg är intressant läsning.
Kul att du har viljan att diskutera bildjournalistik på ett seriöst sätt.
En diskussion som behövs.

Kul också att du gillade mina boktips.
Jag gillade också verkligen Shutterbabe.
En intressant anekdot (som du kanske redan har listat ut) är att den äldre och mer etablerade manlig kollegan som bokens huvudperson i frustration ger barnhemsstoryn i Rumänien till är självaste James Nachtwey. Han har förnekat det senare men författarinnan har fortsatt att hävda att hon har rätt (jag snubblade över hennes inlägg i den debatten när jag googlade hennes namn).

En annan bra bok är en om Diane Arbus som jag läste i höstas. Diane Arbus: A Biography av Patricia Bosworth. Kanske inte så mycket om bildjournalistik, men en välskriven bok om en fascinerande fotograf och ett fascinerande livsöde. Det kom ju en film ("Fur") baserad på den boken nyligen, har inte sett den och den fick dålig kritik. Men boken är som sagt läsvärd.

Några tankar om vad du skrivit om bildjournalistik och om vad Pawel sa i den mycket läsvärda intervjun (fortsätt gärna att intervjua andra intressanta bildmänniskor om du har tid och ork).

Liksom Pawel håller jag inte med om att ord skulle vara objektiva.
Men ordens avsändare (läs trovärdig skribent) kan ge dem trovärdighet.
Samma sak bör gälla bilder.

Jag tror att om man som fotograf kan erkänna att bilder inte är hundra procentiga sanningsvittnen så ökar man trovärdigheten för sina bilder.
Det betyder att man är medveten om problemet och att man därför kan försöka undvika att "ljuga" alltför mycket med sina bilder.

Jag tyckte Pawel hade rätt när han under förra årets klonings debatt menade att det finns mycket värre sätt att ljuga med en bild än att klona bort t.ex. en gren som sticker in i bildkanten.

Däremot håller jag inte med om att man bör tillåta kloning i pressbilder.
Jag tror att det går en viktig psykologisk gräns just vid kloningsverktyget.
Inte minst för allmänhetens förtroende för bilderna.

Många verkar tyvärr tro att vi fixar med bilderna ganska mycket i datorn.
I bland brukar de som man fotograferar säga t.ex. att "dubbelhakorna kan du väl ta bort i datorn", då känns det ganska skönt att kunna säga att "nej, det får jag faktiskt inte göra".

Om reportaget som vann svenska klassen förra året som du och Pawel diskuterar (det om hemlösa):
Man får uppfattningen att ni och/eller många andra tycker att det är dåligt.
Jag håller inte med, jag tycker att det är väldigt bra bilder.

Ja, man har kanske sett det förr och ja, en av journalistikens grundidéer är att hitta det nya och oväntade.
Men en annan av journalistikens idéer är också att visa vad som är fel, att stå på de svagas sida.
Så länge det finns hemlösa så tycker jag att man bör lyfta fram det.
Speciellt i dessa tider av Stureplansbimbos, heminredningsfrossa och melodifestivalshysteri.

Men det är ju inte bra om man fotograferar hemlösa bara för att vinna Årets Bild
(vilket jag inte har någon anledning att tro att fotografen i fråga gjorde).

Men visst vill vi väl alla hitta nya och oberättade historier.

Du och Pawel diskuterar vidare om att Årets Bild "blivit en värld där man struntar i tidningarna".

Ja, lite har det kanske blivit så.
Men jag tror ändå det mesta av materialet som skickas in till tävlingen är bilder som är tagna på uppdrag av tidningar.
Kanske inte publicerade, men dock uppdragsbilder.
Jag tycker och tror att Årets Bild är ett tillfälle för fotografer att visa t.ex. ett reportage på det sätt han eller hon vill berätta storyn.
En slags "directors cut" utan filter (läs redaktörer och redigerare).

Det var några tankar i all hast från ett hotellrum i Kanada.

Du får gärna lägga ut mailet som kommentar på din blogg om du vill.

[...]

Hälsningar

Thomas Nilsson
New York

(Thomas är frilansfotgraf baserad i USA, prisad bland annat i Årets Bild 2006 för reportaget från New Orleans. Bilderna kan ses via denna sida.)

Efter att för några veckor sedan läst ut Shutterbabe – jag tänker fortfarande på den med saknad! – har jag nu gått vidare till nästa bok på listan: Guide to Photojournalism av Brian Horton.

Om Shutterbabe snarast hade formen av en roman så är Guide to Photojournalism helt enkelt en samling artiklar. Boken är uppdelad i kapitel – the Look, News, Features and Portraits, Sports, Lessons, Lighting, Electronic Photography – och dessförinnan en 17 sidor lång förvirrande inledning där författaren hoppar vilt mellan frågeställningarna.

Hittills har jag inte kommit längre än en bit in i första kapitlet som bland annat handlar om bildspråk, som på engelska mer rättvisande kallas style. Här ett intressant utdrag:

[Michel] DuCille [bildredaktör på Washington Post] är ingen stor anhängare till personer som tanklöst söker efter ett bildspråk (”style”).
Bildspråk, säger DuCille, ”handlar oftast bara om fotografen och inte om fotojournalistik, och inte om ämnet. Så, för det mesta när personer säger att de utvecklar sitt bildspråk blir jag misstänksam eftersom jag tror att det egentligen handlar om dem själva.”
”Det förvandlar det, från att ha varit fotojournalistik, till konst”, enligt DuCille.

Toren Beasley, fotochef på Newhouse News Service håller inte med om konstnärligheten är ett problem:

”Jag menar att man ska förstå hur bildelement fungerar”, säger Beasley, ”form, linjer, textur, och färg, och hur saker rör sig framåt och bakåt och hur de kan användas för att ge mening till ett fotografi, inte bara ge uppmärksamhet. [...] Den kunskapen är vad en fotojournalist behöver för att bli bra.”
(min översättning)

Kan journalistiska bilder bli för snygga? Kan konstnärligheten skymma budskapet?

---

(När jag skrev upp kapitlenas namn i Guide to Photojournalism här ovan kom jag att tänka på den snygga kapitelindelningen i Shutterbabe. Det är tre huvudkapitel som beskriver varsin fas i författarinnans fotokarriär.
1. Develop
2. Stop
3. Fix
Visst är det tjusigt! Jag undrar hur översättaren till den svenska utgåvan löste den biten.)

Adam Haglund: Årets Bild är aktuellt igen.


Pawel Flato: Ja, det är ett långt kapitel… Syftet med Årets Bild, att uppmärksamma god bildjournalistik, skulle uppfyllas bättre om man premierat publicerat material. Så är det inte idag. Aldrig publicerade bilder har vunnit många tunga klasser genom åren. Fotograferna har skapat sig en värld där man struntar i tidningarna.


ah: Det kanske kan fylla en funktion, att fotografer gör jobb på eget bevåg, för att på så sätt skapa efterfrågan hos tidningarna för detta nya?


pf: Ja, men det verkar inte funka så.


ah: Årets Bild har ingen effekt?


pf: Någon effekt har den nog, men vad? Mest en konserverande effekt, tyvärr.


ah: Det finns en föreställning om hur en bra bild ska se ut?


pf: Ja. Unga fotografer, men även många etablerade, tycks se Årets Bild-bilderna som förebilder. ”Vilka ämnen ska jag välja för att vinna Årets Bild?”, och svaren blir ofta ”skildra livet för en hemlös” eller fotografera en konflikt.

Jag har hört fotografer säga att det inte är någon mening att skicka in andra typer av bilder, eftersom de bilderna aldrig vinner. Alltså en självuppfyllande profetia.


ah: Man tror att Årets Bild-bilderna måste vara på ett visst sätt?


pf: Just det. Stora Journalistpriset är därför intressantare som konstruktion, eftersom det där finns en jury som väljer ut publicerat material, det är inte journalisterna själva som skickar in. Och sedan är det inte en mängd kategorier, som i Årets Bild har tillkommit för fotografernas skull, för att sprida gracerna.

Årets Bild har blivit ett sätt att bygga sin karriär. Men, varför är du bildjournalist? Är det för att vinna priser, eller har du något att säga? Kloningsdebatten var en del av detta, man vill inte rubba den här sfären. Strukturen gör det möjligt för fotografer att få en skjuts i karriären - det är en bra poäng med tävlingen. Men när det överskuggar vad som trycks i tidningarna, då måste man undra: Är tävlingen bra för bildjournalistiken?


ah: Hur borde klassindelningen i Årets Bild se ut?


pf: Det borde skäras ner i antalet klasser. Varför ska sport ha en egen reportageklass?

Klasserna bör dessutom vara neutrala till ämnen. Bästa inrikes singelbild, bästa utrikes singelbild, bästa inrikes reportage, bästa utrikes reportage. Sedan kan det handla om sport, vardagsliv eller vad som helst.

Men då skulle det knorras i leden. ”Vi som plåtar så mycket sport…”. Det är fel att tävlingen anpassas för mycket till vad det finns för organisation på tidningarna.


ah: Förra året vann ett reportage om hemlöshet den svenska reportageklassen. Har vi inte sett den typen av reportage många gånger förr?


pf: Jag har fått frågan om varför inte Anna von Brömssen vann med sitt reportage om Sebbe [hon kom tvåa]. Jag har svarat att det är ett väldigt fint reportage, men det är inget nytt. I grunden varken bättre eller sämre än hemlöshets-reportaget. Och angående varför ett reportage om en hemlös vinner: juryn väljer från det som är inskickat, det får vi inte glömma bort.

När bilden på Anna Lindh på ambulansbåren blev Årets Bild blev det ett jävla liv om att bilden inte var tillräckligt bra. Jag hänvisade till DVD:n där alla inskickade bilder fanns: ”Vilken bild passar bättre in på Årets Bild-kriterierna?”. Enligt mig levde den här bilden upp till kriterierna mer än väl.
Men poängen är: innan man kritiserar juryn ska man känna till juryinstruktionerna och kanske kritisera dessa samt titta på vad som skickats in.


ah: Och svaret på frågan varför hemlösereportaget vann är alltså att det inte fanns något bättre inskickat?


pf: Du får gå tillbaka till DVD:n och titta själv! En majoritet av juryn ville att just det reportaget skulle vinna, trots att det är gammalt och gjort.


ah: Att en pressbild ska visa något nytt, finns det med som ett kriterium?


pf: Ja, vad gäller valet av Årets Bild och i nyhetsklasserna. Det var en av förändringarna som jag var med om att införa. Upprinnelsen var bl.a när Paul Hansen för några år sedan vann Årets Bild med en otroligt vacker bild från Afganistan.


ah: Bilden med ett klassrum, en dörröppning...


pf: ... och någon som står och håller en hand på en elevs huvud. Vad handlar den bilden om egentligen? Den hade ingen aktualitet det året.

Det här är ett problem! Sådana bilder når inte ut till folk. Om syftet med Årets Bild är att vi ska sprida intresset för bildjournalistik, då måste vi premiera sådant som folk tycker är intressant. Något de kan identifiera sig med. Alltså var det helt fel att Paul Hansen-bilden vann. Det fanns ingen aktualitet det året – det var innan USA gick in i Afganistan. Men kom ihåg att bilden vann helt i enlighet med gällande regler så det var alltså inget fel ur det perspektivet!

Efter det la vi, jag och Christer Höglund, ner mycket tid på att se över kriterierna, och införde formuleringen som gäller idag, att Årets Bild måste behandla en händelse eller en samhällsfråga som var aktuell under det gångna året. För det är pressfoto vi håller på med! En sådan bild måste slå an, så att folk direkt blir berörda.


ah: Angående årets jury i Årets Bild.


pf: Det ska bli intressant att se resultatet! Det var en lite konstig sammansättning av juryn, fyra stycken som inte var från Sverige. Hur ska de kunna bedöma tex ett porträtt på Laila Freivalds eller Lars Danielsson? Centrala figurer i förra årets nyhetsförmedling, men knappast kända utomlands.


ah: Tillbaka till hemlösereportaget som vann förra året: Speglar det att det inte skickats in annat bra material, eller att det inte görs så mycket nytt?


pf: Ja, vilka slutsatser ska vi dra av det här? Jag misstänker att det inte produceras så mycket.
De som kritiserar att hemlösereportaget vann, de får gärna peka ut vilket annat reportage som skulle ha vunnit.

Allt är väldigt tydligt vad gäller juryinstruktioner – de är offentliga, vilket de inte är i WPP – klassindelningar, defintioner. Allt ska vara så genomskinligt som möjligt. Men många kritiker är lata! Så de klagar direkt på juryn.


ah: Det är ändå intressant att ett reportage som många inte tycker är bra ändå går och vinner i Sveriges största pressfototävling.


pf: Om folk är mer medvetna om tävlingens konstruktion kan det sporra till en debatt.


ah: En fotograf jag snackat med tyckte att hon hade ett bättre reportage inskickat i den klassen...


pf: Det finns nog flera fotografer som tycker så!


ah: ... som egentligen var en bra grej, men företeelsen hade inte uppmärksammats i media.


pf: Det är mycket möjligt att vi isåfall missade det.


ah: Så hur ska Årets Bild förhålla sig till reportage som inte är ”mainstream”?


pf: Läs juryinstruktionerna! Men visst, juryn är ofta hämtad från de egna leden, det blir lätt mainstream.

Ibland hörs röster om att vi måste ha andra människor i juryn, sådana som står utanför branchen. Så ett år togs det in en reklamtjej, men det funkade ganska dåligt. Hon kunde inte alls förstå Anna Lindh-bilden.

Förra året tog jag med Tom Andersson, som forskar om masskommunikation. Det blev ett jävla bråk i juryn. Det var så tydligt att han var akademiker till skillnad från de andra som jobbat länge i branchen och ”visste” hur en bra pressbild ska se ut.

Med Toms inblandning blev det intressant! Men det blev gnäll på PFK:s hemsida efteråt, en sådan kan man ju inte ha i juryn!


ah: Du nämnde Anna Lindh-bilden.


pf: Ja, en bild på en döende utrikesminister. En klockren pressbild. Årets Bild är ingen fototävling vilken som helst, utan det handlar om pressfoto. Här gäller det journalistik. Den här bilden var en bra pressbild, oavsett vad man tycker om dess konstnärlighet.


ah: Hade den kunnat falla om den hade varit för dålig rent tekniskt?


pf: Då skulle den vara väldigt dålig, så att man inte kan se vad som är på bilden.

En bild som aldrig nominerades från året då Estonia förliste var en bild som en passagerare tagit. Den är tagen när fartyget ligger ner och bilden visar människor som sitter på utsidan av skrovet. Bilden togs egentligen för att signalera med blixten.

Kameran åkte sedan i vattnet, så bilden blev totalt missfärgad och kraftigt kornig. Det blev en ohygglig bild! Klockren Årets Bild! Den var förvisso tekniskt "usel".
Likadant är det med Anna Lindh-bilden. Kulturskribenter har skrivit att ”vem som helst kan ju ta en sådan bild”. Jaha, och?!

Det är inte tillkomsten av bilden som premieras, det är vad den berättar


ah: För många är det intressant att veta vilken teknik som använts.


pf: Men det är bara intressant för kåren själv. Liksom kloningsdebatten. Men det viktiga är ju om det är en sann och bra historia eller inte.

Om man tycker att man måste vinna förtroende genom att aldrig klona – fine! – men jag tror inte att det är det. Det kan vara en liten del, men det finns tusen andra grejer som är minst lika viktiga!

Alec Soth, som jag nämnt här I bloggen förr, var fram tills nyligen den enda fotografen i legendariska Magnum som bloggade. Men nu har Magnum startat en blogg själva, där alla fotografer har möjlighet att skriva.

Chris Steele-Perkins är en av dem. Ur hans senaste inlägg i Magnum-bloggen – det handlar om tillblivelsen av hans nya bok ”Tokyo Love Hello” – hämtar jag dessa citat:

Even though that will be different for each photographer, the question remains the same: what does "What I want to say" actually mean in a medium that is primarily wordless?
...
I wanted the viewer, like me, to feel they sort of understood it, but didn't. They recognised something but could not quite figure it out. That, if you like, was what I wanted to "say" about Tokyo, or at least part of it. You could call it Art, the conveying of a personal reality.
...
I never actually saw Tokyo Love Hello written on a T-shirt, I made it up. It is not clear what it means, but you think you understand. That is what I want my book to do; it won't explain anything, but perhaps you will begin to understand something about this great and special city.

I nya numret av Kamera&Bild uttalar sig DN-fotografen Jonas Lindkvist om vad han tycker är OK att göra med pressbilder i Photoshop.

Jonas Lindqvist har, liksom de flesta fotografer, ofta fått frågan om han kan ta bort en finne eller ett munsår.
- Men då svarar jag nej.
Hypotetiskt kan det ju vara så att personen ifråga får blodförgiftning av munsåret och dör och att det i sig blir en nyhet. Ska man sätta tillbaka såret då och vad ska betraktaren i så fall tro?

Vilket ansvar vi fotografer har!

För om vi ska ta konsekvenserna av Lindkvists resonemang: Vad har vi egentligen rätt att inte fotografera? Hypotetiskt kan ju en bil som kör förbi en fotograf bli en nyhet en vecka senare (när den blir stulen eller sprängd eller nåt annat).
Varför tog inte fotografen en bild av bilen, vad ska läsaren tro?

Nej, ärligt talat: Varför detta fokus på kloningsverktyget?
Om en fotograf beskär bort en finne i pannan på ett porträtt så är allt frid och fröjd, men när finnen klonas bort så hotas trovärdigheten ("för hypotetiskt...").

Jag har också fått frågan ibland, om jag kan ta bort en finne i pannan på ett porträtt. Senast igår faktiskt, när jag fotograferade Jens Assur. En av bilderna kommer såsmåningom att publiceras just i Kamera&Bild. Med eller utan finne i pannan.

Världsmästerskapen i pressfotografi, World Press Photo, avgjordes häromveckan. Här kan man se vinnaren bland vinnarbilderna, årets WPP-bild.

Jag tycker att bilden är intressant, både som bild och ur ett bildjournalistiskt perspektiv. Den är icke-estetiserad, till skillnad från mycket av det man ser inom svensk pressfotografi (och som jag sett mycket av bland mina egna alster).
Den är "rakt på" på ett intressant vis.
Den är oväntad. Det är inte så man tänker sig krigsbilder. Ungdomarna i bilen är libanser och också krigsoffer. Och de fotograferar sin verkligheter med mobilkameror - pressfotografens roll har svängt från att dokumentera förödelsen till att dokumentera de som dokumenterar. (Per Lindström förde ett intressant resonemang kring bilden i lördagens Sydsvenskan - tyvärr verkar inte den texten finnas ute på Sydsvenskans nätsida - där han skriver om att pressfotografens roll har förändrats i och med att kameror finns i var mans hand.)

Det finns flera lager i bilden. Man kan återvända till den, den tåls att titta på flera gånger.

Eller, är bilden tråkig och platt? Amatörmässig? "Läsarbild"-aktig?

Vad tycker ni?

Gömmer sig Mladic här? Förmodligen inte.

Igår skrev TT om att EU är berett att släppa kravet på Serbien att Ratko Mladic ska utlämnas till Haag för att samtal om samarbetsavtal ska kunna komma igång igen. Läs i SvD här.

När jag och Andreas Karlsson var i Serbien i somras hade vi planer på att göra ett reportage om Jakten på Mladic. Vi hade en tidning halvt på kroken, men de ville inte köpa något på förhand, utan ville först se vad vi kom hem med.
Och det var inte mycket.

Eftersom varken vi eller någon annan har sett Mladic på några år så blev stoffet tunnt. Vi hade en intervju med en fd premiärminister som berättade att när han satt vid makten hade de minsann försökt göra allt för att fånga in Mladic. Föga överraskande.

Jag försökte desperat in i det sista hitta bilder som illusterade frånvaron av Mladic. Var gömmer han sig? Jag fotograferade i skymningen, upp mot hus där det lyste i något fönster.

Materialet räckte aldrig till något reportage, och jag behövde inte ta ställning till om huruvida mina hus-i-skymning-bilder kunde användas. För inte var de särskilt journalistiska? Det var ju inte så att Mladic verkligen gömde sig bakom något av de husens väggar.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Moa Karlbergs bilder om trafficking, som just nu ställs ut på Fotogalleriet på Gotland.
Det är en två delad utställning (eller är det ett reportage?) om vilket Moa skriver på sin hemsida:

In my project about trafficking I portrayed one target and one origin country. The pictures of Swedish addresses are direct and evident, while the pictures from Latvia are more abstract and anonymous, trying to catch a feeling that may describe major society problems causing trafficking.

Bilderna från Lettland har alltså inget med trafficking att göra, inte mer än de är tagna där.
Räcker det?
Kanske funkar det i en utställning, men funkar det i ett journalistiskt reportage?

(Jag vill poängtera att jag inte har något emot varken Moa Karlberg eller hennes bilder om trafficking, utan valde att ta upp det här mest som ett exempel på frågeställningen: Vad kan placeras in i mappen "bildjournalistik"?)

Pawel Flato

Nedanstående intervju gjordes i Stockholm den 26 januari 2007. Upprinnelsen var mitt blogginlägg Vad kan man berätta på 1/125 sekund? Jag hade en hel del frågor att söka svar på.

Intervjun är uppdelad i två delar – denna första behandlar bildjournalistisken i allmänhet; den andra delen handlar uteslutande om Årets Bild. Den delen publiceras här inom kort.

(Ibland funkar inte kommentarsfunktionen. Maila isåfall din kommentar direkt till mig, så lägger jag ut den.)

***

Adam Haglund: Först, berätta kort om din fotobakgrund!


Pawel Flato: I mitten av 80-talet gick jag en ettårig fotoutbildning i Lund. Sedan kom jag in på Fotohögskolan i Göteborg, som då var uppdelad i tre områden. Jag gick pressutbildningen. Efter det flyttade jag till Stockholm och började jobba på Pressens bild, i mörkrummet och arkivet, därefter fick jag jobb på den då nystartade bildbyrån Pica, som sedan blev Scanpix. På Pica började jag arbeta som pressfotograf. Jag sa upp mig efter fyra-fem år, omkring 1997, och sedan dess har jag frilansat.


ah: Och så har du varit ordförande för Pressfotografernas klubb, PFK.


pf: Ja, först i Stockholmsdistriktet, och sedan tre år i PFK Sverige. Fram till i våras.


ah: Det jag skulle vilja prata om är bildjournalistik. Tycker du att det finns områden som är speciellt lämpade för bildjournalistik, och finns det ämnen som man inte kan berätta om med bilder?


pf: Det finns nog mer eller mindre vettiga områden. Det man ska fundera på är journalistiken. Om man nu är fotojournalist då ska man i första hand förmedla en historia. En historia som är av intresse, som är sann, som är relevant. Att åka till en plats och ta med sig en historia hem till mottagaren. "Så här ser det ut, detta händer här".

Men ibland blir det ett självändamål, att åka till en plats och ta bilder för att man ska ha bilder på det här. Men vad vill man ha sagt? Ofta har man inte klart för sig varför man åkte, vad man hade där att göra, vilket gör att det blir ointressant för mottagaren.


ah: Jag läste om en konstfotograf som menade att stillbilder fungerar bra på att avbilda saker som är stilla, medan rörlig bild är mer lämpad för sådant som rör sig. Han tyckte det var meningslöst att ta stillbilder på människor, eftersom människor inte alltid är stilla. Hans poäng var alltså att vissa områden funkar att visa i bild, medan annat inte funkar alls.

Och för att då återknyta till bildjournalistiken och min förra fråga: Är reportage från oroshärdar, den typ av reportage som ofta dyker upp i tex Årets Bild, mer lämpade för en bildjournalist att berätta?


pf: Ett kriterium för ett reportage är att historien i sig är allvarlig och därför viktig att berätta om. Så ur ett journalistiskt perspektiv finns all anledning att åka till ett krig. Frågan är då: Vad i den här konflikten ska vi berätta om, och hur ska vi använda bilder till det? Att visa folk som lider, sönderskjutna hus, det är lämpligt eftersom fotografi är bra på att visa förstörelse.

Men, det verkar som att det fastnat där, som om vi har en föreställning om att det är detta som är bildjournalistik. ”Om du vill bli bildjournalist så är det dessa bilder du ska ta.”


ah: Du skrev i en artikel i Journalisten där du undrade varför det inte gjorts några reportage om feminismrörelsen. Då tror jag att många fotografer lätt kan avfärda den frågan genom att säga att den typen av samhällsföreteelser inte är bildmässiga. Vad tycker du?


pf: Jag tror att det beror på att fotografi och det skrivna ordet lever i parallella världar. Därför har bildvärlden byggt upp sina egna kriterier, sina egna tävlingar, sin egen stege att klättra på. Där är det outtalat vad som är bildmässigt och inte.

En av mina käpphästar är hur man organiserar tidningsredaktionerna. Varför sitter fotograferna för sig själva på en bildredaktion? Det finns ingen textredaktion. Man har inte kopplat en speciell kunskap till fotografin. Hela organisationen på en tidning är gjort för snabba bildknäck, inte för djuplodande journalistik. Därför kommer man som fotograf aldrig kunna komma in i frågor som tex feminismen.

Vem genererar goda texter om feminism? Det är de reportrar som skrivit mycket om politik, som har stor erfarenhet och som kan världen de rör sig i. Jag menar att om en fotograf varit knuten till den politiska redaktionen – jag skulle gärna ha varit en sådan – så skulle den fotografen också kunna knyta kontakter som öppnar dörrar, och kunna ta bilder där det normalt inte släpps in fotografer. Men det tar tid, man måste ha tålamod.

Sven-Eric Sjöberg på DN är ett exempel på en sådan fotograf. Han är en av de få som ibland levererar intressanta bilder från politiken.


ah: Menar du att bildmediet inte lever upp till sin fulla potential?


pf: Ja, och det är sorgligt att tidningarna inte utnyttjar det.


ah: Så för att återgå till frågan: Vad är bildmässigt?


pf: Ja, det återstår att utforska! Vem har egentligen försökt? Ta Feministiskt Initiativ som exempel. Här har det under ett antal år pågått en stor samhällsdebatt, det har skrivits massor, men de enda bilderna som tagits är när de släpper ut ballonger utanför riksdagshuset. Jag är övertygad om att något mer fotografiskt skulle kunna ha gjorts här.


ah: Hur är en bra bildjournalist?


pf: Någon som berättar något intressant, något som berör.


ah: Du har skrivit att det är ointressant att berätta samma sak om och om igen. Vi vet att folk svälter i Afrika, etc.


pf: Det finns inget principiellt fel i att berätta om svält i Afrika.


ah: Var går gränsen för upprepningar. Ska vi bara berätta en historia en gång?


pf: Det måste vara upp till varje publicist att fatta de besluten. Men jag menar att det finns en slentrian i det här. Jag vet inte hur många kollegor jag träffat som sagt att de t.ex ska till Västbanken och plåta, för att det är Intifada eller vad det är. Det räcker tydligen som motivering. Man trampar en upptrampad stig för att visa att man själv också kan minsann. Det blir en slags uppvisning.

Bildjournalistiken är en konservativ branch, vilket jag tycker kloningdebatten visade. Det finns en konserverande syn på vad bilden är.


ah: Är det viktigt att ett bildreportage säger något nytt?


pf: Ja, det är ju en av journalistikens grundidéer.


ah: Tycker du att det finns god bildjournalistik i Sverige? Du har ju suttit i juryn till Årets Bild och sett vad som kommit in dit.


pf: Ja, det är en av förtjänsterna med Årets Bild, att man samlar ihop ett material och får en överblick.

Det finns ganska ont om god bildjournalistik i Sverige. Men det är viktigt att poängtera att det inte bara är fotografernas fel. För vad är bilderna frukt av? Jo, fotografens arbete, men inte minst av vad som efterfrågas på tidningarna. Redaktionsledningarna har enorm makt över vad som kommer ut till allämnheten.
Det finns självklart exempel på bra reportage, men det är ett tunt toppskikt.


ah: Hur är Sverige i jämförelse med Danmark?


pf: ”Det danska fotoundret” är jag lite skeptisk till. De har tagit samma gamla historier men förpackat dem på ett annat sätt. Journalistiskt sett är det ingen revolution. Sedan har de ju vunnit en massa priser och så där, men att kalla det ett ”under”… Har man egentligen vunnit några segrar: Har man nått en bredare publik? Har fler läsare börjat intressera sig för bildjournalistik? Jag tvivlar på det.

För att nå fler människor tror jag att vi måste börja berätta andra historier.


ah: Susan Sontag har skrivit att bilder på lidande först var tänkta som ögonöppnare – ”titta vad hemskt!” – men allt eftersom det kommit fler och fler sådana bilder så har de paradoxalt nog fått motsatt effekt; vi stänger ögonen.

Utifrån det är kanske det ”danska fotoundrets” ompaketering av gamla historier ett sätt att åter uppmärksamma, och att komma runt problemet som Sontag beskriver?


pf: Det är en trolig förklaring. Det är ju ett journalistiskt dilemma vad gäller rapportering av lidande. Man kan inte bli bombarderad med allt elände hela tiden, det orkar ingen med.

Som bildjournalist får man försöka balansera det. Om vi nu sett massor av bilder på ungdomar som kastar sten i Palestina, varför inte åka dit och berätta om varför de kastar sten, vad de gör när de går hem efteråt, vad mamma säger.


ah: Just stenkastandet kommer ofta igång först när fotograferna är på plats...


pf: Ja, det finns en symbios där. Jag läste en artikel i Newsweek om en PR-byrå som anlitats av Hizbollah. Byrån föreslog att man skulle spraya på ruinerna: Made in the USA. Och att inte ha textskyltar på arabiska, allt ska vara på engelska så att västpubliken förstår.


ah: Det är förstås viktigt för en fotograf att känna till.


pf: Ja, vad är det man fotograferar? Under Göteborgskravallerna för några år sedan togs massor av bilder som visade den lilla klicken våldsverkare, men man har knappt sett några bilder av den stora politiska manifestationen – den största någonsin i Sverige – som föregick kravallerna.


ah: En fundering angående bildspråk i jämförelse med ”textspråk”: Hur kan man som fotograf förhålla sig till bildens relativa oexakthet? Om man vill berätta något med en bild, hur kan man veta att bilden tolkas rätt?


pf: Det kan man aldrig. Det gäller all kommunikation.


ah: Ja, texten lider av samma problem. Men vad gäller ord så finns till exempel ordböcker att gå tillbaka till.


pf: Men ord är ord och meningar är meningar…


ah: Du håller inte med om att bilden är mindre exakt än vad text är?


pf: Nej, inte generellt. Bilder kan ju vara extremt bra på att visa tex hur en bil ser ut, medan en text kanske är bättre på att berätta hur någon trivs. Man måste ha klart för sig vad man vill ha sagt, och sedan välja metoder och kanaler som bäst för fram ens budskap. Man får aldrig låsa in sig i principer, som att bilderna måste kunna stå för sig själva utan text.

Det enda som räknas är: Går budskapet fram?

Det hänger lite ihop med kloningsdebatten, man snöar in på hur historien berättas istället för vad som faktiskt berättas.


ah: Som fotograf börjar man då i fel ände när man åker bort för att göra ett bildreportage?


pf: Ja, för då har du förutsatt att det är bilder du ska berätta med.


ah: Det är väl så det ofta går till, att man först bestämmer sig för att åka någonstans, och sedan börjar fundera på vad man ska göra där.


pf: Det finns olika sätt att jobba. Du kan åka dit och söka, försöka vara öppen och se vad som händer där, att inte ha en klar bild på förhand. Men du måste kritiskt kunna granska ditt material. ”Är detta verkligen intressant?”


ah: Har du några allmänna råd till nya fotografer?


pf: Man bör ha klart för sig vad man gör, och skilja på saker och ting. Om du gör ett reklamjobb, då ska du ta bilder som gör att de här skorna eller vad det är säljer bra. Det är lika fint som något annat jobb! Man ska inte ha ett statustänkande, att en del typer av jobb är mer värda. Det är farligt om man börjar blanda ihop saker och ting.


ah: Hur menar du då?


pf: Ibland kan någon säga att de ”är konstnärliga, men jobbar med reklam”, ”är konstnärlig, men jobbar som journalist”, när de egentligen bara ska ta en bild på en bil som har krockat. När man vacklar där tror jag att det blir sämre.


ah: Finns det en konflikt där mellan konstnärlighet och dokumentation?


pf: Man kan ha en konstnärlig ambition även i ett journalistiskt arbete, men man får aldrig glömma vad grunden är. Om jag är fotojournalist, då är det inte vackra bilder jag ska ta, utan jag ska förmedla en historia.

Även om man har för lite tid eller jobbat för dåligt är det alltid lätt att ta en hyggligt vacker bild. Men vad har man då för ambition? Då menar jag att man hänfallit åt att bli konstnärlig istället för journalist.

För varje jobb man gör, oavsett om det är ett självpåtaget projekt eller ett uppdrag, bör man bena ut för sig själv vad man gör och vara tydlig med det.


ah: Ibland upplever jag att fotografer ibland gömmer sig bakom fraser som att ”varje bild måste tolkas av betraktaren” och att man därmed kommer undan med att ta bilder utan egentligt innehåll.


pf: Återigen, vad är syftet med en bild? Ska den hänga på en gallerivägg? Ska den publiceras i en nyhetsartikel? Man kan tyda bilden, utifrån sammanhang och beroende på vem som ser bilden, på en mängd olika sätt.

När jag satt i juryn i Årets Bild försökte jag renodla tävlingen, så att det skulle bli tuffare journalistiska krav på bilderna. Att det ska vara en ny historia, Intifada-bilderna har vi sett för många gånger, det är inte intressant.


ah: Och då kan konstnärlighet i bilderna ligga i vägen för journalistiken?


pf: Jag tror det.


ah: Jag hörde Jens Assur säga i en TV-intervju att en vacker välkomponerad bild fyller samma funktion som en välformulerad text. Det blir lättare att läsa.


pf: Jo, men om en välformulerad text inte innehåller något vettigt så kommer jag att sluta läsa den.

Man kan ställa sig frågan: Om du åker till en katastrof och folk dör till höger och vänster, hur estetiskt "välformulerad" behöver man vara?

Förra året i Årets Bild var intressant då Thomas Nilssons bilder från New Orleans blev premierade. Det var bilder i klassisk reportagestil, plåtat rätt upp och ner, inga tekniska konstigheter.
Och så var det Pieter ten Hoopens suggestiva bilder från jordbävningskatastrofen i Pakistan, som också premierades.

När jag såg Thomas bilder fick jag en bra uppfattning om vad som faktiskt hade hänt. Så kände jag inte med Pieters bilder.

Visst, man måste kanske sticka ut för att locka till sig läsare, men om man ska tala om en pricip att följa för en bildjournalist, så är det att vara ganska straight i sitt bildspråk. Det du valt att berätta ska i sig självt vara tillräckligt intressant.

***

Jag skrev här kring nyår om att jag just beställt ett gäng böcker om fotojournalistik. Böckerna hade jag fått tips om via PFK:s forum och från olika lärare på fotoskolor.
För att komplettera den listan kommer här ytterligare några böcker, som jag fick tips om men redan har läst (eller införskaffat men inte ännu läst) och som därför inte fanns med på min att köpa-lista:

Att se andras lidande, av Susan Sontag
Om fotografi, av Susan Sontag
Magnum, av Russel Miller
Photography Reader, av Liz Wells
Photography & Society, av Gisèle Freund (finns även på svenska: Fotografi och Samhälle)

De båda Sontag-böckerna har jag läst men behöver förmodligen läsa om vid tillfälle. Sontag är knivskarp, och ibland hängde jag inte riktigt med i hennes ofta abstrakta och filosofiska resonemang. Men böckerna är inte desto mindre läsvärda!

Boken om Magnum är bra och läsvärd på alla sätt. Den ger en inblick bakom kulisserna på den berömda fotoagenturen, från dess uppkomst fram till 50-årsjubileet 1997. Där berättas ingående om många av fotograferna, inklusive Henri Cartier Bresson, Robert Capa m.fl.

Photography Reader består av texter av olika författare, och rör sig över vitt skilda ämnen inom fotografi. Jag har mest bara bläddrat i den hittills, och kan inte säga så mycket mer än så än.

Photography & Society blev jag tipsad om av Pawel Flato häromveckan, och innan jag hade hunnit leta efter den bland internetbokhandlarna hade Pawel redan hunnit skicka mig ett ex. Trevligt!

Vad gäller de böcker som jag köpte så är en av dem, Shutterbabe, utläst. Några tankar om den (som jag verkligen måste rekommendera!) kommer såsmåningom här i bloggen. Några citat ur den finns här, här och här.

Jim var en av de mest talangfulla, välrespekterade och skrupellösa ärliga fotojournalisterna, han var medlem i Magnum, och han hade kontrakt med Time magazine och hade vunnit många prestigefulla priser. Vissa kallade honom Munken. Han drack bara mineralvatten, rökte aldrig, svor aldrig, hade aldrig skiljt sig (eller gift sig, för den delen), höll sin kropp i perfekt fysisk form och varje natt, åtminstone så vitt vi visste, gick han till sängs tidigt och utan sällskap. [...]

Jims rykte bland oss dödliga var i det närmaste mytiskt, som om han inte var mänsklig utan en gudifierad Hollywood-version av sig själv. Det sas att hans khakikläder alltid var perfekt strukna, oavsett vilket krig det var eller hur länge han hade jobbat i det. [...]

Egentligen var han helt enkelt en fokuserad välvårdad asket vars talang [...] framkallade avundsjuka och otrevliga kommentarer från hans mindre kompetenta och mer haschhöga kollegor. [...]

Jag förstod att, till skillnad från majoriteten av oss andra fotografer som plåtade för spänningen skull, kände Jim sig kallad. Han trodde verkligen att han blivit född till världen för att dokumentera all dess misär och försöka bekämpa den, och han kunde inte se någon vits i att bli distraherad, fördunklad eller uttröttad av jordiska frestelser. Därmed uteslöt han alla de w-ord som de flesta andra (krigs)fotografer älskade (wine, women, whiskey, Winstons, weed, whoring, whatever).

(Utdrag ur Shutterbabe, där författarinnan Deborah Copaken Kogan tecknar ett porträtt av beundransvärde James Nachtway. Min översättning.)

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg med rubriken Om att luras med bilder. Det handlade om ett reportage i Sydsvenskan där bilder, bildtexter och rubriker kombinerats på ett sådant sätt att läsaren kunde bli vilseledd.

Fotografen till reportaget, Åsa Sjöström, mailade mig sina kommentar om det jag skrivit. Jag citerar nedan delar ur dessa mail (med Åsas tillstånd):

[...] Jag tycker inte att du är ute och cyklar vad gäller bildtexten. Min avsikt var inte att lura läsaren att tro att jag skulle fått möjligheten att fotografera när flyktingar försöker ta sig över havet. Katia reportern] och jag diskuterade innan publicering, hur bildtexterna skulle se ut. Jag föreslog att hålla ner på bildtexterna och låta bilderna tala för sig själv. Jag brukar pusha för korta bildtexter om det går. Men jag tycker också att det blev olyckligt, jag hade semester veckan innan och kunde tyvärr inte delta i finliret.
Det är bra att du tar upp såna här saker, helt ärligt så reflekterade jag inte så mycket över det förrän jag läste ditt inlägg, kanske för att jag var där och vet hur det var.
[...]
Jag tog upp och citerade ditt inlägg på sydsvenskan internmail [...] I vilket fall så tycker jag att det var viktigt och inte bara du hade reagerat över bildtexten.
---
Vill bara tillägga vad jag menade med att "bilderna ska stå för sig själv", då menar jag att en bildtext inte behöver beskriva det exakta skéendet i bilden, jag anser att en tillräckligt bra bild borde kunna berätta det. Jag tycker även att det är olika hur långa bildtexter en bild kräver. Exempel: mina bilder om trafficking i Moldavien kräver långa bildtexter. Bilderna i sig skulle inte gå att förstå utan att man får veta den exakt bakomliggande historien. [...] Reportaget från Senegal tyckte jag kunde ha korta bildtexter, fast att det tyvärr blev fel. Därför att där följer bilderna en röd tråd och tillsammans tyckte jag att de berättade en historia som var ett bra komplement till texten. Och en del bilder behöver ingen bildtext.[...]
Åsa

Jag påpekade i ett svarsmail att det egentligen inte var bildtexten som jag tyckte var vilseledande, utan snarare det faktum att man valt just den bilden - människor i båtar på väg i havet - som dragbild, eftersom man då lätt får intrycket av att det är båtflyktingar man ser på bilden. Vilket det alltså inte är.
Å andra sidan förstår jag bildvalet, eftersom det är en rackarns snygg bild.

Inledning
Jag har fotograferat i nio år. De tre sista åren har jag haft fotografin som mitt levebröd, men känner mig fortfarande som nybörjare.
Vad jag upptäckt att att ju mer jag lärt mig om fotografi och ju mer erfarenhet jag fått genom jobbet, desto mer har det fått mig att tvivla på bildens förmåga att berätta. Det är förresten en av anledningen till att jag startat den här bloggen, att få anledning att söka svar på mina frågor och funderingar.

Så jag bestämde mig för att försöka ta mig an en av de mest gäckande frågorna: Vad kan egentligen berättas med bilder?

Det visade vara sig en fråga som gav upphov till en lång rad nya frågetecken.

Bilden som självständig berättare
I Jens Assurs stora fotobok Och himlen därovan står bilderna för sig själva. Det är ett verk bestående av tematiska bildreportage, uppdelat på två volymer; den första med svartvita bilder från Sverige, den andra med färgbilder från omvärlden.

Bilderna förblir okommenterade ända till slutet; i ett index på de sista sidorna finns snustorra faktatexter som förklarar bakgrunden till bilderna.

På bokomslagets insida förklarar en text att detta ska ge ”utrymme för individuell tolkning, relektion och reaktion”. Jens Assur tycks verkligen tror på bildens förmåga att berätta.

Samma sak torde gälla Anna Clarén, vars bok Holding blev utnämnd till årets fotobok 2006. Holding är dock till skillnad från Och himlen därovan ingen bildjournalistisk bok, åtminstone inte i klassisk betydelse, utan snarare en poetisk konstbok. Likheten med Assurs bok ligger i avsaknaden av bildtexter. I Holding finns inte ett ord som kommenterar bilderna.
Även här utrymme för tolkning, reflektion och reaktion.

Assur och Clarén verkar överens. De litar fullt ut på bildens förmåga att berätta.
Jag har svårt att känna så. Och det är ett problem.

Vad är upp till bildreportagen att berätta?
Pressfotografernas Klubb förre ordförande Pawel Flato undrade efter förra årets ÅretsBild-prisutdelning var bildreportagen om feminismens frammarch fanns någonstans. Och varför gjordes inga bildreportage om Skandia-affären? Det skrevs spaltmetrar, men bildreportagen saknades. (Läs mer om detta här.)

Är det så att bildjournalistiken är begränsad till vissa ämnesområden (där historier från krigsrområden spelar förstafiolen)?

Inför min reportageresa till Serbien i somras fick jag frågan vilken typ av reportage jag tänkte göra där. Jag svarade något om att jag var intresserad av frågorna som handlade om etnicitet, hur de olika folkgrupperna i forna Jugoslavien ser på varandra efter allt som hänt under 90-talets krig. Vad rör sig i deras huvuden?
Frågan kom: Hur ska du kunna ta sådana bilder?
Jag svarade lite undvikande, sa att jag hoppades att det skulle ge sig när jag väl var på plats.

Naturligtvis blev det inget sådant reportage.

Bildspråk
Inte sällan pratas det i fotokretsar om bildspråk. Man säger till exempel att Pieter ten Hoopen har ett eget och spännande bildspråk. Och ovan nämnda Anna Clarén, som är lärare på fotojournalistikutbildningen på Biskops-Arnö, har berättat i en tidningsintervju att hon ser det som sin uppgift att få eleverna att utveckla sina personliga bildspråk.

Användningen av ”språk” indikerar just bilders förmåga att berätta. Men är det det man menar? När man lovprisar Pieter ten Hoopens bildspråk, menar man inte snarare hans sätt att estetisera sina bilder, sättet han komponerar och efterbehandlar sina bilder? Eller menar man verkligen att skillnaden mellan till exempel Assurs och ten Hoopens bildspråk är densamma som skillnaden mellan engelska och tyska?

Ibland sägs det att bildens språk är universellt. Hur går det ihop med alla fotografers egna bildspråk?

Kanske är det så att det råder en begreppsförvirring här – istället för bildspråk borde det kanske kallas bildstil. Ungefär som att alla svenska författare skriver på samma språk, men alla (åtminstone de bra) har en egen stil, en egen ton i språket.

Min hypotes är att allt snack om bildspråk kanske får oss att överskatta bildens förmåga att berätta. Ordets makt över tanken.

Mer än 1000 ord? Bildjournalistik i jämförelse med skriven journalistik
På bokomslaget till Och himlen därovan kallar Assur sig för bildjournalist, inte fotograf. Infotexten upplyser på att ”distinktionen är viktig”.

Fotografen, eller bildjournalisten/fotojournalisten, har alltså samma uppdrag som den skrivande journalisten. Ur den kaotiska verkligheten ska en historia skapas.

Bildjournalisten har dessutom enligt klyschan en viss fördel: En bild säger mer än 1000 ord.

Den skrivande journalisten bygger upp sin historia med önskad kronologi. En inledning, ett mellanparti, en avslutning. Genom styckeindelningar och formuleringar styrs historiens tempo och rytm. För läsaren tar det en viss tid att läsa en text, och journalisten styr på så sätt läsarens upplevelse av historien.

När bildjournalistens bilder hamnar i tidningen har denne inte samma möjligheter. Hur behåller man kronologin i berättelsen? Bilder kastas om, sorteras bort, en del dras upp stort, andra görs små som frimärken.
Till skillnad från en lång text kan en bild läsas av på ett ögonblick. Men hur länge måste läsaren betrakta bilden för att all information ska gå fram? Hur ska läsaren kunna veta? Och vice versa, hur ska fotografen förhålla sig till hur läsaren betraktar bilderna?
Fotografens tanke med bilden går kanske inte fram?

Den skrivande journalisten berättar sin historia i efterhand. I första läget samlas anteckningar, först hemma vid skrivbordet tar historien form.
För den fotograferande journalisten måste historien fångas i realtid. Ett skeende på några minuter, kanske några timmar eller några dagar, ska fångas med ögonblicksbilder. Nyckelhändelser ska urskiljas.

