Min skrivande Malmöfrilanskollega Julia skrev igår på sin blogg apropå skillnaden mellan att skriva för hand och på dator:

[När man skriver på dator ser man] hela texten som när man läser bok och då blir det också så att man korrigerar sig själv vilket hämmar kreativiteten. Skriver man för hand är man hela tiden koncentrerad. Här och nu. Man ser inte mer än det ord man just formulerar. Och tvingas tänka så att man inte skriver fel för det finns ingen återvändo, mer än att börja om på nytt.

Det slog mig hur likt detta är jämförelsen mellan digital och analog fotografi. Att kunna se bilderna direkt när de är tagna kan bli ett störningsmoment, man går från att vara fotograf till betraktare.
Läs min och Julias tankeutbyte kring detta i kommentarerna på hennes blogginlägg här.

Och mer läsning om ungefär det här i detta inlägg som jag skrev i somras.

... har jag skrivit i min nystartade blogg på Fotosidan:

[...]Med en digitalkamera i handen har jag blivit förslappad. Istället för att lägga lite extra energi innan exponeringen, skjuter jag gärna av några bilder extra. Som en slags kompensation. Som om många bilder ska garantera att någon blir bra. Som om kvantitet skulle garantera kvalitet.[...]

We embrace your diversity of opinions and values but must insist that your content not include discussions on the subject of digital vs. film photography.

Participants who violate this code will be escorted out of the blog. Thank you,

The Management

(Bloggaren/Magnumfotografen Alec Soth skriver ett sarkastiskt inlägg i sin blogg, för att motverka ännu fler kommentarer som handlar om digital kontra analog fotografi)

Efter några veckors surfande på begagnatsajter har jag till slut gjort lite inköp. Ett 150/4-objektiv och två mellanringar till Bladaren, samt en Zeiss mätsökarkamera med ett 75mm-objektiv. En 35:a till mätsökarkameran är också på gång.

Nu återstår bara att ta bra bilder, vilket man slipper under prylletarfasen, och det är det fina; eftersom man just då inte behöver tänka på att ta bilder fungerar prylletandet som prestationsångestdämpare. En försvarsmekanism, likt att sopa skräpet under mattan.

... Certainly only one photographer is allowed to bury his photographs. ...

(Alec Soth skriver i sin blogg om sin frustration över att modern fototeknik ger sterila bilder, och berättar om en fotograf som för att få oväntade bilder begravde sina polaroider för att senare gräva upp dem. Ja, hur ska vi göra för att förnya oss? (Är förnyelse ens viktigt?))

Jag tog med min Hasselbladare till midsommarfesten.

Den köptes för fyra år sedan, en 500 EL/M med ett 80/2,8, fem tusen tror jag den kostade och det måste väl vara billigt tänkte jag då och slog till. Jag tänkte använda den på mina vänners bröllop sommaren -04, men då hängde den sig och det blev inga bilder, men så tog jag fram den till bröllopet häromveckan och tog tre bilder, och så nu följde den med till midsommarfesten i blekingska skogarna. Vi var åtta personer och jag bestämde mig för att ta en bild. En gruppbild. Så som man gjorde förr. Ställer upp och arrangerar en bild, räknar till tre och trycker av. En bild. Klart.

Visst är det kul med de små digitalkompakterna - man får många skojiga plojbilder - men det kan ju bli för mycket.
Kanske, ju mindre kamera, desto plojigare bilder?
Och omvänt, stor kamera ger seriösa allvarliga bilder?
Jag insåg hursomhelst att jag inte tagit några seriösa bilder på mina vänner på väldigt väldigt länge. Mitt i gruppbildsarrangerandet infann sig så en genuin fotoglädje. Och det kan nog ha blivit en fin bild.

Nu funderar jag på om jag borde köpa ett porträttteleobjektiv till bladaren och kanske ta med den på jobb framöver (förutsatt att det inte är en tajt deadline).

---

Nästa intervju, med Anna Clarén, publiceras ikväll.

Jag drabbades av en ganska elak huvudvärk igår kväll, och när den fortfarande var kvar när jag vaknade idag blev jag lite orolig. Jag avfärdade spända axlar och kaffeabstinens som möjliga orsaker, och kom fram till att det förmodligen handlade om en obotlig hjärntumör. Några timmar senare var jag dock botad - Alvedon gjorde susen - så det var väl snarare hypokondri jag led av.

Anyway. Vi hittade till två gigantiska fotoaffärer här i Prag häromdagen, och jag slängde lystna blickar mot sortimentet av Leicor. Alltifrån de tidigaste kamerorna från 30-talet till den senaste digitala M8:n. Generellt verkade priserna ligga omkring 10% lägre än hemma i Sverige, och jag har funderat på om det kan vara läge att köpa. Men vad? Och varför? Och hur funkar det med moms och sånt när det prylar köps utomlands?

Hursomhelst tror jag mig har kommit fram till att en mätsökarkamera, analog eller digital, kan vara ett bra komplement till vardagens systemdigitalare. Ett mer kontemplativt fotograferande. Jag har efter utställningarna jag såg i Berlin - jag återkommer till dem här i bloggen senare i veckan - blivit mer övertygad om det. Point-and-shoot-fotografin är ibland lite för lätt. Det är för lite fokus innan avtrycket. Och att man mångfaldigar avtrycken innebär inte att koncentrationen adderas. Det blir kvantitet istället för kvalitet.

Som Micke Berg skrev häromdagen i sin blogg:

I samma ögonblick har en bit av världen och tiden blivit din. Inse tyngden,inse möjligheterna, inse kraften.Detta ögonblick kräver oceaner av koncentration. Det heter stillbild.I samma ögonblick som bilden tas ska världen stanna, ett stort svart block av energi, koncentration och nervositet ska gå genom kroppen.

Pristina, Kosovo, mars -07

Jag tog några rullar film när jag var i Kosovo i mars, och dessa filmer har jag nu fått framkallade.
Och ta mig tusan, det är nåt speciellt med bilder på filmemulsion ändå!

Sitter på X2000, har varit i Göteborg på blixtvisit för ett porträttjobb, och är nu på väg hem till Malmö igen. Jag unnade mig en 1-klassbiljett, med internettillgång, och jag inser nu hur mycket jag gillar den digitala världen.

Redan på den analoga tiden, kring 98-99, funderade jag på om jag skulle köpa en scanner, en bra skrivare och bra fotopapper, för att slippa mörkrumsarbetet och göra all bildbehandling i datorn istället. Det blev inte så, tekniken var inte riktigt mogen, och istället blev jag än mer mätt på mörkrummet efter året på fotoskolan. Sommaren därpå köpte jag första digitalsystemaren.

Fast man får ibland en känsla av att en sådan kärlek till det digitala inte är riktigt politiskt korrekt i fotokretsar. Visst, man kan plåta digitalt, men innerst inne ska man föredra det analoga hantverket (som om bildbehandling i Photoshop inte är ett hantverk). Bilder på filmemulsion är mer på riktigt. Och jag föresökte, som jag nämnde här i bloggen, att plåta några rullar svartvit film när jag var i Kosovo, men feelingen uteblev och filmerna är ännu oframkallade.

Kosovo-smutstvätten åkte direkt in i tvättmaskinen igår, och med den tre 1GB-minneskort - två CF, ett SD - som låg i en jeansficka.

67 minuter, inklusive centrifugering, i 40 grader.

Resultat: De bilder som fanns på korten innan finns kvar, och när jag nu testade korten så fungerade alla felfritt.

Digitalt vs Analogt: 1-0
(För inte hade en filmrulle överlevt ett tvättprogram?)

Ordet för dagen här i Skåne har varit "snökaos" (kaos blir det varje gång det snöar här).
Dagens tre inplanerade jobb blev alla inställda pga oframkomligheten.

Så istället för att göra det jag tänkt - stressa fram och tillbaka till Lund för de olika jobben - gjorde jag något som jag inte gjort på fem år: Köpte film. Kodak Tri-X. Min forna favvofilm, Ilford HP5+, fanns inte i sortimentet.

Jag är egentligen inbiten digitalfotograf. Den första digitalsystemaren köpte jag efter året på fotoskolan då jag spenderat all min tid i mörker och kemikalielukt, och gjorde vad som helst för att få komma ut i ljuset igen. Jag har aldrig längtat tillbaka.

Men jag har upptäckt en svaghet med digitalfoto. Det finns inga bra kompakta kameror som levererar bilder i god kvalitet. Man är hänvisad till de klumpiga systemkamerorna.

Jo, nya Leica M8 finns förvisso, men de finns inte i lager. Vill man ha en får man ställa sig i kö och vänta upp till ett år. Och då får man lägga fram drygt 40 000 för kameran och runt 20 för en glugg.

Så, istället slog det mig (efter att ha inspirerats av intervjun med Sandra Qvist i nya Kamera&Bild) att jag skulle damma av en av mina favoritkameror från analogtiden, en Voigtländer Bessa-L med 15 mm-optik. Helt manuell, skärpan får man höfta genom att uppskatta avståndet.

Inspiration!

Det är inte gratis att plåta analogt - jag har inte än vågat kolla hur mycket labben tar för att framkalla och kopiera en film - men jag förmodat att man kan ta ganska många rullar innan man gjort av med pengarna som motsvarar den digitala Leican.

Bessa-kameran och de tio tri-x-rullarna åker med till Kosovo. Jag har en idé om hur jag ska använda kameran där.