Alec Soth, som jag nämnt här I bloggen förr, var fram tills nyligen den enda fotografen i legendariska Magnum som bloggade. Men nu har Magnum startat en blogg själva, där alla fotografer har möjlighet att skriva.

Chris Steele-Perkins är en av dem. Ur hans senaste inlägg i Magnum-bloggen – det handlar om tillblivelsen av hans nya bok ”Tokyo Love Hello” – hämtar jag dessa citat:

Even though that will be different for each photographer, the question remains the same: what does "What I want to say" actually mean in a medium that is primarily wordless?
...
I wanted the viewer, like me, to feel they sort of understood it, but didn't. They recognised something but could not quite figure it out. That, if you like, was what I wanted to "say" about Tokyo, or at least part of it. You could call it Art, the conveying of a personal reality.
...
I never actually saw Tokyo Love Hello written on a T-shirt, I made it up. It is not clear what it means, but you think you understand. That is what I want my book to do; it won't explain anything, but perhaps you will begin to understand something about this great and special city.

Jim var en av de mest talangfulla, välrespekterade och skrupellösa ärliga fotojournalisterna, han var medlem i Magnum, och han hade kontrakt med Time magazine och hade vunnit många prestigefulla priser. Vissa kallade honom Munken. Han drack bara mineralvatten, rökte aldrig, svor aldrig, hade aldrig skiljt sig (eller gift sig, för den delen), höll sin kropp i perfekt fysisk form och varje natt, åtminstone så vitt vi visste, gick han till sängs tidigt och utan sällskap. [...]

Jims rykte bland oss dödliga var i det närmaste mytiskt, som om han inte var mänsklig utan en gudifierad Hollywood-version av sig själv. Det sas att hans khakikläder alltid var perfekt strukna, oavsett vilket krig det var eller hur länge han hade jobbat i det. [...]

Egentligen var han helt enkelt en fokuserad välvårdad asket vars talang [...] framkallade avundsjuka och otrevliga kommentarer från hans mindre kompetenta och mer haschhöga kollegor. [...]

Jag förstod att, till skillnad från majoriteten av oss andra fotografer som plåtade för spänningen skull, kände Jim sig kallad. Han trodde verkligen att han blivit född till världen för att dokumentera all dess misär och försöka bekämpa den, och han kunde inte se någon vits i att bli distraherad, fördunklad eller uttröttad av jordiska frestelser. Därmed uteslöt han alla de w-ord som de flesta andra (krigs)fotografer älskade (wine, women, whiskey, Winstons, weed, whoring, whatever).

(Utdrag ur Shutterbabe, där författarinnan Deborah Copaken Kogan tecknar ett porträtt av beundransvärde James Nachtway. Min översättning.)