På 1/125 sekund ska en historia berättas. Hur mycket kan man egentligen hinna med?

Om vad som är objektivt och vad som måste tolkas
Den skrivande journalisten kan luta sig tillbaka på språkets objektivitet. Varje ord, varje fras, varje mening som skrivs kan i efterhand tolkas på ett nära nog exakt sätt av läsaren (och om läsaren inte helt förstår så finns ordböcker att ta till). Språket är på så sätt mycket precist – en skicklig journalist kan med nyansrika ord återskapa en del av verkligheten, och känna sig hyfsat trygg i att läsaren förstår det som är skrivet.

Dock finns det ingen ”ordbok” över bildspråket.

Minns orden om ”individuell tolkning” i Assur-boken. Om den skrivande journalistens historia är tämligen objektiv så är fotojournalistens historia det motsatta. Bilderna kan bara läsas subjektivt. De inte bara kan tolkas, de måste tolkas.

Hur kan en fotograf kunna berätta något om världen, om bilderna i betraktarens öga ändå måste tolkas och därmed bli subjektiva? Vilken information kan överleva den övergången utan att förvanskas, förminskas eller helt försvinna?

Stumma bilder och berättande texter
Ett tänkbart svar är bildtexter. Med en förklarande bildtext kan läsaren ledas på rätt spår. Bilden visar den och den personen som gör si och så, och detta är precis efter att x har inträffat.
Men det var ju just detta Assur tyckts velat undvika i Och himlen därovan. Där finns inga bildtexter förrän i slutet.
Behövs bildtexter, eller bör de undvikas?

Susan Sontag skriver i Om fotografi om hur fotografiet är stumt. Det kan på eget bevåg inte berätta någonting, det ligger helt öppet för tolkning. Men med hjälp av en bildtext kan bilden få nästan vilken innebörd som helst.

På grund av detta fungerar bilder bra i reklam och i propaganda. En leende människa med en text som uppmanar till konsumtion av ett tvättmedel, eller kanske vill få oss att rösta på ett visst parti, blir kraftfull och talar direkt till oss. Vi vet direkt hur bilden ska tolkas, hur budskapet ska utläsas. Men utan texten blir bilden plötsligt mångtydig.

Vi måste kanske omformulera klyschan: En bild säger mer med 1000 ord. (Det räcker förmodligen med 10.)

Är bilder som poesi?
De båda böckerna som jag använt som exempel, Assurs och Claréns, har alltså en stor skillnad. Den ena är journalistisk, den andra en konstbok. ”Poetisk” har den kallats.
Det får mig att spekulera: Kanske är det så att bilder egentligen, trots våra föresatser, ligger närmre poesin än prosan?
Bilden är kanske inte helt stum såsom Sontag föreslår, men den är inte heller fullt ut berättande. Det är snarare så att bilden antyder.
Därmed blir bilden, likt poesin, mångtydig och öppen för tolkning.
Mer hjärta än hjärna. Inget fel i det, men när läste du ett reportage på vers senast?

Avslutning
Jag har haft fotografin som levebröd i tre år. Jag vill utvecklas. Vill kunna utnyttja mina fotokunskaper till att berätta historier.

Jens Assur är en stor förebild för mig. Jag beundrar hans bilder. Den här texten handlar inte om Assur, men jag har valt att ha honom och hans bok som exempel. Han är ett bra exempel eftersom han och jag tycks ha olika ståndpunkter.
Jag blir inte övertygad av hans övertygelse om bildens förmåga till berättande. En hel bok med bildreportage utan bildtexter! Hur kan han vara så säker, vill jag veta.

Min poäng är inte att försöka visa den enes rätt och andres fel, snarare att undersöka de olika infallsvinklar som tycks finnas.

Det är det som är alltså syftet med detta blogginlägg, ja rent av hela min blogg; att få nya infallsvinklar till fotojournalistiken.

Vad menar vi med fotojournalistik? Och hur ska god fotojournalistik vara? Framför allt, hur bär vi oss åt för att berätta en histora, sanningsenligt och berörande, med bilder?

---

(Ibland strular kommentatorsfunktionen här. Om det skulle vara så går det bra att istället maila mig på info [at] adamhaglund.se så lägger jag upp kommentaren.)

Så var 2007 igång.

Som väntat var jobbtelefonen tyst ett tag, från 20 december till en bit in i januari.
Och som jag hade hoppats började den ringa igen den här veckan. 6-7 jobb trillade in på några dagar. En bra början på nya året.

Jag har ibland klagat här i bloggen över konflikten mellan jobb som ger pengar och jobb som man känner sig kallad att göra. Reportage som betyder nåt. Jag vill ju så gärna få vara naiv och tro att jag ska rädda världen - det var väl därför jag började fotografera? - men samtidigt måste pengar tjänas in till vardagens utgifter. Och det tycks finnas ett slags motsatsförhållande; ju mer spännande ett jobb är, desto sämre betalt är det.

Men det är inte riktigt sant; jag gillar jobb som på pappret verkar tråkiga, icke-bildmässiga. De innebär en utmaning.

Att ta snygga bilder i misär är inte så svårt, men i en lysrörsupplyst aula är det svårare.

(Nej, det var inte alls så att jag började fotografera för att jag ville rädda världen, utan för att jag tyckte att det var kul att skapa bilder. (Därmed inte sagt att jag inte vill rädda världen.))

Hursomhelst. Vad jag skulle komma fram till är att det finns planer på att balansera upp de "lätta" jobben med en ny reportageresa. Någon gång i slutet av februari åker jag förhoppningsvis till Kosovo, om allt går vägen.

Kosovo är spännande. Vår Serbien-resa i somras gav en hel del bakgrundsinfo om problematiken i området, så det vore intressant att komma dit. Eventuellt, med lite tur, tajmar vi in tidpunkten för tillkännagivandet av Kosovos framtida status, vilket FN jobbar på febrilt, trots käppar i hjulen och grus i maskineriet.

Förmodligen blir Kosovo under 2007 självständigt, men under vissa villkor.
Vad händer då i de serbiska byar, enklaver, som ligger mitt i albanskt område? Om det skulle jag vilja göra något slags reportage.
Hur? Ja, det kanske ger sig.

Om ett par veckor åker jag till Stockholm på jobb och kan kanske passa på att gå runt på säljrunda bland tidningarna.

---

I ett par veckor har jag gått och filat på ett större blogginlägg. Blogginlägget med stora B. Ett inlägg som ska förklara mina grundläggande frågeställningar kring fotojournalistik, och som på sätt och vis är grunden för hela bloggen. Jag har hittills skjutit det framför mig, har alltid hittat en bra ursäkt för att inte börja skriva. Men snart.

Och med denna cliffhanger avslutar jag för idag. På återseende!