Pawel Flato
Nedanstående intervju gjordes i Stockholm den 26 januari 2007. Upprinnelsen var mitt blogginlägg Vad kan man berätta på 1/125 sekund? Jag hade en hel del frågor att söka svar på.
Intervjun är uppdelad i två delar – denna första behandlar bildjournalistisken i allmänhet; den andra delen handlar uteslutande om Årets Bild. Den delen publiceras här inom kort.
(Ibland funkar inte kommentarsfunktionen. Maila isåfall din kommentar direkt till mig, så lägger jag ut den.)
***
Adam Haglund: Först, berätta kort om din fotobakgrund!
Pawel Flato: I mitten av 80-talet gick jag en ettårig fotoutbildning i Lund. Sedan kom jag in på Fotohögskolan i Göteborg, som då var uppdelad i tre områden. Jag gick pressutbildningen. Efter det flyttade jag till Stockholm och började jobba på Pressens bild, i mörkrummet och arkivet, därefter fick jag jobb på den då nystartade bildbyrån Pica, som sedan blev Scanpix. På Pica började jag arbeta som pressfotograf. Jag sa upp mig efter fyra-fem år, omkring 1997, och sedan dess har jag frilansat.
ah: Och så har du varit ordförande för Pressfotografernas klubb, PFK.
pf: Ja, först i Stockholmsdistriktet, och sedan tre år i PFK Sverige. Fram till i våras.
ah: Det jag skulle vilja prata om är bildjournalistik. Tycker du att det finns områden som är speciellt lämpade för bildjournalistik, och finns det ämnen som man inte kan berätta om med bilder?
pf: Det finns nog mer eller mindre vettiga områden. Det man ska fundera på är journalistiken. Om man nu är fotojournalist då ska man i första hand förmedla en historia. En historia som är av intresse, som är sann, som är relevant. Att åka till en plats och ta med sig en historia hem till mottagaren. "Så här ser det ut, detta händer här".
Men ibland blir det ett självändamål, att åka till en plats och ta bilder för att man ska ha bilder på det här. Men vad vill man ha sagt? Ofta har man inte klart för sig varför man åkte, vad man hade där att göra, vilket gör att det blir ointressant för mottagaren.
ah: Jag läste om en konstfotograf som menade att stillbilder fungerar bra på att avbilda saker som är stilla, medan rörlig bild är mer lämpad för sådant som rör sig. Han tyckte det var meningslöst att ta stillbilder på människor, eftersom människor inte alltid är stilla. Hans poäng var alltså att vissa områden funkar att visa i bild, medan annat inte funkar alls.
Och för att då återknyta till bildjournalistiken och min förra fråga: Är reportage från oroshärdar, den typ av reportage som ofta dyker upp i tex Årets Bild, mer lämpade för en bildjournalist att berätta?
pf: Ett kriterium för ett reportage är att historien i sig är allvarlig och därför viktig att berätta om. Så ur ett journalistiskt perspektiv finns all anledning att åka till ett krig. Frågan är då: Vad i den här konflikten ska vi berätta om, och hur ska vi använda bilder till det? Att visa folk som lider, sönderskjutna hus, det är lämpligt eftersom fotografi är bra på att visa förstörelse.
Men, det verkar som att det fastnat där, som om vi har en föreställning om att det är detta som är bildjournalistik. ”Om du vill bli bildjournalist så är det dessa bilder du ska ta.”
ah: Du skrev i en artikel i Journalisten där du undrade varför det inte gjorts några reportage om feminismrörelsen. Då tror jag att många fotografer lätt kan avfärda den frågan genom att säga att den typen av samhällsföreteelser inte är bildmässiga. Vad tycker du?
pf: Jag tror att det beror på att fotografi och det skrivna ordet lever i parallella världar. Därför har bildvärlden byggt upp sina egna kriterier, sina egna tävlingar, sin egen stege att klättra på. Där är det outtalat vad som är bildmässigt och inte.
En av mina käpphästar är hur man organiserar tidningsredaktionerna. Varför sitter fotograferna för sig själva på en bildredaktion? Det finns ingen textredaktion. Man har inte kopplat en speciell kunskap till fotografin. Hela organisationen på en tidning är gjort för snabba bildknäck, inte för djuplodande journalistik. Därför kommer man som fotograf aldrig kunna komma in i frågor som tex feminismen.
Vem genererar goda texter om feminism? Det är de reportrar som skrivit mycket om politik, som har stor erfarenhet och som kan världen de rör sig i. Jag menar att om en fotograf varit knuten till den politiska redaktionen – jag skulle gärna ha varit en sådan – så skulle den fotografen också kunna knyta kontakter som öppnar dörrar, och kunna ta bilder där det normalt inte släpps in fotografer. Men det tar tid, man måste ha tålamod.
Sven-Eric Sjöberg på DN är ett exempel på en sådan fotograf. Han är en av de få som ibland levererar intressanta bilder från politiken.
ah: Menar du att bildmediet inte lever upp till sin fulla potential?
pf: Ja, och det är sorgligt att tidningarna inte utnyttjar det.
ah: Så för att återgå till frågan: Vad är bildmässigt?
pf: Ja, det återstår att utforska! Vem har egentligen försökt? Ta Feministiskt Initiativ som exempel. Här har det under ett antal år pågått en stor samhällsdebatt, det har skrivits massor, men de enda bilderna som tagits är när de släpper ut ballonger utanför riksdagshuset. Jag är övertygad om att något mer fotografiskt skulle kunna ha gjorts här.
ah: Hur är en bra bildjournalist?
pf: Någon som berättar något intressant, något som berör.
ah: Du har skrivit att det är ointressant att berätta samma sak om och om igen. Vi vet att folk svälter i Afrika, etc.
pf: Det finns inget principiellt fel i att berätta om svält i Afrika.
ah: Var går gränsen för upprepningar. Ska vi bara berätta en historia en gång?
pf: Det måste vara upp till varje publicist att fatta de besluten. Men jag menar att det finns en slentrian i det här. Jag vet inte hur många kollegor jag träffat som sagt att de t.ex ska till Västbanken och plåta, för att det är Intifada eller vad det är. Det räcker tydligen som motivering. Man trampar en upptrampad stig för att visa att man själv också kan minsann. Det blir en slags uppvisning.
Bildjournalistiken är en konservativ branch, vilket jag tycker kloningdebatten visade. Det finns en konserverande syn på vad bilden är.
ah: Är det viktigt att ett bildreportage säger något nytt?
pf: Ja, det är ju en av journalistikens grundidéer.
ah: Tycker du att det finns god bildjournalistik i Sverige? Du har ju suttit i juryn till Årets Bild och sett vad som kommit in dit.
pf: Ja, det är en av förtjänsterna med Årets Bild, att man samlar ihop ett material och får en överblick.
Det finns ganska ont om god bildjournalistik i Sverige. Men det är viktigt att poängtera att det inte bara är fotografernas fel. För vad är bilderna frukt av? Jo, fotografens arbete, men inte minst av vad som efterfrågas på tidningarna. Redaktionsledningarna har enorm makt över vad som kommer ut till allämnheten.
Det finns självklart exempel på bra reportage, men det är ett tunt toppskikt.
ah: Hur är Sverige i jämförelse med Danmark?
pf: ”Det danska fotoundret” är jag lite skeptisk till. De har tagit samma gamla historier men förpackat dem på ett annat sätt. Journalistiskt sett är det ingen revolution. Sedan har de ju vunnit en massa priser och så där, men att kalla det ett ”under”… Har man egentligen vunnit några segrar: Har man nått en bredare publik? Har fler läsare börjat intressera sig för bildjournalistik? Jag tvivlar på det.
För att nå fler människor tror jag att vi måste börja berätta andra historier.
ah: Susan Sontag har skrivit att bilder på lidande först var tänkta som ögonöppnare – ”titta vad hemskt!” – men allt eftersom det kommit fler och fler sådana bilder så har de paradoxalt nog fått motsatt effekt; vi stänger ögonen.
Utifrån det är kanske det ”danska fotoundrets” ompaketering av gamla historier ett sätt att åter uppmärksamma, och att komma runt problemet som Sontag beskriver?
pf: Det är en trolig förklaring. Det är ju ett journalistiskt dilemma vad gäller rapportering av lidande. Man kan inte bli bombarderad med allt elände hela tiden, det orkar ingen med.
Som bildjournalist får man försöka balansera det. Om vi nu sett massor av bilder på ungdomar som kastar sten i Palestina, varför inte åka dit och berätta om varför de kastar sten, vad de gör när de går hem efteråt, vad mamma säger.
ah: Just stenkastandet kommer ofta igång först när fotograferna är på plats...
pf: Ja, det finns en symbios där. Jag läste en artikel i Newsweek om en PR-byrå som anlitats av Hizbollah. Byrån föreslog att man skulle spraya på ruinerna: Made in the USA. Och att inte ha textskyltar på arabiska, allt ska vara på engelska så att västpubliken förstår.
ah: Det är förstås viktigt för en fotograf att känna till.
pf: Ja, vad är det man fotograferar? Under Göteborgskravallerna för några år sedan togs massor av bilder som visade den lilla klicken våldsverkare, men man har knappt sett några bilder av den stora politiska manifestationen – den största någonsin i Sverige – som föregick kravallerna.
ah: En fundering angående bildspråk i jämförelse med ”textspråk”: Hur kan man som fotograf förhålla sig till bildens relativa oexakthet? Om man vill berätta något med en bild, hur kan man veta att bilden tolkas rätt?
pf: Det kan man aldrig. Det gäller all kommunikation.
ah: Ja, texten lider av samma problem. Men vad gäller ord så finns till exempel ordböcker att gå tillbaka till.
pf: Men ord är ord och meningar är meningar…
ah: Du håller inte med om att bilden är mindre exakt än vad text är?
pf: Nej, inte generellt. Bilder kan ju vara extremt bra på att visa tex hur en bil ser ut, medan en text kanske är bättre på att berätta hur någon trivs. Man måste ha klart för sig vad man vill ha sagt, och sedan välja metoder och kanaler som bäst för fram ens budskap. Man får aldrig låsa in sig i principer, som att bilderna måste kunna stå för sig själva utan text.
Det enda som räknas är: Går budskapet fram?
Det hänger lite ihop med kloningsdebatten, man snöar in på hur historien berättas istället för vad som faktiskt berättas.
ah: Som fotograf börjar man då i fel ände när man åker bort för att göra ett bildreportage?
pf: Ja, för då har du förutsatt att det är bilder du ska berätta med.
ah: Det är väl så det ofta går till, att man först bestämmer sig för att åka någonstans, och sedan börjar fundera på vad man ska göra där.
pf: Det finns olika sätt att jobba. Du kan åka dit och söka, försöka vara öppen och se vad som händer där, att inte ha en klar bild på förhand. Men du måste kritiskt kunna granska ditt material. ”Är detta verkligen intressant?”
ah: Har du några allmänna råd till nya fotografer?
pf: Man bör ha klart för sig vad man gör, och skilja på saker och ting. Om du gör ett reklamjobb, då ska du ta bilder som gör att de här skorna eller vad det är säljer bra. Det är lika fint som något annat jobb! Man ska inte ha ett statustänkande, att en del typer av jobb är mer värda. Det är farligt om man börjar blanda ihop saker och ting.
ah: Hur menar du då?
pf: Ibland kan någon säga att de ”är konstnärliga, men jobbar med reklam”, ”är konstnärlig, men jobbar som journalist”, när de egentligen bara ska ta en bild på en bil som har krockat. När man vacklar där tror jag att det blir sämre.
ah: Finns det en konflikt där mellan konstnärlighet och dokumentation?
pf: Man kan ha en konstnärlig ambition även i ett journalistiskt arbete, men man får aldrig glömma vad grunden är. Om jag är fotojournalist, då är det inte vackra bilder jag ska ta, utan jag ska förmedla en historia.
Även om man har för lite tid eller jobbat för dåligt är det alltid lätt att ta en hyggligt vacker bild. Men vad har man då för ambition? Då menar jag att man hänfallit åt att bli konstnärlig istället för journalist.
För varje jobb man gör, oavsett om det är ett självpåtaget projekt eller ett uppdrag, bör man bena ut för sig själv vad man gör och vara tydlig med det.
ah: Ibland upplever jag att fotografer ibland gömmer sig bakom fraser som att ”varje bild måste tolkas av betraktaren” och att man därmed kommer undan med att ta bilder utan egentligt innehåll.
pf: Återigen, vad är syftet med en bild? Ska den hänga på en gallerivägg? Ska den publiceras i en nyhetsartikel? Man kan tyda bilden, utifrån sammanhang och beroende på vem som ser bilden, på en mängd olika sätt.
När jag satt i juryn i Årets Bild försökte jag renodla tävlingen, så att det skulle bli tuffare journalistiska krav på bilderna. Att det ska vara en ny historia, Intifada-bilderna har vi sett för många gånger, det är inte intressant.
ah: Och då kan konstnärlighet i bilderna ligga i vägen för journalistiken?
pf: Jag tror det.
ah: Jag hörde Jens Assur säga i en TV-intervju att en vacker välkomponerad bild fyller samma funktion som en välformulerad text. Det blir lättare att läsa.
pf: Jo, men om en välformulerad text inte innehåller något vettigt så kommer jag att sluta läsa den.
Man kan ställa sig frågan: Om du åker till en katastrof och folk dör till höger och vänster, hur estetiskt "välformulerad" behöver man vara?
Förra året i Årets Bild var intressant då Thomas Nilssons bilder från New Orleans blev premierade. Det var bilder i klassisk reportagestil, plåtat rätt upp och ner, inga tekniska konstigheter.
Och så var det Pieter ten Hoopens suggestiva bilder från jordbävningskatastrofen i Pakistan, som också premierades.
När jag såg Thomas bilder fick jag en bra uppfattning om vad som faktiskt hade hänt. Så kände jag inte med Pieters bilder.
Visst, man måste kanske sticka ut för att locka till sig läsare, men om man ska tala om en pricip att följa för en bildjournalist, så är det att vara ganska straight i sitt bildspråk. Det du valt att berätta ska i sig självt vara tillräckligt intressant.
***
Etiketter: artikel/essä/intervju, bloggbild, fotojournalistik, kloningsdebatten, Årets Bild
