Fotografi: fakta vs fiktion, del 4
Nu blir det teori.
I mina fakta vs fiktion-inlägg har det debatterats en del bland annat om bilders koppling till verkligheten. Jag skrev att bilder bär ett visst sanningsanspråk, men fick mothugg. Läge därför att lägger fram grunden för mina antaganden.
I Steve Edwards utmärkta bok Fotografi - en introduktion finns på sidorna 119-122 en redogörelse för Charles Sanders Pierces arbete om teckentypologi. Pierce var en amerikansk pragmatisk filosof som var verksam i slutet av 1800-talet, och skrev bland annat om tre teckenkomponenter, varav två som är intressanta för oss när vi diskuterar fotografi: ikoniska tecken och indexikala tecken. En kort sammanfattning följer här, för mer djupgående resonemang rekommenderar jag Edwards bok.
1. Ikoniska tecken liknar på ett eller annat sätt objektet de står för. Tex en teckning av en stol som visar ett fyrbent föremål med en stis och en rygg. Vi kommer inte att blanda ihop strecken på pappret med en verklig stol, men förstår ändå att det är en stor som teckningen står för. Och bland huvudkaraktäristikerna för ikoniska tecken är att de fungerar även utan det aktuella föremålet - teckningen behöver inte avbilda en befintlig stol för att vi ska förstå.
2. Indexikala tecken har en direkt relation till föremålet i fråga. Även om index inte liknar föremålet de hänvsisar till så har de ett kausalt samband med föremålet. Ett exempel på ett idexikalt tecken är ett fotspår. Vi kan förstå att det är en människa som gått där, trots att fotspåren inte direkt liknar människan.
Stolsteckningen i föregående exempel är alltså ett indexikalt tecken på en hand, penna och papper.
Ett fotografi är unikt på så sätt att det både är ett indexalt och ett ikoniskt tecken av det avbildade. En bild på ett hus både liknar huset (ikoniskt) samtidigt som själva huset i sig är upphovet till bilden (indexikalt).
I citatet i inlägget Fakta vs fiktion del 2 påpekas just detta. Skillnaden mellan en teckning och ett fotografi är enorm i avseendet att fotografiet har en dubbel koppling till verkligheten. Och det var ungefär det här jag menade när jag skrev något om fotografi och sanningsanspråk.
13 Kommentarer:
Intressant debatt! Jag anser att det är självklart att den fotografiska bilden gör anspråk på att skildra sanningen. Vi måste skilja på sanning och verklighet. Ingen fotograf skulle väl beskriva sina bilder som lögner. Eller? Ett problem med debatten, eller rättare sagt grunden till den, är att vi tolkar ord och begrepp olika. Det är också anledningen till varför vi stiftar lagar, införde högertrafik och älgkvoter. För att vi ska ha ramar att verka inom. Därför slog jag upp "dokumentär" i min ordbok (som också får ses som ett slags ramverk) och där finns autentisk med som en beskrivning. Dvs. inga inslag av fiktion och arrangemang. Nu är ju frågan större än så eftersom en händelse kan vara arrangerad, men i autentisk miljö. Vilket betyder att delar i bilden är dokumentära och andra delar är det inte. Exempel: jag ber en gubbe stå på ett ben framför Eiffeltornet och tar sen en bild. Bilden blir således arrangerad och beskriver inte verkligheten som den var innan jag la mig i. Tveksamt journalistik och tveksam dokumentation. Men om någon ser bilden om 200 år skulle nog ingen tvivla på att det faktiskt stog en gubbe på ett ben framför Eiffeltornet just då för 200 år sen...En dokumentation av ett arrangemang, men alldeles sant. /Christian
Adam skriver:
"Skillnaden mellan en teckning och ett fotografi är enorm i avseendet att fotografiet har en dubbel koppling till verkligheten."
Detta baserat på Pierces mycket intressanta teori, som beskrivs i Edwads bok.
Det finns massa olika tekniker att skapa bilder, varav fotografi är ett. Frågan är då varför fotografin kommit att totalt dominera inom journalistik och dokumentation. Två genrer där graden av sanningsenlighet är av helt avgörande betydelse.
Precis som Adam säger så skiljer sig fotografins egenskaper från övrigt bildskapande bl.a genom sin extra höga närhet till verkligheten, alltså det som
ska avbildas.
Att fotografiet är bäst på att närma sig sanningen är inte samma sak som att det ÄR sanningen eller att det ljuger. Det är helt enkelt bättre än de andra sätten.
Ouuupss!
Råkade trycka på publicera istället för förhandsgranska....
I sista meningen skall det stå:
-Att fotografiet är bäst på att närma sig sanningen är inte samma sak som att det ÄR sanningen eller att det aldrig ljuger. Det är helt enkelt lämpligare än de andra sätten.
Marc hävdar i en kommentar till "Fakta vs. fiktion del 1" att om man ändå inte kan vara 100% objektiv (=sanningsenlig tolkar jag det som) så finns det ingen anledning att begränsa sin subjektivitet.
Min fråga blir då, till den som stöder Marcs resonemang, följande:
Om man inte bryr sig om fotografins främsta kännetecken, dess närhet till verkligheten, varför väljer man då fotografi som budskapsbärare?
//Pawel
För att man är värdelös på att teckna och måla?
Det är iaf en halvsanning när det gäller mig själv.
Men i övrigt har det väl samma orsaker som annars när folk väljer ett verktyg att arbeta med.
Jag tycker resonemanget är förenklat utifrån ett fotografisk perspektiv. För om jag fotar den där stolen i motljus så har jag samma ikoniska bild som teckningen.
Rätt belysning på fotspåret och jag har samma indexikala bild som teckningen.
Så bara för att ett fotografi kan vara både ock så behöver det inte vara det. Men allt det här känns mest som grammatik runt berättelsen. Eftersom jag tillhör dem som tror på subjektiviteten så blir verktygen mindre intressanta och personen bakom mer intressant när det kommer till frågan om eventuell sanningshalt.
Mvh
Fredrik
Fredrik: En fotografisk bild är alltid både ett indexikalt och ett ikoniskt tecken på det som avbildas (om jag tolkar Pierce rätt), medan en teckning bara är ett ikoniskt tecken på det avbildade.
Teckningen är dock som jag skrev också ett idexikalt tecken, men då ett tecken på papper/penna/hand, inte det avbildade.
Christian: Ja du har rätt i att vi inte får blanda ihop begreppen. Jag menade nog snarare "verklighet" när jag skrev "sanning". Terminologin blir lätt rörig och det underlättas inte av att vi är så ovana vid att diskutera bild. Fotodebatten har lång väg kvar att gå.
Jag gillar ditt exempel med mannen framför Eiffeltornet. Det visar att även ordet "autentisk" inte är helt skottsäkert.
Fotografin är, inte minst pga av den dubbla kopplingen till "verkligheten", full av paradoxer och tankefällor. Vi vet att fotografiet visar hur det såg ut, samtidigt som vi vet att inte alls såg ut så.
Fredrik igen: Jag misstänker att jag hade fel i min kommentar ovan, dvs att fotografi alltid är både ikoniskt och idexikalt tecken.
En bild med extrem rörelseoskärpa tex är inte alls lik sin motsvarighet i "verkligheten" och det borde således inte räknas som ett ikoniskt tecken på det.
Och detta gäller kanske all form av fotografisk distortion...?
(Tack till Maria för insikten.)
Och så vill jag säga att jag håller med i Pawels resonemang.
Rimligtvis borde alltså ett fotografi kunna vara antingen eller beroende på utförande.
Så det unika med kopplingen till både ock gäller bara ett urval av bilder om vi väljer att använda dessa.
Nu skulle man ju kunna säga att bildjournalistiska bilder ska ha koppling till båda för att räknas som bildjournalistik. Men då tänker jag sluta kalla mig bildjournalist och kalla mig fotograf istället. Det fattar folk vad det är dessutom.
Mvh
Fredrik
Ett par dagar borta från debatten och så mycket som har sagts att det är svår att veta var ska jag svara...
När jag sa att eftersom man inte kan vara 100% objektiv så behöver man inte begränsa sig att bara ta bilder som visar något, man kan också ta bilder som berör (men som inte innehåller fakta).
Som Fredrik sa i den debatten när han citerade Petersen så ligger trovärdigheten hos fotografen.
Om vi tar till exempel Paul Hansen, han strävar efter att vara objektiv.
Helga, å andra sidan, strävar inte efter att vara objektiv.
Problemet skulle uppstå om Helga ville påstå att hon bara råkade gå förbi det stället när hon såg alla dessa fantastiska miljöer och hon bara började knäppa kort.
Jag själv, står mycket närmare eller på samma plats, som Paul Hansen.
Sedan vill jag bara kommentera en sak som Pawel säger:
"Om man inte bryr sig om fotografins främsta kännetecken, dess närhet till verkligheten, varför väljer man då fotografi som budskapsbärare?"
Jag tycker att film ligger ännu närmare "verkligheten" (där finns både rörelse och ljud), och ändå det är jättemånga som använder film för att berätta historier som är helt påhittade (och därför, subjektiva). Varför kan man inte göra samma sak med fotografi?
Det är fortfarande pga att i det undermedvetna man fortfarande har tron på att fotografi är objektiv att vi har den här diskussionen överhuvudtaget.
Helt kort:
Den typen av film du beskriver kallas spelfilm och är något annat än dokumentärfilm.
Tex, filmen Titanic bygger på verkliga händelser men är trots det en spelfilm.
Min ursprungsståndpunkt när jag började blogga om detta gäller fortfarande, och det är denna:
Jag efterlyser att samma tydliga uppdelning som gäller inom filmen ska gälla för stillbildsfotografi!
Om all möjlig fotografi kan kallas dokumentär blir det så förvirrande.
Håller absolut med dig, det finns en skillnad mellan spel- och dokumentärfilm.
Men Michael Moore gör dokumentära filmer där han inte bara är med, men där han agerar och provecerar fram saker (t. ex. scenen i banken i Bowling for Columbine)
Det är helt klart att David Lachapelle inte gör dokumentärfotografi... problemet ligger, som vanligt, när man befinner sig i gränslandet.
Där är det var och ens egen definition av dokumentärfotografi som gäller när man ska inkludera eller exkludera något där.
Som Helgas bilder, vissa tycker att inte passar in i begreppet, vissa tycker det.
Har ni tänkt på att det kanske inte finns ett objektivt sätt att mätta den här gränsen?
Marc
Ja, alltid svårt med gränsdragning. Moores dokumentärer är på gränsen, personligen tycker jag att de nog är snarare underhållning än dokumentärer.
Men, av 100 filmer, hur många skulle hamna i gränszonen mellan spelfilm och dokumentärfilm?
Jag tror att alla i de flesta fall skulle vara helt överens om vad som är vad.
Jag frågar mig varför det tycks svårare för oss att veta lika säkert när det handlar om stillbild, och jag har inget bra svar.
Och Marc, grattis till priset! Jag är helt enig med juryn, tycker din bildserie är kanon!
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan