Ny klassindelning i Årets Bild

torsdag, oktober 11, 2007

Dagens nyhet i pressfotoankdammen är att Årets Bild skaffat sig en ny hemsida och att det inför nästa års tävling, som avgörs i mars 2008, tillkommit några nya klasser.

Thomas Nilsson, som tagit hem några ÅB-priser genom åren, skriver på sin blogg vad han tycker, och jag har lämnat en kommentar om vad jag tycker. Läs här.
(Kort sammanfattning: Jag undrar varför Sport och Natur har egna klasser, men inte Kultur, Ekonomi, Vetenskap etc?)

Etiketter:

Adobe Award! - del 2

torsdag, augusti 16, 2007

Jag hamnade häromdagen på Robert Henrikssons blogg. Robert är elev på Nordens Fotoskola och just nu vikarie på Aftonbladet. Jag såg hans bilder i detta inlägg (färgbilder från en fotbollsmatch) och jag kunde inte hejda mig från att utropa Adobe Award!

Begreppet Adobe Award skrev jag om i detta blogginlägg i våras - det var ett uttryck som ÅretsBild-juryn använde när de bedömde tävlingsbilder som de tyckte var för photoshoppade. För skruvade, för hårt dragna kurvor, för mycket mättade färger, för mycket vinjettering, osv.

Robert skrev sedan i sitt nästa inlägg:

Ska skriva ett kopieringslägg inom snar framtid, dessa unga gubbar som gnäller över kopiering. Vi har pratat mycket om detta några i klassen och kommer alltid fram till samma slutsats, det är gnällspikar som ofta inte kan den nya tekniken som inte gillar den nya tekniken. Varför inte bara acceptera att folk behandlar olika? Vi som behandlar hårt respekterar ju de som inte gör det.


Jag ser framemot Roberts blogginlägg om kopiering (dvs efterbehandling av bilder, där "kopiering" är en kvarleva från mörkrumstiden då man kopierade negativet till ett fotopapper för att få ett positiv).
Vad är OK och vad är inte OK när det gäller bildbehandling. Och varför.
Jag är långt ifrån säker på vad jag tycker (fast mitt Adobe Award-utropande avslöjar att jag tyckte att just dessa fotbollsbilder var för mycket); jag välkomnar en diskussion.

Etiketter: , , ,

"Adobe Award!" - Var går gränsen?

lördag, mars 17, 2007

I nya numret av Kamera&Bild finns ett intressant referat om hur det gick till när ÅretsBild-juryn såg och bedömde de inskickade bilderna.

Samtliga i juryn verkar allergiska mot för mycket Photoshop. Så fort en till synes över-photoshoppad bild dyker upp ropar de "Adobe Award!"



Om juryn hade haft samma inställning förra året, skulle Pieter ten Hoopen vunnit då? (Se hans vinnarbilder här.)

Jag blev plötsligt lite osäker på mina egna inskickade bilder. Var de för photoshoppade? Mina tävlingsbilder kan ses här (och genom att skriva in andra nummer i adressraden (mitt nummer är 101) så kan man se andra fotografers bilder. Tex är Jens Assur 127 och Paul Hansen 231.)

Var går gränsen för efterbearbetningen? När blir det för mycket?

Är det så att man kommer undan lättare med photoshoppade svartvita bilder än med färgbilder, eftersom vi är vana att se kraftigt bearbetade mörkrumsbilder?
(Se tex Bonny Håkanssons vinnarbilder i Sportreportageklassen).

Etiketter: ,

Kritik mot Årets Bild i SvD

lördag, mars 10, 2007

Svenska Dagbladet har idag en artikel om Årets bild, skriven av Clemens Poellinger. Kritik, liknande den Pawel Flato anförde i min intervju, framförs. Jag citerar:

Årets bild arrangeras av Pressfotografernas klubb sedan anno 1942. Könsfördelningen på nomineringarna [...] ger vid handen att klubben rent genusmässigt dröjer kvar i 40-talet.

Kanske man trots årligen varierande jurysammansättning fastnat även rent estetiskt.

–Pressfotografin som genre är väldigt konservativ och konventionell, [...] kommenterar medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos [...]

Niclas Östlind, fotoexpert och intendent på Liljevalchs konsthall ser en grund till problemen i själva föreställningen kring vad som utgör en bra pressfotograf.

–Rollen som machokaraktär och äventyrare som åker till utsatta platser är helt förlegad och evenemang som Årets bild befäster rådande konventioner snarare än att självkritiskt granska dem.
(min kursivering)


Etiketter: , ,

Årets Bild 2007

fredag, mars 09, 2007

Jag noterar att Årets Bild har avgjorts, ett par hundra mil härifrån. Flera av de bilder jag hittills sett är intressanta. Jag misstänker att en del av bilderna kommer att föranleda diskussioner i fotokretsar framöver. Det kan bli spännande!

Uppdaterat 070310: Jo, jag måste säga att Paul Hansen är fantastisk. Årets fotograf igen. Imponerande!

---

Läs även intervjun med Pawel Flato om Årets Bild.

Etiketter: ,

Mail från Thomas Nilsson

torsdag, februari 22, 2007

Hej Adam!

Din blogg är intressant läsning.
Kul att du har viljan att diskutera bildjournalistik på ett seriöst sätt.
En diskussion som behövs.

Kul också att du gillade mina boktips.
Jag gillade också verkligen Shutterbabe.
En intressant anekdot (som du kanske redan har listat ut) är att den äldre och mer etablerade manlig kollegan som bokens huvudperson i frustration ger barnhemsstoryn i Rumänien till är självaste James Nachtwey. Han har förnekat det senare men författarinnan har fortsatt att hävda att hon har rätt (jag snubblade över hennes inlägg i den debatten när jag googlade hennes namn).

En annan bra bok är en om Diane Arbus som jag läste i höstas. Diane Arbus: A Biography av Patricia Bosworth. Kanske inte så mycket om bildjournalistik, men en välskriven bok om en fascinerande fotograf och ett fascinerande livsöde. Det kom ju en film ("Fur") baserad på den boken nyligen, har inte sett den och den fick dålig kritik. Men boken är som sagt läsvärd.

Några tankar om vad du skrivit om bildjournalistik och om vad Pawel sa i den mycket läsvärda intervjun (fortsätt gärna att intervjua andra intressanta bildmänniskor om du har tid och ork).

Liksom Pawel håller jag inte med om att ord skulle vara objektiva.
Men ordens avsändare (läs trovärdig skribent) kan ge dem trovärdighet.
Samma sak bör gälla bilder.

Jag tror att om man som fotograf kan erkänna att bilder inte är hundra procentiga sanningsvittnen så ökar man trovärdigheten för sina bilder.
Det betyder att man är medveten om problemet och att man därför kan försöka undvika att "ljuga" alltför mycket med sina bilder.

Jag tyckte Pawel hade rätt när han under förra årets klonings debatt menade att det finns mycket värre sätt att ljuga med en bild än att klona bort t.ex. en gren som sticker in i bildkanten.

Däremot håller jag inte med om att man bör tillåta kloning i pressbilder.
Jag tror att det går en viktig psykologisk gräns just vid kloningsverktyget.
Inte minst för allmänhetens förtroende för bilderna.

Många verkar tyvärr tro att vi fixar med bilderna ganska mycket i datorn.
I bland brukar de som man fotograferar säga t.ex. att "dubbelhakorna kan du väl ta bort i datorn", då känns det ganska skönt att kunna säga att "nej, det får jag faktiskt inte göra".

Om reportaget som vann svenska klassen förra året som du och Pawel diskuterar (det om hemlösa):
Man får uppfattningen att ni och/eller många andra tycker att det är dåligt.
Jag håller inte med, jag tycker att det är väldigt bra bilder.

Ja, man har kanske sett det förr och ja, en av journalistikens grundidéer är att hitta det nya och oväntade.
Men en annan av journalistikens idéer är också att visa vad som är fel, att stå på de svagas sida.
Så länge det finns hemlösa så tycker jag att man bör lyfta fram det.
Speciellt i dessa tider av Stureplansbimbos, heminredningsfrossa och melodifestivalshysteri.

Men det är ju inte bra om man fotograferar hemlösa bara för att vinna Årets Bild
(vilket jag inte har någon anledning att tro att fotografen i fråga gjorde).

Men visst vill vi väl alla hitta nya och oberättade historier.

Du och Pawel diskuterar vidare om att Årets Bild "blivit en värld där man struntar i tidningarna".

Ja, lite har det kanske blivit så.
Men jag tror ändå det mesta av materialet som skickas in till tävlingen är bilder som är tagna på uppdrag av tidningar.
Kanske inte publicerade, men dock uppdragsbilder.
Jag tycker och tror att Årets Bild är ett tillfälle för fotografer att visa t.ex. ett reportage på det sätt han eller hon vill berätta storyn.
En slags "directors cut" utan filter (läs redaktörer och redigerare).

Det var några tankar i all hast från ett hotellrum i Kanada.

Du får gärna lägga ut mailet som kommentar på din blogg om du vill.

[...]

Hälsningar

Thomas Nilsson
New York



(Thomas är frilansfotgraf baserad i USA, prisad bland annat i Årets Bild 2006 för reportaget från New Orleans. Bilderna kan ses via denna sida.)

