Jag hamnade i en slags fotografisk kris för drygt ett år sedan. Sett i backspegeln ser jag nu två huvudorsaker:
1. Mitt frilanseri hade börjat gå bra.
2. Min läsningen av Susan Sontags Om fotografi hade gjort mig förvirrad.

Alltså: från att jag började frilansa hösten -03 och några år framåt var det främska målet hela tiden att få verksamheten att gå runt. Där låg fokus. När hjulen nu rullade av sig själv kunde jag lyfta blicken och fokusera på annat, till exempel att ta bilder. Och fundera kring fotografi. Funderandet triggades igång ytterligare av Om fotografi-läsningen.

Om fotografi gav mig å ena sidan nya insikter (och fick mig att ställa nya frågor) om fotografi, men å andra sidan gjorde den mig förbryllad. Jag undrade: Varför hade jag inte hört talas om Sontags briljans tidigare? Varför hade ingen på fotoskolan berättat något?

Jag började konspirationsteoretisera. Jag tänkte: Eftersom Sontag är så kritisk mot fotografin och fotografer så är kanske fotoskolorna rädda för att eleverna ska sluta fotografera om de läser hennes bok!
Åtminstone fick boken den effekten på mig. Jag började verkligen fundera vad jag höll på med. Var det kanske dags att sluta fotografera och utbilda sig till byggingenjör (husbyggen har alltid fascinerat) istället?

Nyligen lästa Fotografi - en introduktion har ett förord av Peder Alton, och jag hinner inte mer än ett tiotal rader in i det förrän jag läser:

"Men i längden har fotografins oskuld blivit lite för stor. När jag själv började skriva fotokritik i början av 1980-talet hade Susan Sontags On Photography funnits i tryck i nästan tio år men utan att lämna några avtryck i svensk fotodebatt. Om svenska fotografer och fotoskribenter läst den (någon kanske ändå gjort det men få talade om det) skulle förmodligen svensk fotografi tagit andra vägar. Och säkert skulle de rigida reglerna runt den svartvita dokumentärfotografin varit mildare."

Precis så.

Min väg ut ur den fotografiska krisen gick via denna blogg (dvs genom att teoretisera mera istället för att förtiga och förtränga), som enligt planerna ska knoppa av sig i en större fotojournalistisk sajt såsmåningom. Till stor del tack vare Susan Sontag.

Ur Om fotografi av Susan Sontag, som här ställer sig skeptisk till Diane Arbus fotografi:

Det mest påfallande i Arbus' verk är att hon tycks ha engagerat sig i ett av konstfotografins mest kraftfulla företag - inriktat sig på offer, på de olyckliga - men utan att syfta till att väcka en medkänsla som ett dylikt åtagande förväntas ha som mål.
[...]
"Man ser folk på gatan", skrev Arbus, "och det man egentligen lägger märke till hos dem är det som felas." Det enträgna likformigheten i Arbus' verk, hur långt hon än går från sina ptototypiska motiv, visar att hon hade förmågan att med kameran som vapen få fram ett intryck av vånda, vansinne, mentalsjukdom hos vemsomhelst hon porträtterade.
[...]
Ser de sig själva, undrar betraktaren, på det viset? Vet de om hur groteska de är? Det tycks som om de inte vet det.
[...]
Hennes [Arbus'] självmord tycks garantera att hennes verk är seriösa, inte voyeuristiskt, att det är deltagande, inte kyligt. Hennes självmord tycks också göra fotografierna mer förödande som om det bevisade att fotografierna hade varit farliga för henne.

Några av Diane Arbus bilder här.

Ur Om fotografi av Susan Sontag, apropå att ta bilder, som jag skrev om i Att sluta fotografera, del 2:

Ändå ligger det något rovgirigt i att ta en bild. Att fotografera människor är att våldföra sig på dem, genom att se dem som de aldrig kan se sig själva, genom att ha en kunskap om dem som de aldrig kan ha; det förvandlar människor till ting som symboliskt kan ägas. Precis som kameran är en sublimering av geväret är det ett sublimerat mord att fotografera någon [...).

Som Pawel mycket riktigt påpekade efter förra Om fotografi-citatet igår så är Sontag även här väl extremt akademisk. Att jämföra fotograferande med mord! Kom igen, liksom!
Men inte desto mindre är det intressanta tankar. Och det ligger nåt i vad Sontag säger. För om vi vänder på det, om det vore helt "ofarligt" att fotografera, varför drar vi oss för att tex fotografera okända människor på stan? Varför får vi skuldkänslor när vi smygfotograferar och blir upptäckta?

När jag skrev om fotolitteratur den 7 februari nämnde jag att jag borde läsa om Susan Sontags böcker Om fotografi och Att se andras lidande. Igår överraskade jag mig själv genom att faktiskt göra det; på InterCity-tåget till Stockholm - vi hade en hel kupé för oss själva - tog jag upp Om fotografi igen. Och blev rikligt belönad. Läs till exempel vad Sontag skriver om turism och fotograferande:

Liksom fotografier ger människor en imaginär tillgång till ett förflutet som är overkligt, hjäler de också människor att få tillgång till platser där de är otrygga. Alltså utvecklas fotografin hand i hand med en av de mest typiska moderna aktiviterna: turismen. För första gången i historien reser mängder av människor regelbundet bort från sin invanda miljö under korta tidsperioder. Det verkar rent ut onaturligt att ge sig ut på en nöjesresa utan att kamera med sig. Fotograferi kommer att ge obestridliga bevis för att resan gjordes, att projektet genomfördes, att man hade roligt. [...] Att ta fotografier fyller samma behov för kosmopoliterna som samlar fototroféer från sin båtfärd uppför övre Nilen eller sina fjorton dagar i Kina, som det för semesterfirarna ur lägre medelklass som plåtar Eiffeltornet eller Niagafallen.

Att ta fotografier är ett sätt att bekräfta upplevelsen, men också ett sätt att avvisa den - genom att begränsa upplevelsen till ett sökande efter det fotogeniska, genom att omvandla upplevelsen till en avbild, en souvenir. Resandet blir en strategi för insamlandet av fotografier. (ur Om fotografi av Susan Sontag, s 19, svensk upplaga från 2001)