Artikeln om Jens Assur, som jag tipsade om här, ligger nu ute på skribenten Lena Kvists hemsida. Läs den här.

Fick nya numret av FOTO i brevlådan och bläddrade genom ganska snabbt. Fastnade dock i en artikel, den om Jens Assur (porträttfotot på Jens är från undertecknads bildarkiv, förresten).

Jens säger:

Det är fascinerande hur mycket tid och energi andra fotografer verkar lägga ner på att kritisera det jag gör och sprida rykten, istället för att koncentrera sig det de själva gör.

Assur är alltjämt en snackis i fotovärlden.

Artikeln är hursomhelst bra och läsvärd, och den får mig att känna både beundran och ett uns av avundsjuka.

Jens Assur

"Det lätt att säga att en fotograf inte ska manipulera, påverka, förändra.
Inte ta bort, inte lägga till.
Det är ju självklart.
Men man måste komma ihåg att så fort en fotograf kliver in i ett område, så kommer hon/hon påverka situationen. Bara genom att vara på plats!"

Jens Assur berättar om hur han ser på fotografens roll och om bildens förmåga att berätta och anspela på känslor.
- Bildens styrka är också dess svaghet, säger han.

Intervjun och fotograferingen gjordes på uppdrag av Kamera&Bild respektive Göteborgs-Posten TvåDagar den 15 februari 2007 (GP-artikeln kan läsas här).
Läs och kommentera gärna - tycker ni som Jens, eller helt tvärt emot?

Läs intervjun här.

I lördags publicerade GP mitt och Andreas Karlssons porträtt på Jens Assur. Hela texten (stort tack till Andreas som delar med sig av den!) och några av bilderna finns nu utlagda här.

Mer läsning om Assur finns dels här i bloggen i dessa inlägg, samt på Fotofeber.se där jag i torsdags skrev om hur det var att fotografera en fotograf.

Maria Mattiasson skriver på Fotosidan om Jens Assurs utställning I can see the world from here som just nu visas på Färgfabriken i Stockholm. Bilderna visar studentlivet vid Umeå universitet, där Jens bodde i en studentkorridor några veckor.

Många av dem som lämnat kommentarer på Marias text hänger upp sig på Assurs estetik (anti-estetik) i bilderna. Det är en analog pocketkamera som använts, och syftet var att få ett "direkt" uttryck. Bilderna skiljer sig i första anblicken inte från vad "vanlig folk" har i sina fotoalbum.

Den här typen av anti-estetik är svår för många att hantera. Bilderna ses som misslyckade och intetsägande. Bra fotografi ska ju vara (1) estetiskt tilltalande och (2) svåra att ta. Bara en riktigt tekniskt skicklig fotograf är en riktig fotograf, verkar man resonera. Och således har Assur misslyckats eftersom de här bilderna ser så amatörmässiga ut.

---

Mer om Assur ur mitt perspektiv kommer att finnas på Fotofeber.se, där jag framöver kommer att blogga varje torsdag. Och ännu mer Assur blir det här i bloggen i helgen, då jag lägger ut hela porträttet på honom som jag och Andreas Karlsson gjorde för GP och som publicerades förra helgen.

---

Utdrag ur en av kommentarerna på Fotosidan om Assurs bilder:

Hade Jens Assur under synonym Kalle Svensson lagt in bilderna på fotosidan.se så hade han vänligen men bestämt ombets att lämna siten! [...] Det gyllene snittet och andra bildkompositionsregler är inte en modefluga som är på väg att dö ut. [...] Jens Assurs alster är inte en evolution utan snarare en konvulsion. [...] Man [hade] ju faktiskt kunnat skicka hela fakulteten från UU på en fotokurs samt givit dem en kamera utrustning och ändå sparat pengar. [...]

Vad tycker ni?

I nya numret av Kamera&Bild finns ett intressant referat om hur det gick till när ÅretsBild-juryn såg och bedömde de inskickade bilderna.

Samtliga i juryn verkar allergiska mot för mycket Photoshop. Så fort en till synes över-photoshoppad bild dyker upp ropar de "Adobe Award!"

Om juryn hade haft samma inställning förra året, skulle Pieter ten Hoopen vunnit då? (Se hans vinnarbilder här.)

Jag blev plötsligt lite osäker på mina egna inskickade bilder. Var de för photoshoppade? Mina tävlingsbilder kan ses här (och genom att skriva in andra nummer i adressraden (mitt nummer är 101) så kan man se andra fotografers bilder. Tex är Jens Assur 127 och Paul Hansen 231.)

Var går gränsen för efterbearbetningen? När blir det för mycket?

Är det så att man kommer undan lättare med photoshoppade svartvita bilder än med färgbilder, eftersom vi är vana att se kraftigt bearbetade mörkrumsbilder?
(Se tex Bonny Håkanssons vinnarbilder i Sportreportageklassen).

I nya numret av Kamera&Bild uttalar sig DN-fotografen Jonas Lindkvist om vad han tycker är OK att göra med pressbilder i Photoshop.

Jonas Lindqvist har, liksom de flesta fotografer, ofta fått frågan om han kan ta bort en finne eller ett munsår.
- Men då svarar jag nej.
Hypotetiskt kan det ju vara så att personen ifråga får blodförgiftning av munsåret och dör och att det i sig blir en nyhet. Ska man sätta tillbaka såret då och vad ska betraktaren i så fall tro?

Vilket ansvar vi fotografer har!

För om vi ska ta konsekvenserna av Lindkvists resonemang: Vad har vi egentligen rätt att inte fotografera? Hypotetiskt kan ju en bil som kör förbi en fotograf bli en nyhet en vecka senare (när den blir stulen eller sprängd eller nåt annat).
Varför tog inte fotografen en bild av bilen, vad ska läsaren tro?

Nej, ärligt talat: Varför detta fokus på kloningsverktyget?
Om en fotograf beskär bort en finne i pannan på ett porträtt så är allt frid och fröjd, men när finnen klonas bort så hotas trovärdigheten ("för hypotetiskt...").

Jag har också fått frågan ibland, om jag kan ta bort en finne i pannan på ett porträtt. Senast igår faktiskt, när jag fotograferade Jens Assur. En av bilderna kommer såsmåningom att publiceras just i Kamera&Bild. Med eller utan finne i pannan.

Jag har bokat en biljett på ett sådant där okristligt tidigt tåg imorgon, som ska ta mig till Stockholm. Där träffar jag Jens Assur för intervju och plåtning, för olika uppdragsgivare. Förutom det blir det ett kundmöte och ett möte med vår kontakt angående Kosovo. Jag är hemma i Malmö igen vid 23-tiden om allt går enligt planerna.

Inledning
Jag har fotograferat i nio år. De tre sista åren har jag haft fotografin som mitt levebröd, men känner mig fortfarande som nybörjare.
Vad jag upptäckt att att ju mer jag lärt mig om fotografi och ju mer erfarenhet jag fått genom jobbet, desto mer har det fått mig att tvivla på bildens förmåga att berätta. Det är förresten en av anledningen till att jag startat den här bloggen, att få anledning att söka svar på mina frågor och funderingar.

Så jag bestämde mig för att försöka ta mig an en av de mest gäckande frågorna: Vad kan egentligen berättas med bilder?

Det visade vara sig en fråga som gav upphov till en lång rad nya frågetecken.

Bilden som självständig berättare
I Jens Assurs stora fotobok Och himlen därovan står bilderna för sig själva. Det är ett verk bestående av tematiska bildreportage, uppdelat på två volymer; den första med svartvita bilder från Sverige, den andra med färgbilder från omvärlden.

Bilderna förblir okommenterade ända till slutet; i ett index på de sista sidorna finns snustorra faktatexter som förklarar bakgrunden till bilderna.

På bokomslagets insida förklarar en text att detta ska ge ”utrymme för individuell tolkning, relektion och reaktion”. Jens Assur tycks verkligen tror på bildens förmåga att berätta.

Samma sak torde gälla Anna Clarén, vars bok Holding blev utnämnd till årets fotobok 2006. Holding är dock till skillnad från Och himlen därovan ingen bildjournalistisk bok, åtminstone inte i klassisk betydelse, utan snarare en poetisk konstbok. Likheten med Assurs bok ligger i avsaknaden av bildtexter. I Holding finns inte ett ord som kommenterar bilderna.
Även här utrymme för tolkning, reflektion och reaktion.

Assur och Clarén verkar överens. De litar fullt ut på bildens förmåga att berätta.
Jag har svårt att känna så. Och det är ett problem.

Vad är upp till bildreportagen att berätta?
Pressfotografernas Klubb förre ordförande Pawel Flato undrade efter förra årets ÅretsBild-prisutdelning var bildreportagen om feminismens frammarch fanns någonstans. Och varför gjordes inga bildreportage om Skandia-affären? Det skrevs spaltmetrar, men bildreportagen saknades. (Läs mer om detta här.)

Är det så att bildjournalistiken är begränsad till vissa ämnesområden (där historier från krigsrområden spelar förstafiolen)?

Inför min reportageresa till Serbien i somras fick jag frågan vilken typ av reportage jag tänkte göra där. Jag svarade något om att jag var intresserad av frågorna som handlade om etnicitet, hur de olika folkgrupperna i forna Jugoslavien ser på varandra efter allt som hänt under 90-talets krig. Vad rör sig i deras huvuden?
Frågan kom: Hur ska du kunna ta sådana bilder?
Jag svarade lite undvikande, sa att jag hoppades att det skulle ge sig när jag väl var på plats.

Naturligtvis blev det inget sådant reportage.

Bildspråk
Inte sällan pratas det i fotokretsar om bildspråk. Man säger till exempel att Pieter ten Hoopen har ett eget och spännande bildspråk. Och ovan nämnda Anna Clarén, som är lärare på fotojournalistikutbildningen på Biskops-Arnö, har berättat i en tidningsintervju att hon ser det som sin uppgift att få eleverna att utveckla sina personliga bildspråk.

Användningen av ”språk” indikerar just bilders förmåga att berätta. Men är det det man menar? När man lovprisar Pieter ten Hoopens bildspråk, menar man inte snarare hans sätt att estetisera sina bilder, sättet han komponerar och efterbehandlar sina bilder? Eller menar man verkligen att skillnaden mellan till exempel Assurs och ten Hoopens bildspråk är densamma som skillnaden mellan engelska och tyska?

Ibland sägs det att bildens språk är universellt. Hur går det ihop med alla fotografers egna bildspråk?

Kanske är det så att det råder en begreppsförvirring här – istället för bildspråk borde det kanske kallas bildstil. Ungefär som att alla svenska författare skriver på samma språk, men alla (åtminstone de bra) har en egen stil, en egen ton i språket.

Min hypotes är att allt snack om bildspråk kanske får oss att överskatta bildens förmåga att berätta. Ordets makt över tanken.

Mer än 1000 ord? Bildjournalistik i jämförelse med skriven journalistik
På bokomslaget till Och himlen därovan kallar Assur sig för bildjournalist, inte fotograf. Infotexten upplyser på att ”distinktionen är viktig”.

Fotografen, eller bildjournalisten/fotojournalisten, har alltså samma uppdrag som den skrivande journalisten. Ur den kaotiska verkligheten ska en historia skapas.

Bildjournalisten har dessutom enligt klyschan en viss fördel: En bild säger mer än 1000 ord.

Den skrivande journalisten bygger upp sin historia med önskad kronologi. En inledning, ett mellanparti, en avslutning. Genom styckeindelningar och formuleringar styrs historiens tempo och rytm. För läsaren tar det en viss tid att läsa en text, och journalisten styr på så sätt läsarens upplevelse av historien.

När bildjournalistens bilder hamnar i tidningen har denne inte samma möjligheter. Hur behåller man kronologin i berättelsen? Bilder kastas om, sorteras bort, en del dras upp stort, andra görs små som frimärken.
Till skillnad från en lång text kan en bild läsas av på ett ögonblick. Men hur länge måste läsaren betrakta bilden för att all information ska gå fram? Hur ska läsaren kunna veta? Och vice versa, hur ska fotografen förhålla sig till hur läsaren betraktar bilderna?
Fotografens tanke med bilden går kanske inte fram?

Den skrivande journalisten berättar sin historia i efterhand. I första läget samlas anteckningar, först hemma vid skrivbordet tar historien form.
För den fotograferande journalisten måste historien fångas i realtid. Ett skeende på några minuter, kanske några timmar eller några dagar, ska fångas med ögonblicksbilder. Nyckelhändelser ska urskiljas.

På 1/125 sekund ska en historia berättas. Hur mycket kan man egentligen hinna med?

Om vad som är objektivt och vad som måste tolkas
Den skrivande journalisten kan luta sig tillbaka på språkets objektivitet. Varje ord, varje fras, varje mening som skrivs kan i efterhand tolkas på ett nära nog exakt sätt av läsaren (och om läsaren inte helt förstår så finns ordböcker att ta till). Språket är på så sätt mycket precist – en skicklig journalist kan med nyansrika ord återskapa en del av verkligheten, och känna sig hyfsat trygg i att läsaren förstår det som är skrivet.

Dock finns det ingen ”ordbok” över bildspråket.

Minns orden om ”individuell tolkning” i Assur-boken. Om den skrivande journalistens historia är tämligen objektiv så är fotojournalistens historia det motsatta. Bilderna kan bara läsas subjektivt. De inte bara kan tolkas, de måste tolkas.

Hur kan en fotograf kunna berätta något om världen, om bilderna i betraktarens öga ändå måste tolkas och därmed bli subjektiva? Vilken information kan överleva den övergången utan att förvanskas, förminskas eller helt försvinna?

Stumma bilder och berättande texter
Ett tänkbart svar är bildtexter. Med en förklarande bildtext kan läsaren ledas på rätt spår. Bilden visar den och den personen som gör si och så, och detta är precis efter att x har inträffat.
Men det var ju just detta Assur tyckts velat undvika i Och himlen därovan. Där finns inga bildtexter förrän i slutet.
Behövs bildtexter, eller bör de undvikas?

Susan Sontag skriver i Om fotografi om hur fotografiet är stumt. Det kan på eget bevåg inte berätta någonting, det ligger helt öppet för tolkning. Men med hjälp av en bildtext kan bilden få nästan vilken innebörd som helst.

På grund av detta fungerar bilder bra i reklam och i propaganda. En leende människa med en text som uppmanar till konsumtion av ett tvättmedel, eller kanske vill få oss att rösta på ett visst parti, blir kraftfull och talar direkt till oss. Vi vet direkt hur bilden ska tolkas, hur budskapet ska utläsas. Men utan texten blir bilden plötsligt mångtydig.

Vi måste kanske omformulera klyschan: En bild säger mer med 1000 ord. (Det räcker förmodligen med 10.)

Är bilder som poesi?
De båda böckerna som jag använt som exempel, Assurs och Claréns, har alltså en stor skillnad. Den ena är journalistisk, den andra en konstbok. ”Poetisk” har den kallats.
Det får mig att spekulera: Kanske är det så att bilder egentligen, trots våra föresatser, ligger närmre poesin än prosan?
Bilden är kanske inte helt stum såsom Sontag föreslår, men den är inte heller fullt ut berättande. Det är snarare så att bilden antyder.
Därmed blir bilden, likt poesin, mångtydig och öppen för tolkning.
Mer hjärta än hjärna. Inget fel i det, men när läste du ett reportage på vers senast?

Avslutning
Jag har haft fotografin som levebröd i tre år. Jag vill utvecklas. Vill kunna utnyttja mina fotokunskaper till att berätta historier.

Jens Assur är en stor förebild för mig. Jag beundrar hans bilder. Den här texten handlar inte om Assur, men jag har valt att ha honom och hans bok som exempel. Han är ett bra exempel eftersom han och jag tycks ha olika ståndpunkter.
Jag blir inte övertygad av hans övertygelse om bildens förmåga till berättande. En hel bok med bildreportage utan bildtexter! Hur kan han vara så säker, vill jag veta.

Min poäng är inte att försöka visa den enes rätt och andres fel, snarare att undersöka de olika infallsvinklar som tycks finnas.

Det är det som är alltså syftet med detta blogginlägg, ja rent av hela min blogg; att få nya infallsvinklar till fotojournalistiken.

Vad menar vi med fotojournalistik? Och hur ska god fotojournalistik vara? Framför allt, hur bär vi oss åt för att berätta en histora, sanningsenligt och berörande, med bilder?

---

(Ibland strular kommentatorsfunktionen här. Om det skulle vara så går det bra att istället maila mig på info [at] adamhaglund.se så lägger jag upp kommentaren.)