Jag sprang på en story i Kosovo i våras som jag inte hann följa upp, och som jag sedan dess inte kunnat släppa. Därför är planen att åka tillbaka någon gång i början av nästa år. Jag vet, Kosovo är lite uttjatat och ganska osexigt, men det är min hang-up.

Igår skickade jag iväg ett första trevande mail. Snabbt positivt svar.
Det kan nog bli av det här.

Lördag: Arbetets museum.
De är så proffsiga, utställningsarbetarna i Norrköping! Mina bosnienbilder har aldrig sett bättre ut än vad de gjorde på den här samlingsutställningen, När-Kad. Fin lokal, superb hängning, snygg ljussättning, och ett arrangemang som funkade perfekt: En utställning med svensk-bosniers medtagna saker (vad tar man med sig när man måste fly?) ackompanjerat av Jens Olof Lastheins fina panoramabilder från kriget. Och så mina bilder, Bosnien 10 år senare.

Fredag: Ordförrådets lokaler i gamla Arbetet-huset i Malmö
Vin och snacks, och vänner och kollegor har tagit sig dit, och tagit sig tid. Jag berättar om bakgrunden till Kosovo-bilderna, jag snackar längre än jag hade tänkt och upptäcker: bilderna behöver förklaras! berättelsen finns inte i bilderna! utan bilderna finns där för att förstärka och verifiera berättelsen!

Lärorikt, säger någon efteråt. (Och fotofeber-Jens bloggar om sina intryck här.)

Jag inser: Poängen med att ställa ut: att berätta, inte bjuda på visuella kickar (även om det ena inte behöver utesluta det andra).

---

Nu är det blodad tand.

ur Där börjar livet

Kamera&Bild skriver några rader inför lördagens vernissage på Arbetets museum i Norrköping. Läs här.

Min senaste utställning, Kosovo/Kosova, har just satts upp på väggarna i frilanskollektivet. Imorgon vernissagar vi här, smuttar vin och snacksar.

Veckan som just inletts blir för mig en stå-framför-folk-och-prata-vecka. På onsdag åker jag till skolan där jag fick min grundläggande fotoutbildning, Viebäck, för att snacka om hur livet som frilansfotograf kan te sig. På fredag blir det en slags vernissage här på frilanskollektivet då jag visar upp min Kosovo-serie i fysiskt format för första gången (den finns på webben). Och på lördag åker vi till Norrköping för att inviga Bosnien-utställningen på Arbetets museum (info här).

Skräckblandad förtjusning, om klyschan tillåts, är vad jag känner nu. Det är kul, inspirerande och upplyftande att ställa sig i ett slags rampljus, men samtidigt prestationsångestskapande. Vad ska folk tycka?
Läskigt.

Det slog mig igår, med brutal tydlighet, varför jag valt att göra min Kosovo-serie i form av diptyker. Det var förstås pga att jag påverkats av Mark Laitas Created Equal-utställning som jag såg i Berlin i somras, och skrev om i detta inlägg.
Och varför mina bilder är blåtonade insåg jag redan för någon vecka sedan; jag har inspirerats av Boris Michailovs bilder.

Jag blir inte klok på min Kosovo-bildserie. Den finns, som jag tidigare skrivit om, på Outoffocusmag.
Responsen har varit sval.
Och det kan tilläggas att jag inte är särskilt imponerad själv.
Det stör mig, för jag tycker att bilderna i sig är rätt ok, och jag tycker att konceptet med diptyker är ett spänannde sätt att berätta en historia. Men ändå förblir bildserien stum.

Jag har mailväxlat om detta med några kollegor. Maria konstaterade:

Jag får inte ont i magen när jag ser bilderna.

Och Christian funderade:

Möjligtvis är det så att en svårberättad historia kräver en enkel berättarform för att nå fram. Jag tror att diptyker hellre ska säga samma sak, än att kontrastera varandra. Jag förstår att du vill visa både likheter och komplexiteten i förhållandena i Kosovo, kanske är det svårt att sammanfatta så mycket i en enda gemensam historia.

I ett desperat sista försök att väcka bildserien till liv har jag nu printat ut bilderna, 30x40cm, och monterar i skrivande stund upp på cellpannå. Kanske är det webformatets litenhet som inte tillåter bilderna att leva ut?
Mitt frilanskollektivs vita korridor får nu bli utställnings lokal, och då är det upp till bevis för bildserien.

När jag nu ser den halvfärdiga utställningen ligga utspridd över mitt kontorsgolv känner jag, trots allt, att detta är det bästa jag gjort.
Det känslan vet jag inte heller hur jag ska tolka.

---

Min blogglänklista är uppdaterad. Kolla in Thomas Nilssons nystartade blogg. Och förstås Göran Segeholms om ni missat den. Två mycket bra bloggar om fotojournalistik!

---

Uppdatering:
De 12 diptykerna, alltså 24 bilder, limmades upp på varsin cellpannå och skulle sedan skäras till. 24 bilder innebär 96 sidor att skära med kniv mot stållinjal, och för att snitten skulle bli snygga skar jag 4 gånger på varje sida. Alltså 384 snitt. Inte konstigt att jag då tappade fokus under ett av dem och lät kniven vandra upp på linjalen och halvvägs in i fingret. (Tänkte först lägga upp en bild på mitt sargade pekfinger men det ser så äckligt ut.)

Nu har Outoffocusmag.com lanserats, och där finns min bildserie Kosovo/Kosova. Spana in. Och lämna gärna en kommentar här om vad ni tycker om mina bilderna.

(Denna nya bildsajt ska inte förväxlas med den nya fotojournalistiska sajt som jag och några kollegor håller på att dra ihop. Outoffocusmag har bilden i fokus, vår sajt kommer att fokusera på diskussion kring bilden.)

Självständighetsdemonstration i Pristina | Väntan i serbiska Laplje Selo

Min serie med Kosovodiptyker börjar ta form. Några bildtexter kvar att formulera, och kanske några bilder att ta bort, sedan är det klart. För den här gången.

Kajor i Pristina / Träd i serbiska enklaven Caglavica

Har suttit några dagar och försökt sammanfatta min reportageresa till Kosovo i våras. Tanken är att sammanställa några bilder till en slags utställning. Kanske bara webutställning. Och idén är att bygga det hela på diptyker. Två bilder i varje bild, två sidor av samma mynt. Den serbiska sidan av Kosovo, den albanska sidan av Kosova.
Ett första försök här.

Förövrigt har DN:s Maciej Zaremba skrivit en mycket läsvärd artikelserie om FN:s mission i Kosovo, UNMIK.
Man kan tappa tron på världssamfundet för mindre.
Läs Zarembas Koloni Kosovo här.

Fredagens tillställning på frilanskollektivet blev riktigt lyckad. Korridorens senaste tillskott, översättar-Emelie, visade sig vara en rikligt begåvad jazzsångerska som tillsammans med makens basspel fick oss alla i gungning. (Det kan inte bara ha varit vinet.)
Och jag berättade lite om min Bosnien-utställning och det gick nog rätt OK, även om jag bara lyckades förmedla en bråkdel av mina tankar om Balkan och varför jag åker dit gång på gång. Men jag fick uppmuntrande kommentarer om bilderna och har nu i efterhand blivit sugen på att göra en ny utställning. De här Bosnien-bilderna har hängt med i två år, det känns som att det är dags att göra något nytt. Kanske en fortsättning på Balkan-temat, bilder från Serbien/Kosovo? Det lutar lite åt det. Ett projekt för sommaren.
---
Uppdatering: Hela utställningen finns att se online här.

Pristina, Kosovo, mars -07

Jag tog några rullar film när jag var i Kosovo i mars, och dessa filmer har jag nu fått framkallade.
Och ta mig tusan, det är nåt speciellt med bilder på filmemulsion ändå!

Öppnade på nytt mappen med Kosovo-bilderna imorse. Reportaget till Vi ska färdigställas, jag tog fram lite nya bilder. Jag surfade in på svt.se, klickade mig fram till ESC, och lyssnade på Serbiens bidrag i årets tävling. Schlagernördigt javisst, men tusan vilken fin bit det är, och jag misstänker att Serbien kan vinna hela tävlingen på lördag.

Jag mailade serbiska Gorica i Kosovo som jag träffade där i våras, skickade över några bilder och framförde mitt vinnartips.
Hon svarade: "We`ll see about Eurovision. The song is not so famous here, but maybe Europe will like it."

Några av våra reportage från Kosovo har blivit publicerade. Ett exempel finns här. Snyggt omslag, visst?

Jag fick lite respons av en bildredatktör på mitt Bildreportage från Kosovo. Han sa vad jag misstänkte; att intentionerna var bra men bilderna ganska tråkiga.

- En tumregel är att det blir ungefär en bra bild på en veckas jobb, sa redaktören, och det visade sig stämma ganska väl in på mitt reportage.

En bra bild blev det, och det var den allra första bilden jag tog på stället. Alla besök därefter resulterade bara i ett tusental tråkbilder.

Mitt snack har i bloggen om att ta bilderna är den lätta biten, att hitta till själva historien är det svåra var alltså just snack.

Kosovoserb

Micke Berg frågade sig, som jag skrev i ett inlägg häromdagen, vilka bilder vi väljer att publicera i bloggen. De bästa bilderna saknas, verkade Micke tycka.

Och ja, det blir så - de bästa bilderna vill man hålla på för att inte förstöra sina möjligheter att sälja de vidare, och istället publicerar man mer harmlösa bilder, likt den här till höger. Det är en serbisk man som satt i en busskur i Laplje Selo, en serbisk by någon mil utanför Pristina. Medan vi väntade på vår taxi gick jag fram och frågade om jag fick plåta. Det var helt OK, tyckte mannen, som sedan uppehöll vår tolk i en kvart med historien om sitt liv.

Idag fredag är avsatt för att jobba med Kosovo-bilderna, framför allt mitt Bildreportage. Drygt 800 bilder, och visst finns det en del bilder som funkar, jag har svårt att känna mig nöjd.

Och så vet jag inte om bilderna ska vara i svartvitt eller färg.
Färg är mer "på riktigt". Svartvitt blir snyggare.

Just nu jobbar jag på måfå. Väljer bilder på känn. Svårt att få ihop en helhet. Hoppas på en ketchupeffekt snart.

Dag 9: 312 bilder
Dag 10: 75 bilder varav 40 analoga
Dag 11: 126 bilder
Dag 12: 354 bilder
Dag 13: 343 bilder

Sammanlagt blev det omkring drygt 3 300 bilder, omkring 30 GB.

Sista dagen i Kosovo blev hektisk. De sista bollarna som hängde i luften skulle plockas ner, säcken skulle knytas ihop.
Taxiresor fram och tillbaka, snabbt och effektivt plåtande, och mitt i allt kommer två svenska KFOR-soldater in till där jag befinner mig.
- Dobre dan, säger de på nyinlärd serbiska.
- Tjena tjena, svarar jag.

Lämnar Pristina kl 13, kommer in genom ytterdörren till lägenheten i Malmö strax efter 21. Skönt att vara hemma igen.

Byggarbetsplats

Tog en sista kvällstur runt Pristina. Gick förbi en byggarbetsplats - det byggs överallt i stan, det mest svart och utan bygglov - och såg en skugga i ögonvrån.
Vände om.
Tog upp mobiltelefonen, låtsades kolla meddelanden medan jag funderade ut bästa vinkel och exponeringsvärden.
Bytte till 50mm-optiken.
Höftade exponering och skärpa.
Siktade in mot rummet.
Klick.

Panorama över Pristina

Gårdagen innebar några motgångar, men redan nu ett dygn senare känns det lite bättre. Bildreportaget är snart klart - förmodligen hinner jag återvända en gång till imorgon och plåta lite till - och ett annat reportage som såg ut att rinna ur händerna kan falla på plats med lite tur.

Men man börjar bli luttrad. En avtalad tid är inte alltid en avtalad tid.
Så jag håller tummarna.
Krossar fingrarna, som engelsmännen säger.

Imorgon eftermiddag lyfter jag från Pristina flygplats.

---

Sitter just nu på ett café. Ett lugnt ställe som vi upptäckte en av de första dagarna, och som tillhandahåller trådlöst internet.
Jag beställde nyss in en kaffe.
- Here you are... Adam, right?
- Ehum... yeah, how did you know? frågade jag, och började i min fantasi spekulera i hur mitt rykte börjat spridas över Balkan.
Adam, the photographer.
- You know, Nokia phone? Your phone. Bluetooth, you know? Last time my phone suddenly said "Adam Nokia".

Jaha. Sånt som händer på caféer med trådlöst internet när man har en bluetoothtelefon i fickan (men hur det går till har jag ingen aning).

---

Större och bredare version av bloggbilden finns här. (Ja, det är ett fotomontage.)

I jakt på en utsiktsbild över Pristina bestämde jag mig för att gå uppåt. Det är ganska roligt med sådana utflykter. Man vet inte exakt vart man är på väg, men vid varje vägskäl gör man samma val: den väg som ser ut att luta mest uppåt väljer man.

Jag hittade en park. I parken fanns en lekplats, en basketplan med fotbollsspelande pojkar, och häst- eller kokranium i gräset.

Sedan mötte jag en pojke och frågade om jag fick fotografera. Han såg misstänksamt mot mig, skakade på huvudet. Men när jag gått iväg 50 meter ångrade han sig.
OK.
Blickade in i kameran.

Ägnar dagen åt att gå igenom insamlat material, bilder och anteckningar. Pusslar ihop reportagen, försöker se vad som saknas. Måndag och tisdag är kompletteringsdagar. Flyget hem går tisdag em.

Spegel

Ja så kallt att jag fick ta på mig en jacka innan jag gick ut för att leta lunch.

Svartvitt och krackelerat

Solen har flytt och Pristina har blivit kallt.

Reklamskylt på vägg, Pristina

Jag bestämde mig för att ta en ledig dag idag. Inga ställda krav på mig själv om bilder jag måste ta, ingen ställd väckarklocka.

Har nu när halva dagen gått tillbringat den mesta tiden framför datorn. Slösurfat och försökt börja jobba med bilderna till Reportaget.

Det går sådär. Bilderna blir inte så bra som jag hade önskat. Historien i sig är bra, men bilderna... ja, jag vet inte.

I Serbien höll man under onsdag-torsdag sin uttagning till Eurovision Song Contest. TV-sändningarna gick inte att följa från Pristina, men däremot i de serbiska enklaverna via kabel.

Under finalen hade gästartister bjudits in, nämligen artisterna som ska representera de olika före detta jugoslaviska delrepublikerna: Slovenien, Kroatien, Bosnien, Makedonien, Montenegro.

På Balkan är Eurovision Song Contest i allra högsta grad politiskt, och att de forna fienderna nu uppträdde under samma tak var positivt överraskande.

Alla bidrag applåderades ljudligt av den serbiska publiken. Eller nja, inte alla. Montenegro buades ut.

Vad det berodde på är oklart. Antingen på grund av montenegrinernas nyvunna självständighet (maj -06), eller på det schlagerbråk som utbröt förra året, då Serbien-Montenegro fortfarande tävlade under gemensam flagg. Vinnarlåten, från Montenegro, accepterades inte av serberna. Det talades om fusk. Konspirationsteorier. Storbråket slutade med att Serbien-Montenegro fick dra sig ur tävlingen.

Det är inte så lätt att skilja på politik och Eurovision Song Contest. Inte på Balkan iallafall.

---

I Kosovo följer man också Eurovisionen med spänning. Den serbiska uttagningen struntar man förstås fullständigt i, men den albanska är desto mer intressant. För två år sedan kom ett kosovarskt bidrag på andra plats i den albanska uttagningen.

Nästa år är kanske Kosovo med och tävlar själva för första gången.

---

Ett inlägg på samma tema skrev jag förra året vid den här tiden. Finns att läsa här.

Serbiska män

Den äldre mannen skakade på huvudet.
- Nej, du får inte fotografera mig.
Vänligt men bestämt.

Hans hustru försökte hjälpa mig med övertalningen:
- Fotografen har ju bara bilder på oss kvinnor. Han måste ju ta bilder på dig också för att jämna ut lite!

Men mannen stod fast vid sitt beslut:
- Jag är egentligen också som en kvinna! Alltså, jag har en teori: När man blir äldre får man mer kvinnliga hormoner, och man utvecklar kvinnliga intressen. Till exempel har jag börjat laga mat. Och ibland lyssnar jag på vad min hustru säger.

Dock inte den här gången. Mina och hustruns övertalningsförsök var förgäves.

Mannen motiverade sitt beslut.
- Nej. Jag tror på naturvetenskapen. Inte på journalistiken.

---

Lättare att övertala var dessa grönsakshandlare längs vägen i Gracanica.
- Foto? One picture? OK? Hvala!

På utsatt tid kom jag idag till bageriet, men bagaren själv var inte där. Var han var visste ingen, och inte när han skulle komma tillbaka.

Jag chansar på söndag. Om han inte är där då har jag måndag och tisdag kvar. Borde funka.

Mitt egna projekt, Bildreportaget, börjar ta form. Tror jag har de bilder jag behöver. Eller rättare sagt, jag kan inte gärna ta fler. Hela reportaget utspelar sig i ett rum, ca 15 kvm, med omkring fem människor. Efter att ha varit där i sex-sju timmar sammanlagt börjar det bli svårt att variera sig.

Telefonstolpe och trastar i Pristina

Jag ringde ett samtal idag för att styra upp ett av morgondagens jobb. Såsom det utspelade sig var det inte helt olikt en Robert Gustavsson-sketch.

Förutsättningar:
En albansk bagare med bristfälliga engelskkunskaper
En trasslig telefonledning
En svensk nervöst stammande frilansfotograf

Nåväl, till slut förstod vi varandra. Imorgon bitti ska det plåtas.

Camp Ville, Lipljan, Kosovo

Vi var på Camp Ville idag för en intervju med general Grundevik på KFOR. Här finns det, liksom på mitt hotell ("Dion"), internet. Fast på mitt hotell finns ingen textskylt.

Jag har drabbats av dåligt samvete efter att ha benämnt Pristina som en "jävla stad". Det känns lite orättvist. Pristina må vara fult, men det är på intet sätt otrevligt att vara här.

Vi träffade två svenska kollegor igår på stan, en reporter, en fotograf. Fotografen hade rest en hel del i gamla Sovjet precis efter sönderfallet.
- Jag ville bara hem. Men när jag kom hem ville jag dit igen.

Lite så dubbelt känner jag för Pristina och Kosovo.

---

Idag åker Andreas hem och jag jobbar de dagar som är kvar på egen hand. Dock stannar jag inte så länge som jag tänkt, utan har bokat om min hemresa till nu på tisdag.

Den tidigare hemresan eftersom (1) jobben har flutit på oförskämt bra och (2) jag har massor med jobb som ligger och väntar hemma i Sverige.

Pristina, kl 18:07

Jag tog en tur runt Pristina tidigare ikväll.

Team Haglund/Karlsson

Idag tog vi den obligatoriska bylinebilden. Inte för att vi någonsin har behövt en sådan - ingen har efterfrågat en sådan - men det hör liksom till. Och det är kul för egen del att ha dessa bilder efteråt.

I bakgrunden UNMIK-kvarteret, FN-administrationen. Jag försökte tidigare på dagen fotografera ett av husen men blev nekad av en vakt.
Här tog jag min revanch.

Vad gäller eventuella brister i utseende så skyller jag på den nitiske flygplatsarbetaren i Budapest som i säkerhetskontrollen beslagtog mitt rakskum (max 100 ml i handbagaget).

Jag påbörjade Bildreportaget i förmiddags.
Det var svårare än jag trodde. Många bilder togs, få är användbara.
Jag ska tillbaka på fredag, och kanske även måndag/tisdag.

Bryta ihop, komma igen.

Jag har hittat det! Bildreportaget med stort B, det som jag letat efter under alla våra Balkan-resor. Den där historien som i sig är vardaglig och enkel, men tack vare sina omständigheter blir en perfekt skildring av livet här och nu. Och historien som jag hittat är dessutom bildmässig.

Det känns som att de tre Balkan-resorna de senaste åren, inklusive all research, äntligen kommer att betala av sig. Åtskilliga månaders arbete ger nu frukt.

Jag har länge letat efter det här reportaget, och väntat mig nåt i stil med Åsa Sjöströms balettbilder från Moldavien. Det lilla som speglar det stora. Men det jag hittat är nästan raka motsatsen mot Åsas reportage.

Hmmmm... jag trissar kanske upp förväntningarna för högt. Mycket snack och lite hockey, liksom. Inga bilder är tagna än.

Men ärligt talat så bilderna den lätta biten, har jag insett. Det svåra som fotograf är att hitta det där bildmässiga som berättar en historia. Att sedan berätta själva historien i bilder är lätt i jämförelse. (Hoppas jag.)

Jag fick häromdagen frågan hur, och om, jag som fotograf förbereder mig inför en sådan här reportageresa. Tittar jag mycket på bilder från området? Försöker föreställa mig hurdana bilder jag ska ta?

Svaret är att jag förbereder mig likadant som mina skrivande kollegor. Jag ser mig, under dessa förusättningar, främst som journalist, i andra hand fotograf.
Jag läser böcker. Pratar med folk. Googlar. Ser dokumentärer.
Research, helt enkelt.

Detta för att veta vad jag fotograferar. Och varför.
Efteråt när jag sorterar bilderna ska min kunskap vara sådan att jag vet vilka bilder som är relevanta och vilka som inte är det.

Snygga bilder kanske måste sorteras bort. Mediokra bilder (ur estetisk synvinkel) kanske måste vara med.

(Det här är kanske ganska självklart, och jisses vad jag känner mig präktig när jag skriver det! Men va fan.)

Caklavica

Imorgon onsdag är det Andreas näst sista dag här. Själv stannar jag ytterligare en vecka för att följa upp några jobb, samt göra några egna reportage.

Två intervjuer imorgon förmiddag, en annan på eftermidaggen, och så en avslutande på torsdag förmiddag. Sedan är alla pusselbitar på plats.

På väg bort från Pristina med svenska KFOR-soldater

Vi var ute ett gäng svenskar igår, först på en hipp bar, sedan på en tjusig restaurang. Vi kom fram till att Pristina är en jävla stad. Den saknar allt som kan göra en stad attraktiv: torg, gågator, floder, parker. Dessutom är det smutsigt och skräpigt överallt.

Vår presskontakt på svenska KFOR konstaterade idag samma sak.
Men ibland är Pristina vackert! På natten, när man betraktar staden långt ifrån, och bara ser ljusen.

(Till Pristinas försvar måste dock sägas att människorna, åtminstone alla vi träffat, är mycket trevliga. Och visst är man hellre i en ful stad med trevliga människor, än en vacker stad med en massa otrevlingar?)

I Kosovo finns två soptippar. Vänster sida om vägen och höger sida om vägen.
På Andreas blogg ligger en bild som visar den ena av soptipparna.

Jag hörde att svenska tidningar publicerat bilder (i papperstidningen, inte på nätet) från lördagens demonstration här i Pristina. Dramatiska bilder. Trots att det var en lugn och fredlig demonstration.

Bildredaktionerna tycks föredra en dramatisk bild framför en sann bild.

Min bild nedan, med demontranter som håller varandra i händerna, är en mer rättvisande bild av vad som hände (och inte hände).

Dock, vän av ordning kan invända att även min handhållarbild är missvisande. Folk höll inte varandra i händerna i själva demonstrationståget, utan det var funktionärerna som gick på båda sidorna om tåget och bildade en ordningsbringande mänsklig kedja.

Min bild visar alltså inte vad man vid första anblicken kanske tror. Icke desto mindre är bildens budskap överensstämmande med verkligheten. Till skillnad från de dramatiska bilderna som publicerades svensk media.

---

Läs även Om att luras med bilder.

Det är förvisso inte kvantitet utan kvalitet som räknas, men jag har ändå räknat kvantiteten vad gäller mitt fotograferande så här långt i Kosovo.

Dag 1: 0 bilder
Dag 2: 105 bilder (varav 21 analoga bilder med Bessa L-kameran)
Dag 3: 607 bilder
Dag 4: 231 bilder

Antal bra bilder? Statistiskt sett brukar jag bli nöjd med ungefär en bild på 50, lite beroende på sammanhang. You do the maths.

På café i Gracanica, Kosovo

Söndag. Det må vara viilodagen, men det är inget för oss. Visserligen tog vi en sovmorgon, men sedan åkte vi ut med vår serbiska tolk till de serbiska enklaverna utanför Pristina.

I Pristina centrum bor bara albaner numera. Serberna bor utanför i byar runt omkring.

Vår tolk berättade att hon har många albanska vänner i Pristina och att de alla pratar serbiska, men aldrig när de är ute bland folk. Ingen vill vara den som umgås med en serb.

Taxichaufören som körde oss ut till de serbiska enklaverna gjorde det högst motvilligt.

Det finns få områden i världen som är så etniskt homgena som de i Kosovo. Albaner och serber må leva sida vid sida, men aldrig tillsammans.

Utom i ett fåtal fall. Vi har hittat några. Det blir superba reportage.

Vi fick efter mycket om och men besöka en serbisk man. Om vi lovade att inte publicera några bilder eller citat i annat än svenska tidningar så gick han med på att svara på våra frågor. Först motvilligt, sedan (efter ett par rakija (det serbiska nationalbrännvinet)) pratade han gärna om allt, framför allt hur bra det var under Tito-tiden, och ville inte att vi skulle gå.

Några timmar senare, på en restaurang med serbisk mat (jag som vegetarian hänvisades till pommes frittes och ostomelette, men jag klagar inte, jag har varit på Balkan förr och vet att det inte är en kulinarisk upplevelse för en icke-köttätare) såg vår tolk trött ut. Och lite tagen.

- Jag har haft många intressanta dagar här i Kosovo. Men den här dagen var speciell.

Hon berättade att hon aldrig hört serber prata om ett självständigt Kosovo på det här sättet. På ett konkret sätt. Som om Kosovo faktiskt, oavsett vad serber i Belgrad och Kosovo tycker, kommer att bli självständigt en dag, och att det då gäller att förhålla sig till det.

Det är så intressant att få vara här och observera, och jag känner mig så priviligerad att ha ett yrke som ger mig tillträde. Som ger mig möjligheter. Och utmaningar. Att försöka förstå (fast jag är förstås inte i närheten av förståelse).

Demonstrationen

Så här fredligt var det på demonstrationen, alltså.

Demonstration i Pristina för ett självständigt Kosovo

- Hur går det idag? frågade jag en av de svenska soldaterna vid fordonskontrollen på vägen mot Pristina.
- Vi får hoppas att det inte går som sist, sa han.

Vid förra demonstrationen, för några veckor sedan, urartade det hela och två personer omkom vid sammandrabbningen med UNMIK-polisen.

Hoppas det går bra idag, sa soldaten, men ögonen sa: Det vore spännande om något hände.

Dagens demonstration gick dock lugnt till. Det hettade till vid ett par tillfällen och då var vi många fotografer som trängdes framför demonstrationståget. Men alla, både demonstranter och UNMIK-polis höll sig lugna, inga våldsamheter förekom, inga glasflaskor kastades.

Ni kommer inte att kunna läsa om Pristina på utrikessidorna imorgon.

Om det däremot hade hänt något så hade vårt material direkt blivit mer intressant. Så visst är det lätt att bli cynisk: Det vore spännande om något hände.

När demonstationståget upplöstes suckades det bland fotograferna.
Suckar av lättnad?
Suckar av besvikelse?

---
Uppdatering:
Kanske hade jag fel.
DN skriver om demonstrationen här och skriver att där var "4000 kosovoalbanska extremister". I mina ögon såg det ut som ganska vanliga människor. (Vad är defintionen på en extremist?)
Och SvD har exakt samma text här.
Liksom GP.
(Men det är bara här i ah! ni får se en bild från demonstrationen)

---

Läs även Andreas blogginlägg och lyssna på hans ljudrapporter från demonstrationen.

En fingervisning

Vi besökte svenska basen Camp Victoria i förmiddags. En pressofficer visade oss runt.

Vart är Kosovo på väg?

---

Dagens blogginlägg av Andreas.

Min skrivande kollega Andreas Karlsson som jag reser med här i Kosovo bloggar också. Läs bland annat hans rapport om gårdagens kravaller här.

(Ni ser ironin? Vi reste från Köpenhamn till Pristina, men det tycks vara den förstnämnda staden som är mest våldsamt.)

Våra svenska mobiltelefoner har visat sig funka ganska dåligt här i Pristina, trots höga mobilmaster på husen här intill hotellet. Istället har vi skaffat oss ett tillfälligt mobilnummer som det går att nå oss på: +377-(0)44 883 489.

Vi landade i Kosovos huvudstad Pristina idag kl 15:40.

Iakttagelser hittills:
* Flygplanet åkte i en båge från Budapest till Pristina – över Rumänien, Bulgarien, Makedonien. (Förklaring: Kosovo tillhör formellt Serbien, men Serbien har inte längre någon kontroll över provinsen. För att ändå visa sin makt förbjuder man flyg på väg till Kosovo att flyga över Serbien.)

* Vi gick förbi en skylt utanför ett matställe där det stor om ”vegetarian food”. Det var första gången jag såg något sådant här på Balkan.

* Pristina har vi inte sett så mycket av, men det vi sett ser ungefär ut som Zenica i Bosnien (för er som varit där).

* Huvudgatan in till Pristina från flygplatsen heter ”Bil Klinton”. Den förre amerikanske ex-presidenten är populär, eftersom han låg bakom att NATO bombade Belgrad och det serbiska uttåget ur Kosovo.

Hur det känns att vara i Kosovo, efter några månaders förberedelser?
Jo tack, bra.

De sista Kosovo-pusselbitarna börjar falla på plats. Om allt nu går i lås kommer det att bli en riktigt bra resa, ur flera aspekter.

Jag köpte en ny fotoväska idag, en väska som inte ser ut som en fotoväska, vilket är själva poängen. En väska som inte signalerar "stöldbegärligt innehåll".

Å andra sidan är väskan i sig så förbannat dyr att det nästan hade varit billigare att ta självrisken vid en eventuell stöld.

Jag har bokat en biljett på ett sådant där okristligt tidigt tåg imorgon, som ska ta mig till Stockholm. Där träffar jag Jens Assur för intervju och plåtning, för olika uppdragsgivare. Förutom det blir det ett kundmöte och ett möte med vår kontakt angående Kosovo. Jag är hemma i Malmö igen vid 23-tiden om allt går enligt planerna.

Min resa till Kosovo är bokad. Utresa (Köpenhamn-Budapest-Pristina) den 1 mars, hemresa den 15:e. Därmed missar jag ÅretsBild-prisutdelningen/banketten, vilken hade varit trevlig att gå på. De 28 nominerade fotografer som gör upp om priserna finns listade här.

Om båda dessa saker - om att resa utomlands på reportageresa för att... ja, för att göra vadå? och om ÅretsBild pratade Pawel Flato, PFK:s förre ordförande, när jag intervjuade honom i fredags. Med risk för att jag pushar förväntningarna för högt så måste jag säga att det blev ett mycket intressant samtal, som alltså när jag fått tid att skriva ut det kommer att publiceras här på bloggen.

Om "kloningsdebatten" (som alltså handlar om retuschering av bilder, inte duplicering av individer) frågade jag ingenting, men ämnet kom ändå upp flera gånger under samtalets gång. Inte själva sakfrågan, utan vad Pawel ansåg att debatten var ett tecken på, ett symptom av. Att debatten visade att en del ser pressfotografi som en sport, där regler är viktiga, och att på så sätt sätts verktygen före berättandet. Det viktiga borde vara, ansåg Pawel, vad som berättas, inte hur.

Uppropet som på allvar satte igång kloningsdebatten finns att läsa här.

Cedomir Jovanovic

I går hölls det val i Serbien, vilket beskrevs som det viktigaste valet i Europa. Kosovo-frågan hängde likt en mörk skugga över valet, och lär ha lett till framgångar för det radikala nationalistpartiet.

Inga av politikerna från de stora serbiska partierna vill ge Kosovo självständighet. Nationalisterna har varit tydligast på den punkten.

Det enda parti vars företrädare sagt sig vara för en självständiget för Kosovo är liberalerna. Partiledaren Cedomir Jovanovic, som vi träffade i somras i Belgrad, poängterade att en lösning på Kosovo-frågan är viktigare än att provinsen förblir serbisk.

Under veckan före valet fick polisen montera bort en bomb som satt fast under Jovanovics bil. Fler dödshot har inkommit.

I Belgrad gjorde vi fyra-fem stycken sådana där politikerintervjuer. Intressant och informativt, men för en fotograf är det föga upphetsande. Dessutom gjorde vi alla intervjuer på spekulation (och hittills är de alla opublicerade) vilket ytterligare drog ner motivationen.

Men, jag brukar säga att obildmässiga situationer är de mest utmananande! Det är då man har chans att briljera som fotograf.

Det är lättare sagt än gjort.

Cedomir Jovanovic var dock ganska tacksam att fotografera. Han gestikulerade kraftigt, reste sig, gick omkring i rummet, flaxade med armarna, pekade med hela handen mot serbienkartan på väggen.

Bakom honom hängde en inramad bild på Tony Blair med idolen Zoran Djindjic, som var premiärminister, reform- och västvänlig, när han mördades 2003. Djindjic var drivande bakom utlämningen av Milosevic till Haag, och det rådde inget större tvivel om vilka krafter som låg bakom mordet på Djindjic.

---

Vår Kosovo-resa har börjat planeras så smått. Mer info kommer här såsmåningom.

Så var 2007 igång.

Som väntat var jobbtelefonen tyst ett tag, från 20 december till en bit in i januari.
Och som jag hade hoppats började den ringa igen den här veckan. 6-7 jobb trillade in på några dagar. En bra början på nya året.

Jag har ibland klagat här i bloggen över konflikten mellan jobb som ger pengar och jobb som man känner sig kallad att göra. Reportage som betyder nåt. Jag vill ju så gärna få vara naiv och tro att jag ska rädda världen - det var väl därför jag började fotografera? - men samtidigt måste pengar tjänas in till vardagens utgifter. Och det tycks finnas ett slags motsatsförhållande; ju mer spännande ett jobb är, desto sämre betalt är det.

Men det är inte riktigt sant; jag gillar jobb som på pappret verkar tråkiga, icke-bildmässiga. De innebär en utmaning.

Att ta snygga bilder i misär är inte så svårt, men i en lysrörsupplyst aula är det svårare.

(Nej, det var inte alls så att jag började fotografera för att jag ville rädda världen, utan för att jag tyckte att det var kul att skapa bilder. (Därmed inte sagt att jag inte vill rädda världen.))

Hursomhelst. Vad jag skulle komma fram till är att det finns planer på att balansera upp de "lätta" jobben med en ny reportageresa. Någon gång i slutet av februari åker jag förhoppningsvis till Kosovo, om allt går vägen.

Kosovo är spännande. Vår Serbien-resa i somras gav en hel del bakgrundsinfo om problematiken i området, så det vore intressant att komma dit. Eventuellt, med lite tur, tajmar vi in tidpunkten för tillkännagivandet av Kosovos framtida status, vilket FN jobbar på febrilt, trots käppar i hjulen och grus i maskineriet.

Förmodligen blir Kosovo under 2007 självständigt, men under vissa villkor.
Vad händer då i de serbiska byar, enklaver, som ligger mitt i albanskt område? Om det skulle jag vilja göra något slags reportage.
Hur? Ja, det kanske ger sig.

Om ett par veckor åker jag till Stockholm på jobb och kan kanske passa på att gå runt på säljrunda bland tidningarna.

---

I ett par veckor har jag gått och filat på ett större blogginlägg. Blogginlägget med stora B. Ett inlägg som ska förklara mina grundläggande frågeställningar kring fotojournalistik, och som på sätt och vis är grunden för hela bloggen. Jag har hittills skjutit det framför mig, har alltid hittat en bra ursäkt för att inte börja skriva. Men snart.

Och med denna cliffhanger avslutar jag för idag. På återseende!