Lördag: Arbetets museum.
De är så proffsiga, utställningsarbetarna i Norrköping! Mina bosnienbilder har aldrig sett bättre ut än vad de gjorde på den här samlingsutställningen, När-Kad. Fin lokal, superb hängning, snygg ljussättning, och ett arrangemang som funkade perfekt: En utställning med svensk-bosniers medtagna saker (vad tar man med sig när man måste fly?) ackompanjerat av Jens Olof Lastheins fina panoramabilder från kriget. Och så mina bilder, Bosnien 10 år senare.

Fredag: Ordförrådets lokaler i gamla Arbetet-huset i Malmö
Vin och snacks, och vänner och kollegor har tagit sig dit, och tagit sig tid. Jag berättar om bakgrunden till Kosovo-bilderna, jag snackar längre än jag hade tänkt och upptäcker: bilderna behöver förklaras! berättelsen finns inte i bilderna! utan bilderna finns där för att förstärka och verifiera berättelsen!

Lärorikt, säger någon efteråt. (Och fotofeber-Jens bloggar om sina intryck här.)

Jag inser: Poängen med att ställa ut: att berätta, inte bjuda på visuella kickar (även om det ena inte behöver utesluta det andra).

---

Nu är det blodad tand.

"Vardagen fortsätter in i Adam Haglunds bilder. Vardagen efter kriget. Husen har fortfarande sår som syns. De mänskliga såren sitter på insidan. Svårare att se."

Läs hela texten här.

Norrköpings Tidningars kultursida skriver idag om Arbetets Museums Bosnien-utställning:

[...] Två fotoutställningar balanserar När-Kad. Båda skildrar kriget på Balkan. Jan Olof Lastheins bildsvit Moments in between med foton från 1994-1997 är iögonfallande empatisk. Åskådaren lyfts in i det bosniska samhället.

Bilderna är tagna i vidvinkel, ofta i vägkorsningar. Färgerna är överväldigande, mestadels kommer de från människor, genom en strumpa eller en kappa. Lysande, i ordets bägge bemärkelser.

En perspektivförflyttning går att spåra i Adam Haglunds utställning Där börjar livet, med fotografier från 2005 års Bosnien. Här är delaktigheten mindre, och atmosfären ger uttryck åt en uppgivenhet. Från vidvinkelfoton till närbilder av nävar och vattendroppar. Ganska menlöst i sig självt, men uttrycksfullt med Lastheins fotografier i minnet.

Utställningens komposition är förträfflig, och bidrar definitivt till en ökad förståelse för kriget, dess skändligheter och splittrande konsekvenser. [...]

ur Där börjar livet

Kamera&Bild skriver några rader inför lördagens vernissage på Arbetets museum i Norrköping. Läs här.

Min senaste utställning, Kosovo/Kosova, har just satts upp på väggarna i frilanskollektivet. Imorgon vernissagar vi här, smuttar vin och snacksar.

Veckan som just inletts blir för mig en stå-framför-folk-och-prata-vecka. På onsdag åker jag till skolan där jag fick min grundläggande fotoutbildning, Viebäck, för att snacka om hur livet som frilansfotograf kan te sig. På fredag blir det en slags vernissage här på frilanskollektivet då jag visar upp min Kosovo-serie i fysiskt format för första gången (den finns på webben). Och på lördag åker vi till Norrköping för att inviga Bosnien-utställningen på Arbetets museum (info här).

Skräckblandad förtjusning, om klyschan tillåts, är vad jag känner nu. Det är kul, inspirerande och upplyftande att ställa sig i ett slags rampljus, men samtidigt prestationsångestskapande. Vad ska folk tycka?
Läskigt.

Zenica, april -05

Om någon vecka tar jag ner mina Bosnien-bilder från frilanskollektivets väggar, packar in i bubbelplast, bär ut i bilen och styr mot Norrköping. I slutet av oktober kommer Arbetets Museum i Norrköping att visa min utställning Där börjar livet som en del av en större Bosnien-efter-kriget-utställning. Det var med en känsla av bekräftelse jag tog emot deras förfrågan, och det slog mig samtidigt att det var ganska länge sedan jag fick en sådan känsla sist (typ fyra år sedan när de första fotouppdragen trillade in).

Fredagens tillställning på frilanskollektivet blev riktigt lyckad. Korridorens senaste tillskott, översättar-Emelie, visade sig vara en rikligt begåvad jazzsångerska som tillsammans med makens basspel fick oss alla i gungning. (Det kan inte bara ha varit vinet.)
Och jag berättade lite om min Bosnien-utställning och det gick nog rätt OK, även om jag bara lyckades förmedla en bråkdel av mina tankar om Balkan och varför jag åker dit gång på gång. Men jag fick uppmuntrande kommentarer om bilderna och har nu i efterhand blivit sugen på att göra en ny utställning. De här Bosnien-bilderna har hängt med i två år, det känns som att det är dags att göra något nytt. Kanske en fortsättning på Balkan-temat, bilder från Serbien/Kosovo? Det lutar lite åt det. Ett projekt för sommaren.
---
Uppdatering: Hela utställningen finns att se online här.

Flödet av jobb in har avstannat - efter att i några månader ständigt jagat deadlines känns det rätt skönt när det är glest i kalendern. Sommaruppehållet har redan börjat såsmått, verkar det som.

Hade tänkt förbereda mig inför morgondagens vernissageliknande grej på mitt frilanskollektiv - mina Bosnien-bilder visas, läs mer här - men kom inte mycket längre än att jag printade ut det manus jag hade på Zenit-vernissagen i höstas. Och så hade jag tänkt att jag skulle tänka vidare kring om det är värt att åka till Palestina/Israel i sommar. Men, jag sköt upp allt genom att genom att spela TV-spel istället. Vilket förstås bara ökade på vernissagevånda och beslutsångest.