Fotografi: fakta vs fiktion, del 1
Något jag funderat över mycket på sistone: När övergår ett fotografi från att vara dokumentärt till att bli fiktivt? Alltså på samma sätt som en text kan övergå från att vara journalistisk till att bli skönlitterär? När försvinner kopplingen till "verkligheten"?
Spaning nr 1:
Scanpix stora fotopris ska snart delas ut. Priset ges till "... den som juryn anser bäst skildrat det svenska samhället på ett sätt som [...] bidrar till att utveckla dokumentärfotografiet." (Hela texten här.)
En av de nominerade, Helga Härenstam, har tagit en serie bilder som andas mystik. När hon intervjuas om sitt sätt att fotografera säger hon bland annat att bildserien började som "en delvis fiktiv självbiografi". Vidare: "Jag vill visa att gränsen mellan verkligt och overkligt är svår att dra, och ibland väldigt onödig att dra."
OK. Min poäng är inte att kritisera Helga Härenstam - jag gillar hennes bildserie. Min poäng är snarare att ifrågasätta Scanpix definition av "dokumentär". Om Helgas bildserie är dokumentär, vilka bilder är då inte dokumentära?
Spaning nr 2:
I början av oktober var jag på Arbetets museum i Norrköping för att vara med på ett seminarium i anslutning till att ett pris delades ut för "bildverksamhet med dokumentär inriktning".
En av pristagarna var JH Engström.
Igen, inget fel på JH:s bilder, men inte tusan är det dokumentära bilder.
Och nu kanske en del av er tänker att det är onödigt och meningslöst att diskutera hur man definierar dokumentärfotografi. Isåfall är vi inte ense, och i kommande inlägg ska jag försöka utveckla resonemanget.
18 Kommentarer:
Jag kanske har en för enkel defintion av vad som är dokumentärt fotografi. Min definition lyder att så länge det inte är stylat eller tillfixat så är det dokumentärt. Som ett exempel kan vi ta en av helgas bilder i bildspelet där två ungdomar sitter i en säng och pussar på varandra (ser det ut som) Om fotografen har bett dem sätta sig där och göra det dom gör så ser jag det inte som en dokumentär bild, om det däremot var så att det hände utan att fotografen bad dem och att hon passade på att ta en bild under tiden tycker jag att den är dokumentär. Jag tycker att Helgas bilder skildrar människorna och miljlöerna och ser dom som dokumentära. Men jag vet ju inte om hon har styrt och ställt med människorna som är med på bilderna, så jag kan egentligen inte bara genom att titta på bilderna avgöra om dom är dokumentära eller inte.
Det kanske finns två typer av dokumentärt, den ena typen ser jag som att man tex skildrar ett krig och den andra typen skulle man kanske kalla sköndokumentärt där man förvisso fotograferar det som sker men man sätter ihop materialet efter den känsla och historia man själv vill förmedla.
Ja, var går egentligen gränsen för fiktion kontra dokumentärt? Kanske är gränsen hårfin. Kan någonsin en fiktiv händelse anses dokumentär? Kanske. Om Helga har bett ett par sätta sig i sängen (vilket säkert inte är fallet) så är den scenen fiktiv, men om dom sedan självmant pussar varandra så är just den scenen dokumentär, men den skulle aldrig inträffat om inte Helga bett paret sätta sig i sängen från början, så kan pussen då vara dokumentär? Pussen är ju faktiskt autentiskt material hur eller hur. Nu blev det rörigt. En annan av Helga Härenstams bilder visar en lysande nallebjörn i en gammal barack eller möjligen en godsvagn. I den miljön verkar en lysande nalle lite malplacerad. Det här måste väl vara en fiktiv situation?
Hur som helst, här i Sverige verkar vi likställa dokumentärt bildmaterial med utanförskap. Jag menar att den mesta bildjournalistiken i sverige visar människor i utanförskap, fattigdom och misär. Fråga någon på stan "vad är dokumentär fotografi" och gemene man svarar någonting i stil med "svartvita bilder på människor utanför samhällets normer". Varför kan man inte göra sköna bildreportage på människor i medelklassen eller överklassen? Det är mycket svårare. Jo, jag tror att där känner vi igen oss för väl, det blir inte spännande nog varken att läsa eller utföra. Kan det vara så, eller har jag helt fel?
Spännande ämne iallafall.
/Mattias J
om det är fotografen själv som pussas räknas det som dokumentär då?
Vad tycker du själv?
jovars...en autentisk puss var det ju.
men jag tror inte riktigt på den där idén om en objektiv verklighet som går att spionera på och berätta om sanningsenligt. min serie samhället är en berättelse, om verkligheten som jag väljer att visa upp den, det är ju en slags självbiografi...en subjektiv historia...och jag tycker om när fotografi växlar mellan verkligt och overkligt....och jag tycker nog att allt fotografi gör det egentligen, och så tycker jag att uppdelningen mellan dokumentärt och iscensatt är svår att göra och att det är lite begränsande när det krävs att man ska "välja sida" faktisk, så jag tänkte skippa att göra det. det är min dokumentär, men kanske inte helt "dokumentärt", i klassisk mening, helt enkelt....eller hur ska jag säga, jag kan nog inte berätta min historia mer dokumenärt än så här.
Tack Helga för ditt utvecklande av dina tankar.
För egen del kan jag tycka ungefär som du, att det blir lite löjligt att gå in i enstaka fall - som pussbilden - och diskutera vad som är dokumentärt eller inte. Jag efterfrågar snarare en diskussion allmänt kring dokumentärfoto och journalistiskt foto (är de synonymer, förresten?).
Att något är berättande betyder inte att det är dokumentärt, tror jag. Berättande fotografi blir inte dokumentärt/journalistiskt per automatik. Picassos Guerica (som jag tror Göran S nämnt tidigare i debatten) är en berättande bild om en verklig händelse. Men det är inte dokumentärt ändå.
Och varför dra gränser?
Jo, för att veta vad vi pratar om. Och för att vi ska veta vad vi ser när vi tittar på bilder i våra tidningar. Är det en journalistisk bild av typen "så här såg det ut" eller är det fotografen/konstnärens vision av hur det upplevdes?
Svår gränsdragning, absolut, men bara för att det inte är svart eller vitt betyder det inte att allt är grått.
Jag tror att det går inte att dra gränser så att det håller typ "i rätten". Allt beror mycket på vad fotografen vill.
Varje bild en fotografen tar är dennes version av hur det var eller hur fotografen upplevde det.
Även om man inte arrangerar något så gör man ett urval så att man för fram ens åsikter.
Om t.ex. man tar bilder på en person som skrattar, men knäpper just i stunden där han/hon torkar av några tårar så kan det se ut som om personen gråter.
Man har inte arrangerat något när bilden togs, och man har inte lagt till eller tagit bort något med Photoshop.
Kan man säga att bilden är dokumentär då? Sune Jonsson pratade om att för att en bild ska vara dokumentär ska den inte tas ur sin kontext.
Enlig denna teori skulle en bild vara beroende av sin kontext för att kunna kallas för dokumentär.
Men jag tror inte blint på den här teorin heller. Till exempel skrev Truman Capote "In cold blood". Det räknas som en av de bästa reportageböcker som någonsin har skrivits. Där berättar han om saker som han inte själv varit med om. Men han gjorde en så utförlig research att det antas att det kan "godkännas" som sant.
Jag tycker att vi bildjournalister är alltför påverkade av föreställningen om att en bild förmedlar en objektiv sanning. Vi vet bättre än det, och därför borde vi ta mer för oss och använda samma verktyg som skrivande journalister gör. Vi borde kunna använda oss av liknelser, metaforer, etc. för att få fram vårt budskap.
Den enda regeln är att inte hitta på saker (dvs inte lägga till/ta bort saker från bilden).
Sedan om ett visst verk räknas dokumentär eller inte så beror det på vad fotografen menar och själva kontexten för bilderna.
Helgas bilder är kanske inte dokumentära enligt den traditionella definitionen, men jag tror att det är bilder som väldigt många kan identifiera sig med och hitta egna kopplingar till. Det gör dem dokumentära för mig...
/Marc
Tack Marc!
Sunes tankar om kontexten låter vettiga. Ligger nog mycket i det.
Och jag är delvis överens med dig och Helga, men samtidigt har jag mina dubier.
Om begreppet "dokumentärfotografi" kan innefatta alla typer av bilder, varför inte bara kalla det "fotografi"? Någon mening måste väl finnas i begreppet, med tanke på att flera pris delas ut till just "dokumentärfotografer"?
Tillbaka till min ursprungsfråga: Vilken typ av bilder kan inte klassas som dokumentära?
Vill bara understryka att jag uppskattar meningsutbytet! Kul att flera engagerar sig.
Det är inga lätta frågor. Jag tycker själv det blir snårigt när man diskuterar begreppen sanning och objektivitet osv. Man hamnar lätt i ett relativistiskt resonemang om att det inte finns några sanningar, och att alla sanningar är lika sanna, osv.
Hursomhelst, jag tycker Jeff Walls påstående om de två myterna om fotografin är träffande: "Myten att den berättar sanningen och myten att den inte gör det."
http://www.adamhaglund.se/blogg/2007/08/jeff-walls-paradox-aprop-bildens.html
Adam,
din fråga: Vilken typ av bilder kan inte klassas som dokumentära?
För ett år sedan skulle jag kanske inte ha ansett Helgas bilder som dokumentära. Då trodde jag att "dokumentärheten" fanns i själva bilderna, men nu tror jag att den finns det i vad fotografen menar.
Om jag tar ett dåligt exempel som jag precis kommit på:
Titta på den här videon
http://www.youtube.com/watch?v=iYhCn0jf46U
Om man gör en dyptik av bilderna före och efter, så tycker jag att det blir en berättelse om hur sjukt skönhetsidealen är i vårt samhälle, och hur sjukt det är att så mycket folk känner sig tvungna att försöka likna något som inte finns.
En sådan dyptik skulle berätta något om vårt samhälle som är högst verkligt, därför skulle jag tycka att det är dokumentärt. Även om det handlar om reklambilder.
För att komma tillbaka till din fråga, så är mitt svar:
Det beror på. På hur den används och vad man vill berätta med den.
Det är ett inte så tydligt svar, men det är sent och jag är lite trött. Men det är alltid kul att diskutera det här... man får alltid nya synpunkter som hjälper en att bygga sina egna åsikter.
/Marc
För mig är nog den mesta berättande fotografin dokumentär. Därför att den säger nått om vår samtid. Till och med omslagen på tidningar som Slitz och gänget blir dokumentära eftersom det ändå säger något om vår samtids värderingar.
De flesta bilder blir berättande i ett större sammanhang. Även om den enskilda bilden kan avfärdas som en ren produktbild så får den ett berättande värde tillsammans med en massa andra produktbilder.
Vi kallar oss bildjournalister men förkastar de arbetsmetoder som journalister alltid använt sig av. En skrivande journalist får sällan höra att det är skönlitteratur bara för att boken inte skrevs på plats där det hände. Varför skulle vi som fotografer arbeta annorlunda? Det enda argument jag hittills fått höra är det i mitt tycke felaktiga antagandet att fotografit är objektivt. Något jag i likhet med Helga inte tror på.
Mvh
Fredrik
Tack Marc och Fredrik.
Intressanta tankar. Men jag har svårt för Fredriks resonemang om att alla bilder är (produktbilder! Slitzbilder!) dokumentära. Då devalverar vi begreppet! Varför då ens tala om dokumentärfotografi?
De övriga tankarna och synpunkterna kommer jag förmodligen att återkomma till i kommande blogginlägg.
:O) Jag har lite svårt för det oxå. Till vardags kallar jag det inte heller för dokumentärbilder.
