- Det är en fin bild.

När jag gick på fotoskolan på Viebäck för fem år sedan upplevde jag och mina klasskamrater att vi ofta var alldeles för snälla emot varandra när det handlade om bildkritik. Man vågade inte riktigt såga en klasskamrats bild, trots att den var dålig och trots att det kanske vore till gagn för alla på sikt. Istället lämnades standardutlåtandet: "Jag förstår nog inte bilden riktigt... men det är en fin bild."
Däremot sågades en del bilder av lärarna, pga: 1. dålig täckning i de mörka partierna, 2. (omotiverad) oskärpa, 3. (omotiverat) lutande horisonter.

Jag kom att tänka på denna frånvaro av kritik när jag via Gustavs blogg såg att Per Lindström skrivit i Sydsvenskan om Tunbjörks och Parrs utställningar i Stockholm. Jag uttryckte mig lätt kritiskt när jag skrev om dem här i bloggen i förra veckan (se nedan): Skulle man vilja hitta sig själv på en Tunbjörk-bild? Eller en Parr-bild?

Per Lindström däremot ser ingen anledning att ifrågasätta mästarna. Han skriver bland annat att fotograferna "med humor och värme berättar ... på olika sätt om vemod och saknad" och att "Tunbjörk är närmare och vassare än någonsin".

Varför inte ens ett uns av kritik?
Är det verkligen bara "humor och värme" i Tunbjörks bilder? (Är det bara jag ibland som uppfattar dem som elaka?)
Finns det ingen anledning att ifrågasätta? (Är det bara jag som är gnällig?)

Jag har fått en del kritik för att min blogg är för teoretisk. Fotografi är inte teori och Tar man verkligen bättre bilder efter att ha läst Susan Sontag?
Och i listan med Do's, Don'ts och Truisms på Alec Soths blogg som jag länkade till nedan finns följande punkter listade:

# Theoreticians don’t like to look—they’re generally too busy writing about themselves
# Given enough time, theoreticians will contradict and reverse themselves
# Practice does not follow theory
# Theory follows practice

Det underliggande är: Om du tänker för mycket blir du blockerad som fotograf.
Och visst, det kan ligga något i det. Men jag tror att det är mest tvärt om, åtminstone för mig. Först kommer blockeringen, sedan kommer teoretiserandet som ett försök att bota.
Ungefär som feber.
Det är inte febern som gör en sjuk, det är snarare ett symtom på att sjukdomen är under behandling.

Magnus lämnade en kommentar till Att sluta fotografera - del 5 nedan och sätter fingret på något:

"[vissa av oss tycker det känns] existentiellt viktigt att få diskutera detta. För vissa andra så blir det bara en massa dravel och de kommer längre av att bara agera utan en massa snack."

Läs inlägget och Magnus kommentar här.

Jag läser just nu Fotografi - en introduktion av Steve Edwards (svenskt förord av Peder Alton), i vilken författaren diskuterar bildens sanningshalt. Hur är det egentligen, kan vi lita på bilder? Å ena sidan använder vi bilder för dokumentation (tex passfoton), å andra sidan vet vi att bilder ibland är vilseledande.
Det hela kokas ner till ett något som konstnären Jeff Wall har sagt. Han menade att det finns två framträdande myter om fotografi: Myten att den berättar sanningen och myten att den inte gör det.

Fotografi - en introduktion kommer jag att komma tillbaka till framöver i bloggen.

... Certainly only one photographer is allowed to bury his photographs. ...

(Alec Soth skriver i sin blogg om sin frustration över att modern fototeknik ger sterila bilder, och berättar om en fotograf som för att få oväntade bilder begravde sina polaroider för att senare gräva upp dem. Ja, hur ska vi göra för att förnya oss? (Är förnyelse ens viktigt?))

Sol i Prag

Pawel kommenterade ett av inläggen från Prag förra veckan:

... bilderna från Berlin var skarpa och i färg. Så fort du började skriva om Prag så har bilderna sedan dess varit svart/vita, tonade(?) och med mycket oskärpa! Vad beror detta på???

Min första tanke var att det var tillfälligheter. Under resan plåtade jag bara sporadiskt, jag hade inga uppdrag, så bilderna kom till lite på måfå. Och när jag sedan valde ut bilder till bloggen var det lika slumpmässigt.
Magkänsla snarare än eftertanke.
Alltså, Prag är inte gråare än Berlin, tänkte jag.

Men, just därför har Pawel en poäng.
Om jag nu inte hade något mål med fotograferandet, vad var det då som drev mig till att fotografera? Vad är det som styr magkänslan? Och vilka bilder valde jag att ta?
Jo, förmodligen bilder som stämde överens med min (förutfattade?) bild av platserna jag var på.

Berlin:
Hippt, nytt, spännande. Ta till exempel nya Hauptbahnhof, centralstationen, som fascinerade mig med sin glas-och-stål-arkitektur och med tågbanor in från alla håll i alla tre dimensioner. Och de snygga gallerierna, trendiga caféerna.

Prag:
Gamla hus, mörka gränder, flotta palats vid kullerstenstorg. Det var här strök Franz Kafka omkring och önskade att ingen skulle få läsa allt det mörka han skrivit (men historien ville annorlunda).

Så förstås. Berlin färg. Prag svartvitt.

När jag fått Pawels kommentar tittade jag genom bilderna igen. Någon solig Prag-bild måste jag väl ändå ha!
Nej, knappt någon. Nästan alla bilder jag tog i Prag togs i skymningen. Bilden som är här bredvid, Karlsbron fotograferad genom en fönsterglugg från tornet vid dess östra fäste, var det soligaste jag hittade i bildmappen.
Trots att solen faktiskt sken hela dagarna.

Sov länge, men en del av förmiddagssolen på balkongen är ännu kvar. Har börjat läsa en ny bok, en av de böcker om fotografi jag köpte i vintras, och här är några smakprov:

Vad jag först fann var detta. Det som Fotografiet reproducerar i det oändliga har inte ägt rum mer än en gång: fotot upprepar mekaniskt något som rent existeniellt adrig kommer att inträffa igen.
[...]
Vad fotot än visar och hur det än gör det är det alltid lika osynligt; det är inte fotot man ser. Referenten smälter kort sagt samman med fotot. Och denna sammansmältning gör det myckt svårt att fokusera blicken på Fotografiet. De böcker som behandlar fotot - för övrigt långt förre än de som behandlar andra konstarter - är alla offer för denna svårighet.

(ur Det ljusa rummet - tankar om fotografiet, av Roland Barthes, sida 12f resp 15f)