Jag hamnade i en slags fotografisk kris för drygt ett år sedan. Sett i backspegeln ser jag nu två huvudorsaker:
1. Mitt frilanseri hade börjat gå bra.
2. Min läsningen av Susan Sontags Om fotografi hade gjort mig förvirrad.

Alltså: från att jag började frilansa hösten -03 och några år framåt var det främska målet hela tiden att få verksamheten att gå runt. Där låg fokus. När hjulen nu rullade av sig själv kunde jag lyfta blicken och fokusera på annat, till exempel att ta bilder. Och fundera kring fotografi. Funderandet triggades igång ytterligare av Om fotografi-läsningen.

Om fotografi gav mig å ena sidan nya insikter (och fick mig att ställa nya frågor) om fotografi, men å andra sidan gjorde den mig förbryllad. Jag undrade: Varför hade jag inte hört talas om Sontags briljans tidigare? Varför hade ingen på fotoskolan berättat något?

Jag började konspirationsteoretisera. Jag tänkte: Eftersom Sontag är så kritisk mot fotografin och fotografer så är kanske fotoskolorna rädda för att eleverna ska sluta fotografera om de läser hennes bok!
Åtminstone fick boken den effekten på mig. Jag började verkligen fundera vad jag höll på med. Var det kanske dags att sluta fotografera och utbilda sig till byggingenjör (husbyggen har alltid fascinerat) istället?

Nyligen lästa Fotografi - en introduktion har ett förord av Peder Alton, och jag hinner inte mer än ett tiotal rader in i det förrän jag läser:

"Men i längden har fotografins oskuld blivit lite för stor. När jag själv började skriva fotokritik i början av 1980-talet hade Susan Sontags On Photography funnits i tryck i nästan tio år men utan att lämna några avtryck i svensk fotodebatt. Om svenska fotografer och fotoskribenter läst den (någon kanske ändå gjort det men få talade om det) skulle förmodligen svensk fotografi tagit andra vägar. Och säkert skulle de rigida reglerna runt den svartvita dokumentärfotografin varit mildare."

Precis så.

Min väg ut ur den fotografiska krisen gick via denna blogg (dvs genom att teoretisera mera istället för att förtiga och förtränga), som enligt planerna ska knoppa av sig i en större fotojournalistisk sajt såsmåningom. Till stor del tack vare Susan Sontag.

Ur Om fotografi av Susan Sontag, apropå att ta bilder, som jag skrev om i Att sluta fotografera, del 2:

Ändå ligger det något rovgirigt i att ta en bild. Att fotografera människor är att våldföra sig på dem, genom att se dem som de aldrig kan se sig själva, genom att ha en kunskap om dem som de aldrig kan ha; det förvandlar människor till ting som symboliskt kan ägas. Precis som kameran är en sublimering av geväret är det ett sublimerat mord att fotografera någon [...).

Som Pawel mycket riktigt påpekade efter förra Om fotografi-citatet igår så är Sontag även här väl extremt akademisk. Att jämföra fotograferande med mord! Kom igen, liksom!
Men inte desto mindre är det intressanta tankar. Och det ligger nåt i vad Sontag säger. För om vi vänder på det, om det vore helt "ofarligt" att fotografera, varför drar vi oss för att tex fotografera okända människor på stan? Varför får vi skuldkänslor när vi smygfotograferar och blir upptäckta?

Den store Henri Cartier Bresson, 1904-1994, fotograferade ingenting sina sista 35 år. MagnumPhotos skriver:

In 1968, he began to curtail his photographic activities, preferring to concentrate on drawing and painting.

Någon som har någon idé om varför?

Jag kom plötsligt att tänka på något jag läst för länge sedan; letade upp boken i bokhyllan och skumläste de första 40 sidorna innan jag hittade det:

Det är deras språk, inte mitt.
Jag har inget språk, bara handlingar - man har det man tar, lille James, du tog min bild.
Hela Sverige såg det och vände ryggen till, jag vann tävlingen - årets modell, James skulle komma till Sverige för att ta bilderna, och det gjorde han. James Sutherland, fotograf.
Tog bilden av mig, den berömda bilden, fjorton år var jag, perfekt, nästan femton.
Bilderna spreds. Spridde sig, bredde ut sig i Vecko-Revyn, Elle, i Vogue.
Det var hans bilder, inte mina, de tillhörde honom, inte mig, det var före supermodellerna, alla kan deras namn nu, så var det inte då, inget namn.
Det enda namn som stod vid bilderna var fotografens, James Sutherland. Och namnet på den som ritat kläderna, sminkat, gjort håret - någon gjorde mitt hår. Mina ögon. Min mun.
Vad angick det mig?
Jag var bara någonting de satte ihop, omständligt, det var några som gjorde mig. Sminkade dit ett ansikte. Satte det på mig som kläderna.
Är du klar med hennes hår, händerna?
Vänta, jag ska bara göra ögonen, munnen.
Du får henne när jag är klar med henne.
James tog min bild, jag fick aldrig tillbaks den. Först tog han bilden och sedan tog han resten, det gick inte, James.

(ur Nästa som rör mig av Bodil Malmsten.)

Susan Sontag är inne på samma spår i Om fotografi - att fotograferandet är en aggresiv handling.
Man tar en bild.
Och man kan undra: Med vilken rätt?

På bröllopet i lördags träffade jag en TV-medarbetare som förr varit stillbildsfotograf.
- Tar du några bilder idag?, frågade jag.
- Nej. Inga alls, svarade han.
- Varför slutade du?
- Jag var nog för bra.

Sedan försökte han förklara vad han menade. Att fotografiet är ett så starkt i sig, att det är som ett kraftuttryck, ett statement. Att det kan bli som ett gift. Att det är svårt att väja undan för dess kraft.

Att fotografiet kan vara farligt, rent av. Och då måste man sluta.