I min släkt har det funnits minst en annan yrkesfotograf. Min farfars bror Erland intresserade sig tidigt för bilder, tillbringade kvällar och helger i maskinistrummen på de lokala biograferna i västra Blekinge, och hamnade som 22-åring i Stockholm för att sätta igång med karriären på allvar.

Jag besökte hans änka i helgen. På en vägg i huset som nu ska säljas hängde en blekt världskarta med hundratals röda nålar som markerade vart yrket fört honom. Zagreb, Samarkand, Nairobi, Peking. På väggen mittemot hängde bilder från reportageresan till det innersta av Afrika dit Erland reste i mitten av 50-talet, och det sägs att det var för att leta upp en morbror som skulle finnas där (och det sägs att Erland fann honom).

En filmaffisch låg ihoprullad på en hylla i garaget. Svart Afrika i färg, premiär på Konserthusets lilla sal i Stockholm 19 oktober 1956. Affischen är grönblå, tidstypisk typografi, och en svartvit bild på en barbystad afrikansk kvinna mitt på.

Och så var det alla pärmar med negativ och kontaktkartor. Änkan påpekade att allt var mödosamt numrerat, men var fanns registret? Alla dessa nummer, men ingen förklaring till vad numrena står för.
I stora lådor låg filmrullar. Någon var märkt Bröllopsresa, en annan Gustav V:s begravning.
Men vem är intresserad av sånt? undrade änkan.

Det mesta kommer att slängas.

Jag var egentligen där för att se om det fanns något värde i de prylar som fanns kvar. En filmprojektor, förmodligen för 16mm-film, några Nikon-kameror, ljusmätare, filter. Jag packade ut prylarna i bilen, intygade att det säkert skulle gå att sälja, men är egentligen rätt tveksam. Förmodligen blir det att åka till återvinningsstationen med det mesta.

Till slut, det som återstår av fotografens livsgärning är bleknade bilder i människors minnen.