Tax och blåblommig dam, Alexenderplatz, Berlin

Så vad har då Berlin att erbjuda den fotointresserade? Jo, några bilder från World Press Photo finns utställda i Willy Brandt Haus (vi hittade dit av en tillfällighet, men lyckoruset stillades en aning när det visade sig att det bara var en liten del av tävlingsvinnarbilderna som var utställda, och de som fanns hade slagsida åt NationalGeografic-naturbilder, och vinnarbilden, som jag bloggat om här, fanns inte ens med).

Bättre lycka var det istället på Camera Work, ett fotogalleri på Kantstrasse, några stenkast från Kurfürstendamm. Här såg vi två utställningar (gratis!); Irving Penn, blandade porträtt, och Mark Laitas Created Equal. Penn i all ära, men det var Laitas bilder som totalt blew my mind.

Created Equal består av en serie dubbel-porträtt, alla tagna på liknande sätt: studio, mörkgrå fond, mjuk ljussättning, storformatskamera (men printarna (som är fantastiska) är printade med bläck).
Okonstlat.
Och vore det inte för att bildernas innehåll var desto mer intressanta hade det kanske blivit tråkigt. Nu var det istället tvärt om; avsaknaden av visuella manér lyfte fram berättelsen.

Vad bilderna visade? Jo, för att sammanfatta: likheter och skillnader mellan människor.
Porträtten var arrangerade två och två. De två bilderna bredvid varandra visade personer som på samma gång var likar och antagonister.

En balettdansös och en boxare.
Ett nygift par och ett äldre par.
En fånge och en fångvaktare.
En skönhetsdrottning och stripteasedansös.
En astronaut och en kvinna som blivit bortförd av ett UFO.

Kontrasten mellan bilderna var riktigt spännande! 1+1 blev mycket mer än 2. Och jag slogs av hur befriande det är när fotografi inte är ett ändamål, utan ett medel. Poängen är inte att skapa snygga bilder, utan att berätta något. I det här fallet berättelser om hur olika människors liv kan bli.

Se några av bilderna på Mark Laitas sida (klicka på Portrait).

Och bilden här intill? Tja, en av dagens snapshots, inte så mycket att säga om den.

Läs här när fotografen bakom vinnarbilden i WPP berättar hur bilden kom till, och vad den står för.

Jag har tidigare bloggat om bilden här och här.

Jag bloggade den 13 februari om World Press Photo och dess vinnarbild. Historien bakom bilden finns att läsa i Der Spiegel (på engelska).

There were rumors that the picture had been staged. [...] Lebanese photographer [...] Samer Mohad vehemently opposed giving the award to Platt and spoke of an "insult" to all press photographers who had "risked their lives" reporting on the war in Lebanon.

Världsmästerskapen i pressfotografi, World Press Photo, avgjordes häromveckan. Här kan man se vinnaren bland vinnarbilderna, årets WPP-bild.

Jag tycker att bilden är intressant, både som bild och ur ett bildjournalistiskt perspektiv. Den är icke-estetiserad, till skillnad från mycket av det man ser inom svensk pressfotografi (och som jag sett mycket av bland mina egna alster).
Den är "rakt på" på ett intressant vis.
Den är oväntad. Det är inte så man tänker sig krigsbilder. Ungdomarna i bilen är libanser och också krigsoffer. Och de fotograferar sin verkligheter med mobilkameror - pressfotografens roll har svängt från att dokumentera förödelsen till att dokumentera de som dokumenterar. (Per Lindström förde ett intressant resonemang kring bilden i lördagens Sydsvenskan - tyvärr verkar inte den texten finnas ute på Sydsvenskans nätsida - där han skriver om att pressfotografens roll har förändrats i och med att kameror finns i var mans hand.)

Det finns flera lager i bilden. Man kan återvända till den, den tåls att titta på flera gånger.

Eller, är bilden tråkig och platt? Amatörmässig? "Läsarbild"-aktig?

Vad tycker ni?