Men i teoretiska sammanhang där man kommer inte på att dokumentära bilder är berättande bilder så faller även dessa bilder in. Så det är inte helt lätt.
Jag tror återigen att vi hamnar nånstans där Marc redan pekat. Att det beror lite på kontexten där bilden visas. Elisabeth Olsson Wallins bilder är sådana jag ofta funderar kring. Sett ur ett pressperspektiv kan de knappast kallas dokumentär eller journalistiska? Eller kan de det? Ofta hårt iscensatta med snyggt ljus. Men det råder samtidigt ingen tvekan om att hon har något hon vill berätta.
Jens Assur sa i en intervju att han kunde komma in i ett område och iakta det. Så fort han tog fram kameran så förändrades folk så att det han tidigare iaktog inte längre fanns kvar. Är det då inte ärligare att iscensätta det som man upplevde innan man tog fram kameran?
Vi har ju sett i dina egna artiklar om hur fotografer gör det motsatta och fullt och fast tror att de har avbildat verkligheten.
/Fredrik
Att det något är berättande är väl inte det enda kriteriet för att det ska vara dokumentärt?
Filmer är berättande, romaner är berättande, mycket av konsten är berättande.
Nä, det är nog inte det enda. Det borde väl oxå skildra en verklig händelse utan för mycket fiction. "Rädda menige Ryan" och "Titanic" kan ju knappast kallas dokumentära trots att de till vissa delar skildrar verkliga händelser.
Inom filmvärlden finns ju det som idag kallas för dramadokumentärer, hur ska man föhålla sig till dessa? Vad är motsvarigheten inom stillbild?
Jag gissar att JMK har en fin definition på vad som är dokumentärt och inte.
/Fredrik
Jag har funderat ganska mycket på det här sedan jag skrev mitt inlägg... spännande diskussion! Jag har gått och grävt fram några anteckningar om Sune Jonssons tankar, som jag tycker är klockrena. Men innan jag fortsätter vill jag klargöra ett par saker:
Det finns två stora problem i den här diskussionen:
1) I diskussionen använder vi ordet "dokumentärfotografi", men vi menar olika saker. Det är ett vanligt förekommande problem i diskussioner... svårlöst.
2) Vissa personer fortfarande tror på gamla myten om att dokumentärfotografi är objektiv (vissa t.o.m. tror att så SKA det vara). Kollar man aktuell forskning så ser man att det inte finns någon som gör det anspråk längre.
Efter dessa förklaringar, tillbaka till Sune Jonsson. Han ställer krav på fotografen Han/hon ska ha en stor, grundad kunskap om ämnet. Han/hon ska visa empati och engagemang för det som skildras. Han/hon vill uttrycka/berätta något.
Om någon frågar mig så tycker jag att Helgas bidrag uppfyller alla dessa tre krav.
Samtidigt håller jag helt med Adams påstående om att det räcker inte att något är berättande för att det ska kallas för dokumentär.
Jag tror att i olika medier går gränser olika för det som anses dokumentärt eller inte. I filmdokumentärer anses reportern kunna kliva fram och vara en del av händelsen (typ Michael Moore, men också många fler). I foto, dock, anses "fluga på väggen" den enda godkända metoden enligt den klassiska teorin.
Jag tror att den klassiska teorin vilar mycket på problem 2) som jag skrivit om ovan. Vilket dokumentärt arbete som helst är en följd av subjektiva val. Bildmotivet, utsnittet, urval...
Sedan kan jag ha syftet att det ska bli så objektivt som möjligt så att det ser ut som flugan på väggen... Men ändå är det något som filtreras genom mig och mina förutsättningar. För de val jag har gjort i alla steg av arbetet grundar sig på vem jag är som person.
Det är här som saker som kön, klass, religion, ålder, etnicitet, etc spelar en osynlig men mycket viktigt roll.
Därför är det omöjligt att ett dokumentärt arbete är objektivt. Snarare är frågan om hur subjektivt väljer fotografen att göra ett arbete.
Om man går tillbaka till ursprungsfråga: fakta vs fiktion.
I den klassiska dokumentära skolan begränsade man sig oftast att ta bilder som visade en händelse, en relation, etc. Man försökte vara "objektiv" utan att blanda sig in.
Om man ändå inte kan vara 100% objektiv, varför begränsa sig överhuvudtaget? Varför inte försöka förmedla också känslor? Varför inte ha bilder som inte kan förstås med förnuften, men som ändå kan beröra?
Jag har skrivit tidgare att i bildjournalistik har det varit norm att inte använda sig av metaforer, liknelser osv som skribenterna gör. Varför begränsa sig?
Om jag tar ett exempel av min Scanpix serie. På sista bilden ser man ett tomt vardagsrum med TV:n på. Bilden är ur fokus. Bilden berättar inte något särskilt, men i den finns det en stämning jag tyckte passade bra till historien jag vill förmedla om den här familjen.
Bilden är tagen i deras vardagsrum, men vad skulle hända om jag skulle ha tagit den hemma hos mig? Det skulle kännas lite konstigt, men skulle det vara fel att göra så? Jag tror inte det.
Däremot skulle det vara ett problem om jag bad dem att åka igen till Migrationsverkets kontor för att få lite fler bilder av de i den där miljön.
Om jag ska sammanfatta, så tycker jag att man kan ha "fiktiva" bilder i en dokumentär berättelse om de hjälper att få fram en känsla eller en stämning, men inte om de används för att få fram "fakta".
Nu lägger jag av... det här blev mycket längre än jag trodde det skulle bli...
/Marc
Angående din punkt 1 så tror jag att du har helt rätt. Det är ett bekymmer att vi inte riktigt vet vad vi pratar om. Till skillnad från många andra konstnärliga/journalistiska genres - musik, konst, textjournalistik - så tycks fotografiet vara ganska omoget på så sätt att vi inte gärna pratar om olika genrer. Det tror jag är ett misstag.
Defintionsfrågan har jag tagit upp i mitt senaste inlägg: http://www.adamhaglund.se/blogg/2007/11/fotografi-fakta-vs-fiktion-del-3.html
Angående punkt 2 så tror jag att du har fel. Det finns nog inte många, om ens någon, som begär att dokumentärfoto ska vara helt objektiv. Ditt resonemang om varför fotografin aldrig är objektiv skriver nog de flesta under på.
Däremot skiljer sig vår uppfattning där du skriver: "Om man ändå inte kan vara 100% objektiv, varför begränsa sig överhuvudtaget?"
Anledningen till varför vi inte bör släppa subjektiviteten fri är, tror jag, att dokumentärfotografin skulle tappa i trovärdighet. Varför? För att fotografin bär ett visst sanningsanspråk - den är alltid ett resultat av en yttre verkligen - och om vi "missbrukar" det till att blanda inre och yttre verklighet och kalla allt för dokumentärfotografi, så kan betraktaren inte längre veta vad den kan lita på.
Angående Sune Jonssons kriterier, som låter vettiga och bra, så kan jag dock konstatera att det inte vore svårt att få tex Picassos Guernica godkänd enligt dem.
Vi måste kanske begränsa defintionen lite mer.
Jag är helt på Marks linje, inte så oväntat kanske.
För att, om vi nu är överens om att det är subjektivt så finns det ingen som kan sätta gränser och begränsningar som alla skriver under på. Så det är meningslöst. Jag anser inte att fotografi har särskilt hög trovärdighet idag eller att den bär ett sanningsanspråk. Det har varit en bekväm genväg som vi fotografer åkt snålskjuts på i årtionden. Idag vet vi att fotografit kan lura oss bortom vad vi är beredda att tro.
Anders Petersen säger att det är fotografen som står för trovärdigheten och jag håller med. Vi ska inte gömma oss bakom våra bilder. Vi ska stå framför dom som dess sagesman.
/Fredrik
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan