Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg med rubriken Om att luras med bilder. Det handlade om ett reportage i Sydsvenskan där bilder, bildtexter och rubriker kombinerats på ett sådant sätt att läsaren kunde bli vilseledd.

Fotografen till reportaget, Åsa Sjöström, mailade mig sina kommentar om det jag skrivit. Jag citerar nedan delar ur dessa mail (med Åsas tillstånd):

[...] Jag tycker inte att du är ute och cyklar vad gäller bildtexten. Min avsikt var inte att lura läsaren att tro att jag skulle fått möjligheten att fotografera när flyktingar försöker ta sig över havet. Katia reportern] och jag diskuterade innan publicering, hur bildtexterna skulle se ut. Jag föreslog att hålla ner på bildtexterna och låta bilderna tala för sig själv. Jag brukar pusha för korta bildtexter om det går. Men jag tycker också att det blev olyckligt, jag hade semester veckan innan och kunde tyvärr inte delta i finliret.
Det är bra att du tar upp såna här saker, helt ärligt så reflekterade jag inte så mycket över det förrän jag läste ditt inlägg, kanske för att jag var där och vet hur det var.
[...]
Jag tog upp och citerade ditt inlägg på sydsvenskan internmail [...] I vilket fall så tycker jag att det var viktigt och inte bara du hade reagerat över bildtexten.
---
Vill bara tillägga vad jag menade med att "bilderna ska stå för sig själv", då menar jag att en bildtext inte behöver beskriva det exakta skéendet i bilden, jag anser att en tillräckligt bra bild borde kunna berätta det. Jag tycker även att det är olika hur långa bildtexter en bild kräver. Exempel: mina bilder om trafficking i Moldavien kräver långa bildtexter. Bilderna i sig skulle inte gå att förstå utan att man får veta den exakt bakomliggande historien. [...] Reportaget från Senegal tyckte jag kunde ha korta bildtexter, fast att det tyvärr blev fel. Därför att där följer bilderna en röd tråd och tillsammans tyckte jag att de berättade en historia som var ett bra komplement till texten. Och en del bilder behöver ingen bildtext.[...]
Åsa

Jag påpekade i ett svarsmail att det egentligen inte var bildtexten som jag tyckte var vilseledande, utan snarare det faktum att man valt just den bilden - människor i båtar på väg i havet - som dragbild, eftersom man då lätt får intrycket av att det är båtflyktingar man ser på bilden. Vilket det alltså inte är.
Å andra sidan förstår jag bildvalet, eftersom det är en rackarns snygg bild.

Inledning
Jag har fotograferat i nio år. De tre sista åren har jag haft fotografin som mitt levebröd, men känner mig fortfarande som nybörjare.
Vad jag upptäckt att att ju mer jag lärt mig om fotografi och ju mer erfarenhet jag fått genom jobbet, desto mer har det fått mig att tvivla på bildens förmåga att berätta. Det är förresten en av anledningen till att jag startat den här bloggen, att få anledning att söka svar på mina frågor och funderingar.

Så jag bestämde mig för att försöka ta mig an en av de mest gäckande frågorna: Vad kan egentligen berättas med bilder?

Det visade vara sig en fråga som gav upphov till en lång rad nya frågetecken.

Bilden som självständig berättare
I Jens Assurs stora fotobok Och himlen därovan står bilderna för sig själva. Det är ett verk bestående av tematiska bildreportage, uppdelat på två volymer; den första med svartvita bilder från Sverige, den andra med färgbilder från omvärlden.

Bilderna förblir okommenterade ända till slutet; i ett index på de sista sidorna finns snustorra faktatexter som förklarar bakgrunden till bilderna.

På bokomslagets insida förklarar en text att detta ska ge ”utrymme för individuell tolkning, relektion och reaktion”. Jens Assur tycks verkligen tror på bildens förmåga att berätta.

Samma sak torde gälla Anna Clarén, vars bok Holding blev utnämnd till årets fotobok 2006. Holding är dock till skillnad från Och himlen därovan ingen bildjournalistisk bok, åtminstone inte i klassisk betydelse, utan snarare en poetisk konstbok. Likheten med Assurs bok ligger i avsaknaden av bildtexter. I Holding finns inte ett ord som kommenterar bilderna.
Även här utrymme för tolkning, reflektion och reaktion.

Assur och Clarén verkar överens. De litar fullt ut på bildens förmåga att berätta.
Jag har svårt att känna så. Och det är ett problem.

Vad är upp till bildreportagen att berätta?
Pressfotografernas Klubb förre ordförande Pawel Flato undrade efter förra årets ÅretsBild-prisutdelning var bildreportagen om feminismens frammarch fanns någonstans. Och varför gjordes inga bildreportage om Skandia-affären? Det skrevs spaltmetrar, men bildreportagen saknades. (Läs mer om detta här.)

Är det så att bildjournalistiken är begränsad till vissa ämnesområden (där historier från krigsrområden spelar förstafiolen)?

Inför min reportageresa till Serbien i somras fick jag frågan vilken typ av reportage jag tänkte göra där. Jag svarade något om att jag var intresserad av frågorna som handlade om etnicitet, hur de olika folkgrupperna i forna Jugoslavien ser på varandra efter allt som hänt under 90-talets krig. Vad rör sig i deras huvuden?
Frågan kom: Hur ska du kunna ta sådana bilder?
Jag svarade lite undvikande, sa att jag hoppades att det skulle ge sig när jag väl var på plats.

Naturligtvis blev det inget sådant reportage.

Bildspråk
Inte sällan pratas det i fotokretsar om bildspråk. Man säger till exempel att Pieter ten Hoopen har ett eget och spännande bildspråk. Och ovan nämnda Anna Clarén, som är lärare på fotojournalistikutbildningen på Biskops-Arnö, har berättat i en tidningsintervju att hon ser det som sin uppgift att få eleverna att utveckla sina personliga bildspråk.

Användningen av ”språk” indikerar just bilders förmåga att berätta. Men är det det man menar? När man lovprisar Pieter ten Hoopens bildspråk, menar man inte snarare hans sätt att estetisera sina bilder, sättet han komponerar och efterbehandlar sina bilder? Eller menar man verkligen att skillnaden mellan till exempel Assurs och ten Hoopens bildspråk är densamma som skillnaden mellan engelska och tyska?

Ibland sägs det att bildens språk är universellt. Hur går det ihop med alla fotografers egna bildspråk?

Kanske är det så att det råder en begreppsförvirring här – istället för bildspråk borde det kanske kallas bildstil. Ungefär som att alla svenska författare skriver på samma språk, men alla (åtminstone de bra) har en egen stil, en egen ton i språket.

Min hypotes är att allt snack om bildspråk kanske får oss att överskatta bildens förmåga att berätta. Ordets makt över tanken.

Mer än 1000 ord? Bildjournalistik i jämförelse med skriven journalistik
På bokomslaget till Och himlen därovan kallar Assur sig för bildjournalist, inte fotograf. Infotexten upplyser på att ”distinktionen är viktig”.

Fotografen, eller bildjournalisten/fotojournalisten, har alltså samma uppdrag som den skrivande journalisten. Ur den kaotiska verkligheten ska en historia skapas.

Bildjournalisten har dessutom enligt klyschan en viss fördel: En bild säger mer än 1000 ord.

Den skrivande journalisten bygger upp sin historia med önskad kronologi. En inledning, ett mellanparti, en avslutning. Genom styckeindelningar och formuleringar styrs historiens tempo och rytm. För läsaren tar det en viss tid att läsa en text, och journalisten styr på så sätt läsarens upplevelse av historien.

När bildjournalistens bilder hamnar i tidningen har denne inte samma möjligheter. Hur behåller man kronologin i berättelsen? Bilder kastas om, sorteras bort, en del dras upp stort, andra görs små som frimärken.
Till skillnad från en lång text kan en bild läsas av på ett ögonblick. Men hur länge måste läsaren betrakta bilden för att all information ska gå fram? Hur ska läsaren kunna veta? Och vice versa, hur ska fotografen förhålla sig till hur läsaren betraktar bilderna?
Fotografens tanke med bilden går kanske inte fram?

Den skrivande journalisten berättar sin historia i efterhand. I första läget samlas anteckningar, först hemma vid skrivbordet tar historien form.
För den fotograferande journalisten måste historien fångas i realtid. Ett skeende på några minuter, kanske några timmar eller några dagar, ska fångas med ögonblicksbilder. Nyckelhändelser ska urskiljas.

På 1/125 sekund ska en historia berättas. Hur mycket kan man egentligen hinna med?

Om vad som är objektivt och vad som måste tolkas
Den skrivande journalisten kan luta sig tillbaka på språkets objektivitet. Varje ord, varje fras, varje mening som skrivs kan i efterhand tolkas på ett nära nog exakt sätt av läsaren (och om läsaren inte helt förstår så finns ordböcker att ta till). Språket är på så sätt mycket precist – en skicklig journalist kan med nyansrika ord återskapa en del av verkligheten, och känna sig hyfsat trygg i att läsaren förstår det som är skrivet.

Dock finns det ingen ”ordbok” över bildspråket.

Minns orden om ”individuell tolkning” i Assur-boken. Om den skrivande journalistens historia är tämligen objektiv så är fotojournalistens historia det motsatta. Bilderna kan bara läsas subjektivt. De inte bara kan tolkas, de måste tolkas.

Hur kan en fotograf kunna berätta något om världen, om bilderna i betraktarens öga ändå måste tolkas och därmed bli subjektiva? Vilken information kan överleva den övergången utan att förvanskas, förminskas eller helt försvinna?

Stumma bilder och berättande texter
Ett tänkbart svar är bildtexter. Med en förklarande bildtext kan läsaren ledas på rätt spår. Bilden visar den och den personen som gör si och så, och detta är precis efter att x har inträffat.
Men det var ju just detta Assur tyckts velat undvika i Och himlen därovan. Där finns inga bildtexter förrän i slutet.
Behövs bildtexter, eller bör de undvikas?

Susan Sontag skriver i Om fotografi om hur fotografiet är stumt. Det kan på eget bevåg inte berätta någonting, det ligger helt öppet för tolkning. Men med hjälp av en bildtext kan bilden få nästan vilken innebörd som helst.

På grund av detta fungerar bilder bra i reklam och i propaganda. En leende människa med en text som uppmanar till konsumtion av ett tvättmedel, eller kanske vill få oss att rösta på ett visst parti, blir kraftfull och talar direkt till oss. Vi vet direkt hur bilden ska tolkas, hur budskapet ska utläsas. Men utan texten blir bilden plötsligt mångtydig.

Vi måste kanske omformulera klyschan: En bild säger mer med 1000 ord. (Det räcker förmodligen med 10.)

Är bilder som poesi?
De båda böckerna som jag använt som exempel, Assurs och Claréns, har alltså en stor skillnad. Den ena är journalistisk, den andra en konstbok. ”Poetisk” har den kallats.
Det får mig att spekulera: Kanske är det så att bilder egentligen, trots våra föresatser, ligger närmre poesin än prosan?
Bilden är kanske inte helt stum såsom Sontag föreslår, men den är inte heller fullt ut berättande. Det är snarare så att bilden antyder.
Därmed blir bilden, likt poesin, mångtydig och öppen för tolkning.
Mer hjärta än hjärna. Inget fel i det, men när läste du ett reportage på vers senast?

Avslutning
Jag har haft fotografin som levebröd i tre år. Jag vill utvecklas. Vill kunna utnyttja mina fotokunskaper till att berätta historier.

Jens Assur är en stor förebild för mig. Jag beundrar hans bilder. Den här texten handlar inte om Assur, men jag har valt att ha honom och hans bok som exempel. Han är ett bra exempel eftersom han och jag tycks ha olika ståndpunkter.
Jag blir inte övertygad av hans övertygelse om bildens förmåga till berättande. En hel bok med bildreportage utan bildtexter! Hur kan han vara så säker, vill jag veta.

Min poäng är inte att försöka visa den enes rätt och andres fel, snarare att undersöka de olika infallsvinklar som tycks finnas.

Det är det som är alltså syftet med detta blogginlägg, ja rent av hela min blogg; att få nya infallsvinklar till fotojournalistiken.

Vad menar vi med fotojournalistik? Och hur ska god fotojournalistik vara? Framför allt, hur bär vi oss åt för att berätta en histora, sanningsenligt och berörande, med bilder?

---

(Ibland strular kommentatorsfunktionen här. Om det skulle vara så går det bra att istället maila mig på info [at] adamhaglund.se så lägger jag upp kommentaren.)