Fotografi: fakta vs fiktion, del 6
onsdag, november 28, 2007
"In a broad sense, all non-fictional representation, in books or in images, is documentary.”
Mary Warner Marien, Photography: A Cultural History, 2002, s. 280.
På www.dokumentarfotografi.se har Ett nätverk för fotografi med dokumentär inriktning samlat ett gäng citat som alla försöker svara på frågan: Vad är egentligen dokumentärfotografi?
Relevant fråga, men ovanstående citat är kanske mindre lyckat. Dels för att defintionen är så bred att i princip all fotografi innefattas, dels för man förvirrande nog använder ordet "non-fictional".
Jaha? Vad är o-fiktion, liksom?
Men initiativet, att överhuvud taget bilda ett nätverk för dokumentärt foto, är strålande, och hemsidan är intressant. Något att bygga vidare på!
7 Kommentarer:
Men är den så dålig? (definitionen)
Icke-fiktionell skulle kunna vara all bild som strävar efter att vara något annat än fiktion. Dvs fotografi som inte medvetet försöker berätta om något annat än verkligheten (i nån form).
Given rätt kontext eller rätt tidsavstånd kan bilder som inledningsvis är att betrakta som icke-dokumentära, tex Slitzbilderna som nämndes i kommentarerna tidigare i debatten, omvandlas så att de blir dokumentära. Reklambilder för tvättmedel från tidigt 50-tal var inte dokumtära när de skapades, men nu berättar de om tidsåldern om könsroller, om samhället - och plötsligt har de dokumenterat en verklighet.
/Maria
Måste erkänna att jag blir väldigt förvirrad av denna diskussion.
Man måste väl skilja på fotografens intention och hur bilden sedan kan komma att uppfattas?
En reklambild på tvättmedel från 50-talet måste väl i första hand betraktas som just en reklambild. Att kalla den dokumentär blir vilseledande. Däremot kan en reklambild ha ett visst dokumentärt värde, men det är fortfarande en reklambild.
Jag tycker många av citaten på hemsidan är svårbegripliga och förvirrande. Det blir lätt stora ord och väldigt pompöst.
Sune Jonsson kallar dokumentär fotografi för en "konstform". Så konst och dokumentation är alltså samma sak?
Per L-B Nilsson (som jag haft som lärare en gång i tiden) beskriver dokumentärbilden som "En fotografi som arbetar med att analysera en bestämd tidsperiod, en bestämd plats eller en bestämd aspekt på mänskligt liv."
Men vad syftar analysen till? Vilken är intentionen?
Detta citat, liksom flera andra, blandar ihop journalistik och dokumentation, som jag ser det.
Jag tycker att dokumentär fotografi ska definieras som fotografier vars främsta syfte är att bevara.
Journalistiska bilder är främst till för att framföra något nytt.
Dessa dokumentära/journalistiska bilder kan sedan tillmätas andra värden, men förblir i grunden definierade av sina respektive ursprungliga intentioner.
//Hälsningar, Pawel
Jag tror att jag förstår hur Maria menar, men jag värjer mot tanken att vi så småningom ska kalla Conan Barbaren för en dokumentärfilm. Den beteckningen reserverar jag gärna för Behind the scenes – the making of Conan Barbaren.
Nu är vi uppe i tre definitioner. Journalistiska, dokumentära och bilder med dokumentärt värde. Inte undra på att folk känner sig allmänt förvirrade.
Jag har noterat en annan sak. Det är ofta jag med flera relaterar till rörlig film. Vad beror det på? Är vi avis på dem på något sätt? Eller har de kommit längre än stillbild?
Jag skriver inte helt under på att journalistik måste vara nått nytt. Det är snarare nått som har med ett scoop att göra. Men gör jag ett arbete om den begynnande/pågående aidskatastrofen i världen så är det knappast nytt. Jag skulle säga att jag antingen har dålig verklighetsförankring om jag trodde det eller också är jag bara väldigt dryg och von Ober.
Det är en berättelse som är viktig att berätta och som gärna, för min del, får tjatas in tills folk, läs beslutsfattare, fattar vilket lidande det är och att vi har ett ansvar att hjälpa dem.
Om allt ska vara nytt för att vara journalistiskt så blir det lätt lite cyniskt. Vilket svensk media är i och för sig, enligt mig.
Mvh
Fredrik
Jag ser förvirringen som något positivt, ett symtom på att vi faktiskt har ganska dålig koll på fotografiets väsen och som en uppmaning att utforska mer.
Svar till Fredrik:
Att relatera till film tycker jag är naturligt. Både filmbilder och fotografier skapas med hjälp av optik.
Det är optiken som ger dessa två bildtekniker deras särskilda karaktär.
Du skriver: "Om allt ska vara nytt för att vara journalistiskt så blir det lätt lite cyniskt.". Jag antar att du syftar på mediernas fixering vid smaskiga scoop och besatthet av dramatik. Där håller jag absolut med dig. Men det är inte samma sak som att det per definition är cyniskt att förmedla något som är nytt för mottagaren.
Låt mig också kort utveckla vad jag menar. Min poäng är att själva syftet med journalistiken är att förmedla något som i något avseende tidigare var okänt för mottagaren. Det måste definitivt inte vara scoopet med stort S. När du vill berätta om aidskonferensen på ett journalistiskt sätt vill du väl lyfta fram sådant som vi som mottagare inte kände till.
Berätta om nya rön, teorier, problem eller påminna om bortglömda fakta.
Om ditt syfte främst är att upprepa redan kända fakta, t.ex AIDS dödar och skapar lidande, så skulle jag nog mer beteckna det som propaganda (och då lägger jag ingen negativ värdering i ordet).
I slutändan vill du i bägge fallen påverka mottagaren i någon riktning. Men metoderna skiljer sig åt.
Och innan det börjar hagla argument och exempel på hur svårt det kan vara att hitta en tydlig gräns mellan propaganda och journalistik tänker jag förekomma. Självklart är det så.
Poängen är att försöka tydliggöra journalistikens karaktär.
//Pawel
Håller med Adam om att förvirringen kanske är sundhetstecken och problemet ibland tycks vara att fotografer generellt inte är tillräckligt förvirrade. Det borde vara ett uttalande jag lär få äta upp nån gång :O).
Kanske är det propaganda att föra fram en sak som redan är känd. Fast jag tycker ändå inte det. Kanske för att jag tycker propaganda är något negativt laddat. Det måste finnas utrymme att visa olika livsöden även om de i grunden är lika, i synnerhet bildmässigt. Folk har det jobbigt och de dör i en omfattning vi i i-länderna knappast kan ha en reell uppfattning om. Detta tills man ser en positiv förändring.
För mig handlar journalistik delvis om att belysa sånt som är fel och göra det tills dess att felen har åtgärdats. Vilket innebär att man kan få hålla på en stund innan kronan trillat ner hos alla. Mitt största problem i sammanhanget är att jag tar på mig rollen att avgöra vad som är viktigt och inte, vilket känns lite förmätet.
Mvh
Fredrik
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan