Den ratade röda väggen

... vilket Göran kommenterade och undrade var bilderna mot den röda väggen fanns. Jag kan bara konstatera att de bilderna, varav en finns här bredvid, blev ratade. Kanske med rätta?

---
(Hmmm, av någon anledning blev det en sådan där ful jpeg-komprimering när jag laddade upp bilden här. Knas.)

Christoffer

Upptäckte häromveckan att det satt en rulle i min Rolleiflex. Jag köpte den av morfar för några år sedan - morfar hade köpt den ny 1950 - och tagit några bilder då, men inte gjort slut på filmen.
Det gjorde jag nu istället.

Så här cool blev assistent Christoffer när han plåtades med den störtcoola Rolleiflexen.

Catrin och jag

Fick första rullen från min nyaste mätsökarkamera framkallad idag.

Sthlm C

Självständighetsdemonstration i Pristina | Väntan i serbiska Laplje Selo

Min serie med Kosovodiptyker börjar ta form. Några bildtexter kvar att formulera, och kanske några bilder att ta bort, sedan är det klart. För den här gången.

Självporträtt (1999)

Jag publicerade ett nytaget självporträtt i min blogg på Fotosidan häromdagen. Som en kontring och kontrast kommer här är ett av mina äldsta dito, taget senhösten 1999 i hallen på övervåningen i villan vid ån en mil uppströms från Karlshamn.

Jag var 18, gick andra året på gymnasiet (NV), och hade nyss ockuperat familjens bastu och byggt om till mörkrum.

Ett halvårsenare tog jag studenten och hade ett MVG i kemi.

Det uppmärksamme betraktaren lägger märke till att det inte alls är en polotröja jag har på mig utan en tröja med vanlig krage, vänd bakochfram. Vad gör man inte för konsten.

Black Jack i Karlshamn

En bild från förra veckan, tagen på inne-utestället nr 1 i min uppväxtstad. Kl 21:30 var det fortfarande tomt kring spelbordet.

Bilden tagen med nya fina mätsökarkameran, första rullen.

Ingen sten

Jag berättade om den här fårbilden i ett inlägg i våras. Vi hade då just räknat fåren, en sen kväll innan vi skulle sova, och kommit fram till: 80 får, 1 sten.

Men, närmare studier har visat att det inte alls är en sten på bilden, utan ett mörkt får.
Det svarta fåret.
Fåret som inte ens räknades får härmed sin upprättelse.

Prag/Berlin

Fotoautomat | station Zoologischer Garten, Berlin

Damen gick in i båset för att bli fotograferad.

Tapeter

Matrum, hall, vardagsrum.

Fimpar i Berlin, gatstenar i Prag

Samma dag som vi åkte från Berlin till Prag i förra veckan hade vi först hunnit med ett besök på Museum für Fotografie, som ligger mittemot S-Bahn Zoologisher Garten. Här visades utställningen Wanted: Helmut Newton, Larry Clark & Ralph Gibson. I den stora utställningslokalen, uppdelad i fyra-fem olika rum, hängde stora svartvita bilder. Inte så många, men stora. Less is more.

Newtons bilder dominerade, och det som slog mig var kraften i dem. Jag kom att tänka på vad en av gästerna på ett bröllop som jag var på för en månad sedan sa (och som jag bloggade om här): Bra fotografi är som ett riktigt starkt ord, ett kraftuttryck. Det går liksom inte att värja sig.

Och nästa tanke var sedan: Vilken skymf mot fotografin att ta dåliga bilder! Fotografi som kan vara så bra!

Catrin däremot tyckte att hela utställningen andades gubbsjuka. Alldeles för mycket naket för att vara intressant.

Hursomhelst, dessa stora svartvita bilder var det sista vi såg av Berlin, och kanske var det därför som mina bilder från Prag sedan blev svartvita?

Karlsbron

Det är lätt hänt att man tar sådana här bilder när man är i Prag.

... mot Prag. Vi har bokat hotell vid Karlsbron.

Tax och blåblommig dam, Alexenderplatz, Berlin

Så vad har då Berlin att erbjuda den fotointresserade? Jo, några bilder från World Press Photo finns utställda i Willy Brandt Haus (vi hittade dit av en tillfällighet, men lyckoruset stillades en aning när det visade sig att det bara var en liten del av tävlingsvinnarbilderna som var utställda, och de som fanns hade slagsida åt NationalGeografic-naturbilder, och vinnarbilden, som jag bloggat om här, fanns inte ens med).

Bättre lycka var det istället på Camera Work, ett fotogalleri på Kantstrasse, några stenkast från Kurfürstendamm. Här såg vi två utställningar (gratis!); Irving Penn, blandade porträtt, och Mark Laitas Created Equal. Penn i all ära, men det var Laitas bilder som totalt blew my mind.

Created Equal består av en serie dubbel-porträtt, alla tagna på liknande sätt: studio, mörkgrå fond, mjuk ljussättning, storformatskamera (men printarna (som är fantastiska) är printade med bläck).
Okonstlat.
Och vore det inte för att bildernas innehåll var desto mer intressanta hade det kanske blivit tråkigt. Nu var det istället tvärt om; avsaknaden av visuella manér lyfte fram berättelsen.

Vad bilderna visade? Jo, för att sammanfatta: likheter och skillnader mellan människor.
Porträtten var arrangerade två och två. De två bilderna bredvid varandra visade personer som på samma gång var likar och antagonister.

En balettdansös och en boxare.
Ett nygift par och ett äldre par.
En fånge och en fångvaktare.
En skönhetsdrottning och stripteasedansös.
En astronaut och en kvinna som blivit bortförd av ett UFO.

Kontrasten mellan bilderna var riktigt spännande! 1+1 blev mycket mer än 2. Och jag slogs av hur befriande det är när fotografi inte är ett ändamål, utan ett medel. Poängen är inte att skapa snygga bilder, utan att berätta något. I det här fallet berättelser om hur olika människors liv kan bli.

Se några av bilderna på Mark Laitas sida (klicka på Portrait).

Och bilden här intill? Tja, en av dagens snapshots, inte så mycket att säga om den.

Familjen

För några år sedan hittade jag denna familjebild i en låda hos mormor och morfar. Det var en 9x12cm-bild, kontaktkopierad från glasplåt (förmodar jag), monterad på hård papp med logotyp i högra hörnet (Ateljé Svea, Carlshamn). Jag gjorde en reproduktion och ramade in, och nu hänger bilden i guldram i hallen i vår lägenhet. Jag ser den varje gång jag kommer hem, varje gång jag går ut.

Imorse när jag skulle åka iväg på porträttjobb i Hörby stannade jag till en extra sekund framför bilden. Plötsligt tyckts människorna på bilden mer levande, som om de inte längre bara var tvådimensionella skuggor av en svunnen tid. Som om de närsomhelst skulle kunna öppna dörren, komma in i hallen. Det var en smått hisnande känsla
Jag kom fram till att det måste bero på Troells filminspelning som jag bevittnade häromdagen, då skådespelare och statister gick omkring och såg ut exakt som människorna på bilden. Distansen mellan då och nu hade tillfälligt suddats ut.

Gubben Lindgren i mitten är till exempel inte alls olik Mikael Persbrandts rollfigur.

Damen i stolen med höga ryggstödet heter Matilda och är min mormors farfars mor, den lille pojken är hennes barnbarn Gösta, min mormorsfar, född 1905.

(Lägg märke till skarven mellan golv och fondvägg - utan den skulle man kanske helt lurats av illusionen av att de faktiskt står i ett vardagsrum vid en öppen verandadörr.)

Nellie

En av mina uppdragsgivare nappade, till min stora glädje, för ett tag sedan på min idé att göra något slags reportage om Jan Troell och hans kommande film som nu är under produktion. Igår var det pressvisning i Vomb utanför Lund och journalister och fotografer samlades i ett tält vid en sjö, och runtomkring gick folk utklädda i 1900-talsutstyrsel – filmen utspelar sig under de första årtiondena på 1900-talet.

Jag gillar film. Ett i många avseende perfekt medium. En berättelse berättad av en flera olika konstformer samtidigt: bild, ljud, skådespeleri. När det kombineras rätt och bra blir det starkare än allt annat.

Och jag fascineras av hur man, likt Troell, kan hitta en berättelse som intresserar en så mycket att man är beredd att lägga ner det enorma arbete som det krävs för att göra en film.

Igår på pressvisningen fick vi se inspelandet av en kort scen. Några människor gick hem från en dansbana. Jag skulle gissa att i filmen kommer denna scen uppta kanske 30 sekunder – i verkligheten tog den flera timmar att först förbereda (rigga ljus, kamera, sminka skådespelare och statister, kontrollera att alla detaljer stämmer) sedan spela in (i flera olika tagningar, en för varje optik på Troells filmkamera).

Mikael Persbrandt var där, i lösmustach, plommonstop och flashiga solglasögon, och gjorde parodi på sig själv: svarade föraktfullt på journalisternas frågor, och insisterade på att ta i hand med en kvinnlig produktionsarbetare (trots att de hälsat en timme tidigare) med motiveringen att hon var snygg. (Hon blev lite förnärmad, och han förklarade lite irriterat att det faktiskt var en komplimang.)

Annars är sådana där pressträffar ganska roande – detta var iofs bara min andra, den första skrev jag om här. Vissa journalister tycker sig ha rätt att bete sig hursomhelst, och Troell såg riktigt obekväm ut där han stod och försökte berätta om filmen, med flera stora mikrofoner och objektiv några centimeter från ansiktet. Och mobiltelefon ringde, och istället för att stänga av svarade de i sina telefoner och pratade ljudligt.

Under inspelningen av dansbanehemgångsscenen blev en fotograf irriterad över att vi fick stå och vänta i tio minuter utan att något till synes hände – ”varför ska vi stå här och titta på skogen!” skällde han till produktionschefen, som bad om ursäkt.

Som om dessa journalister (som är i minoritet, de flesta uppför sig väl) menar: Journalisten har alltid rätt. Vi är där för er skull. Var tacksamma!

Bilden här är på Nellie, systerdotter till en av mina bästa vänner här i Malmö, och som jag fotograferade för ett par år sedan för en fackförbundstidning som ville ha genrebilder på barn. De bilderna lades sedan upp på en skådespelarförmedlingssida på internet, där en castingmedarbetare hittade dem, och Troell bestämde sig för att ha med Nellie i filmen; hon fick rollen som Maja, berättarjaget, som barn.

Pristina, Kosovo, mars -07

Jag tog några rullar film när jag var i Kosovo i mars, och dessa filmer har jag nu fått framkallade.
Och ta mig tusan, det är nåt speciellt med bilder på filmemulsion ändå!

Eva

I lördags gifte sig kusin Marcus med sin Eva och det var en alldeles strålande tillställning, förmiddagens regn till trots.

Mer gatukonst

En annan bild från gatukonst-reportaget. Bilden är tagen med mitt nya 50/1,4 på full öppning. Vinjetteringen är kraftigare än jag trott. (Jag har inte mörkat ner extra i hörnen, utan bara dragit en del i kontrasterna över hela bilden. Och så blev det så.)

Det är förresten kul att publiceras i Sydsvenskan. Plötsligt ser folk att man finns. Jag har redan fått några kommentarer i bloggen om reportaget, något som aldrig annars händer eftersom mina bilder oftast syns i tidningar med ytterst smal målgrupp.

Artikeln med några av bilderna ligger ute på nätet här.

Gatans konst

Gick upp en timme tidigare idag, 06:00, i ett desperat försök att komma ikapp. Hyrde även in min bildbehandlare Christoffer hela arbetsdagen, och nu när den är slut efter en efter-jobbet-öl på ölcaféet, är vi nästan i fas. Det är kul och smickrande att ha mycket jobb - det måste väl betyda att folk uppskattar vad man gör? - det är en hel del kul jobb dessutom och bra betalt, men likväl jobbigt att ligga efter. Att känna kniven mot strupen.

Det var förresten min första efter-jobbet-öl någonsin, den idag. Så att ni inte får för er något annat. Jag är inte riktigt den typen. Öldrickartypen. Men det var hursomhelst trevligt.

Ett reportage om gatukonst publicerades i Sydsvenskan idag, bilder av mig och text av min Ordförrådet-kollega Torbjörn. DygnetRunt-bilagan delas ut som gratistidning på stan och i den såg reportaget bra ut, men i versionen som fanns i prenumerations-Sydsvenskan var det slafsigt och hafsigt utgjort.

Gatukonstnären själv ville vara anonym, hans verk tangerar vad lagen ser som skadegörelse. Jag hade några schyssta porträtt i motljus, men de var inte tillräckligt anonyma och kunde inte användas. Så är det ibland.

Här en annan bild från reportaget.

Får

Den här bilden tog jag i Rumänien hösten -04, från en taxi i full färd att kämpa sig uppför Transylvaniens berg, någonstans mellan Cluj Napoca och Oradea. Bilden har hängt inramad ovanför soffan alltför länge. Ikväll med vänner och vin här kom frågan upp: Hur många får är det på bilden? 20? 50?
Vi räknade till 81. Nej, 80. En av prickarna visade sig vara en sten.
Catrin föreslog att den borde hänga i sovrummet istället. Något att räkna på när man ska sova.
Fast nu vet vi ju redan.
80 får, 1 sten.

Loffe

Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts, deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstförädighet med.
(ur Det ljusa rummet, av Roland Barthes)

---

Nya numret av Dagens Arbete kom med posten idag, och där fanns några av mina bilder på Loffe Carlsson, men inte den av bilderna som jag gillade bäst. Jag visar den här istället. (Läs mer om hur bilderna kom till i inlägget från den 20 februari.)

Jag gillar bilden av samma anledning som DA-redaktionen valde bort för (gissar jag); Loffe ser gammal ut, man känner inte riktigt igen honom.

Ganska ofta händer det att bildredaktörerna tycker annorlunda än jag om mina bilder. På gott och ont, skulle jag tro. Risken finns ju att jag till varje pris håller fast vid en darling som egentligen borde dödas, och då är det bra om redaktören träder in som arkebusator. I andra fall gör jag nog rätt i att framhålla mitt tyckande.

Och vad som är rätt visar sig kanske inte förrän långt efteråt, när man fått distans till bilderna.

Stolpe

Jag fortsätter på inslagen bana med ännu en landskapsbild - skjuten från bilfönstret - från Island.

Imorgon återkommer vi till Sverige, och ytterligare en dag senare är vi tillbaka i Malmö. Då blir det förhoppningsvis lite bloggande på allvar.

---

Mitt och Andreas Karlssons porträtt på Jens Assur publiceras i TvåDagar i GP på lördag. Förmodligen blir en av mina bilder på Jens omslagsbild, och idag ringde de från redaktionen för en mini-intervju med mig för "Veckans medarbetare" på sidan 2. Vad det blev av det återstår att se.

Farfar

Jag och Christoffer sitter på kontoret och jobbar. Facktidningens temanummer om äldrevården ska fyllas med bilder; reportage, porträtt, illustrationer, genrebilder. Det är deadline på onsdag. Hittade nyss en bild bland alla jag tagit som kändes bra, en manlig sjuksköterska klappar en äldre man, som blundar, på kinden. Jag visar den här i bloggen såsmåningom.

Bilden som jag visar nu är på min farfar som dog igår natt. De sista åren har han varit ganska dålig - bilden är fyra år gammal från tiden då han fortfarande, nästan 90 år gammal bodde kvar i huset och klarade det mesta själv - så beskedet kom inte helt oväntat. Men det är svårt med döden. Folk dör hela tiden, men för den enskilda individen är döden unik. Man lever bara en gång, man dör bara en gång.

Kosovoserb

Micke Berg frågade sig, som jag skrev i ett inlägg häromdagen, vilka bilder vi väljer att publicera i bloggen. De bästa bilderna saknas, verkade Micke tycka.

Och ja, det blir så - de bästa bilderna vill man hålla på för att inte förstöra sina möjligheter att sälja de vidare, och istället publicerar man mer harmlösa bilder, likt den här till höger. Det är en serbisk man som satt i en busskur i Laplje Selo, en serbisk by någon mil utanför Pristina. Medan vi väntade på vår taxi gick jag fram och frågade om jag fick plåta. Det var helt OK, tyckte mannen, som sedan uppehöll vår tolk i en kvart med historien om sitt liv.

När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?”(Mark 5:30)

Jag skrev i bloggen för drygt en månad sedan om att jag fotograferat en genrebild till Sändaren, en bild som skulle illustrera en bibeltext (Mark 5:30). Och jag skrev att jag skulle visa bilden här efter att den publicerats and here it is.

Byggarbetsplats

Tog en sista kvällstur runt Pristina. Gick förbi en byggarbetsplats - det byggs överallt i stan, det mest svart och utan bygglov - och såg en skugga i ögonvrån.
Vände om.
Tog upp mobiltelefonen, låtsades kolla meddelanden medan jag funderade ut bästa vinkel och exponeringsvärden.
Bytte till 50mm-optiken.
Höftade exponering och skärpa.
Siktade in mot rummet.
Klick.

Panorama över Pristina

Gårdagen innebar några motgångar, men redan nu ett dygn senare känns det lite bättre. Bildreportaget är snart klart - förmodligen hinner jag återvända en gång till imorgon och plåta lite till - och ett annat reportage som såg ut att rinna ur händerna kan falla på plats med lite tur.

Men man börjar bli luttrad. En avtalad tid är inte alltid en avtalad tid.
Så jag håller tummarna.
Krossar fingrarna, som engelsmännen säger.

Imorgon eftermiddag lyfter jag från Pristina flygplats.

---

Sitter just nu på ett café. Ett lugnt ställe som vi upptäckte en av de första dagarna, och som tillhandahåller trådlöst internet.
Jag beställde nyss in en kaffe.
- Here you are... Adam, right?
- Ehum... yeah, how did you know? frågade jag, och började i min fantasi spekulera i hur mitt rykte börjat spridas över Balkan.
Adam, the photographer.
- You know, Nokia phone? Your phone. Bluetooth, you know? Last time my phone suddenly said "Adam Nokia".

Jaha. Sånt som händer på caféer med trådlöst internet när man har en bluetoothtelefon i fickan (men hur det går till har jag ingen aning).

---

Större och bredare version av bloggbilden finns här. (Ja, det är ett fotomontage.)

I jakt på en utsiktsbild över Pristina bestämde jag mig för att gå uppåt. Det är ganska roligt med sådana utflykter. Man vet inte exakt vart man är på väg, men vid varje vägskäl gör man samma val: den väg som ser ut att luta mest uppåt väljer man.

Jag hittade en park. I parken fanns en lekplats, en basketplan med fotbollsspelande pojkar, och häst- eller kokranium i gräset.

Sedan mötte jag en pojke och frågade om jag fick fotografera. Han såg misstänksamt mot mig, skakade på huvudet. Men när jag gått iväg 50 meter ångrade han sig.
OK.
Blickade in i kameran.

Spegel

Ja så kallt att jag fick ta på mig en jacka innan jag gick ut för att leta lunch.

Svartvitt och krackelerat

Solen har flytt och Pristina har blivit kallt.

Reklamskylt på vägg, Pristina

Jag bestämde mig för att ta en ledig dag idag. Inga ställda krav på mig själv om bilder jag måste ta, ingen ställd väckarklocka.

Har nu när halva dagen gått tillbringat den mesta tiden framför datorn. Slösurfat och försökt börja jobba med bilderna till Reportaget.

Det går sådär. Bilderna blir inte så bra som jag hade önskat. Historien i sig är bra, men bilderna... ja, jag vet inte.

Serbiska män

Den äldre mannen skakade på huvudet.
- Nej, du får inte fotografera mig.
Vänligt men bestämt.

Hans hustru försökte hjälpa mig med övertalningen:
- Fotografen har ju bara bilder på oss kvinnor. Han måste ju ta bilder på dig också för att jämna ut lite!

Men mannen stod fast vid sitt beslut:
- Jag är egentligen också som en kvinna! Alltså, jag har en teori: När man blir äldre får man mer kvinnliga hormoner, och man utvecklar kvinnliga intressen. Till exempel har jag börjat laga mat. Och ibland lyssnar jag på vad min hustru säger.

Dock inte den här gången. Mina och hustruns övertalningsförsök var förgäves.

Mannen motiverade sitt beslut.
- Nej. Jag tror på naturvetenskapen. Inte på journalistiken.

---

Lättare att övertala var dessa grönsakshandlare längs vägen i Gracanica.
- Foto? One picture? OK? Hvala!

Camp Ville, Lipljan, Kosovo

Vi var på Camp Ville idag för en intervju med general Grundevik på KFOR. Här finns det, liksom på mitt hotell ("Dion"), internet. Fast på mitt hotell finns ingen textskylt.

Pristina, kl 18:07

Jag tog en tur runt Pristina tidigare ikväll.

Caklavica

Imorgon onsdag är det Andreas näst sista dag här. Själv stannar jag ytterligare en vecka för att följa upp några jobb, samt göra några egna reportage.

Två intervjuer imorgon förmiddag, en annan på eftermidaggen, och så en avslutande på torsdag förmiddag. Sedan är alla pusselbitar på plats.

På väg bort från Pristina med svenska KFOR-soldater

Vi var ute ett gäng svenskar igår, först på en hipp bar, sedan på en tjusig restaurang. Vi kom fram till att Pristina är en jävla stad. Den saknar allt som kan göra en stad attraktiv: torg, gågator, floder, parker. Dessutom är det smutsigt och skräpigt överallt.

Vår presskontakt på svenska KFOR konstaterade idag samma sak.
Men ibland är Pristina vackert! På natten, när man betraktar staden långt ifrån, och bara ser ljusen.

(Till Pristinas försvar måste dock sägas att människorna, åtminstone alla vi träffat, är mycket trevliga. Och visst är man hellre i en ful stad med trevliga människor, än en vacker stad med en massa otrevlingar?)

Demonstrationen

Så här fredligt var det på demonstrationen, alltså.

Demonstration i Pristina för ett självständigt Kosovo

- Hur går det idag? frågade jag en av de svenska soldaterna vid fordonskontrollen på vägen mot Pristina.
- Vi får hoppas att det inte går som sist, sa han.

Vid förra demonstrationen, för några veckor sedan, urartade det hela och två personer omkom vid sammandrabbningen med UNMIK-polisen.

Hoppas det går bra idag, sa soldaten, men ögonen sa: Det vore spännande om något hände.

Dagens demonstration gick dock lugnt till. Det hettade till vid ett par tillfällen och då var vi många fotografer som trängdes framför demonstrationståget. Men alla, både demonstranter och UNMIK-polis höll sig lugna, inga våldsamheter förekom, inga glasflaskor kastades.

Ni kommer inte att kunna läsa om Pristina på utrikessidorna imorgon.

Om det däremot hade hänt något så hade vårt material direkt blivit mer intressant. Så visst är det lätt att bli cynisk: Det vore spännande om något hände.

När demonstationståget upplöstes suckades det bland fotograferna.
Suckar av lättnad?
Suckar av besvikelse?

---
Uppdatering:
Kanske hade jag fel.
DN skriver om demonstrationen här och skriver att där var "4000 kosovoalbanska extremister". I mina ögon såg det ut som ganska vanliga människor. (Vad är defintionen på en extremist?)
Och SvD har exakt samma text här.
Liksom GP.
(Men det är bara här i ah! ni får se en bild från demonstrationen)

---

Läs även Andreas blogginlägg och lyssna på hans ljudrapporter från demonstrationen.

En fingervisning

Vi besökte svenska basen Camp Victoria i förmiddags. En pressofficer visade oss runt.

Vart är Kosovo på väg?

---

Dagens blogginlägg av Andreas.

Timbuktu

Jag berättade i bloggen för ett tag sedan att jag fått i uppdrag att fotografera rapparen Timbuktu för GP, och jag frågade om någon bloggläsare hade tips om en bra miljö att plåta i. Det är lätt att det blir klyschigt när en rappare ska porträtteras, tänkte jag. (Läs inlägget och läsarkommentarer här.)

Några dagar innan fotograferingen pratade jag med journalisten som skulle skriva texten om Timbuktu. Jag frågade honom om han hade några bildtips.

- Krångla inte till det, svarade han. En bra är en bra bild. Krysta inte till det. Gör det inte vara svårare än vad det är.

Ett bra svar, som jag tog till fasta på. Jag bestämde mig för att ta upp Timbuktu på mitt kontor och plåtade mot en vit vägg. Less is more. Starkt solsljus från fönstret gav ganska schyssta skuggor. Jag drog ner persiennerna, och det blev skugglinjer som egentligen är för klyschiga men å andra sidan ganska snygga.

Sedan en tur runt Möllan. På ett café hade jag spanat in en grön tapet som blev bra som fond.

Bilderna kan ni se här.

Det var dessa 16 bilderna jag levererade till GP. Vilka som publicerades vet jag inte, jag har inte sett tidningen än.

Jag tycker att det är intressant att se hur man med distans lätt kan avgöra vad som funkar och inte funkar. Jag skickade de 16 bilderna för att jag tyckte att alla var mer eller mindre OK, men nu några veckor senare tycker jag att det är ganska lätt att av göra vilka bilder som funkar och inte.

De som funkar är bilderna: 3 (0926), 4 (0937), 6 (0958), 9 (0993), 12 (1022).
De övriga funkar inte.

Eller vad tycker ni?

Gömmer sig Mladic här? Förmodligen inte.

Igår skrev TT om att EU är berett att släppa kravet på Serbien att Ratko Mladic ska utlämnas till Haag för att samtal om samarbetsavtal ska kunna komma igång igen. Läs i SvD här.

När jag och Andreas Karlsson var i Serbien i somras hade vi planer på att göra ett reportage om Jakten på Mladic. Vi hade en tidning halvt på kroken, men de ville inte köpa något på förhand, utan ville först se vad vi kom hem med.
Och det var inte mycket.

Eftersom varken vi eller någon annan har sett Mladic på några år så blev stoffet tunnt. Vi hade en intervju med en fd premiärminister som berättade att när han satt vid makten hade de minsann försökt göra allt för att fånga in Mladic. Föga överraskande.

Jag försökte desperat in i det sista hitta bilder som illusterade frånvaron av Mladic. Var gömmer han sig? Jag fotograferade i skymningen, upp mot hus där det lyste i något fönster.

Materialet räckte aldrig till något reportage, och jag behövde inte ta ställning till om huruvida mina hus-i-skymning-bilder kunde användas. För inte var de särskilt journalistiska? Det var ju inte så att Mladic verkligen gömde sig bakom något av de husens väggar.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Moa Karlbergs bilder om trafficking, som just nu ställs ut på Fotogalleriet på Gotland.
Det är en två delad utställning (eller är det ett reportage?) om vilket Moa skriver på sin hemsida:

In my project about trafficking I portrayed one target and one origin country. The pictures of Swedish addresses are direct and evident, while the pictures from Latvia are more abstract and anonymous, trying to catch a feeling that may describe major society problems causing trafficking.

Bilderna från Lettland har alltså inget med trafficking att göra, inte mer än de är tagna där.
Räcker det?
Kanske funkar det i en utställning, men funkar det i ett journalistiskt reportage?

(Jag vill poängtera att jag inte har något emot varken Moa Karlberg eller hennes bilder om trafficking, utan valde att ta upp det här mest som ett exempel på frågeställningen: Vad kan placeras in i mappen "bildjournalistik"?)

Pawel Flato

Nedanstående intervju gjordes i Stockholm den 26 januari 2007. Upprinnelsen var mitt blogginlägg Vad kan man berätta på 1/125 sekund? Jag hade en hel del frågor att söka svar på.

Intervjun är uppdelad i två delar – denna första behandlar bildjournalistisken i allmänhet; den andra delen handlar uteslutande om Årets Bild. Den delen publiceras här inom kort.

(Ibland funkar inte kommentarsfunktionen. Maila isåfall din kommentar direkt till mig, så lägger jag ut den.)

***

Adam Haglund: Först, berätta kort om din fotobakgrund!


Pawel Flato: I mitten av 80-talet gick jag en ettårig fotoutbildning i Lund. Sedan kom jag in på Fotohögskolan i Göteborg, som då var uppdelad i tre områden. Jag gick pressutbildningen. Efter det flyttade jag till Stockholm och började jobba på Pressens bild, i mörkrummet och arkivet, därefter fick jag jobb på den då nystartade bildbyrån Pica, som sedan blev Scanpix. På Pica började jag arbeta som pressfotograf. Jag sa upp mig efter fyra-fem år, omkring 1997, och sedan dess har jag frilansat.


ah: Och så har du varit ordförande för Pressfotografernas klubb, PFK.


pf: Ja, först i Stockholmsdistriktet, och sedan tre år i PFK Sverige. Fram till i våras.


ah: Det jag skulle vilja prata om är bildjournalistik. Tycker du att det finns områden som är speciellt lämpade för bildjournalistik, och finns det ämnen som man inte kan berätta om med bilder?


pf: Det finns nog mer eller mindre vettiga områden. Det man ska fundera på är journalistiken. Om man nu är fotojournalist då ska man i första hand förmedla en historia. En historia som är av intresse, som är sann, som är relevant. Att åka till en plats och ta med sig en historia hem till mottagaren. "Så här ser det ut, detta händer här".

Men ibland blir det ett självändamål, att åka till en plats och ta bilder för att man ska ha bilder på det här. Men vad vill man ha sagt? Ofta har man inte klart för sig varför man åkte, vad man hade där att göra, vilket gör att det blir ointressant för mottagaren.


ah: Jag läste om en konstfotograf som menade att stillbilder fungerar bra på att avbilda saker som är stilla, medan rörlig bild är mer lämpad för sådant som rör sig. Han tyckte det var meningslöst att ta stillbilder på människor, eftersom människor inte alltid är stilla. Hans poäng var alltså att vissa områden funkar att visa i bild, medan annat inte funkar alls.

Och för att då återknyta till bildjournalistiken och min förra fråga: Är reportage från oroshärdar, den typ av reportage som ofta dyker upp i tex Årets Bild, mer lämpade för en bildjournalist att berätta?


pf: Ett kriterium för ett reportage är att historien i sig är allvarlig och därför viktig att berätta om. Så ur ett journalistiskt perspektiv finns all anledning att åka till ett krig. Frågan är då: Vad i den här konflikten ska vi berätta om, och hur ska vi använda bilder till det? Att visa folk som lider, sönderskjutna hus, det är lämpligt eftersom fotografi är bra på att visa förstörelse.

Men, det verkar som att det fastnat där, som om vi har en föreställning om att det är detta som är bildjournalistik. ”Om du vill bli bildjournalist så är det dessa bilder du ska ta.”


ah: Du skrev i en artikel i Journalisten där du undrade varför det inte gjorts några reportage om feminismrörelsen. Då tror jag att många fotografer lätt kan avfärda den frågan genom att säga att den typen av samhällsföreteelser inte är bildmässiga. Vad tycker du?


pf: Jag tror att det beror på att fotografi och det skrivna ordet lever i parallella världar. Därför har bildvärlden byggt upp sina egna kriterier, sina egna tävlingar, sin egen stege att klättra på. Där är det outtalat vad som är bildmässigt och inte.

En av mina käpphästar är hur man organiserar tidningsredaktionerna. Varför sitter fotograferna för sig själva på en bildredaktion? Det finns ingen textredaktion. Man har inte kopplat en speciell kunskap till fotografin. Hela organisationen på en tidning är gjort för snabba bildknäck, inte för djuplodande journalistik. Därför kommer man som fotograf aldrig kunna komma in i frågor som tex feminismen.

Vem genererar goda texter om feminism? Det är de reportrar som skrivit mycket om politik, som har stor erfarenhet och som kan världen de rör sig i. Jag menar att om en fotograf varit knuten till den politiska redaktionen – jag skulle gärna ha varit en sådan – så skulle den fotografen också kunna knyta kontakter som öppnar dörrar, och kunna ta bilder där det normalt inte släpps in fotografer. Men det tar tid, man måste ha tålamod.

Sven-Eric Sjöberg på DN är ett exempel på en sådan fotograf. Han är en av de få som ibland levererar intressanta bilder från politiken.


ah: Menar du att bildmediet inte lever upp till sin fulla potential?


pf: Ja, och det är sorgligt att tidningarna inte utnyttjar det.


ah: Så för att återgå till frågan: Vad är bildmässigt?


pf: Ja, det återstår att utforska! Vem har egentligen försökt? Ta Feministiskt Initiativ som exempel. Här har det under ett antal år pågått en stor samhällsdebatt, det har skrivits massor, men de enda bilderna som tagits är när de släpper ut ballonger utanför riksdagshuset. Jag är övertygad om att något mer fotografiskt skulle kunna ha gjorts här.


ah: Hur är en bra bildjournalist?


pf: Någon som berättar något intressant, något som berör.


ah: Du har skrivit att det är ointressant att berätta samma sak om och om igen. Vi vet att folk svälter i Afrika, etc.


pf: Det finns inget principiellt fel i att berätta om svält i Afrika.


ah: Var går gränsen för upprepningar. Ska vi bara berätta en historia en gång?


pf: Det måste vara upp till varje publicist att fatta de besluten. Men jag menar att det finns en slentrian i det här. Jag vet inte hur många kollegor jag träffat som sagt att de t.ex ska till Västbanken och plåta, för att det är Intifada eller vad det är. Det räcker tydligen som motivering. Man trampar en upptrampad stig för att visa att man själv också kan minsann. Det blir en slags uppvisning.

Bildjournalistiken är en konservativ branch, vilket jag tycker kloningdebatten visade. Det finns en konserverande syn på vad bilden är.


ah: Är det viktigt att ett bildreportage säger något nytt?


pf: Ja, det är ju en av journalistikens grundidéer.


ah: Tycker du att det finns god bildjournalistik i Sverige? Du har ju suttit i juryn till Årets Bild och sett vad som kommit in dit.


pf: Ja, det är en av förtjänsterna med Årets Bild, att man samlar ihop ett material och får en överblick.

Det finns ganska ont om god bildjournalistik i Sverige. Men det är viktigt att poängtera att det inte bara är fotografernas fel. För vad är bilderna frukt av? Jo, fotografens arbete, men inte minst av vad som efterfrågas på tidningarna. Redaktionsledningarna har enorm makt över vad som kommer ut till allämnheten.
Det finns självklart exempel på bra reportage, men det är ett tunt toppskikt.


ah: Hur är Sverige i jämförelse med Danmark?


pf: ”Det danska fotoundret” är jag lite skeptisk till. De har tagit samma gamla historier men förpackat dem på ett annat sätt. Journalistiskt sett är det ingen revolution. Sedan har de ju vunnit en massa priser och så där, men att kalla det ett ”under”… Har man egentligen vunnit några segrar: Har man nått en bredare publik? Har fler läsare börjat intressera sig för bildjournalistik? Jag tvivlar på det.

För att nå fler människor tror jag att vi måste börja berätta andra historier.


ah: Susan Sontag har skrivit att bilder på lidande först var tänkta som ögonöppnare – ”titta vad hemskt!” – men allt eftersom det kommit fler och fler sådana bilder så har de paradoxalt nog fått motsatt effekt; vi stänger ögonen.

Utifrån det är kanske det ”danska fotoundrets” ompaketering av gamla historier ett sätt att åter uppmärksamma, och att komma runt problemet som Sontag beskriver?


pf: Det är en trolig förklaring. Det är ju ett journalistiskt dilemma vad gäller rapportering av lidande. Man kan inte bli bombarderad med allt elände hela tiden, det orkar ingen med.

Som bildjournalist får man försöka balansera det. Om vi nu sett massor av bilder på ungdomar som kastar sten i Palestina, varför inte åka dit och berätta om varför de kastar sten, vad de gör när de går hem efteråt, vad mamma säger.


ah: Just stenkastandet kommer ofta igång först när fotograferna är på plats...


pf: Ja, det finns en symbios där. Jag läste en artikel i Newsweek om en PR-byrå som anlitats av Hizbollah. Byrån föreslog att man skulle spraya på ruinerna: Made in the USA. Och att inte ha textskyltar på arabiska, allt ska vara på engelska så att västpubliken förstår.


ah: Det är förstås viktigt för en fotograf att känna till.


pf: Ja, vad är det man fotograferar? Under Göteborgskravallerna för några år sedan togs massor av bilder som visade den lilla klicken våldsverkare, men man har knappt sett några bilder av den stora politiska manifestationen – den största någonsin i Sverige – som föregick kravallerna.


ah: En fundering angående bildspråk i jämförelse med ”textspråk”: Hur kan man som fotograf förhålla sig till bildens relativa oexakthet? Om man vill berätta något med en bild, hur kan man veta att bilden tolkas rätt?


pf: Det kan man aldrig. Det gäller all kommunikation.


ah: Ja, texten lider av samma problem. Men vad gäller ord så finns till exempel ordböcker att gå tillbaka till.


pf: Men ord är ord och meningar är meningar…


ah: Du håller inte med om att bilden är mindre exakt än vad text är?


pf: Nej, inte generellt. Bilder kan ju vara extremt bra på att visa tex hur en bil ser ut, medan en text kanske är bättre på att berätta hur någon trivs. Man måste ha klart för sig vad man vill ha sagt, och sedan välja metoder och kanaler som bäst för fram ens budskap. Man får aldrig låsa in sig i principer, som att bilderna måste kunna stå för sig själva utan text.

Det enda som räknas är: Går budskapet fram?

Det hänger lite ihop med kloningsdebatten, man snöar in på hur historien berättas istället för vad som faktiskt berättas.


ah: Som fotograf börjar man då i fel ände när man åker bort för att göra ett bildreportage?


pf: Ja, för då har du förutsatt att det är bilder du ska berätta med.


ah: Det är väl så det ofta går till, att man först bestämmer sig för att åka någonstans, och sedan börjar fundera på vad man ska göra där.


pf: Det finns olika sätt att jobba. Du kan åka dit och söka, försöka vara öppen och se vad som händer där, att inte ha en klar bild på förhand. Men du måste kritiskt kunna granska ditt material. ”Är detta verkligen intressant?”


ah: Har du några allmänna råd till nya fotografer?


pf: Man bör ha klart för sig vad man gör, och skilja på saker och ting. Om du gör ett reklamjobb, då ska du ta bilder som gör att de här skorna eller vad det är säljer bra. Det är lika fint som något annat jobb! Man ska inte ha ett statustänkande, att en del typer av jobb är mer värda. Det är farligt om man börjar blanda ihop saker och ting.


ah: Hur menar du då?


pf: Ibland kan någon säga att de ”är konstnärliga, men jobbar med reklam”, ”är konstnärlig, men jobbar som journalist”, när de egentligen bara ska ta en bild på en bil som har krockat. När man vacklar där tror jag att det blir sämre.


ah: Finns det en konflikt där mellan konstnärlighet och dokumentation?


pf: Man kan ha en konstnärlig ambition även i ett journalistiskt arbete, men man får aldrig glömma vad grunden är. Om jag är fotojournalist, då är det inte vackra bilder jag ska ta, utan jag ska förmedla en historia.

Även om man har för lite tid eller jobbat för dåligt är det alltid lätt att ta en hyggligt vacker bild. Men vad har man då för ambition? Då menar jag att man hänfallit åt att bli konstnärlig istället för journalist.

För varje jobb man gör, oavsett om det är ett självpåtaget projekt eller ett uppdrag, bör man bena ut för sig själv vad man gör och vara tydlig med det.


ah: Ibland upplever jag att fotografer ibland gömmer sig bakom fraser som att ”varje bild måste tolkas av betraktaren” och att man därmed kommer undan med att ta bilder utan egentligt innehåll.


pf: Återigen, vad är syftet med en bild? Ska den hänga på en gallerivägg? Ska den publiceras i en nyhetsartikel? Man kan tyda bilden, utifrån sammanhang och beroende på vem som ser bilden, på en mängd olika sätt.

När jag satt i juryn i Årets Bild försökte jag renodla tävlingen, så att det skulle bli tuffare journalistiska krav på bilderna. Att det ska vara en ny historia, Intifada-bilderna har vi sett för många gånger, det är inte intressant.


ah: Och då kan konstnärlighet i bilderna ligga i vägen för journalistiken?


pf: Jag tror det.


ah: Jag hörde Jens Assur säga i en TV-intervju att en vacker välkomponerad bild fyller samma funktion som en välformulerad text. Det blir lättare att läsa.


pf: Jo, men om en välformulerad text inte innehåller något vettigt så kommer jag att sluta läsa den.

Man kan ställa sig frågan: Om du åker till en katastrof och folk dör till höger och vänster, hur estetiskt "välformulerad" behöver man vara?

Förra året i Årets Bild var intressant då Thomas Nilssons bilder från New Orleans blev premierade. Det var bilder i klassisk reportagestil, plåtat rätt upp och ner, inga tekniska konstigheter.
Och så var det Pieter ten Hoopens suggestiva bilder från jordbävningskatastrofen i Pakistan, som också premierades.

När jag såg Thomas bilder fick jag en bra uppfattning om vad som faktiskt hade hänt. Så kände jag inte med Pieters bilder.

Visst, man måste kanske sticka ut för att locka till sig läsare, men om man ska tala om en pricip att följa för en bildjournalist, så är det att vara ganska straight i sitt bildspråk. Det du valt att berätta ska i sig självt vara tillräckligt intressant.

***

Den glada tanten

Arbetet med att uppdatera hemsidan med nya bilder börjar ge resultat! Spana in porträttgalleriet här på sidan. Säg gärna vad ni tycker. Och tveka inte att säga till om ni hittar ett stavfel eller något som ser konstigt ut.

Att välja ut bilder till en hemsida eller en portfolio är tämligen ångestladdat. Om detta har den amerikanske fotografen och bloggaren John Loomis skrivit ett läsvärt inlägg, som dessutom innehåller lite tips om vad man som portfolio-ihopsättare bör tänka på. Lästips för alla som har funderingar på att försätta sig i en sådan situation, alltså.

Tomas Andersson Wij

Det är fredag och molnen har spruckit upp och skingrats och plötsligt är det alldeles ljust här på mitt kontor. Och som alltid när det händer får jag en melodi i huvudet, Tomas Andersson Wijs Gör nånting vackert (I dag bröt solen fram / efter veckor av regn), och melodin för likt en madeleinekaka tanken tillbaka till en junidag på Södermalm 2003.

Det var ett av mina första fotojobb. Ett spekulationsjobb, och jag plåtade Tomas en i hans lokal, en gammal fabrik.

Den här bilden var Tomas idé, jag förstod inte alls vad han menade - jag tyckte idén bara var konstig - men nu några år senare har jag börjat uppskatta den.

Bilden trycktes på insidan, bakom själva CD-skivan, av EP:n Blues från Sverige. Även framsidan till EP:n pryddes av min bild, och dess följdverkningar bloggade jag om för ett år sedan i detta inlägg.

Nu har solen gått i moln igen.

Tetra Pak-VD:n Dennis Jönsson

Deadline för inlämning av bilder till Årets Bild närmar sig, men som vanligt med deadlines blir inget klart förrän precis i sista stund. Deadline är den 14 januari, och följdaktligen kommer det dröja några dagar till innan jag lyckats färdigställa mitt tävlingsmaterial.

Häromdagen pysslade jag lite med bildtexterna. I klassen Årets Porträtt ska jag tävla med en bild på Tetra Paks VD Dennis Jönsson, en bild som tog på uppdrag av en ekonomitidning i våras. För att få lite mer info om bakgrunden till porträttet letade jag upp artikeln på tidningens nätsida. Där hittade jag texten och en av mina bilder - dock inte den aktuella tävlingsbilden - men utan att mitt namn finns utsatt.

Jag skickar ett mail till bildredaktören och frågar försynt varför inte bildbyline finns med i anslutning till bilden.

Bildredaktören svarar:
Beklagar den uteblivna fotobylinen. I likhet med många andra tidningar lägger vi av arbetsbelastningsskäl inte in fotobylines på webben. Har dock bytt bilden du hänvisade till till en version med inlagd byline.
Och med det hoppas jag att du låter dig nöja.

Jag blir tvungen att läsa det igen. Står det verkligen att tidningen på rutin inte sätter ut fotografens namn vid bilderna? (Däremot är det tydligen inte några problem att sätta ut skribentens namn, och man kan undra varför det skulle vara så tidsödande att skriva dit ett fotografnamn också.)

Jag kontaktar Bildombudsmannen Staffan Teste, och berättar om fallet. Han svarar:
Helt oacceptablet tycker jag. I upphovsrättslagen ... så framgår klart och tydligt att upphovsmannens namn skall anges.
Jag tycker du skall vidhålla att ditt namn skall anges och att du skall ha ersättning för att det var borttaget.

Bildredaktörens "med det hoppas jag att du låter dig nöja" står emot Bildombudsmannens "du skall ha ersättning".

Vad ska jag som frilansare göra?
Vad kan och bör jag göra?

Att kräva ersättning för utebliven bildbyline - i det här fallet ca 2 000 kr - skulle förmodligen innebära att jag bränt mina broar till den kunden. Alltså en ren förlustaffär.

Eller ska jag hålla på principerna? Låta rätt gå före pengar?

Eller bara strunta i det? Hur viktigt är det egentligen att ens namn finns utsatt?

---

Min textverkkollega Andreas Karlsson föreslog att jag skulle namnge detta blogginlägg efter Don Quijote, som i likhet med oss frilansare ibland måste slåss mot det oövervinnerliga.

Vem kunde ana att väderkvarnar och bildredaktioner hade något gemensamt?