Etiketter: , , ,

Intervju med Pawel Flato, del 2 av 2 (Om Årets Bild)

måndag, februari 19, 2007

Adam Haglund: Årets Bild är aktuellt igen.


Pawel Flato: Ja, det är ett långt kapitel… Syftet med Årets Bild, att uppmärksamma god bildjournalistik, skulle uppfyllas bättre om man premierat publicerat material. Så är det inte idag. Aldrig publicerade bilder har vunnit många tunga klasser genom åren. Fotograferna har skapat sig en värld där man struntar i tidningarna.


ah: Det kanske kan fylla en funktion, att fotografer gör jobb på eget bevåg, för att på så sätt skapa efterfrågan hos tidningarna för detta nya?


pf: Ja, men det verkar inte funka så.


ah: Årets Bild har ingen effekt?


pf: Någon effekt har den nog, men vad? Mest en konserverande effekt, tyvärr.


ah: Det finns en föreställning om hur en bra bild ska se ut?


pf: Ja. Unga fotografer, men även många etablerade, tycks se Årets Bild-bilderna som förebilder. ”Vilka ämnen ska jag välja för att vinna Årets Bild?”, och svaren blir ofta ”skildra livet för en hemlös” eller fotografera en konflikt.

Jag har hört fotografer säga att det inte är någon mening att skicka in andra typer av bilder, eftersom de bilderna aldrig vinner. Alltså en självuppfyllande profetia.


ah: Man tror att Årets Bild-bilderna måste vara på ett visst sätt?


pf: Just det. Stora Journalistpriset är därför intressantare som konstruktion, eftersom det där finns en jury som väljer ut publicerat material, det är inte journalisterna själva som skickar in. Och sedan är det inte en mängd kategorier, som i Årets Bild har tillkommit för fotografernas skull, för att sprida gracerna.

Årets Bild har blivit ett sätt att bygga sin karriär. Men, varför är du bildjournalist? Är det för att vinna priser, eller har du något att säga? Kloningsdebatten var en del av detta, man vill inte rubba den här sfären. Strukturen gör det möjligt för fotografer att få en skjuts i karriären - det är en bra poäng med tävlingen. Men när det överskuggar vad som trycks i tidningarna, då måste man undra: Är tävlingen bra för bildjournalistiken?


ah: Hur borde klassindelningen i Årets Bild se ut?


pf: Det borde skäras ner i antalet klasser. Varför ska sport ha en egen reportageklass?

Klasserna bör dessutom vara neutrala till ämnen. Bästa inrikes singelbild, bästa utrikes singelbild, bästa inrikes reportage, bästa utrikes reportage. Sedan kan det handla om sport, vardagsliv eller vad som helst.

Men då skulle det knorras i leden. ”Vi som plåtar så mycket sport…”. Det är fel att tävlingen anpassas för mycket till vad det finns för organisation på tidningarna.


ah: Förra året vann ett reportage om hemlöshet den svenska reportageklassen. Har vi inte sett den typen av reportage många gånger förr?


pf: Jag har fått frågan om varför inte Anna von Brömssen vann med sitt reportage om Sebbe [hon kom tvåa]. Jag har svarat att det är ett väldigt fint reportage, men det är inget nytt. I grunden varken bättre eller sämre än hemlöshets-reportaget. Och angående varför ett reportage om en hemlös vinner: juryn väljer från det som är inskickat, det får vi inte glömma bort.

När bilden på Anna Lindh på ambulansbåren blev Årets Bild blev det ett jävla liv om att bilden inte var tillräckligt bra. Jag hänvisade till DVD:n där alla inskickade bilder fanns: ”Vilken bild passar bättre in på Årets Bild-kriterierna?”. Enligt mig levde den här bilden upp till kriterierna mer än väl.
Men poängen är: innan man kritiserar juryn ska man känna till juryinstruktionerna och kanske kritisera dessa samt titta på vad som skickats in.


ah: Och svaret på frågan varför hemlösereportaget vann är alltså att det inte fanns något bättre inskickat?


pf: Du får gå tillbaka till DVD:n och titta själv! En majoritet av juryn ville att just det reportaget skulle vinna, trots att det är gammalt och gjort.


ah: Att en pressbild ska visa något nytt, finns det med som ett kriterium?


pf: Ja, vad gäller valet av Årets Bild och i nyhetsklasserna. Det var en av förändringarna som jag var med om att införa. Upprinnelsen var bl.a när Paul Hansen för några år sedan vann Årets Bild med en otroligt vacker bild från Afganistan.


ah: Bilden med ett klassrum, en dörröppning...


pf: ... och någon som står och håller en hand på en elevs huvud. Vad handlar den bilden om egentligen? Den hade ingen aktualitet det året.

Det här är ett problem! Sådana bilder når inte ut till folk. Om syftet med Årets Bild är att vi ska sprida intresset för bildjournalistik, då måste vi premiera sådant som folk tycker är intressant. Något de kan identifiera sig med. Alltså var det helt fel att Paul Hansen-bilden vann. Det fanns ingen aktualitet det året – det var innan USA gick in i Afganistan. Men kom ihåg att bilden vann helt i enlighet med gällande regler så det var alltså inget fel ur det perspektivet!

Efter det la vi, jag och Christer Höglund, ner mycket tid på att se över kriterierna, och införde formuleringen som gäller idag, att Årets Bild måste behandla en händelse eller en samhällsfråga som var aktuell under det gångna året. För det är pressfoto vi håller på med! En sådan bild måste slå an, så att folk direkt blir berörda.


ah: Angående årets jury i Årets Bild.


pf: Det ska bli intressant att se resultatet! Det var en lite konstig sammansättning av juryn, fyra stycken som inte var från Sverige. Hur ska de kunna bedöma tex ett porträtt på Laila Freivalds eller Lars Danielsson? Centrala figurer i förra årets nyhetsförmedling, men knappast kända utomlands.


ah: Tillbaka till hemlösereportaget som vann förra året: Speglar det att det inte skickats in annat bra material, eller att det inte görs så mycket nytt?


pf: Ja, vilka slutsatser ska vi dra av det här? Jag misstänker att det inte produceras så mycket.
De som kritiserar att hemlösereportaget vann, de får gärna peka ut vilket annat reportage som skulle ha vunnit.

Allt är väldigt tydligt vad gäller juryinstruktioner – de är offentliga, vilket de inte är i WPP – klassindelningar, defintioner. Allt ska vara så genomskinligt som möjligt. Men många kritiker är lata! Så de klagar direkt på juryn.


ah: Det är ändå intressant att ett reportage som många inte tycker är bra ändå går och vinner i Sveriges största pressfototävling.


pf: Om folk är mer medvetna om tävlingens konstruktion kan det sporra till en debatt.


ah: En fotograf jag snackat med tyckte att hon hade ett bättre reportage inskickat i den klassen...


pf: Det finns nog flera fotografer som tycker så!


ah: ... som egentligen var en bra grej, men företeelsen hade inte uppmärksammats i media.


pf: Det är mycket möjligt att vi isåfall missade det.


ah: Så hur ska Årets Bild förhålla sig till reportage som inte är ”mainstream”?


pf: Läs juryinstruktionerna! Men visst, juryn är ofta hämtad från de egna leden, det blir lätt mainstream.

Ibland hörs röster om att vi måste ha andra människor i juryn, sådana som står utanför branchen. Så ett år togs det in en reklamtjej, men det funkade ganska dåligt. Hon kunde inte alls förstå Anna Lindh-bilden.

Förra året tog jag med Tom Andersson, som forskar om masskommunikation. Det blev ett jävla bråk i juryn. Det var så tydligt att han var akademiker till skillnad från de andra som jobbat länge i branchen och ”visste” hur en bra pressbild ska se ut.

Med Toms inblandning blev det intressant! Men det blev gnäll på PFK:s hemsida efteråt, en sådan kan man ju inte ha i juryn!


ah: Du nämnde Anna Lindh-bilden.


pf: Ja, en bild på en döende utrikesminister. En klockren pressbild. Årets Bild är ingen fototävling vilken som helst, utan det handlar om pressfoto. Här gäller det journalistik. Den här bilden var en bra pressbild, oavsett vad man tycker om dess konstnärlighet.


ah: Hade den kunnat falla om den hade varit för dålig rent tekniskt?


pf: Då skulle den vara väldigt dålig, så att man inte kan se vad som är på bilden.

En bild som aldrig nominerades från året då Estonia förliste var en bild som en passagerare tagit. Den är tagen när fartyget ligger ner och bilden visar människor som sitter på utsidan av skrovet. Bilden togs egentligen för att signalera med blixten.

Kameran åkte sedan i vattnet, så bilden blev totalt missfärgad och kraftigt kornig. Det blev en ohygglig bild! Klockren Årets Bild! Den var förvisso tekniskt "usel".
Likadant är det med Anna Lindh-bilden. Kulturskribenter har skrivit att ”vem som helst kan ju ta en sådan bild”. Jaha, och?!

Det är inte tillkomsten av bilden som premieras, det är vad den berättar


ah: För många är det intressant att veta vilken teknik som använts.


pf: Men det är bara intressant för kåren själv. Liksom kloningsdebatten. Men det viktiga är ju om det är en sann och bra historia eller inte.

Om man tycker att man måste vinna förtroende genom att aldrig klona – fine! – men jag tror inte att det är det. Det kan vara en liten del, men det finns tusen andra grejer som är minst lika viktiga!

Etiketter: , , ,

Intervju med Pawel Flato, del 1 av 2

onsdag, februari 07, 2007

Pawel Flato


Nedanstående intervju gjordes i Stockholm den 26 januari 2007. Upprinnelsen var mitt blogginlägg Vad kan man berätta på 1/125 sekund? Jag hade en hel del frågor att söka svar på.

Intervjun är uppdelad i två delar – denna första behandlar bildjournalistisken i allmänhet; den andra delen handlar uteslutande om Årets Bild. Den delen publiceras här inom kort.

(Ibland funkar inte kommentarsfunktionen. Maila isåfall din kommentar direkt till mig, så lägger jag ut den.)

***

Adam Haglund: Först, berätta kort om din fotobakgrund!


Pawel Flato: I mitten av 80-talet gick jag en ettårig fotoutbildning i Lund. Sedan kom jag in på Fotohögskolan i Göteborg, som då var uppdelad i tre områden. Jag gick pressutbildningen. Efter det flyttade jag till Stockholm och började jobba på Pressens bild, i mörkrummet och arkivet, därefter fick jag jobb på den då nystartade bildbyrån Pica, som sedan blev Scanpix. På Pica började jag arbeta som pressfotograf. Jag sa upp mig efter fyra-fem år, omkring 1997, och sedan dess har jag frilansat.


ah: Och så har du varit ordförande för Pressfotografernas klubb, PFK.


pf: Ja, först i Stockholmsdistriktet, och sedan tre år i PFK Sverige. Fram till i våras.


ah: Det jag skulle vilja prata om är bildjournalistik. Tycker du att det finns områden som är speciellt lämpade för bildjournalistik, och finns det ämnen som man inte kan berätta om med bilder?


pf: Det finns nog mer eller mindre vettiga områden. Det man ska fundera på är journalistiken. Om man nu är fotojournalist då ska man i första hand förmedla en historia. En historia som är av intresse, som är sann, som är relevant. Att åka till en plats och ta med sig en historia hem till mottagaren. "Så här ser det ut, detta händer här".

Men ibland blir det ett självändamål, att åka till en plats och ta bilder för att man ska ha bilder på det här. Men vad vill man ha sagt? Ofta har man inte klart för sig varför man åkte, vad man hade där att göra, vilket gör att det blir ointressant för mottagaren.


ah: Jag läste om en konstfotograf som menade att stillbilder fungerar bra på att avbilda saker som är stilla, medan rörlig bild är mer lämpad för sådant som rör sig. Han tyckte det var meningslöst att ta stillbilder på människor, eftersom människor inte alltid är stilla. Hans poäng var alltså att vissa områden funkar att visa i bild, medan annat inte funkar alls.

Och för att då återknyta till bildjournalistiken och min förra fråga: Är reportage från oroshärdar, den typ av reportage som ofta dyker upp i tex Årets Bild, mer lämpade för en bildjournalist att berätta?


pf: Ett kriterium för ett reportage är att historien i sig är allvarlig och därför viktig att berätta om. Så ur ett journalistiskt perspektiv finns all anledning att åka till ett krig. Frågan är då: Vad i den här konflikten ska vi berätta om, och hur ska vi använda bilder till det? Att visa folk som lider, sönderskjutna hus, det är lämpligt eftersom fotografi är bra på att visa förstörelse.

Men, det verkar som att det fastnat där, som om vi har en föreställning om att det är detta som är bildjournalistik. ”Om du vill bli bildjournalist så är det dessa bilder du ska ta.”


ah: Du skrev i en artikel i Journalisten där du undrade varför det inte gjorts några reportage om feminismrörelsen. Då tror jag att många fotografer lätt kan avfärda den frågan genom att säga att den typen av samhällsföreteelser inte är bildmässiga. Vad tycker du?


pf: Jag tror att det beror på att fotografi och det skrivna ordet lever i parallella världar. Därför har bildvärlden byggt upp sina egna kriterier, sina egna tävlingar, sin egen stege att klättra på. Där är det outtalat vad som är bildmässigt och inte.

En av mina käpphästar är hur man organiserar tidningsredaktionerna. Varför sitter fotograferna för sig själva på en bildredaktion? Det finns ingen textredaktion. Man har inte kopplat en speciell kunskap till fotografin. Hela organisationen på en tidning är gjort för snabba bildknäck, inte för djuplodande journalistik. Därför kommer man som fotograf aldrig kunna komma in i frågor som tex feminismen.

Vem genererar goda texter om feminism? Det är de reportrar som skrivit mycket om politik, som har stor erfarenhet och som kan världen de rör sig i. Jag menar att om en fotograf varit knuten till den politiska redaktionen – jag skulle gärna ha varit en sådan – så skulle den fotografen också kunna knyta kontakter som öppnar dörrar, och kunna ta bilder där det normalt inte släpps in fotografer. Men det tar tid, man måste ha tålamod.

Sven-Eric Sjöberg på DN är ett exempel på en sådan fotograf. Han är en av de få som ibland levererar intressanta bilder från politiken.


ah: Menar du att bildmediet inte lever upp till sin fulla potential?


pf: Ja, och det är sorgligt att tidningarna inte utnyttjar det.


ah: Så för att återgå till frågan: Vad är bildmässigt?


pf: Ja, det återstår att utforska! Vem har egentligen försökt? Ta Feministiskt Initiativ som exempel. Här har det under ett antal år pågått en stor samhällsdebatt, det har skrivits massor, men de enda bilderna som tagits är när de släpper ut ballonger utanför riksdagshuset. Jag är övertygad om att något mer fotografiskt skulle kunna ha gjorts här.


ah: Hur är en bra bildjournalist?


pf: Någon som berättar något intressant, något som berör.


ah: Du har skrivit att det är ointressant att berätta samma sak om och om igen. Vi vet att folk svälter i Afrika, etc.


pf: Det finns inget principiellt fel i att berätta om svält i Afrika.


ah: Var går gränsen för upprepningar. Ska vi bara berätta en historia en gång?


pf: Det måste vara upp till varje publicist att fatta de besluten. Men jag menar att det finns en slentrian i det här. Jag vet inte hur många kollegor jag träffat som sagt att de t.ex ska till Västbanken och plåta, för att det är Intifada eller vad det är. Det räcker tydligen som motivering. Man trampar en upptrampad stig för att visa att man själv också kan minsann. Det blir en slags uppvisning.

Bildjournalistiken är en konservativ branch, vilket jag tycker kloningdebatten visade. Det finns en konserverande syn på vad bilden är.


ah: Är det viktigt att ett bildreportage säger något nytt?


pf: Ja, det är ju en av journalistikens grundidéer.


ah: Tycker du att det finns god bildjournalistik i Sverige? Du har ju suttit i juryn till Årets Bild och sett vad som kommit in dit.


pf: Ja, det är en av förtjänsterna med Årets Bild, att man samlar ihop ett material och får en överblick.

Det finns ganska ont om god bildjournalistik i Sverige. Men det är viktigt att poängtera att det inte bara är fotografernas fel. För vad är bilderna frukt av? Jo, fotografens arbete, men inte minst av vad som efterfrågas på tidningarna. Redaktionsledningarna har enorm makt över vad som kommer ut till allämnheten.
Det finns självklart exempel på bra reportage, men det är ett tunt toppskikt.


ah: Hur är Sverige i jämförelse med Danmark?


pf: ”Det danska fotoundret” är jag lite skeptisk till. De har tagit samma gamla historier men förpackat dem på ett annat sätt. Journalistiskt sett är det ingen revolution. Sedan har de ju vunnit en massa priser och så där, men att kalla det ett ”under”… Har man egentligen vunnit några segrar: Har man nått en bredare publik? Har fler läsare börjat intressera sig för bildjournalistik? Jag tvivlar på det.

För att nå fler människor tror jag att vi måste börja berätta andra historier.


ah: Susan Sontag har skrivit att bilder på lidande först var tänkta som ögonöppnare – ”titta vad hemskt!” – men allt eftersom det kommit fler och fler sådana bilder så har de paradoxalt nog fått motsatt effekt; vi stänger ögonen.

Utifrån det är kanske det ”danska fotoundrets” ompaketering av gamla historier ett sätt att åter uppmärksamma, och att komma runt problemet som Sontag beskriver?


pf: Det är en trolig förklaring. Det är ju ett journalistiskt dilemma vad gäller rapportering av lidande. Man kan inte bli bombarderad med allt elände hela tiden, det orkar ingen med.

Som bildjournalist får man försöka balansera det. Om vi nu sett massor av bilder på ungdomar som kastar sten i Palestina, varför inte åka dit och berätta om varför de kastar sten, vad de gör när de går hem efteråt, vad mamma säger.


ah: Just stenkastandet kommer ofta igång först när fotograferna är på plats...


pf: Ja, det finns en symbios där. Jag läste en artikel i Newsweek om en PR-byrå som anlitats av Hizbollah. Byrån föreslog att man skulle spraya på ruinerna: Made in the USA. Och att inte ha textskyltar på arabiska, allt ska vara på engelska så att västpubliken förstår.


ah: Det är förstås viktigt för en fotograf att känna till.


pf: Ja, vad är det man fotograferar? Under Göteborgskravallerna för några år sedan togs massor av bilder som visade den lilla klicken våldsverkare, men man har knappt sett några bilder av den stora politiska manifestationen – den största någonsin i Sverige – som föregick kravallerna.


ah: En fundering angående bildspråk i jämförelse med ”textspråk”: Hur kan man som fotograf förhålla sig till bildens relativa oexakthet? Om man vill berätta något med en bild, hur kan man veta att bilden tolkas rätt?


pf: Det kan man aldrig. Det gäller all kommunikation.


ah: Ja, texten lider av samma problem. Men vad gäller ord så finns till exempel ordböcker att gå tillbaka till.


pf: Men ord är ord och meningar är meningar…


ah: Du håller inte med om att bilden är mindre exakt än vad text är?


pf: Nej, inte generellt. Bilder kan ju vara extremt bra på att visa tex hur en bil ser ut, medan en text kanske är bättre på att berätta hur någon trivs. Man måste ha klart för sig vad man vill ha sagt, och sedan välja metoder och kanaler som bäst för fram ens budskap. Man får aldrig låsa in sig i principer, som att bilderna måste kunna stå för sig själva utan text.

Det enda som räknas är: Går budskapet fram?

Det hänger lite ihop med kloningsdebatten, man snöar in på hur historien berättas istället för vad som faktiskt berättas.


ah: Som fotograf börjar man då i fel ände när man åker bort för att göra ett bildreportage?


pf: Ja, för då har du förutsatt att det är bilder du ska berätta med.


ah: Det är väl så det ofta går till, att man först bestämmer sig för att åka någonstans, och sedan börjar fundera på vad man ska göra där.


pf: Det finns olika sätt att jobba. Du kan åka dit och söka, försöka vara öppen och se vad som händer där, att inte ha en klar bild på förhand. Men du måste kritiskt kunna granska ditt material. ”Är detta verkligen intressant?”


ah: Har du några allmänna råd till nya fotografer?


pf: Man bör ha klart för sig vad man gör, och skilja på saker och ting. Om du gör ett reklamjobb, då ska du ta bilder som gör att de här skorna eller vad det är säljer bra. Det är lika fint som något annat jobb! Man ska inte ha ett statustänkande, att en del typer av jobb är mer värda. Det är farligt om man börjar blanda ihop saker och ting.


ah: Hur menar du då?


pf: Ibland kan någon säga att de ”är konstnärliga, men jobbar med reklam”, ”är konstnärlig, men jobbar som journalist”, när de egentligen bara ska ta en bild på en bil som har krockat. När man vacklar där tror jag att det blir sämre.


ah: Finns det en konflikt där mellan konstnärlighet och dokumentation?


pf: Man kan ha en konstnärlig ambition även i ett journalistiskt arbete, men man får aldrig glömma vad grunden är. Om jag är fotojournalist, då är det inte vackra bilder jag ska ta, utan jag ska förmedla en historia.

Även om man har för lite tid eller jobbat för dåligt är det alltid lätt att ta en hyggligt vacker bild. Men vad har man då för ambition? Då menar jag att man hänfallit åt att bli konstnärlig istället för journalist.

För varje jobb man gör, oavsett om det är ett självpåtaget projekt eller ett uppdrag, bör man bena ut för sig själv vad man gör och vara tydlig med det.


ah: Ibland upplever jag att fotografer ibland gömmer sig bakom fraser som att ”varje bild måste tolkas av betraktaren” och att man därmed kommer undan med att ta bilder utan egentligt innehåll.


pf: Återigen, vad är syftet med en bild? Ska den hänga på en gallerivägg? Ska den publiceras i en nyhetsartikel? Man kan tyda bilden, utifrån sammanhang och beroende på vem som ser bilden, på en mängd olika sätt.

När jag satt i juryn i Årets Bild försökte jag renodla tävlingen, så att det skulle bli tuffare journalistiska krav på bilderna. Att det ska vara en ny historia, Intifada-bilderna har vi sett för många gånger, det är inte intressant.


ah: Och då kan konstnärlighet i bilderna ligga i vägen för journalistiken?


pf: Jag tror det.


ah: Jag hörde Jens Assur säga i en TV-intervju att en vacker välkomponerad bild fyller samma funktion som en välformulerad text. Det blir lättare att läsa.


pf: Jo, men om en välformulerad text inte innehåller något vettigt så kommer jag att sluta läsa den.

Man kan ställa sig frågan: Om du åker till en katastrof och folk dör till höger och vänster, hur estetiskt "välformulerad" behöver man vara?

Förra året i Årets Bild var intressant då Thomas Nilssons bilder från New Orleans blev premierade. Det var bilder i klassisk reportagestil, plåtat rätt upp och ner, inga tekniska konstigheter.
Och så var det Pieter ten Hoopens suggestiva bilder från jordbävningskatastrofen i Pakistan, som också premierades.

När jag såg Thomas bilder fick jag en bra uppfattning om vad som faktiskt hade hänt. Så kände jag inte med Pieters bilder.

Visst, man måste kanske sticka ut för att locka till sig läsare, men om man ska tala om en pricip att följa för en bildjournalist, så är det att vara ganska straight i sitt bildspråk. Det du valt att berätta ska i sig självt vara tillräckligt intressant.

***

Etiketter: , , , ,

Något om bloggintervjun med Pawel Flato

söndag, januari 28, 2007

Min resa till Kosovo är bokad. Utresa (Köpenhamn-Budapest-Pristina) den 1 mars, hemresa den 15:e. Därmed missar jag ÅretsBild-prisutdelningen/banketten, vilken hade varit trevlig att gå på. De 28 nominerade fotografer som gör upp om priserna finns listade här.

Om båda dessa saker - om att resa utomlands på reportageresa för att... ja, för att göra vadå? och om ÅretsBild pratade Pawel Flato, PFK:s förre ordförande, när jag intervjuade honom i fredags. Med risk för att jag pushar förväntningarna för högt så måste jag säga att det blev ett mycket intressant samtal, som alltså när jag fått tid att skriva ut det kommer att publiceras här på bloggen.

Om "kloningsdebatten" (som alltså handlar om retuschering av bilder, inte duplicering av individer) frågade jag ingenting, men ämnet kom ändå upp flera gånger under samtalets gång. Inte själva sakfrågan, utan vad Pawel ansåg att debatten var ett tecken på, ett symptom av. Att debatten visade att en del ser pressfotografi som en sport, där regler är viktiga, och att på så sätt sätts verktygen före berättandet. Det viktiga borde vara, ansåg Pawel, vad som berättas, inte hur.

Uppropet som på allvar satte igång kloningsdebatten finns att läsa här.

Etiketter: , ,

Om rollen som Don Quijote (eller: Att bita den hand som föder en)

tisdag, januari 09, 2007

Tetra Pak-VD:n Dennis Jönsson

Deadline för inlämning av bilder till Årets Bild närmar sig, men som vanligt med deadlines blir inget klart förrän precis i sista stund. Deadline är den 14 januari, och följdaktligen kommer det dröja några dagar till innan jag lyckats färdigställa mitt tävlingsmaterial.

Häromdagen pysslade jag lite med bildtexterna. I klassen Årets Porträtt ska jag tävla med en bild på Tetra Paks VD Dennis Jönsson, en bild som tog på uppdrag av en ekonomitidning i våras. För att få lite mer info om bakgrunden till porträttet letade jag upp artikeln på tidningens nätsida. Där hittade jag texten och en av mina bilder - dock inte den aktuella tävlingsbilden - men utan att mitt namn finns utsatt.

Jag skickar ett mail till bildredaktören och frågar försynt varför inte bildbyline finns med i anslutning till bilden.

Bildredaktören svarar:
Beklagar den uteblivna fotobylinen. I likhet med många andra tidningar lägger vi av arbetsbelastningsskäl inte in fotobylines på webben. Har dock bytt bilden du hänvisade till till en version med inlagd byline.
Och med det hoppas jag att du låter dig nöja.


Jag blir tvungen att läsa det igen. Står det verkligen att tidningen på rutin inte sätter ut fotografens namn vid bilderna? (Däremot är det tydligen inte några problem att sätta ut skribentens namn, och man kan undra varför det skulle vara så tidsödande att skriva dit ett fotografnamn också.)

Jag kontaktar Bildombudsmannen Staffan Teste, och berättar om fallet. Han svarar:
Helt oacceptablet tycker jag. I upphovsrättslagen ... så framgår klart och tydligt att upphovsmannens namn skall anges.
Jag tycker du skall vidhålla att ditt namn skall anges och att du skall ha ersättning för att det var borttaget.

Bildredaktörens "med det hoppas jag att du låter dig nöja" står emot Bildombudsmannens "du skall ha ersättning".

Vad ska jag som frilansare göra?
Vad kan och bör jag göra?

Att kräva ersättning för utebliven bildbyline - i det här fallet ca 2 000 kr - skulle förmodligen innebära att jag bränt mina broar till den kunden. Alltså en ren förlustaffär.

Eller ska jag hålla på principerna? Låta rätt gå före pengar?

Eller bara strunta i det? Hur viktigt är det egentligen att ens namn finns utsatt?

---

Min textverkkollega Andreas Karlsson föreslog att jag skulle namnge detta blogginlägg efter Don Quijote, som i likhet med oss frilansare ibland måste slåss mot det oövervinnerliga.

Vem kunde ana att väderkvarnar och bildredaktioner hade något gemensamt?

Etiketter: , , ,