Bild och musik
torsdag, november 15, 2007
Jag tittade igen på bidragen till Scanpix Stora Fotopris, men denna gången med ljudet påslaget på datorn. Marc Femenia Nobells bildspel lyfte något ofantligt och för första gången på länge blev jag verkligen berörd av bilder. Tack vare musiken, tror jag. Och jag inser att musiksatta bildspel är något jag måste börja göra (min assistent Christoffer är proffsjazzsaxofonist, så förutsättningarna är goda).
Se Marcs bildspel här.
5 Kommentarer:
Marcs bildspel innehåller många verkligen bra bilder.
Som helhet tycker jag det blir lite upprepning och alltför många bilder. Vad gäller musiken så anser jag att den i princip alltid i liknande presentationer har en allt för framträdande roll.
I filmmusiksammanhang är det ju ofta att föredra att man inte tänker på musiken. Den ska helst göra sitt jobb utan att jag som betraktare märker den. Så är det inte i detta fall.
Jag saknar även variation i ljudbilden. Framförallt tror jag att någon form av miljöljud hade förstärkt närvarokänslan enormt. Mer miljöljud, mindre musik.
//Hej-hej, Pawel
Efter att funderat lite till kring bildspelet så undrar jag: Varför så lite textinformation om bilderna?
Först i Marcs "biografi" får vi veta kvinnans namn, att hon är från Kosovo och bakgrunden till historien.
I samma biografitext säger Marc att: "Med dessa bilder vill jag berätta om Mimozas historia, inte om någon allmän invandrarkvinna."
Varför då inte ge bildspelsbetraktaren lite mer information om Mimoza? Utan bildtexter förblir bilderna stumma.
Är benägen att hålla med om allt.
Bra bilder, men var är den utlovade berättelsen? Och bildspelet var väldigt, väldigt långt, det var det.
Det jag kommer att minnas längst av de tre presentationerna är Thomas H Johnssons bildspel, trots att bilderna kändes mest klassiska av de tre. Men det har ju med att göra att det hade en tydlig kärna. Han vill ju något.
Helgas bilder var också fina, men inte heller där hittade jag någon story. Samhället? Ja?
Det är en konst att klippa samman bildspel, att hitta rytmen. Mycket ser idag ut som diabildsvisningar på fotoklubben, trots att möjligheterna är betydligt större idag.
Det måste mogna.
Håller med, bildspelet är alldeles för långt, mer miljöljud skulle vart bra och mer info om personerna skulle lyft det hela. Trots detta tycker jag om det. Bra bilder & bra musik. Sådanna bildspel kommer vi att se mycket mer av framöver.
Förresten kommer Outoffocusmag ut med ett av Marc tidigare projekt nästa vecka.
/David
http://www.fotosidan.se/blogs/outoffocus/index.htm
Det känns jättekul att Adam tyckte så mycket om musikens samverkan med bilderna att han skrev ett inlägg om just det. Både för min del som för mina vänner i Metro Boheme som skrev musiken till bildspelet.
När det gäller bildtexter och bakgrunds information om bilderna så kan jag säga att det bidrag jag skickade till Scanpix var inte själva bildspelet, utan en serie på 35 bilder med utförliga bildtexter. Och juryn ska, i princip, bara ta hänsyn till det, och inte till bildspelet, när de bestämmer vem som vinner priset.
Bildspelet tillkom senare, när jag var redan nominerad, som ett sätt att presentera bilderna på Scanpix hemsida.
Att det finns ett hunger om att få veta mer om Mimoza tar jag VERKLIGEN som en komplimmang.
Jag vet inte om ni har märkt det, men i diskussionen finns det en motsättning. Å ena sidan är bildspelet för långt och å andra sidan saknas det ytterliggare information om historien.
Jag håller med. När jag skulle göra bildspelet var jag inför ett val, att går den förnuftiga vägen och berätta historien med fakta och bildtexter, eller gå den känslomässiga vägen och försöka berätta historien genom stämningar och känslor.
Jag valde den senare. I det skeddet använde jag mig av musiken för att lyfta fram saker som i annat fall (typ reportage på tidskrift) jag skulle använt text till. Det är därför i det här fallet har musiken en så stor roll.
Jag försökte bara att använda mig av bildens förmåga att förmedla djupa känslor på ett mycket mer direkt sätt än t.ex text.
Angående längden... jag vet. Jag har aldrig varit särskilt bra på att döda mina darlings. Samtidigt är poängen med upprepningarna att försöka förmedla Mimozas frustration när saker, igen och igen, inte har gått som hon trodde och hoppades på.
Annars kan jag bara hålla med om vikten om miljöljud. Fram till några veckor sedan hade jag aldrig tagit upp ljud... Nu har jag börjat med det, och jag tycker att det kan bli så sjukt bra med ljud, musik och bilder! Det är bara att lära sig att göra det... och jag ska försöka till nästa gång!
/Marc
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan