- Det är en fin bild.

När jag gick på fotoskolan på Viebäck för fem år sedan upplevde jag och mina klasskamrater att vi ofta var alldeles för snälla emot varandra när det handlade om bildkritik. Man vågade inte riktigt såga en klasskamrats bild, trots att den var dålig och trots att det kanske vore till gagn för alla på sikt. Istället lämnades standardutlåtandet: "Jag förstår nog inte bilden riktigt... men det är en fin bild."
Däremot sågades en del bilder av lärarna, pga: 1. dålig täckning i de mörka partierna, 2. (omotiverad) oskärpa, 3. (omotiverat) lutande horisonter.

Jag kom att tänka på denna frånvaro av kritik när jag via Gustavs blogg såg att Per Lindström skrivit i Sydsvenskan om Tunbjörks och Parrs utställningar i Stockholm. Jag uttryckte mig lätt kritiskt när jag skrev om dem här i bloggen i förra veckan (se nedan): Skulle man vilja hitta sig själv på en Tunbjörk-bild? Eller en Parr-bild?

Per Lindström däremot ser ingen anledning att ifrågasätta mästarna. Han skriver bland annat att fotograferna "med humor och värme berättar ... på olika sätt om vemod och saknad" och att "Tunbjörk är närmare och vassare än någonsin".

Varför inte ens ett uns av kritik?
Är det verkligen bara "humor och värme" i Tunbjörks bilder? (Är det bara jag ibland som uppfattar dem som elaka?)
Finns det ingen anledning att ifrågasätta? (Är det bara jag som är gnällig?)

Jag har inte sommarjobbat sedan sommaren -02 just efter Fotoskolan, då jag körde truck inne i glassfrysen på Carlshamn Mejeri. Åtta timmar om dagen satt jag i min kupétruck och körde omkring i 30 minusgrader mitt i sommaren. Och på fikarasterna smög jag omkring med min lilla Minox-kamera och tog bilder, och jag antecknade vad fabriksgubbarna sa - som när en rasistisk glassförpackare på allvar hävdade att kronprinsessan Victoria borde köras ut ur landet eftersom hennes mamma är tyska - och tanken var att det skulle bli ett slags walraff-reportage såsmåningom. Men, filmerna är fortfarande oframkallade och anteckningarna är bara anteckningar.

Hursomhelst, idag fick jag svar från det sommarjobb jag sökt för den här sommaren, på Sydsvenskan. Jag var i gott sällskap, stod det på kortet som meddelade att jag förstås inte hade en chans att få sommarvikariera där.

Sydsvenskan liksom många andra tidningar har en mycket effektiv sommarviksansökningssida på internet där man direkt fyller i sina uppgifter. Inga personliga brev som ska printas, skrivas under och skickas iväg tillsammans med CV och intyg och betyg. Vad Sydsvenskan heller inte vill se i ansökningar är de ansökandes bilder.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att inte ta hänsyn till sökandes förmåga att fotografera när det gäller att tillsätta en fotograftjänst.

Vad de istället går på är tidigare erfarenhet av dagspress, vilket jag alltid varit väl medveten om och som är anledningen till att jag är fast i ett moment-22; jag har aldrig varit anställd på en tidning, alltså kommer jag aldrig bli anställd på en tidning. Det spelar ingen roll hur väl jag sköter mitt jobb som frilansfotograf, och inte ens om jag skulle ta de mest fantastiska bilder.

Vad är det för personer de egentligen söker?

I dagens Sydsvenskan berättar dokumentärfilmaren Magnus Gertten om sitt pågående filmprojekt, som utspelar sig i Kirgizistan och Ryssland. Men det är inte en film om någon exotisk förteelse, ett långt-borta-projekt, utan istället en film om något allmänmänskligt.
Så här bitterljuvt formulerar han det:

- Det är ofta samma historier man berättar. Arenorna förändras, det kan vara en fotbollsplan eller en fabrik, men allting handlar ju om samma sak - hur svårt det är att vara människa.

Hela artikeln finns att läsa här.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg med rubriken Om att luras med bilder. Det handlade om ett reportage i Sydsvenskan där bilder, bildtexter och rubriker kombinerats på ett sådant sätt att läsaren kunde bli vilseledd.

Fotografen till reportaget, Åsa Sjöström, mailade mig sina kommentar om det jag skrivit. Jag citerar nedan delar ur dessa mail (med Åsas tillstånd):

[...] Jag tycker inte att du är ute och cyklar vad gäller bildtexten. Min avsikt var inte att lura läsaren att tro att jag skulle fått möjligheten att fotografera när flyktingar försöker ta sig över havet. Katia reportern] och jag diskuterade innan publicering, hur bildtexterna skulle se ut. Jag föreslog att hålla ner på bildtexterna och låta bilderna tala för sig själv. Jag brukar pusha för korta bildtexter om det går. Men jag tycker också att det blev olyckligt, jag hade semester veckan innan och kunde tyvärr inte delta i finliret.
Det är bra att du tar upp såna här saker, helt ärligt så reflekterade jag inte så mycket över det förrän jag läste ditt inlägg, kanske för att jag var där och vet hur det var.
[...]
Jag tog upp och citerade ditt inlägg på sydsvenskan internmail [...] I vilket fall så tycker jag att det var viktigt och inte bara du hade reagerat över bildtexten.
---
Vill bara tillägga vad jag menade med att "bilderna ska stå för sig själv", då menar jag att en bildtext inte behöver beskriva det exakta skéendet i bilden, jag anser att en tillräckligt bra bild borde kunna berätta det. Jag tycker även att det är olika hur långa bildtexter en bild kräver. Exempel: mina bilder om trafficking i Moldavien kräver långa bildtexter. Bilderna i sig skulle inte gå att förstå utan att man får veta den exakt bakomliggande historien. [...] Reportaget från Senegal tyckte jag kunde ha korta bildtexter, fast att det tyvärr blev fel. Därför att där följer bilderna en röd tråd och tillsammans tyckte jag att de berättade en historia som var ett bra komplement till texten. Och en del bilder behöver ingen bildtext.[...]
Åsa

Jag påpekade i ett svarsmail att det egentligen inte var bildtexten som jag tyckte var vilseledande, utan snarare det faktum att man valt just den bilden - människor i båtar på väg i havet - som dragbild, eftersom man då lätt får intrycket av att det är båtflyktingar man ser på bilden. Vilket det alltså inte är.
Å andra sidan förstår jag bildvalet, eftersom det är en rackarns snygg bild.

Egentligen borde jag nog inte bry mig, men då jag tyckte att den där Sydsvenskan-artikeln var ett exempel på särdeles dålig journalistik så kunde jag inte hejda mig från att skicka ett mail till journalisten som skrivit den.
Det löd så här:


Hej Britt-Marie,

Fotograf Adam Haglund här som igår hade vernissage på café Zenit i Malmö. Du skrev en artikel i dagens Sydsvenskan.

Jag har två huvudinvändningar mot din text:

1. Det var en vernissage för en fotoutställning. Texten handlar dock inte om varken evenemanget som sådant eller utställningen med dess bilder, utan bygger till största del på en intervju med en av besökarna.

Att besökarna får komma med kommentarer är naturligtvis bra! Och en artikel om ett evenemang som detta måste förstås vinklas, men varför helt vinkla bort själva utställningen?

2. I ingressen ställs frågan om varför fotografer tycks vara besatta av kyrkogårdar.
Jag och Andreas Karlsson (journalist och författare till utställningens texter) besvarade frågan (en bra och relevant fråga!) men inget av våra svar redovisas inte i artikeln. Varför inte?

På frågan följde en intressant diskussion om fotografens och journalistens roll i krigsländer, och många verkade överens att man inte kan blunda för de mörka sidorna. Då skulle trovärdigheten försvinna. Ett bildreportage om Bosnien 10 år efter kriget måste innehålla bilder på krigsspår.

Att vår bild av Bosnien inte är exakt densamma som en bosniers bild av sitt hemland är kanske inte så konstigt.

Vi påvisade även att hela utställningens mål var att fokusera på framtiden (och att det var just det människorna på bilderna gör), men utan att glömma kriget i det förgångna. Detta nämns inte i artikeln.

Utställningens titel är ”Där börjar livet” (nämns inte heller i texten), bilden på gravstenarna kontrasteras mot den.

Det är också den enda bilden som visar gravstenar, av utställningens 14 bilder. De flesta bilderna är på människor som blickar framåt.

Varför kommer inte något av detta med i artikeln? Vore inte det relevant med tanke på frågan som ställs i ingressen?

Att jag inte får något utrymme i texten att förklara min ståndpunkt känns inte bra!
Varför valde du att inte ha med vad vi svarade på besökarnas frågor?

Som det är nu blir jag som fotograf ifrågasatt i ingressen, men utan möjlighet att förklara min ståndpunkt.

Det känns mycket tråkigt, och ur en journalistisk synpunkt kan jag inte förstå att man väljer att skriva en artikel så, till synes utan vilja att sätta sig in i vad det handlade om.

Det vore intressant att höra dina reflektioner kring mina synpunkter på din artikel.

Hälsningar
Adam