Jag snackade om film med en av mina kollegor i frilanskollektivet häromdagen. Jag sa att jag har svårt att ta till mig film som är äldre än sisådär 20 år, eftersom jag då hänger upp mig på tekniska detaljer; hur färgåtergivningen är, hur scenövergångarna är gjorda, hur skådespelarna pratar. Ju större tidsrymd mellan nu och filmåret, desto fler saker att hänga upp sig på och som ligger i vägen för en bra filmupplevelse.

Som när jag såg Bergmans Sjunde Inseglet för nåt år sedan. Jag vet ju att det är en bra film, men ändå kunde jag inte ta till den. Istället skrattade jag opassande högt åt spela-schack-med-döden-scenen:

- Vem är du?
- Jag är döden.
- Kommer du för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.
- Det vet jag.

Nu är det kanske dags att ge Ingmars filmer en andra chans.

Ingmar Bergman, 1918-2007.

... Certainly only one photographer is allowed to bury his photographs. ...

(Alec Soth skriver i sin blogg om sin frustration över att modern fototeknik ger sterila bilder, och berättar om en fotograf som för att få oväntade bilder begravde sina polaroider för att senare gräva upp dem. Ja, hur ska vi göra för att förnya oss? (Är förnyelse ens viktigt?))

Nellie

En av mina uppdragsgivare nappade, till min stora glädje, för ett tag sedan på min idé att göra något slags reportage om Jan Troell och hans kommande film som nu är under produktion. Igår var det pressvisning i Vomb utanför Lund och journalister och fotografer samlades i ett tält vid en sjö, och runtomkring gick folk utklädda i 1900-talsutstyrsel – filmen utspelar sig under de första årtiondena på 1900-talet.

Jag gillar film. Ett i många avseende perfekt medium. En berättelse berättad av en flera olika konstformer samtidigt: bild, ljud, skådespeleri. När det kombineras rätt och bra blir det starkare än allt annat.

Och jag fascineras av hur man, likt Troell, kan hitta en berättelse som intresserar en så mycket att man är beredd att lägga ner det enorma arbete som det krävs för att göra en film.

Igår på pressvisningen fick vi se inspelandet av en kort scen. Några människor gick hem från en dansbana. Jag skulle gissa att i filmen kommer denna scen uppta kanske 30 sekunder – i verkligheten tog den flera timmar att först förbereda (rigga ljus, kamera, sminka skådespelare och statister, kontrollera att alla detaljer stämmer) sedan spela in (i flera olika tagningar, en för varje optik på Troells filmkamera).

Mikael Persbrandt var där, i lösmustach, plommonstop och flashiga solglasögon, och gjorde parodi på sig själv: svarade föraktfullt på journalisternas frågor, och insisterade på att ta i hand med en kvinnlig produktionsarbetare (trots att de hälsat en timme tidigare) med motiveringen att hon var snygg. (Hon blev lite förnärmad, och han förklarade lite irriterat att det faktiskt var en komplimang.)

Annars är sådana där pressträffar ganska roande – detta var iofs bara min andra, den första skrev jag om här. Vissa journalister tycker sig ha rätt att bete sig hursomhelst, och Troell såg riktigt obekväm ut där han stod och försökte berätta om filmen, med flera stora mikrofoner och objektiv några centimeter från ansiktet. Och mobiltelefon ringde, och istället för att stänga av svarade de i sina telefoner och pratade ljudligt.

Under inspelningen av dansbanehemgångsscenen blev en fotograf irriterad över att vi fick stå och vänta i tio minuter utan att något till synes hände – ”varför ska vi stå här och titta på skogen!” skällde han till produktionschefen, som bad om ursäkt.

Som om dessa journalister (som är i minoritet, de flesta uppför sig väl) menar: Journalisten har alltid rätt. Vi är där för er skull. Var tacksamma!

Bilden här är på Nellie, systerdotter till en av mina bästa vänner här i Malmö, och som jag fotograferade för ett par år sedan för en fackförbundstidning som ville ha genrebilder på barn. De bilderna lades sedan upp på en skådespelarförmedlingssida på internet, där en castingmedarbetare hittade dem, och Troell bestämde sig för att ha med Nellie i filmen; hon fick rollen som Maja, berättarjaget, som barn.